De två herrar som besökte oss på jobbet i går var sina kompletta motsatser. Den ene hade skinnpaj, cool t-shirt och snaggad topp. Han hade runt ansikte och pratade snabbt och flödande.
Den andre hade skjorta, manchesterkavaj och sitt långa hår uppsatt i en tofs i nacken. Han hade avlångt hår och var eftertänksam och försiktig i sina uttalande.
Jag tror tofsmannen var beteendevetare. När han tog mig i handen och hälsade såg han in i mina ögon och in i min själ. Det var som om han i ett enda ögonblick kunde se hela mitt väsen, utvärdera det och sedan släppte min hand och lämnade mig med en tom men ändå skön känsla. Jag sa efteråt att det var som att hälsa på Jesus.
Att han inte var Jesus visade han dock genom att blanda in en och annan väl vald svordom i sitt språk. Jag fick känslan av att han svor bara för att friska upp sitt annars lite spela språk, för att visa att han inte var allt för stiff, eller kanske bara för att platsa bland de andra karlarna i Stockholm.
Om skinnpajen svor eller inte var lite svårt att avgöra. Han pratade nämligen gotlänska och allt han sa lät som rotvälska i mina öron.
