Hej!
Nu är det tre år sedan jag skrev någonting i den här bloggen och jag tror inte att jag kommer återuppta bloggandet igen men jag blev nyfiken och ville kika in för att se hur användargränssnittet ändrat sig.
Det har ändrat sig.
Skulle jag börja blogga igen så måste jag sätta mig in i hur allt fungerar med bilder och text och länkar osv. Jag har svårt att se mig själv lägga ner tid på det.
En liten uppdatering kan dock vara på sin plats, nu när jag ändå tagit mig in bakom inloggningsuppgifterna och hittat tangenterna.
Jag är äldre. Det kommer nog inte som en överraskning för någon annan än mig själv. Jag har ju sett de grå ståna öka i antal, jovars, men jag känner mig ju inte så mycket äldre. Eller, det kanske jag gör egentligen. Inte till sinnet, men i kroppen. Och det är som det ska.
Barnen är också äldre. Det är mindre förvånande, men mer skrämmande.
Guldgossen har rakat av alla guldlockar och fyller 21 år i år. Han har bil, jobb på bemanningsföretag och är en underbart ansvarskännande ledare i både Royal Rangers (pingströrelsens scouter) och ungdomsarbetet i kyrkan.
Lilla Svalan ska bli 18 år i sommar och går andra året på gymnasiet. Hon är fortfarande lika livlig och social som hon alltid varit men vi föräldrar har sluppit den där jobbigheten i tonårsperioden som jag trodde skulle komma med tanke på vilken liten tonåring hon varit till humör och uttryck ända sedan hon fyllde ett år.
Förundersökningsledaren är den ende i familjen som inte åldrats. Mycket skumt!
Han håller sig fräsch med skridskoåkning, promenader och båtliv. Den här säsongen har det dock inte blivit en enda skridskotur. Den globala uppvärmningen har omöjliggjort några isfärder i vår del av landet. Man skulle kunna tro att jag, som hypotetisk orolig hustru, skulle glädjas i hemlighet över alla inställda tre-centimeter-tunn-is-dagar, men jag har aldrig oroat mig. Han vet vad han gör, min man.
Livet rullar vidare för oss alla.
Utom för min pappa. Han dog i höstas. Om detta behöver jag skriva mycket. Men det gör jag nog i min egen dagbok. Den som inga ögon ska läsa förrän den dag jag träffar pappa igen.
Nu får det vara färdigskrivet. En IKEA-kasse med ren tvätt väntar på att jag ska förbarma mig. Hur hann jag blogga, då när jag bloggade? Det är nästan lika konstigt som att Förundersökningsledaren inte blir äldre.
Adjöken, som pappa skulle sagt.
