Igår kväll delade jag min uppmärksamhet mellan Talang och förberedelser (ska det verkligen vara så många E:n i ett enda ord?) inför bjudningen vi haft i kväll. Därför missade jag det mesta av dragqueeninslaget. Jag kom lagom till de sista dansstegen men jag ropade genast till Förundersökningsledaren:
-Kom om kolla! Jag tror det är Rickard Ekholm på TV:n.
Bakom den hiskeliga utstyrseln och allt neonsmink skymtade vi utan tvekan vår gamla barndomskamrat Rickard. Och strax efter att inslaget var över ringde Falunsystern och gastade i telefon:
-Såg ni Talang! Det var Rickard!
Hon hade sett hela inslaget och alltså Rickard även utan smink och nog var det Rickard alltid.
Rickard som gjorde sitt första framträdande i Skälvums Missionshus med att sjunga “Jag är tanten på Atlanten”. Rickard som alltid var så härligt sprallig och speciell. Rickard som felciterade kocken i Lady och Lufsen och sa:
-Jag ska giva dig på måfå!
Rickard som alltid hade en rolig kommentar eller ett tokigt konstaterande på lut.
Jag kommer ihåg en gång på ett läger då vi hade en Fångarna på fortet-inspirerad tävling och en av grenarna innebar att en lagmedlem skulle krypa igenom ett långt och ypperligt trångt rör. Egentligen var det nog tänkt att de mindre barnen skulle utföra uppdraget men vi hade ju Rickard i vårt lag och han var redan då smal och spinkig så han satte genast fart genom röret.
Efter halva vägen tog det dock stopp och han fastnade. Rickard kom varken framåt eller bakåt. När han slutligen lyckades klämma sig fram och kom ut ur röret tittade han upp på sin pappa som oroligt stått och väntat och sa glatt:
-Grattis Lennart! Du har fått en son.
Jag gillade verkligen Rickard. Han var en frisk fläkt som livade upp tillvaron varhelst han fanns med.
Och nu har han uppenbarligen livat upp åtminstone Bert och de andra i Talangjuryn som röstade honom vidare.
