Nu har jag haft lunchpaus och ska ut och gräva igen.
Mitt kämpande med jordkocklorna får mig att minnas något min mormor en gång berättade.
Hon hade fyra års skolgång. Inte allt för sällan hände det att hon var tvungen att stanna hemma från skolan för att hjälpa till med olika sysslor på gården. Potatislov förekom naturligtvis, men det var inte nog.
En gång på hösten hade hon kommenderats hemtjänstgöring för att slå sönder de hårda jordklumparna efter plöjningen. “Pockla kockler” kallade det på klingande västgötska.
När hon kom tillbaka till skolan påföljande dag var hon natrurligtvis tvungen att redogöra för sitt frånfälle. Att hon varit hemma och pocklat kockler kunde hon inte med att säga. Det lät för grovt och ofint. Istället sa hon:
-Jag har hjälpt far att pickla kicklor.
