Den här första jobbveckan efter semestern har varit väldigt lång. Tiden har sannerligen sniglat sig fram.
Vi är bara tre kollegor på plats ännu och nästan alla vi söker per telefon har fortfarande semester. Klockan tickar inte så fort när det liksom inte händer något under nio timmar.
Vi pratade om detta redan tidigt i veckan. Hur långa dagarna är. Hur en timma sträcker ut sig och känns som två. Hur seg man blir i både kropp och knopp av att inte få göra sitt jobb ordentligt.
När det var en kvart kvar av arbetstiden i onsdags konstaterade vi att det i alla fall snart var dags att gå hem. Gnällbälteskollegan tillade uppmuntrande:
-Och i morgon är det fredag!
Snacka om att tycka tiden går långsamt!
