Hu, nu har jag huvudvärk. Det kommer från en växande visdomstand. Tanden värker värre än huvudet men det känns som en klen tröst.

Jag försöker tänka på smärtan vid behandlingen av hälsporren i måndags, jämfört med den känns tandvärken som en piss i Mississippi. Men taktiken fungerar inte riktigt.

Jag har inte tyckt att de två första behandlingarna med laser/ultraljudsstötarna har hjälpt så mycket, kanske lite i början av förra veckan.
Sjukgymnast Björn förhörde sig då med sin kollega vilken styrka hon kört på.
-Vad har du haft? 2 eller?
-Nej. Det har varit 2.2, svarade hon.
-Jasså ändå. Men brascha på med lite mer. Det får hon tåla!

Om det inte vore för att han tittat på mig med världens största leende och en riktig blingblingglimt i öpgonvrån hade jag känt mig som en imbicill som de pratade över huvudet på.

Det där med att brascha på lite mer innebar att jag blev tvungen att hyperventilera och hela kroppen skakade i ofrivilliga spasmer. Och nu överdriver jag för en gång skull inte. Det var den näst värsta smärta jag upplevt. (De värsta kommer från gallstensanfall.)
Sjukgymnastkollegan var tvungen att hålla fast min fot för att kunna genomföra behandlingen. Det kändes verkligen som tortyr.

Och sedan betalar jag glatt mina 80 kr och skuttar därifrån med ett leende på läpparna. Jag är inte klok!

Men nu ler jag inte. Nu ser jag bara tråkglåmigt trött ut. Jag tror jag ska unna mig ett glas färskpressad apelsinjuice från Willys och sedan gå och lägga mig.