En gång i tiden, för många, många år sedan, jobbade en dam hos oss som vi kallade “Stanstanten”. Hon var utsänd från arbetsförmedlingen för att arbetsträna. Tidigare hade hon jobbat i växeln på ett större företag. Nu satt hon hos oss och stansade in adresser i vårt dataregister.

Vi tyckte att Stanstanten var lite underlig. När hon kom på morgonen satt hon kvar i sin bil tills klockan var prick 8. Vi brukade hälsa på henne genom bilrutan men hon hälsade inte tillbaka. Kanske var hon bara väldigt osocial. Hon satt aldrig med på fika-rasterna och på lunchen gick hon ut och satte sig i sin bil och väntade en timma.

Mitt jobb går ut på att ringa till företag och boka in besök åt våra kunders säljare. Visst finns det några som blir sura men de allra flesta man pratar med är väldigt trevliga. Vårt ringande är ju ett snabbt sätt för dem att få information om olika nyheter och bra alternativ på marknaden.

Men Stanstanten hade ingen förståelse för vårt jobb. Hon satt ständigt och utgjöt sitt missnöje över att vi ringde och störde folk och kunde inte förstå hur vi kunde leva med oss själva när vi hade ett så irriterande jobb. Vi försökte förklara i början, men sen gav vi upp och lät henne vara ifred.

Dagen när Stanstanten skulle sluta hos oss hade vår chef köpt en tårta för att “fira av” henne. Eftersom hon aldrig brukade vara med på fikarasterna gick chefen och försökte locka henne till fikarummet. Det var lönlöst. Till slut berättade han att han köpt en tårta för hennes skull. Hennes kommentar var:
-Jag tycker inte om tårta!

Det här hände för kanske tio år sedan.
Men i morses, när jag satt kvar i bilen efter att ha kommit till jobbet, för att lyssna till något roligt Anders Timell berättade i Mix Megapol, kände jag mig plötsligt som Stanstanten. En kollega såg mig sitta där och kommenterade naturligtvis när jag så småningom kom innanför dörren.
-Det är lite Stanstantsvarning på dej du!