När jag kom hem i går kväll tyckte jag att jag haft en riktigt lugn och skön söndag. Enda pulshöjaren var när jag räknade kassan efter Kaffestugan samtidigt som både mina barn och andras ungar stojade runt och saktade ner min mattematiska förmåga.
Just det, jag tog en promenad tillsammans med min familj och min mamma senare på eftermiddagen, men det var en positiv pulshöjare bland chockgula oljeväxter, nygröna granskott och myllrande myror och med det blommande berget i fonden.
Morgonen började med att Förundersökningsledaren och barnen försökte överraska mig med mors dags-frukost på sängen. Tyvärr hade jag märkligt nog lyckats glömma bort att det var mors dag, trots att jag ”påmint” man och barn titt som tätt under två veckor. Så när de i samlad tropp kom smygandes mot sovrummet satt jag i godan ro på toaletten och skötte magen. Jag blev i alla fall både glad och överraskad. Förundersökningsledaren serverade te och äggmacka, lilla Svalan gav mig ett fint kort som hon ritat och skrivit och Guldgossen hade hittat på att gömma en strykbräda under täcket.
Man skulle kunna tro att en strykbräda är rena förolämpningen som mors dags-present men det var faktiskt precis det jag önskat mig.
På förmiddagen spelade lilla Svalan en gruppslutspelsmatch. Klassen förlorade med 0-8 men Förundersökningsledaren och jag har tydligen lyckats inpränta vikten av att kämpa väl och vara nöjd med att göra sitt bästa. Hur jag kunnat lära ut det (som själv helst vill vara bäst) är en gåta. Lilla Svalan deppade hur som helst inte allt för mycket.
Guldgossen, som var med och förlorade alla lördagens matcher, hängde inte heller läpp. Tvärtom var han rätt nöjd med att slippa ytterligare en fotbollsdag och i stället få jobba med mig i Kaffestugan.
Guldgossen var jätteduktig. Han smörade mackor, plockade fram dricka och stod i kassan (under mitt överinseende). Gästerna gav honom så mycket välbehövligt beröm att han växte flera centimeter.
För första gången på minst ett årtionde tyckte jag att gudstjänsten var tråkig. Jag minns inte mycket av predikan, mer än att predikanten hade en rosa batikslips. Sångarskaran tillhörde det äldre gardet och framförde så kallade läsarsånger till dragspelsackompanjemang. De sjöng inte på något sätt illa men det var helt enkelt tråkigt.
Extra tråkigt var det med de ganska uppenbara gliringar som de äldre med jämna mellanrum levererade mot ungdomar i allmänhet och ungdomarnas musikstil i synnerhet. Så här lät det bland annat:
-Jag är så tacksam att jag fick växa upp på den tiden då Einar Ekberg och hans gelikar var i ropet. Då fick vi lära oss fina sånger med många versar. Nu för tiden ska det tydligen sjungas en och samma strof många gånger i stället.
-Jag ska spela en marsch som jag skrivit själv. Det är ju så härligt med dragspelsmusik. Med en riktig melodi och inte bara en massa toner som går om och om.
Jag kan nästa lova att om det varit tvärtom, om ett gäng ungdomar stått på estraden och öppet förkastat den äldre generationens musikstil, så hade det blivit ramaskri. Ungdomar är enligt min erfarenhet betydligt mer toleranta och ”open-minded” än 60-plusare.
Efter möte och Kaffestuga lämnade jag min bil vid kyrkan och så for familjen Zäta hem till mina föräldrar och blev bjudna på en finfin mors dags-middag med lax och potatis. Till efterrätt fick vi engelsk ostkake-glass med stora röda vinbär. Mumma för sugna magar!
Ett antal kattungeklappningar och en promenad senare avslutade vi vistelsen med fika. Man kan alltid lita på att slippa gå hungrig från min mamma.
När vi kom hem började vi packa ur bilen. Eftersom Förundersökningsledaren haft med sig båtkärran till mina föräldrar så var kofferten inte bara belamrad med kamera (för att fota kattungar), jackor (ifall det skulle bli dåligt väder) och diverse kassar utan även lösa delar från båtkärran. Trots det gick urpackningen väldigt fort och bra. Det var så fritt och gott om plats i garaget.
Inte förrän efter en stund kom vi på varför det var så rymligt i garaget.
Det saknades en bil!
Vi hade glömt att hämta upp min bil som stod kvar vid kyrkan.
Så medan jag stoppade barnen i duschen snörade Förundersökningsledaren på sig sina inlines och skejtade ner till kyrkan för att hämta bilen.
Det var ungefär nu som känslan av en riktigt lugn och skön söndag började lämna mig.
Jag upptäckte att jag MÅSTE vattna blommorna som stått torra 14 dagar. Det gick väl an, samtidigt som barnen duschade. Men sen upptäckte jag också att lilla Svalan skulle lämna in läsläxan i dag så trots att klockan närmade sig nio var vi tvungna att sätta oss en stund med den. Och sedan var hon hungrig och ville äta något och då var naturligtvis även Guldgossen hungrig.
Klockan gick och jag började känna mig stressad över att barnen inte kom i säng i tid.
Och sedan kom jag på att tjejerna i Tillväxtgruppen kommer hem till mig i dag. En liten del av min värld rasade samman när jag insåg att jag varken hade förberett någonting inför samlingen, eller städat någonting i huset.
Valet stod mellan att dela ut skygglappar och lotsa dem genom det till synes bombbriserade huset ut till altanen, eller att städa.
Jag valde ett mellanting. Genom att plocka undan den mest uppenbara röran av kläder men lämna till exempel symaskinen framme, och samtidigt planera för en promenad tillsammans med tjejerna, så hoppades jag på att överleva med hedern i behåll.
Just nu känner jag mig tveksam. Ett hem i fullt solljus ser inte lika tilltalande ut med dammråttor i hörnen och smulknaster under bordet som ett hem försänkt i dunkelt kvällssken. Och tyvärr är sommaren här med sina ljusa kvällar så jag kan inte hoppas på så mycket nåd från solen heller.
När jag plockat och röjt en liten stund gav jag upp, och gick och la mig.
Och nu är det eftermiddag en helt ny dag och jag struntar för tillfället i hur det ser ut där hemma för jag sitter på jobbet och har helt andra och faktiskt viktigare saker att tänka på.
