Erkänner att jag var en aning nervös innan. Och jag tog god tid på mig innan jag skulle vara där eftersom jag visste att jag inte visste var mamografin ligger och sjukhusområdet inte är pyttelitet även om det naturligtvis inte kan vara jättestort för det ligger ju i en småstad och nu känner jag att jag svävar ut…

När jag kom till sjukhuset blev jag glad över min väl tilltagna tid för jag hittade inte. För det första var själva huvudentrén borta. En allomfattande renovering regerade hela kvarteret. Jag gick in via jouren med förhoppningen att kunna orientera mig med hjälp av diverse pilar och skyltar men det gick inte. Jag fick rådet av en liten sköterska att fråga mig fram via jourens reception och där fick jag en omständlig vägbeskrivning till den flyttade huvudentrén där det borde finnas en sjukhusvärdinna som borde kunna ge mig vägbeskrivning till mamografin. Det kändes som jag var insyltad i en Kafkamardröm men jag hittade i alla fall till huvudentrén och där var det skyltat så jag slapp leta reda på någon värdinna.

Ner i källaren ledde mig skyltarna. Mörka gångar och vindlande korridorer. Unken sjukhuslukt och möte med en städrobot.
Sedan upp i trapporna, upp, upp mot ljus och rymd. Genom nya korridorer och till slut målgång i ett trivsamt tyst väntrum.

Jag satte mig med en Amelia som lämpligt nog hade en stor artikel om en ung kvinna som fått och besegrat cancer. Jag hann bara börja läsa när jag blev avbruten av en äldre kvinna som ropade upp mitt namn.

Inne i mamografirummet fick jag strippa överkroppen och sedan var det dags att klämma in sig i apparaten.
-Höger bröst var det va?
-Ja, men kollar ni båda?
-Jodå.

Sedan berättade jag oombedd min sjukdomshistoria, eller i alla fall anledningen till remissen men kvinnan var måttligt intresserad. Hon skötte sitt jobb med att klämma sönder mina bröst på alla upptänkliga håll och kanter och jag försökte sköta min personlighet genom att skämta om att personalen på mamografin kanske råkade ut för klämskador ibland… Hon log faktiskt.

Faktum är att det inte var så farligt att bli bröstfotad. Visst, det gjorde lite ont och visst, brösten såg ut som röda stoppljus när vi var klara, men det var ju inte direkt så att jag planerat att gå ut på stan och visade upp dem efteråt…

När vi var klara fick jag sätta mig i väntrummet och vänta på besked. Efter bara en lite stund kom kvinnan ut och sa:
-Jaha, då kan du gå hem.

Vaddå? Skulle jag gå hem? Jag skulle ju få besked om jag har bröstcancer eller inte. Jag vägrar gå hem innan jag fått veta.
-Var det inte mer?
-Nej, det behövs inget ultraljud eller någon annan undersökning.

Nehej, men betyder det är jag redan är dödsdömd eller att det inte fanns några tumörer att undersöka vidare?
–Betyder det att det inte var något på bilderna eller?
-Ja, det antar jag.

Och sedan vände hon sig till nästa patient och jag kände mig tämligen avspisad.
Men jag räknar kallt med att hennes ord betyder att jag kan andas ut nu.

Suck!