Nu har jag ägnat tio minuter åt att återberätta den mest spännande episoden i katastroffilmen Poseidon för min sysslingkollega på jobbet.
Det var när de överlevande klättrade i ventilationstrumman. Först kom pappan – som varit borgmästare och brandman, sen kom mamman (till barnet) – en singelkvinna som mest var utfyllnad i filmen och på slutet fick ihop det med en annan av de överlevande, sen kom barnet – en kille på ca 10 år, därefter klättrade killen – som hade ihop det med dottern, och dottern – till pappan som var brandman, sen bögen – som var gammal och flintskallig och egentligen tänkt ta livet av sig innan katastrofen, och spanjorskan – som var hispig och fripassagerare och sist i trumman klättrade pokerspelaren – en egoist som var den förste att trotsa kaptenens order för att försöka rädda sig från det voltade fartyget.
När kedjan kommit ungefär halvvägs började vattnet stiga i ventilationstrumman. Pokerspelaren hetsade de andra till att klättra snabbare för han skulle bli den förste att drunkna. Mitt på trumman fanns en rejäl inbuktning som man var tvungen att tränga sig igenom. Den klaustofobiska känslan var total, men de flesta tog sig förbi utan problem. Bögen, som var duktigt hetsad av pokerspelaren, tappade fotfästet mitt i den trångaste delen och fastnade, varpå spanjorskan, som redan innan förutspått allas undergång, fullkomligt ballade ur och började skrika hysteriskt och ville vända tillbaka. Hon tryckte därmed ner pokerspelaren som fick vatten upp till midjan. Han lyckades ändå lugna henne tillräckligt för att hon skulle ta tag om bögens fot och skjuta honom uppåt och till slut kunde de fortsätta klättringen.
I änden av ventilationstrumman tog det stopp. Den mynnade ut i ett tak, som i den upp-och-nerpå-vända båten blev golv, och var spärrad av ett fastskruvat galler. Pappan gjorde allt han kunde för att slå loss gallret. Det fanns ingen chans att vända på sig och kunna sparka loss det så han slog med armbågen tills den trasades sönder, men det var lönlöst. Så kom han på att pojken kanske kunde skruva upp skruvarna som höll fast gallret och killen fick langa upp pojken förbi mamman och pappan så att han kom högst upp i trumman. Pojkens små händer lyckades precis lirka sig igenom gallerrutorna och kom åt att känna på skruvarna, men de satt för hårt fast. Trots uppbådande av alla sina krafter och bönande och gråt av de övriga var det omöjligt att ens rubba skruvarna en millimeter.
Spanjorskan fick göra sin insats i filmen då hon tog av sig sitt halsband med ett silverkors och langade det uppåt i kedjan av människor. Under tiden nådde det bubblande vattnet så högt att pokerspelaren inte kunde andas längre. Förtvivlat tittade han på spanjorskan och bannade förmodligen sitt öde för att han istället för att, sin vana trogen, tänka på sig själv, satt någon annan i främsta rummet och med milt våld föst spanjorskan före sig i ventilationstrumman. Jag blev lite överraskad över att han skulle stryka med så tidigt i filmen för han var ändå en av centralfigurerna. Jag hade redan räknat ut att pokerspelaren, pappan och dottern skulle överleva och kanske mamman och pojken.
Högst upp i ventilationstrumman hade i alla fall pojken äntligen fått smycket och oändligt försiktigt, för att inte tappa dyrgripen, börjat skruva loss de två skruvarna som höll gallret på plats. Jag reflekterade över att det bara var två skruvar och inte fyra, men det var väl väl det för med fyra hade de nog drunknat allihop.
När väl gallret var borta (pappan gav det en kraftfull sista knuff) var de alla snabbt uppe ur hålet och till sist kom även pokerspelaren, som lyckats hålla andan tillräckligt länge för att överleva.
Och hoppsan, nu har jag berättat det för er också!
