Jag är lite förkyld, eller
mycket. Jag vet inte riktigt vilket.
Jag yrade i natt och fick för mig
att det stod en ståtlig afrikansk kvinna i vacker färggrann dräkt med
tillhörande huvudbonad, vid fotändan på (Ja, PÅ!) vår säng. Jag satte mig
förskräckt upp och undrade vad hon hade för viktigt budskap. När Förundersökningsledaren
vaknade och frågade vad jag höll på med upptäckte jag att det förargligt nog
var taklampan jag riktat min uppmärksamhet mot.
I morse letade jag efter
febertermometern. Den fanns inte någonstans. I alla fall inte på någon av de
mer uppenbara platserna där den brukar ligga (som mitt och lilla Svalans
handfat, översta lådan i badrumsbyrån, medicinväskan, lilla Svalans skrivbord,
lilla Svalans nattygsbord eller lilla Svalans sovrumsgolv…)
Så nu vet jag inte hur förkyld
jag är.
Och det man inte vet, det har man inte ont av. Eller hur!
Alltså sitter jag vid mitt skrivbord med läckande kran och bomullsvadderat
topplock och sensuellt hes stämma och jobbar som vanligt.
