Vad rörigt det blev i min hjärna nu!
På morgonen tog vi det lugnt och jag och lilla Svalan låg och drog oss innan vi anslöt till de andra för en sen frukost. Guldgossen skulle iväg på kalas så vi har slagit in paket och gjort klädsliga förberedelser.
På förmiddagen har vi planerat lite inför i morgon, då vi först ska på adventsgudstjänst, sen äta hämtpizza hos oss och sedan åka till Skara på eftermiddagen för att se på tomteparaden, tillsammans med vår tillväxtgrupp och kanske flera.
Planerande har inneurit viss tankeverksamhet och några telefonsamtal.
Alldeles nyss kom lilla Svalans kompis på besök och jag hjälpte dem ner i badkaret för lilla Svalan tyckte det skulle vara mysigt om de badade ihop. Kompisen har inget badkar hemma och tyckte det var en bra idé också.
Och precis när jag stod och visade dem vilka knappar de får trycka på (bottenbubblorna) och vilka knappar de inte får trycka på (ryggmassagen som sprutar vatten över hela badrummet när inte badkaret är helfyllt) så kikar Förundersökningsledaren in och säger att de ringt från barnkalaset och talat om att Guldgossen är skadad. Han tar bilen och ger sig snabbt iväg till gympasalen där kalaset äger rum.
Och här sitter jag och vet ingenting om vad som hänt eller hur det går. Är han bara lätt skadad och kan stanna kvar på kalaset? Eller är han svårt skadad och behöver åka till akuten, eller kanske ambulans?
Och i mig dunkar fortfarande sviterna efter morgonens läspass med Peter Barlacks bok “Ikke bare tennis” och tårarna som då rann i strida floder bränner fortfarande bakom ögonlocken och dess ränder finns kvar i mitt hjärta.
Nu kom de hem, tack och lov!
