Det är svårt att inse att man inte kan gå och lägga sig lika sent som under julledigheten nu när vardagslivets plikter kallar upp en klockan sex varje vardagsmorgon.
När man sedan hemsöks av mardrömmar under nattens sovande timmar blir ögonlocken ännu tyngre än nödvändigt.
I natt drömde jag att jag var i mitt föräldrahem. Det var sommar. Grannarna hade byggt om sitt hus och lagt till flera torn och andra påbyggnader på höjden, och målat om det från rött till en ljusgrå nyans. Det var snyggt.
Jag tittade på mina föräldrars fyrkantiga hus och försökte föreställa mig hur det skulle kunna se ut om man byggde ut det.
Plötsligt var jag inne i vardagsrummet tillsammans med en syster. Oklart vilken. Det var nog mest ett mellanting mellan Falunsystern och Italiensystern. Mina föräldrar var inte där. Lilla Svalan var ute i trädgården och pysslade tillsammans med ett barn som skulle motsvara Falunkorven. De klippte i kartong med en stor sax. Det såg farligt ut. Jag funderade på om jag borde gå ut och avbryta innan en olycka hände och tittade på min syster. Hon såg också vad som hände men verkade inte orolig. Jag var inte helt säker på om det var hennes barn som var där ute med lilla Svalan men beslöt mig för att i alla fall låta saken bero. Lilla Svalan hade säkert koll på barnafingrarna medan systern och jag pratade om vuxensaker.
Jag minns inte vad vi pratade om, eller ens om vi pratade.
Jag hade en bäbis i famnen. Det var inte min och jag vet inte vems det var. Det var också lite oklart. Förmodligen skulle det föreställa systerns men det kändes inte som den syster jag hade framför mig var mamman. Barnet i min famn var väldigt litet. Han eller hon kunde ännu inte prata och var nog inte mer än någon månad gammal. Eller två. Eller tre.
Plötsligt gungade hela huset till, precis som om det stått på en flytbrygga och en stor båt åkt förbi och gjort svallvågor.
Jag tittade på systern. Kände hon?
Jodå. Hon tittade tillbaka på mig med den där blicken man har innan man bestämt sig för om man ska bli rädd eller bara skratta.
Kan det ha varit en jordbävning? I så fall en rätt kraftig.
Jag blev uppspelt. Det här var en sådan där händelse som man kommer ihåg resten av livet. Minns ni vad ni gjorde och var ni befann er vid den stora jordbävningen 2016?
Samtidigt blev jag lite rädd att det skulle fortsätta. Det kanske inte var säkert att befinna sig inomhus.
Jag tog med mig bäbisen ut i trädgården och frågade lilla Svalan om hon känt att det gungade. Det hade hon inte tänkt på.
Himlen var märkligt mörk bort mot Lundsbrunn till. Värre än vid ett annalkande åskväder. Solen sken fortfarande och allt såg ut som vanligt bort mot Husaby.
Jag hann bara vända mig om ett halvt varv för att titta på himlen, så hördes ett dovt muller som raskt tilltog i styrka och övergick till att bli öronbedövande.
Vad var det som lät så? Jag såg ingen lastbil eller annat som kunde orsaka ljudet.
Jag vände mig om på nytt och såg upp mot himlen.
Över Stenåsskogen kom ett jättestort stenblock rusande mot jorden. En meteor. Eller meteorit? Min tanke snuddade ett kort ögonblick vid terminologin medan blocket rusade vidare. Det gick mycket fortare än det gör i katastroffilmerna. Det brann inte runt det heller. Betydde det att jättestenen redan var inne i vår atmosfär?
Den skulle slå ner någonstans mellan oss och Götene.
Vi skulle dö.
Jag funderade på om vi skulle dö direkt vid nedslaget eller när tryckvågen kom. Eller skulle det uppstå en eldstorm som slukade oss med ett rytande? Skulle mina öronbedövade öron hinna uppfatta en sekunds tystnad mellan stenens jordafärd och tryckvågens eller eldstormens tjut?
Jag vände mig om och började springa.
Systern var kvar i huset. Lilla Svalan hade tagit det Falunkorvsliknande barnet i handen och sprungit redan sekunderna innan jag reagerade. Det befann sig ungefär fem meter framför mig. Jag ville ropa att jag älskade dem men det var inte lönt. Meteorens oväsen utraderade alla andra ljud.
Jag hann två steg innan klippblocket slog ner och skakningen i marken fällde oss.
Jag trillade över barnet i min famn men kände att jag omslutit det så väl att det inte skadat sig. Barnet skrek inte. Eller gjorde det det? Jag hade inte hört även om jag höll barnet precis intill mitt öra. Varför fortsatte det vansinniga oväsendet? Eller var det min hjärna som alstrade en fortsättning som inte fanns?
Jag tänkte logiskt att jordbävningen måste uppstått när stenblocket kommit in i vår atmosfär. Som när man kastar en sten i en vattenpöl och ser de korta svallvågorna som snart dör ut.
Jag undrade hur stor del av jorden som skulle förstöras. Sverige, Norden, Europa, halva jordklotet, eller hela? Var det detta som Bibeln beskrev som stjärnan Malört?
Allt gick så fort. Ingen förvarning.
Jag ville nå fram till lilla Svalan. Säga att jag älskade henne.
Jag tänkt inte längre på mina systrar som just nu bara var en och kvar inne i huset. Jag tänkt inte på mamma och pappa, var nu de befann sig.
Jag tänkte inte ens på Förundersökningsledaren eller Guldgossen.
Mitt enda fokus var på lilla Svalan men jag nådde inte fram till henne ens med blicken. Hon hade all sin koncentration riktad mot barnet vid sin sida.
Så typiskt henne. Omsorgen om andra gick alltid före henne själv.
Jag var stolt. Jag skulle dö stolt.
Det hann gå två sekunder efter det att marken skakat omkull oss. Jag väntade och visste att det inte skulle hinna gå så många fler innan slutet kom.
Solen sken fortfarande. Som om ingenting hänt.
Jag vaknade.
