Jag beundrar min dotter.
För många år sedan lyssnade jag på en föreläsning av Olof
Röhlander. Den hade den provocerande titeln ”Det blir alltid som man tänkt
sig”. Herr Röhlander pratade om mental träning och kontentan var nog egentligen
att tankens kraft kan försätta berg.
Själv drog jag dock en även annan viktig
lärdom av föreläsningen.
Den handlar om efterkonstruktion. När det inte går som man tänkt sig kan man
tänka om.
Jag har praktiserat den här tankemodellen länge, långt före föreläsningen, och
i skiftande sammanhang, men det var på något sätt en bekräftelse att höra någon
annan sätta ord på det min hjärna hållit på med på egen hand.
För mig är efterkonstruktion ett sätt att sänka kraven på mig själv och att
uppnå själsfrid (jag vet, det låter högtravande och gammeldags, men det är en
höjdare de gånger det fungerar).
Låt mig ge ett exempel:
Vi ska spela med Zätas Band. I en av sångerna finns det en lång ton som blir
jättesnygg när jag håller ut den ordentligt och låter den växa. Vi har övat
många gånger och tycker att låten sitter. Jag ser som vanligt fram emot att få
sjunga men är lite extra glad över just den där tonen.
När dagen kommer för vår spelning vaknar jag med ont i halsen. Jag dricker mitt
morgonte och tar med en flaska vatten till övningen och det låter hyfsat men
inte jättebra. När församlingen satt sig och det blir dags att äntligen sjunga
den där tonen som jag övat på, utvecklat och sett fram emot så länge så blir
det inte en stark, klingande, vacker ton utan i stället ett hest krax med mycket
luft och fallande styrka.
Besvikelsen skulle kunna vara total. Jag skulle kunna grotta ner mig i
självömkan och undra varför jag nödvändigtvis skulle till att bli förkyld just
i dag. Men det gör jag inte. I stället ägnar jag mig åt konststycket efterkonstruktion.
Jag bestämmer mig för att jag ville att det skulle låta precis som det lät. Att
den svaga, spröda tonen var ett medvetet grepp för att väcka lyssnarna, för att
göra dem berörda, att jag klippte tonen för att ge mer känsla åt texten.
Olof Röhlander hade också ett exempel under sin föreläsning.
Han hade förmodligen flera, men det var ett som etsade sig fast i mitt minne.
Han berättade om en förståndshandikappad kille som stod som målvakt i fotbollslaget Grunden Bois. Målvakten var väldigt kaxig och
ropade glåpord till motståndarlaget. ”Kom igen då!” ”Kan ni inte bättre?”
”Vilka mesar ni är!” ”Ni lyckas aldrig göra några mål!” Olof fick sig ett snack
med målvakten i halvlek och frågade hur det kunde komma sig att han var så katig
fastän deras lag inte spelade bättre än motståndarlaget. Svaret var enkelt. De
hade ju aldrig gjort mål. Den här målvakten var nämligen världens bästa målvakt
och hade aldrig släppt in ett enda mål.
Matchen fortsatte. Målvakten var lika utmanande som tidigare. Men så kom ett
hårt skott och bollen gick i mål. Olof väntade spänt på att få se reaktionen.
Målvakten sköt ut bollen, ställde sig bredbent, korsade händerna över bröstet,
sänkte huvudet någon sekund, och när han tittade upp igen fanns precis samma
kämpaglöd som tidigare. ”Kom igen då, era mesar! Visa vad ni går för! Ni kommer
aldrig klara av att göra några mål!”
Målvakten hade bestämt sig för att han var världens bästa målvakt, som aldrig
släppte in några mål, och lät inte en sådan liten petitess som verkligheten
komma i vägen för hans självuppfattning. Tyvärr har Grundens “Ravelli” nyligen gått bort, men jag är säker på att han gjorde de i full förvissning om att han varit tidernas bästa målvakt.
Jag beundrar lilla Svalan.
I går deltog hon i kommunmästerskapen i friidrott på Framnäs
idrottsplats. Hon tävlade i 60 m och längdhopp.
I sprintloppet blev hon utslagen som trea av fyra deltagare redan i första
heatet och gick inte vidare till final. I längdhoppet kom hon åtta eller nia.
När jag frågade hur det gått fick jag följande svar:
”Det gick jättebra. Du vet hur jag har haft problem när jag hoppar längd. Att
jag gör avstampet typ en halvmeter före plankan. Den här gången lyckades jag
trampa precis på plankan, eller i alla fall jättenära. Så jag har förbättrat
mig massor. Och 60 meter, alltså, jag var bara jättelite efter hon som kom tvåa
så jag skulle lika gärna kunnat gå vidare. Och så slog jag personbästa. Jag har
aldrig sprungit så fort i hela mitt liv!”
Jag beundrar min dotter.
Lilla Svalan har aldrig lyssnat på några föreläsningar om
mental träning. Jag tror inte att jag någonsin nämnt ordet efterkonstruktion i
någon av våra samtal. Ändå har hon exakt rätt inställning för att kunna hålla
en sund nivå på prestationsångest och krav och bli en människa som håller i
längden.
*
Jo, jag vet att livet kommer emellan. Det blir inte
alltid som man tänkt sig. Men ibland är tanken det enda vi kan styra över. Och
då är det ju
dumt att inte utnyttja den möjligheten.
