I går blev jag tvungen att ta bilen till jobbet. Jag blev så sen att jag aldrig hunnit på cykeln. Det var knappt jag hann i tid ens med bil.
I dag är det Förundersökningsledarens kördag. Han samåker till jobbet och kör en dag i veckan, alltid på torsdagar. Det innebär att just på torsdagar finns inte bilen tillgänglig om jag skulle råka klanta till det och till exempel äta frukost för länge (eller sitta på toa, som i går).
Alltså såg jag till att vara ute i god tid i morse. Jag drog på mig regnstället, stoppade fötterna i det regntätaste jag kunde hitta (vilket var mina vinterkängor) och virade in huvudet i halsduk och mössa. Klockan var inte mer än halv åtta när jag konstaterade att jag för en gång skull skulle kunna ägna mig åt cykelvarianten av “att strosa” (vilket är den gångstil jag alltid föredrar om jag får välja) i stället för att som vanligt försöka tävla mig fram till jobbet så fort som möjligt.
Jag öppnade garageporten och möttes av Regnovädret. Jag trampade ut i världen, och trampade… och trampade. Fortare och fortare…
Alla mina intentioner om att ta det lite lugnt sköljdes bort med regnet. Det är faktiskt hart när omöjligt att inte cykla så fort man kan när sylvassa, iskalla regndroppar utövar penetrerande akupunktur på den känsliga ansiktshuden. Dessutom blåste det så in i bänken att de elaka dropparna kom åt vart de än ville.
Och jag som för första gången testade Mary Keys Timewise Night Solution nattkräm i går och låtsades att jag fått en strålande ung hud med lyster och glöd.
När jag kom fram till jobbet, blöt och eländig som en dränkt katt, glödde huden minsann av andra orsaker än en dyr nattkräm.
