Lovade ju berätta om när jag gjorde bort mig på arbetsförmedlingen.
Det var länge sedan, ungefär 14 år sedan. Jag var ung och vacker och… Det hör visst inte hit.

Jag bodde i Skara och hade ett deltidsarbete i Lidköping. Eftersom jag sökte heltid och hade jobbat heltid tidigare fick jag stämpla upp till heltid. Stämpelkorten skulle lämnas in personligen på arbetsförmedlingen med jämna mellanrum.
Och det kunde vara lite svårt att pyssla ihop mina arbetstider med arbetsförmedlingens öppettider men jag fick göra så gott det gick och sticka dit på lediga små stunder.

En dag när jag kom för att lämna in mina kassakort (jag tror det var så de kallades) var alla fyra parkeringsplatserna utanför arbetsförmedlingen upptagna. Bara handikapparkeringen stod tom. Väl medveten om att det både är olagligt och oetiskt att ställa sig på en handikapplats så parkerade jag ändå där. Mitt ärende skulle ta max två-tre minuter och jag bedömde riskerna för att någon handikappad person skulle besöka arbetsförmedlingen just medan jag var där som tämligen små. (Märker ni att jag försöker urskulda mig nu…)

Hur som helst så rusade jag in på arbetsförmedlingen med kassakorten i högsta hugg och jag spejade runt i lokalen för att försöka finna någon att lämna korten till. Jag såg inte till en levande själ.
-Hallå, ropade jag för att se om någon liten arbetsförmedlare kunde tänkas komma uttrippande från sitt kontor och förbarma sig över en stressad själ.
Inget svar och ingen rörelse.
-Hallå, ropade jag högre. Jag skulle vilja lämna mina kassakort.

Långsamt stack det upp ett huvud över disken. Någon hade uppenbarligen suttit gömd där bakom och sysslat med hemliga gärningar eftersom hon inte velat ge sig till känna direkt.
-Jaaa, svarade hon dröjande.
-Jag ska bara lämna mina kassakort. Jag har lite bråttom.
-Här är det inte lönt att ha bråttom, anförde damen. Utan att säga det rakt ut såg jag i hennes anlete att hon menade: “Du är en arbetslös värdelös krake och har ingen som helst anledning att ha bråttom.”
-Jo, jag har lite bråttom för jag har felparkerat (senare i livet har jag lärt mig att det är bra att tala sanning, men att man inte alltid måste säga HELA sanningen). Men jag ska bara lämna in kassakorten och det går ju snabbt.
-Var har du parkerat då, frågade kvinnan illmarigt.
Driven av mitt inneboende sanningsserum svarade jag:
-Jag står på handikappen här utanför, och det är ju dumt, så skulle du vilja vara så snäll och ta emot de här kassakorten så att jag kan komma iväg snabbt.

Och det är här som berättelsen börjar bli lite jobbig. Hårda ord utväxlades och jag ska inte betynga era rena själar genom att återge allt, men kontentan var:

-Är du inte klok! Det fattar du väl att du inte kan stå på handikapparkeringen!
-Jo, jag vet det. Det är därför jag har lite bråttom, och jag skulle vara tacksam om du ville ta emot papprena här så att jag kan åka igen.
-Men tänk om det kommer någon handikappat person och så har DU parkerat på handikapplatsen.
-Ja, tänk! Och tänk om du ville vara så vänlig att bara skriva en liten kråka på de här kassakorten så att jag kan springa ut till min bil och köra härifrån.
-Men det är ju olagligt!
-Va!
-Det är olagligt att parkera på en handikapparkering.
-Jo, jag vet. Och därför har jag lite bråttom. Kan du ta emot papprena här nu så att jag kommer iväg…
-Men varför ställde du dig på handikapparkeringen då, när du vet att det är olagligt. Det är inte bara olagligt förresten. Det är ju urbota dumt och elakt också!
-Det var den enda platsen som fanns och jag hade bråttom. Och det har jag fortfarande. Kan jag få lämna kassakorten nu då?!
-Nej. Det får du inte. Du ska gå ut och flytta bilen först.

Och så fick det bli. Den envetna damen vägrade helt sonika att ta emot mina kort innan jag gått ut och flyttat på bilen. Och eftersom jag inte kunde tvinga henne att ta sitt förnuft till fånga, och eftersom jag var den underlägsna arbetslösa (trots mitt deltidsarbete på 87 %) så fick jag vackert lomma iväg med den imaginära svansen mellan benen och flytta bilen. Det fanns fortfarande ingen ledig plats, trots att det tydligt stod att parkeringsrutorna var till för besökande till arbetsförmedlingen, och eftersom jag var den enda besökaren så hyste jag mörka tankar om att det var personalen på arbetsförmedlingen som snott platserna.

Efter att ha irrat runt bland gatorna i närheten så hittade jag en plats på en liten bakgata och traskade tillbaka till arbetsförmedlingen. Vid det här laget hade mitt treminutersbesök förvandlats till ett halvtimmaslångt elände och jag var minst sagt förgrymmad.

När jag klev in på arbetsförmedlingen igen blängde jag förmodligen ganska hätskt på kvinnan bakom disken och hon besvarade min blick med samma mynt. Eftersom jag varit borta en stund höll hon sig åtminstone för god för att försäkra sig om att jag verkligen flyttat bilen.
Jag ställde mig på nytt vid disken, räckte fram min kassakort och sa:
-Sådär ja. Skulle du nu vilja vara så snäll och ta emot de här för jag har ganska bråttom.
-Nej, det är inte jag som tar hand om dem. Det måste du ta med din handläggare. Men jag ska säga till honom att du är här.

Innan jag hann explodera rullande hon iväg med rullstolen som jag inte sett tidigare och jag lovar att all ilska plötsligt rann av mig som en vårflod och jag stod blossande röd kvar medan tusen svidande tankar forsade genom min hjärna.