I februari upptäckte jag en liten, liten knöl i vänsterbröstet. Det var en talgkörtel som proppat igen och samlat på sig. Den kapslade snällt in sig och har inte orsakat några besvär på nästan ett helt år.
Men så var jag på mammografi för några veckor sedan. Brösten trycktes ihop mellan två skivor och popp – så gick förmodligen den lilla inkapslingen sönder. Nu har jag en äggstor varböld på undersidan av bröstet och bröstet är varmt, rött och gör jätteont.
Jag upptäckte eländet i torsdags kväll. Då hade infektionen inte hunnit bli större än en dryg puttekula. Jag ringde 1177 för att höra om de trodde jag skulle kunna hantera infektionen på egen hand. Det trodde de inte. Antibiotika och kanske ett ingrepp var nog att föredra.
På fredag eftermiddag fick jag tid på vårdcentralen. Där träffade jag tomten. I alla fall såg han så ut med ljust hår och yvigt vitt skägg.
Tyvärr hade han inga julklappar med sig. I stället sa han att jag fick skrika och svära så mycket jag ville – men inte slå honom. Sedan tog han ett rejält grabbatag om varbölden och klämde för kung och fosterland. Två gånger.
Jag varken svor, skrek eller slog men fick både vicka på tårna och djupandas för att stå ut med smärtan.
Farbror tomten fick inte ut så mycket var som han önskade. Faktum är att det mest bara blödde, men nu fanns det en öppnad kanal och med lite tur och ett varmt bad så skulle mer var ta sig ut på egen hand.
På fredagskvällen var jag på julbord med jobbet. Det var jättegod mat men jag hade inte riktigt den aptit jag önskat och blev mätt för fort och när Guldgossen messade mig att han ville bli hämtad från kyrkan klockan tio hade jag inget emot att bryta upp.
På lördagen borde jag tagit det lite lugnt men det blev städning på förmiddagen, pepparkaksbak på eftermiddagen och lussekatter till kvällen.
Bröstet värkte och blev allt rödare och varbölden allt större.
På söndagen blev det inte heller några vilostunder.
Först var vi i kyrkan mellan tio i tio och klockan två, där jag ansvarade för fikat och även sjöng en sång.
Sedan var vi hemma en sväng. Förundersökningsledaren lagade mat medan jag tömde och torkade ur ett köksskåp.
På kvällen var vi i Sunnersbergs kyrka och lyssnade till lilla Svalans kör som framförde en stämningsfull luciatablå. Lilla Svalan sjöng solo på en vers och jag sprack nästan av stolthet när jag hörde hennes säkra, klara stämma.
Mitt stackars vänsterbröst var väl kanske inte direkt i färd med att spricka men det såg inte särskilt trevligt ut. Förutom värmen, svullnaden och smärtan hade också ett rött streck börjat leta sig väg mot lymfkörtlarna.
I morses var det röda strecket tack och lov borta. Rodnaden var möjligen en aning mindre också. Däremot har jag minst lika ont som tidigare. Jag försöker inbilla mig att det svider, brinner och sticker för att kroppen håller på att ta hand om svullanden på egen hand.
