I morse var det tävling på väg till jobbet igen. Det gick så fort, så bra, så susande snabbt.
Jag pumpade bakdäcket innan jag satte mig på cykeln, och kanske var det orsaken till den svävande känslan. Det har allvarligt talat gått lite trögt i både upp- och nedförsbackar sista tiden. Men nu var det annorlunda.
Redan i långa Villabacken rullade jag förbi tre medtävlande, utan att ens trampa. Jag vägrar erkänna att det förmodligen mer beror på omfattande, än vältränad fysik. För sedan fortsatte framgångarna. Jag körde ifatt person efter person, knappade snabbt in och ruschade om. De var chanslösa och jag föreställer mig hur de förvånat stirrade efter min guppande akter som försvann mot horisonten.
Att man minskar motståndet ganska duktigt genom att inte informera sina medtävlande om att det är tävling, tycker jag är oväsentligt! Jag var dessutom på väg att vinna!
Jag låg otroligt bra till, hade till och med lämnat övriga ledarklungan några hundra meter bakom mig, och kände mig trygg i min ledande position.
Då, i höjd med Vänermuseetrondellen, just som jag tillfälligtvis distraherades av den underbara doften av nybakade kanelbullar från Framnäsbutikerna, for ett Kalle Kaviarljust huvud förbi i den imaginära omkörningsfilen. Rackarns rabarber!
Kroppen som tillhörde huvudet satt som gjuten på den skraltiga cykeln och benen gick som trumpinnar. Jag insåg direkt att jag aldrig i livet skulle lyckas cykla ikapp den skapelsen. Intrycket förstärktes när jag i ögonvrån hann notera att det faktiskt var min vän Sorkmannen som var på väg till sitt jobb som sjukgymnast. Sorkmannen tillhör kategorin senigt starka men synnerligen snabba sjukgymnaster så jag ansåg mig besegrad.
I lugnare tempo trampade jag den sista sträckan till jobbet. Jag hade ändå hunnit bli rejält svettig och när jag konsulterade klockan visade det sig att jag slagit nytt personligt rekord. 15 minuter till jobbet en vanlig torsdag, när jag inte ens hade bråttom! Tänk vad lite extraluft i däcken och oinformerat motstånd kan göra för hälsan…
