Jag har cyklat omkull.
Eller för att göra en kort historia lång:
När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…
…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.
Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen eftersom hon kom från ett annat, backfritt håll. Så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…
…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.
Nu måste jag förklara en viktig sak:
Om man kört om en person som redan tidigare kört om en själv, då kan man verkligen inte, inte på villkors vis, låta den personen köra om en igen. Pastorsfru eller inte.
Alltså blev jag helt enkelt tvungen att trampa på ganska raskt, trots att jag hade gott om tid att ta mig till jobbet.
Jag kunde inte med att vända mig om och se efter hur stort försprång jag hade, och jag förväntade mig hela tiden att pastorsfrun skulle komma upp jämsides med mig och så skulle jag bli tvungen att flåsandes konversera artigt och komma på någon bra anledning till att jag råkade köra om henne fastän hon redan vunnit loppet i starten.
Vägen förbi Tofta bjuder på en lång men svag nedförsluta och jag fick upp hastigheten ganska bra. Mitt bestämda trampande möjliggjorde att jag höll hastigheten även förbi campingen och fram på stan.
Första svängen, över järnvägen strax efter campingen, gick hur bra som helst.
Andra svängen, över gatan in till muséet, gick också helt smärtfritt.
Tredje svängen, över järnvägen efter Läcköblommor…
…gick inte.
Jag gjorde en sådan där klassisk “vägen svängde men det gjorde inte Zäta”.
Helt utan förvarning, jag hade inte märkt av halkan på något sätt under den tidigare färden, gled cykeln iväg åt ett håll och jag åt ett annat. Vi separerade totalt innan jag tog mark med höger armbåge och knä först. Jag slog inte i så hårt och hade kroppen bara lite vriden från parallellt läge med marken, så jag tippade snabbt över till att ligga på mage och lyckades med konststycket att prestera en nästan helt perfekt “sälen” – segergesten från betydligt farligare sporter än cykling på väg till jobbet. Mina inbyggda stötdämpare fungerade perfekt och jag gled någon meter på den svarta cykelbanan.
En bit bakom mig kom två nysvenska kvinnor trippande på det hala väglaget. Av deras upprörda röster förstod jag att de oroade sig för hur det gått med mig. Jag låg kvar en stund och kände efter och noterade samtidigt, men viss förtjusning, att pastorsfrun hamnat så långt på efterkälken att hon inte var framme vid nedslagsplatsen än.
Jag linkade vidare till jobbet, ledandes cykeln som fått styret lite vridet ur färdriktningen. Pastorsfrun hann i kapp och jag berättade vad som hänt. Hon skulle sätta på dubbdäck på sin cykel för att undvika liknande missöden.
Jag ämnar inte sätta på några dubbdäck. Jag ämnar dumpa cykelskrället i garaget över vintern och hålla mig till buss och bil!
Sista biten fram till jobbet cyklade jag i alla fall. Jag ville hinna i tid att slicka såren lite innan arbetsdagen började.
Väl på plats konstaterade jag att alla kläder klarat sig hela, om än lite skitigare än vanligt.
Knäet har fått sig en smäll och är pyttelite rött mittepå, och så finns det en liten blodutgjutning under huden en bit nedanför knät.
Armbågen har jag skrapat upp lite grann och den är nu tvättad och omplåstrad. Förmodligen slog jag i den mest för det sticker lite i fingrarna och jag har ondare i högeraxeln än jag haft tidigare och en lätt huvudvärk väntar på att bryta ut mellan ögonbrynen.
Jag la mig en liten stund på jobbsoffan när jag tvättat av såret och under morgonmötet var jag pinsamt nog också tvungen att lägga mig… på golvet med benen i högläge medan de andra gjorde morgongymnastik. Jag är så fånigt svimfärdig så fort det händer något med mig själv. Jag kan ge konstgjord andning till sonen när han håller på att dö av en allergichock och jag vågar gå emellan två arga karlar som bråkar på en parkeringsplats men har jag fått ett litet skrubbsår så dyker medvetandet direkt.
Men nu har jag jobbat vid datorn hela förmiddagen och det har gått riktigt bra. Högerarmen vilar mot handledsstödet framför tangentbordet och det värker bara när jag slår i armbågen.
Jag försöker låta bli att tänka på att jag ska cykla hem också… i kylan… och mörkret… på den farliga svarta isen som Aftonbladet varnar för (vilket var det första jag läste när jag satte på datorn på jobbet)… med snett styre.
