Jag tror inte att jag kommer gå på något mer spinnigpass. Visst, det var jobbigt, men det är inte huvudorsaken. Värst var blipblopp-musiken, och den överkäcka ledaren som lekte kareoke till låtarna och omotiverat skrek “jippie” när vi ökade tempot. Näst värst var att behövs klämma in tårna i de små, allt för små, järnställningarna och spänna fast sig. Framdelen av fötterna somnade efter tio minuter och sedan hade jag ingen användning av dem mer.
Men jag orkade i alla fall. Jag cyklade hela tiden och maskade inte allt för mycket med vikten. Vi stod upp ungefär halva tiden, ja, inte jag förståss för enligt jippie-instruktören var det viktigt att göra allt enligt sin egen förmåga. Och det allra viktigaste var att vi höll takten till musiken. Det gjorde inte hon…
När jag klev av cykeln befarade jag för en stund att benen skulle helprotestera och jag skulle trilla omkull på golvet, men det klarade sig. Jag kommer nog få problem med att gå i morgon dock.
Å nej! Kom på att jag lovat barnen att vi ska cykla till skolan i morgon, och att jag ska cykla till jobbet…
