Det hör ju inte till ovanligheterna att rara Rana inspirerar mig.
Så också idag.

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/11/jag-r-frestad-att-rycka-de-enstaka.html

Tydligen vill hon inte vara lite rar längre utan tänker färga håret blåsvart.

Själv har jag tänkt önska mig en hårtoning eller vad det kan tänkas heta, i julklapp. Jag fick mig en omgång av kära Falunsystern förra julen. Den skulle sitta i under åtta tvättar men varade längre än till påska. Och det var inte bara de grå som täcktes, hela håret såg livligare och liksom lite skimrande ut. Kastanjebrunt blev det.
I år skulle jag kunna tänka mig en annan färg, som omväxling. Kanske mörkbrun. Men det är bäst att låta systern avgöra, hon har bättre smak än jag.
Om jag nu får en hårtoning i julklapp, det kan man aldrig så noga veta. Men önska sig kan man ju…

Jag har i alla fall kommit så långt i min förvandling från ung, snygg brutta till åldersstigen, rynkhängd kärring – att jag har börjat acceptera mina grå strån.

När jag var ung (jag menar yngre) var jag ofta på sportlovsläger i Lundsbrunn. De där lägren är en helt egen historia som inte ska berättas nu, men hur som helst, en av ledarna var en kvinna i 35-årsåldern som inte såg fram mot att bli gråhårig. Hon berättade för oss tonåringar att hon skulle lägga sitt första gråa hårstrå i ett kuvert, klistra igen det noga och posta det till Kina.
Alltså har jag tänkt att det där med att bli gråhårig nog inte är så kul!

Nu hör ju inte jag till de allra mest fåfänga av Guds skapelser så jag har inte haft så nogsam koll på färgen på mitt hår.
Därför satt jag för fyra-fem år sedan i frisörsstolen och kallpratade så där som man gör när man är hos en ny frisör. Av någon anledning som jag antingen glömt bort eller har förträngt, så började jag raljera över att jag inte blivit gråhårig än, och för att bre på lite extra så nämnde jag att jag brukade reta min make för hans gråa tinningars charm.

När jag kom hem nyklippt och vacker och tog en ordentlig närstudie i spegeln, upptäckte jag mitt första gråa hår. Tyvärr hade det också sällskap av ett tjugotal likasinnade så jag skämdes postumt över mitt uppförande hos frisören. Hon måste ha skrattat i mjugg när hon hörde mitt skryt och såg bevisen på min bristande insikt mitt framför näsan.