Simmade igen i går kväll. Det är bäst att passa på medan Förundersökningsledaren är hemma med barnen och jag själv inte orsakar röda havet. Just kombinationen av de två faktorerna har visat sig inte infalla allt för ofta.

Det var ganska mycket folk i bassängen och jag fick anpassa mig till alla långsamsimmare för att inte krocka med någon. Jag lyckades ändå sparka en karl i magen och smeka en äldre kvinna på benet. Mannen jag sparkade blev inte ledsen för det. Han bedyrade att han överlevt och mottog alla mina ursäkter med ett leende. Kvinnan däremot gav mig så kyliga blickar att jag var rädd vattnet skulle frysa till is runt omkring mig.

Jag ämnar återigen till viss del skylla på den överbefolkade bassängen men så var jag nog också lite slö efter passet i tisdags, för trots att jag ganska tidigt hittade mitt “med-den-här-takten-kan-jag-simma-hur-länge-som-helst”-tempo så hade jag hela 250 meter kvar när det gått en timma. Målet är ju 2000 m på en timma. Den här gången orkade jag inte hänga i och klämma de sista metrarna heller utan jag gick upp, duschade och tvättade håret (med icke parfymfri och oändligt mycket bättre schampo) och åkte hem till en väntande middag.
När jag stod i omklädningsrummet och drog på mig plagg efter plagg var jag så slut att jag blev yr och höll på att svimma. Jag tog några vacklande stabiliseringssteg och hoppades att blickarna från de omgivande mammorna inte rymde misstankar om onyktert beteende, även om jag faktiskt kände mig aningen berusad.