När jag var ung var jag en headbangare.
Min man, eller rättare sagt min blivande man (Ja, det var han redan då, även om jag inte informerat honom om det ännu.) var gitarrist i ett rockband. Ingen av musikerna var långhårig men jag stod gärna och shakade huvudet i takt med musiken men mina korkskruvar.
Numera saknar jag både korkskruvar och förmågan att headbanga. Det räcker med att jag skakar lite på skallen så är det som att åka karusell på Liseberg. Visserligen ett billigt nöje, men rockmusiken vill ha mer än så.
Tur att jag kan knäppa fingrarna fortfarande.
