I går var vi hemma hos mina föräldrar och klädde av båten som stått vinterförvarad där. Och sommarförvarad också förresten.
Jag tyckte den såg glad ut över att komma ut i solskenet och slippa sin heltäckande pressening efter så lång tid. Lite trött och sliten verkade den också, men det kommer nog ändra sig efter en rejäl vårrengöring.
Presseningen Förundersökningsledaren köpte för några år sedan, är 10 X 10 meter och väger 60 kg. Den är inte helt lätthanterlig, men med gemensamma ansträngningar (fast Förundersökningsledaren fick anstränga sig mest) lyckades vi avtäcka Amadeus och vika ihop presseningen, ta ner ställningen runt båten och få med allt hem.
Barnen började leka sjöutflykt så fort de fick tillfälle. Guldgossen och lilla Svalan turades om att styra, bada, simma, gå på grund, hålla utkik och läsa kartan. Det bådar gott för sommaren. De är duktiga på att hålla sams när de väl kommer in i sin gemensamma lek.
Jag minns att många varnade oss för att ge oss ut en vecka på Dalslands Kanal. Fyra personer så lång tid på så begränsad yta kan aldrig sluta lyckligt. Vi var dessutom två personer extra under en del av resan eftersom vi hade nöjet att få med Förundersökningsledarens syster och hennes man.
Men det gick bra. Barnen lekte och levde som om de aldrig haft något annat hem än just vår båt. De spelade spel, badade och gick in i olika rollekar som om det var det naturligaste i världen, och det är så härligt när det kan få vara just så.
I sommar kanske det inte blir så mycket båt heller. Minsta lillasystern ska gifta sig och en del tid går ju åt till att förbereda och planera samt bevista bröllopet. Och så beror det ju på vädret. Det går aldrig att bestämma i förväg hur vädret ska vara.
Jag är så glad att vi kom iväg på vår Dalslandstur och kunde utnyttja de någorlunda fina dagarna förförra sommaren. För att inte tala om Lurö-Djurö-Brommöturen vi gjorde lite senare den sommaren. Sol, sol, sol och åter sol.
Nej, nu längtar jag till sommaren.
