I går kväll hade församlingen hyrt badhuset i stan och hel familjen Zäta var på plats. Jag tog tillfället i akt att simma en timma med siktet inställt på 2000 meter. Eftersom vi inte var jättemånga badande och de flesta hellre lekte och hoppade (huga…) så hade jag så att säga fritt spelrum. Det enda som var i vägen var några förrymda badringar, storlek extra big och en och annan madrass.
Jag gick ut lite för hårt och blev tvungen att dämpa tempot efter några hundra meter om jag skulle orka hålla ut hela vägen. Mot slutet blev det riktigt ont om tid. När det återstod 500 meter hade jag bara 10 minuter på mig och var tvungen att simma 50 meter per minut. Jag la in den lilla överväxel jag lyckades frammana och tyckte att jag riktigt forsade fram i vattnet.
När det återstod 200 meter kom Förundersökningsledaren och frågade hur det gick. Jag har inget minne av att jag svarade honom, och enligt Förundersökningsledaren fick han bara ett desperat frustande som bevis på att jag överhuvudtaget hört honom.
Men jag klarade det. Igen. Jag har ju lyckats en gång tidigare, men då tog jag rygg på någon snabbsimmande kille som banade väg för oss i en knôkfull bassäng. Det borde ha varit lättare den här gången eftersom jag var själv, men det var det inte.
När jag klev upp ur bassängen kunde jag knappt stå på benen och lite senare, i omklädningsrummet, blev jag tvungen att ta tag i skåpsdörren för att inte fara omkull.
Men det var det värt. Jag känner mig otroligt nöjd med mig själv.
