Natten har skapat frostrosor på altandörrarna och solens lågvinklade släpljus tänder miljoner av små kristaller i snötäcket på baksidan av trädgården. De stolta tallarna som vaktar vårt bostadsområde med sitt tysta majestät står blickstilla i den kalla klarheten och väntar på vindens tillåtelse att återigen få rista snö och frost från grenar och barr. Det är som om hela världen står andäktigt stilla och bara insuper den strålande solens återintåg över jorden.

Man vore dum om man stannade inomhus en sådan här dag.

Jag är dum.
Jag ska packa inför Göteborgsresan, och laga tidig lunch innan vi ger oss av. Får jag tid över vill jag sy lapptäcke.

Frukosten har jag intagit utan mänskligt sällskap vid köksbordet och med den har även en god portion av Jan Guillous “Fienden inom oss” slunkit ner. Barnen äter frukost framför TV:ns “Vintergatan” och Förundersökningsledaren som är familjens största energiknippe är sedan länge iväg för att hjälpa vänner flytta.

Och solen fortsätter slösa med sitt efterlängtade ljus på både onda och goda. På alla som tar sig i kragen och går ut och möter dagen.