Zäta

Till helgen är det pingst. De flesta av mina pingstliljor har redan blommat över.
Så här såg de ut för någon vecka sedan.

Den sista är en Thalia – en orkidénarciss som doftar helt ljuvligt. Hittar jag mer plats i rabatterna så ska jag satsa på några lökar till.

Jag är mitt uppe i en bok om den svenska maffian och läser
om MC-gäng och andra organisationer. Tydligen är det lite för mastig läsning
för min hjärna för häromnatten hade jag en alldeles för verklig dröm.

Vad som egentligen hände är höljt i dunkel men hur som helst
så blev jag på något sätt vittne till ett flertal brott, och eftersom gänget
som gjort brotten hotade min familj om jag inte tog på mig skulden, så blev jag
dömd till fängelse. De grövsta brotten var förmodligen dråp eller grovt rån och
gav vardera tio och ett halt års fängelse. Dessutom var det några
”småförseelser” som resulterade i ett år och ett och ett halvt år.

Drömmen började på riktigt när jag var på jobbet och gruvade
mig för hur jag skulle kunna berätta för mina chefer att jag inte skulle kunna
arbeta de närmaste 22-23 åren. Efter lite överslagsräkning kom jag fram till
att det nog var lika bra de sa upp mig eftersom jag inte skulle kunna
återinträda i tjänst förrän jag fyllt 67 år, och då ämnade jag nog gå i
pension.
Jag vaknade lagom till att jag slagit mig ner i konferensrummet med både VD och
Produktionschef framför mig och just insett att de inte ens visste om att jag
varit på rättegång. Varför vet jag inte men förmodligen hade jag tagit ledigt
utan att avslöja anledningen.

Efter toalettbesök (i vaket tillstånd) hoppades jag att jag
skulle slippa den obehagliga drömmen, men icke då.
Tillbaka i sömnens rike fortsatte drömmen. Tydligen hade jag klarat av det
jobbiga samtalet på arbetet och nu började jag i stället fundera på vad jag
skulle ägna min tid åt i fängelset. Om jag kunde få tillgång till en dator
skulle jag kunna passa på att skriva en bok. Det borde finnas ett gym så att
jag kunde fördriva tiden med att bygga lite muskler och banta bort några
överflödiga kilon. Och tänk om jag skulle kunna få ta hand om fängelsets
rabatter. Då skulle i alla fall våren och sommaren vara räddad. Om nu inte de
andra fångarna ville förstöra odlingarna för mig. Jag kanske borde skaffa en
beskyddare. Undrars om det kostar pengar eller om jag kunde få hjälp av
organisationen vars straff jag skulle sitta av.

Jag hade inte fått besked om när det var dags att börja
avtjäna straffet och ovissheten gnagde i mig. Jag hade inte berättat för
kollegorna att jag skulle försvinna, och inte för familjen heller kom jag på.
Ångesten inför att behöva berätta för min man och mina barn att jag skulle i
fängelse snörpte åt strupen och fick hjärtat att skena. Vad skulle jag säga?
För att skydda dem var det livsviktigt att de trodde mig när jag berättade att
det var jag själv som begått brotten. Hur skulle jag lyckas övertyga dem om
det? Jag bestämde mig för att genast gå med på skiljsmässa från
Förundersökningsledaren om han föreslog något sådant. Men hur erbjuder man sina
barn skiljsmässa? Det går ju inte!

Jag vaknade på nytt, en aning svettigare än förut.

När jag väl somnade om dök jag rakt ner i mardrömmen igen.
Nu handlade det om allt som måste fixas innan jag skulle interneras. Eftersom
jag inte skulle komma hem igen på så många år så behövde jag röja, slänga och
packa i kartonger. Jag började göra en lista. Kläder och böcker kom först och
skulle bli enklast att magasinera.
Men sedan kom jag att tänka på trädgården! Hur skulle alla plantor överleva
utan min kärlek? Tomatplantorna, spetspaprikan, potatisen och inte minst
gyllenbären. Jag blev så ledsen när jag insåg att jag inte skulle få se hur
gyllenbären mognade i sina pappershöljen, smaka på solmogna tomater eller äta
vaniljyoghurt med amerikanska blåbär och läckert mörkröda hallon.

Kvidande och kallsvettig vaknade jag och bestämde mig för
att det fick vara färdigdrömt! Turligt nog var klockan redan så mycket att det var helt okej att kravla sig upp från luftmadrassen och tillbringa dagen i ett soligt och allt annat än mardrömslikt Italien.