Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt blåste det bara till och höstens almanacka fylldes av kalas, resor, dop, barnvälsignelse, jobb i kyrkan och sångtillfällen.
Det handlar om idel trevligheter men ändå är det något lite stressande över att se hur helgerna bokas upp. Alla söndagar är redan inplanerade och av lördagarna återstår bara den 12:e oktober, den 9:e och den 23:e november samt den 14:e och 21:e december.
Dessutom ska Guldgossen börja med konfaläsning nästa vecka. Och på fredagar är han alltid i kyrkan. Och jag har lovat mig själv att jag ska hjälpa honom så mycket jag hinner och orkar med läxor och provförberedelser.
Lilla Svalan har fotbollsträning två gånger i veckan och match nästan varje helg. Det är snart träningsuppehåll men hon blir inte sysslolös för det. Det är körövning, tvärflöjtsspelande på musikskolan (blåsorkestern har vi fått skrota för det gick inte ihop sig), Vips i kyrkan och alla kompisar hon vill hinna umgås med.
I natt drömde jag (för att göra en lång och ångestfylld mardröm föredömligt kort och koncis) att jag skulle få mina armar kapade med en motorsåg. Jag gissar att mitt undermedvetna försöker tala till mig, och använder en övertydlig bild för att jag ska haja till. Men jag erkänner att jag inte är helt beredd att lyssna. Kanske med ett halvt öra. Kanske ska vi skära ner lite i våra engagemang. Kanske ska vi nöja oss med att hålla näsan över vattenytan och inte sjunka för djupt.
