Jag hade faktiskt ganska bra koll på klockan i morse. Tiden räckte till att skriva dagbok, vattna basilika, pelargoner och jordärtskocka, ta hand om peston jag gjorde i går, äta frukost, prata med barnen, borsta tänderna, sköta magen och plocka ihop lunch, mellanmål och kaffemjölk att packa i ryggsäcken inför cykelturen till jobbet.
Precis innan jag skulle ge mig iväg sprack dock den fina illusionen om en lugn stund på sadeln.
Lilla Svalan packade nämligen väskan för skolbad men var tvungen att rata två urväxta baddräkter och ge sig på jakt efter en passande bikini. Efter en stunds letande hittade hon bikinitrosorna i en av kassarna med ren tvätt – men var kunde överdelen finnas?
Vi letade igenom all ren tvätt, lilla Svalans garderob, korgen med smutstvätt på övervåningen, väskan med badkläder som ständigt står beredd ifall vi får för oss att åka ut med båten och slutligen den sorterade smutstvätten i tvättstugan. Där var den!
Och då hade klockan hunnit bli tjugo i åtta och jag var tio minuter sen. Visserligen tar det inte mer än tjugo minuter att cykla men jag vill gärna ha tio minuter tillgodo, för att slippa cykla mig genomsvett och dessutom ha några minuter på mig att starta upp datorn, ställa in lunchen i kylen och säga hej till kollegorna.
Tack och lov var både vind och medtrafikander med mig på vägen och med ben som gick som trumpinnar lyckades jag slå nytt personligt morgoncykelrekord.
15 minuter! En minut bättre än mitt tidigare personbästa.
Nu ska jag sätta mig på cykeln och verkligen anstränga mig för att cykla hem i makligt tempo. Hemma väntar några högar med tvätt och en hungrig Guldgosse.
