Jag har börjat lyssna på P1.
Mix Megapol ut och P1 in.
På P1 får man veta lite mer om aktuella nyheter. Jag kanske inte kan påstå att de går riktigt på djupet men jag får i alla fall betydligt mer information än via Aftonbladets nätupplaga.
På väg hem från affären hör jag en intervju med en svensk läkare utan gränser som i går anlände till Haiti.
Han beskriver läget utifrån de upplevelser han hunnit göra. Det handlar om “krigskirurgi”.
-Vi tar hand om köttsår och amputerar. Vi måste prioritera. Bukskador behandlar vi inte.
Den aningslösa (som det verkar) radioreporter frågar:
-Vad händer med personer med bukskador då?
Läkaren svarar förvånat och till synes känslokallt (vilket får mig att oväntat vädra sensationsmedial vinkling på P1 och misstänka grov redigering av intervjun):
-De dör.
Han tillåts ändå fortsätta och jag tar tillbaka mina misstankar om P1:
-Vi ger morfin och försöker se till att de kan ha sina anhöriga hos sig den sista tiden. Men vi måste prioritera. Vi har inga sjukhus, inga sängar, vi opererar ute på gatorna, det finns ingen chans till eftervård.
Jag gråter i bilen.
Att det finns människor som offrar sin egen bekvämlighet, som ger allt för en okänd medmänniska, som är beredd att fatta de svåra besluten. Människor som kan stänga av när det behövs, stänga av känslorna för ett tag och låta själen ta stryk.
