Jag har cyklat omkull.
Eller för att göra en kort historia lång:
När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…
…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.
Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…
…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.
