Hur jag än vrider och vänder på det så blir slutsatsen ändå den samma. Jag erkänner att jag inte tänkt så här alltid, men de senaste åren.
Att bli kristen handlar inte om att man måste förändra sig, bli en bättre människa, följa en massa regler och påfund, gå till kyrkan, klä sig på ett visst sätt (det förstår nog alla som sett mig med kläder på…), lägga pengar i kollekten, engagera sig i välgörenhet, be tre gånger om dagen, kunna alla lovsånger, sluta dricka alkohol…
Att bli kristen handlar blott och bart om att acceptera att man är älskad av Gud.
Det är det enda som räknas. Gud älskar dig! Han älskar dig vrålmycket och vill att du ska veta om det.
Jag läste det här ganska snart efter att du skrivit det, men svarade inget då. Jag blir både glad och sorgsen. Mest glad. För dig är tron som luften du andas? Så vardaglig, så nödvändig, så självklar.
Jag tänker på en scen ur Enskilda samtal, som har gjort intryck på mig av lätt insedda skäl. Får jag säga?
Kyrkoherden Jacob: Om Anna vill gå till nattvarden ska Anna göra det. Om man lever i svår vånda, om man är trängd, om man inte vet hur man ska ha det med sig själv, då kan det vara bra att gå till nattvarden och få lov att lägga sitt betryck intill Guds hjärta.
Anna: Jag vet ingenting om Guds hjärta, farbror Jacob.
Kyrkoherden Jacob: Du behöver inte veta. Men det finns nåd i själva handlingen. Och den lindrar kanske ditt lidande.
Så ungefär känner jag för dina ord ovan. Jag tror inte, men det tröstar att höra att Gud finns där ingen annan orkar vara.
Älskling, älskade älskade älskling.
Det som är så coolt är att Gud hör dig vare sig du tror det eller inte. Han älskar dig vare sig du vet det eller inte. Och det finns BARA kärlek. That´s it liksom.
Trillar du ner i det svart hålet är du ändå inte ensam. Gud är där också. Han är där ingen annan kan eller orkar eller vill vara.
Så oerhört märkligt att du skriver detta just idag. Så märkligt att få läsa det just idag.
Klockan tre i natt låg jag på golvet i ungarnas rum och bara tokgrät. Tanken, den desperata – för en ateist så desperata – på en allseende och tröstande Gud drog förbi. Jag var så ledsen att det var svårt att tänka klart. Och jag vände mig inte till Gud; hur skulle jag kunna göra det? Men jag tänkte tankar OM Gud:
“Jag har ingen koll på nånting, är på väg att ramla rätt ner i ett svart intet…. Jag är helt ensam…. Att tanken på Gud bara kommer över mig när jag är förtvivlad är ingeting annat än hyckleri…. ren och skär hyckleri: “nu passar det minsann” … men om Gud finns så är han större än så och kräver ingen duktighet…. ingen motprestation – eller vänta nu, det är klart han gör… men vad spelar det för roll, för jag tror ju ändå inte…. Zäta… jag ser Zäta framför mig när jag försöker se Gud…. är det det som är avgudadyrkan, nej vad heter det, hädelse? shit, jag är verkligen ett arsel i de här frågorna…. men nu är det så här: klockan är tre, nu är Vargtimmen den Obarmhäriga, INGA tankar och ingen förtvivlan ska tas på allvar då, slappna av, sooooov, imorgon kan du börja tänka igen….”
Klockan fyra satt jag vid köksbordet och hörde mig själv säga – inte längre tankar OM Gud, utan till:
“Gode Gud, hjälp mig.” Inget mer. Inga fler ord.
På nåt sätt lyckades jag tvinga mig i säng sen, intill min ogifta man som låg som i koma. Trots det, eller tvärs igenom det, drog han mig intill sig som man gör med ett litet barn. Han höll hårt fastän han sov. Han visste fastän han sov.
Kanske Gud också vet? Jag vet att du vet att han vet. Men jag gör det inte.
Och nu läser jag detta, ditt inlägg ovan. Och så lipar jag igen, men inte i Vargtimmens vansinniga timme. Bara stilla och just nu utan sårig förtvivlan.
*
Jag blev så glad för ditt mess också. Om jag hade haft barnen här hade jag också firat advent. Om det nu är firar man gör. Nu har jag en tom adventljusstake som står i köket. Prislappen “15 kr” från Myrorna sitter kvar. Nästa söndag har jag barnen och tills dess kommer jag att ha köpt ljus.
Det är möjligt att jag borde ha skrivit ovanstående i ett mejl. Men det är inte så jag jobbar. Och trots allt flinar jag till genom snortårarna.
Puss, E