Jag har inte sett filmen “DET” (det är väl i den filmen en clown är helläskig, eller gör jag bort mig nu?) men jag tycker ändå inte särskilt mycket om clowner. Det kan vara okej med clowner som samtidigt är trollkonstnärer, eller duktiga på något, viga eller starka eller musikaliska utöver det vanliga. Men helt vanliga clowner, som bara är clowner, är tråkigare än ett oförberett matteprov man tvingas skriva med vänsterhanden.
Det var alldeles för långa clowninslag på Brazil Jack´s cirkus. Några var dock korta, för att fördriva tiden för publiken medan de riktiga (har ni börjat förstå min ståndpunkt nu…) artisterna bytte om. Vid ett tillfälle plockade damclownen fram fyra karlar som fick sätta sig på var sin pall, i en fyrkant. Sedan fick hon dem att lägga sina huvuden i varandras knä och sedan plockade hon bort pallarna och sim-sala-bim så låg de där ändå, sammanhållna av den gemensamma benstyrkan i en stark ring. Sen gick hon, och de låg hjälplöst kvar, oförmögna att ta sig upp utan att åtmindstone någon knäckte ryggen. Det var lite kul. Det hela löste sig genom att hon efter en liten stund “råkade” springa på dem så att de i alla fall trillade omkull med knäckta ryggar. Då var det inte lika roligt längre.
Damclownen plockade också upp två barn och två föräldrar från publiken och gjorde ballongfigurer åt dem. Flickan fick en blomma att sätta på huvudet, killen fick två antenner till skulten, den förväntansfulle mannen i rött fick benen sammansnörda av en lång blå ballong och karln i randigt fick bara en pytteliten röd ballong. Av den gjorde hon en clownnäsa och klämde på honom och det framkallade åtminstone skratt från den artigaste eller allra, allra mest lättroade delen av publiken.
Det fanns en clown som var ganska duktig på marimba (det kan ha varit ett annat instrument också, men det var i alla fall något hon slog på med två långa skedliknande pinnar) och det lät helt okej, även om klangen var fruktansvärd eftersom den var så uppmickad och jag och barnen satt och höll för öronen.
Lilla Svalan tyckte desstuom att hon hade fina kläder, och det kan man ju hålla med om. Kanske inget jag skulle dra på mig på fest, men i alla fall. Det ser ut att ligga många timmars brodyr bakom det skimrande mönstret.
Få fotot nedan instruerar flickclownen gubbclownen i den ädla konsten att använda en microfon.
Hon talar samtidigt om att han inte får spela någonting för publiken.
Snacka om dubbla budskap! Det där skulle man kunna skriva en hel avhandling om men det spar jag tills jag blir gammal och vis.
Naturligtvis spelade clownen ändå, ni ser ju att han är utrustad med både fagott och saxofon. 
När flickclownen plockat av honom instrumenten ett efter ett envisas han ändå med att föra oväsen med en lite tuta han gömt i fickan.
Till slut fick han sällskap av sina kompisclowner och alla spelar en glad truddelutt.
Sen blir det förnedringscirkus på hög nivå.
Jag trodde att barnen kanske skulle tycka att det var roligt i alla fall, men icke. Inte en enda av de tre så mycket som drog på munnen.
Rumpclownen bråkade med sin kollega med resultatet att ballongerna som skulle föreställa skinkor smällde en efter en.
Jag hörde fler än en förälder som klagade över att clownerna föregick med så dåligt föredöme inför barnen. Slåss så skinkorna ryker va!
I bakgrunden stod den tyste clownen, som också var biljettförsäljare och sedan duktig balanskonstnär, och bara avvaktade.
