När jag lämnade av lilla Svalan på skolan körde jag som alltid även förbi några av dagisavdelningarna. Utanför gick en man och blåste ihop sand och gamla löv för att göra gården fin inför sommaren.
Jag blev inte ett dugg förvånad över att se en hel klunga barn trycka näsorna mot fönsterrutan för att titta på spektaklet.
På väg därifrån tänkte jag på “tolkningar”. Hade jag varit lite mer okunnig om hur barn fungerar, och kanske befunnit mig i säg… Rumänien, så hade jag genast dragit slutsatsen att innanför den där glasrutan fanns en hoper understimulerade “stackars-barn”, eftersom de uppenbarligen blev så uppspelta bara av att se en man med lövblås i arbete.
Hade jag dessutom varit journalist till yrket, med faiblesse för sensationsjournalistik, så hade det inte dröjt länge innan det i massmedia cirkulerade ett rykte, maskerat till fakta, om de svåra förhållandena vid just detta dagis.
Detta får mig att fundera över hur sanningen egentligen hanteras i dag. Jag vill inte bara smutskasta journalisterna, för då handlar kanske ibland i god tro. Vore jag den där journalisten, utan kunskap om hur barn beter sig, och med ett brinnande rättspatos parat med krav om hög lösnummerförsäljning, så skulle jag också kunnat skriva de braskande rubrikerna, och dessutom trott att jag gjort något bra.
Men vad lätt det är att misstolka, bara genom att överhuvudtaget tolka.
