Jag är sjuk.
Det är inte kul.
Jag gick hem redan på förmiddagen i måndags pga förkylning. Då var det mest att jag både var varm och frös, och hade ett sådant där illavarslande gnag i halsen.
När jag kom hem landade jag tungt i soffan och tittade i kapp på några TV-program jag missat. Jag förstod att det måste vara något allvarligt fel på mig när jag lipade för att de tre sista deltagarna i Idol alla gick vidare till finalen i Globen.
Med tisdagen kom snuvan och huvudvärken. Jag vaknade med huvudvärk och somnade med huvudvärk. Fast det var ärligt talat svårt att somna för det var länge sen jag hade så ont i skallen. Under dagen tittade jag på fyra avsnitt av Bron och hamnade i ett posttraumatiskt Bron-är-slut-syndrom.
I dag är det onsdag och jag är hemma för tredje dagen i rad. Min själ klättrar på väggarna medan min kropp snyter sig och nästan gråter över huvudvärken som trots full tablettbehandling inte vill ge med sig. Fast jag gråter inte. Jag får alltid huvudvärk av att gråta…
Jag har sett ett avsnitt av Så mycket bättre. Men huvudvärken blev inte bättre av det. Jag ritar lite men blicken är dimmig av huvudvärk så det går olidligt sakta.
Jag har startat en tvättmaskin men kommer inte orka hänga upp den. Inte tvätten heller…
Jag gillar inte att vara ensam hemma när jag är sjuk. Huset ropar på mig och vill ha uppmärksamhet. Damma mig, tvätta mig, städa mig, stryk mig, putsa mig, laga mig, stuva undan mig, ta hand om mig. Jag försöker förklara att jag faktiskt inte orkar. Att jag är sjuk och att min hjärna exploderar varje gång jag böjer mig ner, men huset lyssnar inte och jag mår ännu sämre.
Det skulle vara mycket lättare att vara sjuk om man var frisk…
