I går tog sistaårseleverna vid DelaGardiegymnasiet
studenten.
I natt var de ute på sin traditionsenliga besöksrunda. Man åker hem till alla
elever i klassen och stannar en stund och äter något gott (och dricker kanske
också) och pratar och skrattar och firar.
När jag tog studenten 1990 sjöng vi studentsången för alla
föräldrar vi kom till. Vi störde säkert de närmaste grannarna med vår allt
hesare skrålsång men det hörde liksom till.
I dag har den egna sången ersatts av en rejäl högtalaranläggning. Under nattens
timmar kan man följa studenternas framfärd bara genom att lyssna till basdunket
när det förflyttar sig från kvarter till kvarter.
När jag for till jobbet i morse höll jag utkik utmed
vägkanterna. Jag erkänner att jag förväntade mig en hel del nedskräpning efter
studenternas framfart.
Utmed den sträcka jag åker såg jag sex aluminiumburkar (varav bara en var en ölburk),
en flaska och en förrymd sverigegul ballong.
För några helger sen var det cruising i stan en lördagkväll.
När jag for till kyrkan på söndagmorgonen, och tog samma väg som jag åkte i morse,
låg det hundratalet ölburkar utmed vägen. Jag fick kryssa fram mellan krossade
glasflaskor och allsköns bråte. Det nästan kliade i pantarfingrarna när jag såg
hur många returkronor som bara väntade på att någon skulle ta dem till
återvinningen.
Om jag gör en snabb utvärdering av resultaten efter några
timmars vuxencruising och en hel natts ungdomsfestande så kan jag utan tvekan
konstatera var vi har Sveriges framtid. Och vilken generation som är mest rädda
om vår miljö. Jämför 20-30 studenter efter en enda traktor med en hel armada av
raggare i var sina bensinslukande vrålåk.
