Hur tänker en del människor egentligen?
När jag gick till apoteket på lunchen för att bättra på förrådet av värkmedicin för barnen, mötte jag en tjejj på uppskattningsvis 25 år. Hon var trashigt klädd och hade konstigt färgat hår. Mitt på bysten, väl exponerad av den djupa urringningen, grinade en dåligt tatuerad döskalle i svart och rött mot mig.
Visst, man kan tycka att det är coolt, modigt, vågat, dumdristigt och idiotiskt…
Tänk om hon en dag vill gifta sig och bära en romantisk vit bröllopsklänning.
Tänk om hon en dag råkar glömma polotröjan på en anställningsintervju.
Tänk om hon en dag får 40-årskris och ångrar sig.
Jag håller med dig, mest på ångerplanet. När det gäller övrigt får hon skylla sig själv och bemöta folks fördomar längs vägen. På arbetsplatsen hoppas jag arbetsgivaren ser förbi tatueringen och ser henne för den hon är. Egentligen är det lindrigare med en tatuering (även om den är permanent och kanske inte speglar hennes sinneslag om tjugo år) än en människa som på en intervju bär kavaj och pressvecksbyxor men aldrig gör det annars. Snacka om att ge falska budskap.Sedan kan man göra diskussionen lång kring vilka signaler en sådan tauering ger kring personen som bär den. Fördomar eller inte. Fast det tar vi inte här… ;o)/Anna