Solen lyser, himlen är blå. Jag bestämmer mig för att göra som barnen och skippa jackan på väg till jobbet.

Tillsammans med barnen till fritids känns det som ett bra beslut. Vi cyklar på i sakta mak och livet är varken kallt eller varmt.
Men så lämnar jag barnen vid skiljevägen och susar ner för Lidensbacken. Fartvinden är kall, så kall.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter någonting en bit nedanför halsen på oss kvinnor. Något som sticker ut en bit. Bröst kallas det.
På min kropp sticker de ut lite extra. Och kroppsdelar som sticker ut tenderar att avkylas något snabbare än andra delar av kroppen.

Jag är nästan tvungen att skrika “hoooooo” nerför backen. Så mycket kylds mina två utstickare av.
Så trots att jag bestämt mig för att ta det lugnt i dag, inte cykla fort utan bara trampa lite försiktigt, så sätter jag fart. Fart mot jobbet och värmen.

I ren protest mot mig själv vägrar jag växla upp till femman utan ligger och nöter på växel fyra. Resultatet blir att benen går som trumpinnar. Jag cyklar om två betydligt yngre, mer lättklädda, smalare och snyggare tjejjer. Det känns skönt.

Framme på jobbet har jag en extraordinär känsla då brösten både är förfrusna och svettiga, samtidigt.