Fredag: Julbord med jobbet på Kronocampingens restaurang Sjökanten.
Utmärkt mat, trevligt sällskap.
Lördag: Tidig morgon.
Bil till Göteborg och Universeum. Vi var där i sex timmar och hade jätteroligt.
Sedan köpte vi kängor till barna på Åhléns i 5:anhuset innan vi for till svåger med familj och hade en riktigt trevlig kväll med god mat och sällskapsspel.
Förundersökningsledaren var hjälten för dagen när han körde hem oss på natten.
Söndag: Barngruppernas julfirande i kyrkan. Musikalen “Åsneexpressen till Betlehem” samt sång och musik och proffsigt dansuppträde. Fika efteråt.
Middag hemma vid tre och sedan lugnt pysslande medan lilla Svalan lekte med en kompis här hemma.
Nu är det kväll och jag ska vattna blommorna innan det är dags att sova.
Barnen har lite förhöjda temperaturer. Guldgossen 37,7 och lilla Svalan 37,8. Jag hoppas att det bara är vanlig kvällstemp och inte begynnande förkylning. Guldgossen hoppas ännu mer för han ser fram mot morgondagens idrott och tisdagens bad.
Hörredu din nattuggla! Vad gör du vaken så här dags?
Har Brottarn kissat på dig igen?
Jag ska be Förundersökningsledaren fota mig ovanifrån med insugna kinder och stirrögat aktiverat – bara för att testa.
Jag älskar att du har hopp. Jag tror man kan leva på hoppet.
Du vet att jag saknar dig också. Du är välkommen när du vill och kan. Vi kan jobba på vår viktuppgång tillsammans och fnissa hysteriskt. Eller så fnissar och äter jag och låter dej bara vara här för att höja mitt välbefinnande. Egoist? – javisst!
Nå, hur blev det med barnen? Var febern light bara på skämt eller blev det nåt av den? Hoppas inte. *håller tummar och allt jag kommer på*
Du skrev: “Det ser ut som om jag ligger några kilo efter med viktminskning också.” Nej, min lilla plutta, det gör du inte. Jag har nog gått upp en fem kilo sen vi bodde hos er i somras. Tricket är att
– ta bilden OVANIFRÅN så att dubbelhakorna inte syns
– suga in kinderna á la Iggy Pop så att det ser ut som om man har några kindben att komma med
– anlägga en ruggigt läbbig min så att ingen ser nåt annat än den psykiga blicken.
Ta-daaa: http://ranashorisont.blogspot.com/2009/12/kort-och-langt-har.html
Jaja, raring. Jag saknar dig. Jag lever. Jag är mycket, mycket förvirrad. Och jag har hopp.
Många, många kramar. Hälsa dina kumpaner.
Puss, Rana
PS. Ibland tänker jag på den där göken som smög ner en lapp med sitt nummer i din matkasse. Då blir jag på så himla gott humör – inte minst när jag tänker på ditt telefonsvararmeddelande på fem minuter som bestod av fyra och en halv minut hysteriskt fnissande. Mi lav jo.
😀