Zäta

I går kväll hade jag ett allvarsamt samtal med min son. Han hade startat ett facebook-konto.

Man måste vara 13 år för att få vara med på facebook och vi har förbjudit honom att ha ett konto i förväg, även om det är väldigt många i hans ålder som ändå har det.

Jag tror att Guldgossen är på väg in i tonåren. Hur ska det bli? Hur kan man på bästa sätt uppmuntra sina barn att klippa navelsträngen och ge dem gott självförtroende när man egentligen helst vill hålla kvar dem för alltid.

Redan på parkeringsplatsen sjönk mina förhoppningar när jag lyckades sno åt mig den allra sista platsen.
Inne i badhuset var det mycket riktigt alldeles knôkat med folk. Och de flesta låg och guppade i motionsdelen.

De första metrarna gick det ändå ganska bra. Jag var irriterad över alla människor och satte upp ett högt tempo. Jag hann till och med varva en man två gånger bara på de första 150 metrarna, en av gångerna rev jag honom lite på armen.

I början var jag ensam snabbsimmare i bassängen. Det är lättare att ta sig fram då. Jag vet inte varför men det verkar finnas en oskriven lag om att den som simmar snabbast också har företrädesrätt. Ofta kan man simma i mitten och slippa ta det omständliga varvet runt, runt.
På fem minuter hann jag 200 m. Efter 500 meter hade det gått en kvart. Det var ju precis den farten jag var tvungen att hålla för att klara mitt mål med 2000 meter på en timma.

Men sen började problemen. Bassängen fylldes med folk. Kraftiga karlar som simmade i bredd och pratade med varann. Ännu kraftigare damer som upptog lika mycket plats som herrarna fastän de simmade ensamma. En äldre, snabbsimmande dam som självsäkert la rabarber på mittenfåran. Två andra snabbsimmande tanter, en med och en utan simglasögon.

Jag önskade verkligen att jag fått med mig lilla Svalans simglasögon. Då hade jag åtminstone kunnat ta mig fram utan att ha allt för mycket kroppskontakt. Vid ett tillfälle råkade jag liksom smeka mig förbi den äldre, snabbsimmande damen. Jag tror inte hon blev så lycklig över det. När vi kom till den grunda änden stannade hon upp och stirrade på mig. Jag tror i alla fall att det var det hon gjorde när hon vände sina mörka stora simglasögon åt mitt håll.

Efter halva sträckan kom jag in i en stadig lunk och hittade ett tempo som jag trodde mig kunna hålla hela vägen. Jag slaknade dock på slutet så tydligen hade jag i alla fall gått ut för hårt i början. Det var också svårsimmat på grund av alla människor i bassängen.

När jag slog handen i kaklet (ja, inget fusk här inte. Jag måste ända fram på varje sträcka) hade det gått förargliga 64 minuter. Det är ändå en minut bättre än förra veckan.

Nu blir det en veckas paus.