Jag har gått i min pappas fotspår, och då menar jag inte bildligt talat.
Jag tänkte på detta i morses när jag lämnat sonen och lilla Svalan på fritids och dagis. Som vanligt tog jag långa, rejäla kliv på min väg tillbaka till bilen. Jag mötte rektorn och vi hälsade. Hon tog mer kvinno-normala, trippande steg.
Det händer inte så ofta, men nu stannade min hjärna upp och reflekterade över mitt beteende. Varför har jag inte en mer kvinnlig gångstil? Varför tar jag så stora steg? Det ser ju ut som om jag har laggårs-stövlar på fötterna!
Jo, jag har gått i min faders fotspår. Mitt barndomshem ligger fem minuters promenadväg från mina morföräldrars gård. Vägen går i kanten av ett gärde, över en liten backe där det vissa år växer blåbär, genom en liten skog, över en åker och till slut in på Raggegården, som är namnet på mina morföräldrars gård. Många är de tillfällen då jag följt med pappa till Raggegården för att hjälpa till i laggår´n, eller när jag var för liten för det, hälsa på mormor och morfar medan pappa ”gjorde djura´”.
Vägen var inte lång att gå, och inte jobbig eller svår, men när det hade snöat och snön låg djup över åkern, då kunde det vara lite tungt att pulsa fram. Mina små fötter sjönk djupt ner i snön och trots långskaftade stövlar blev det kallt och vått innanför stövelskaften.
Det var då jag lärde mig att ta långa kliv. Jag gick helt enkelt i de spår pappa trampat upp, och eftersom han hade låååånga ben så blev det lååååånga kliv.
Någon gång i framtiden ska jag lära mig en mer kvinnlig gångart. Men de högklackade skorna kommer jag nog ändå låta bli. Nå´n måtta får det ändå va!
