Igår var jag ju, som jag redan förtäljt, och fyndade pärlor hos Fröken Envis. Under tiden som jag noga sökte igenom de blandade, blå pärlorna, ringde maken. Jag hade telefonen på enbart vibration i byxfickan och undslapp mej ett förvånat:
-Ooh!
när det killade på låret. En hel drös pärltokiga kvinnor i olika åldrar vände sina nyfikna blickar mot mej och jag gissar att de undrade om jag lyckats hitta en extra vacker pärla bland alla andra. Jag var tvungen att förklara:
-Det är bara telefonen, jag har den som vibrator… eller… hmm…
innan jag hivade upp telefonen ur fickan och tog samtalet…
…som alltså visade sig vara från min man. Han bad mig handla i ICA-affären bredvid innan jag åkte hem.

Med ett uns dåligt samvete för min pärlhysteri, lovade jag naturligtvis att handla och när jag samlat ihop mina skatter och lagt dem i bilen, styrde jag kosan till ICA.

I kassakön såg jag en barndomskamrat och hennes lille son. Det var roligt, länge sedan jag såg dem. Förmodligen tittade jag för mycket åt deras håll för en bit in i affären gick jag rakt in i en skog, bestående av tre långa killar, alla av 2-meterskaliber. De var i den där lagom farliga åldern, runt 17 år. Jag bad lite försiktigt om ursäkt och fick ett knappt hörbart mummel till svar.

Eftersom jag inte kände mig speciellt trygg i de långa killarnas sällskap skyndade jag mej att plocka till mej det jag skulle ha och avancerade till kassan. Killarna köpte dock bara chips och dricka och hamnade precis bakom mej i kön. När jag betalade passade jag på att ta ut 300 kr för det var tomt i plånboken.

Jag vet inte om det berodde på att jag blev lite nervös eller om jag bara allmänt hade tankarna på annat håll, men hur som helst så glömde jag att köpa en kasse. Inte förrän jag hade betalt upptäckte jag mitt misstag och då ville jag inte köpa någon för det kändes lite pinsamt. Jag hade desstom inte handlat så mycket så det gick bra att balansera allt på en arm. Det var två liter mjölk, ett paket gräddfil, en klase bananer och en förpackning pitabröd plus ett salladshuvud som fick ligga högst upp i högen.

Under tiden som jag samlade ihop mina varor trängde sig två av killarna förbi mej och lät den tredje betala. Jag såg att de gick ut och ställde sig på var sin sida om entrén, lite lagom skymda sådär. Plötsligt blev jag nervös att de skulle råna mej. De hade ju sett mej ta ut pengar, mörkret höll på att göra sitt berömda inbrott och de såg ju så skumma… och långa ut. Dessutom var de nog lite arga på mej eftersom jag gått rakt på dem inne i affären.

När jag kom igenom dörrarna ville jag egentligen bara titta rakt fram och gå till min bil med högburet huvud, men min nyfikenhet förförde mej och jag var bara tvungen att kika åt sidorna för att se vad de båda störarna hade för sig. Resultatet blev att jag inte lyckades hålla alla mina varor i styr. Salladshuvudet skuttade iväg som en fotboll och rullade in under en parkerad bil.

När jag lagt in resterande inköp i bilen fick jag lägga mej raklång på asfalten för att försöka nå det bångstyriga salladshuvudet. De tre killarna skrattade åt mej (den tredje killen hade också kommit ut, och blev skrämd av de två andra som naturligvis gömt sig enkom för detta syfte, och inte alls för att råna mej) och jag kände att det var dem väl unt eftersom jag misstänkt dem så omotiverat.

Med ett tillrufsat salladshuvud men med en kantstött fördom for jag sedan hem.