Det blev ingen simning i måndags. Planeringsträffen inför ett familjeläger med församlingen tog för lång tid.
Jag simmade i går i stället. 2000 meter på 61 minuter. Samma tid som förra gången. Jag erkänner att jag inte allt för tystlåtet undslapp mig ett: “Eländes!” när jag klev upp ur bassängen.
Men det var skönt att simma. Jag har varit väldigt stressad de senaste dagarna och nu kunde jag låta den inre stressen förvandlas till fysisk energi och få naturligt utlopp. Jag kände mig riktigt nöjd när jag stod i duschen efteråt.
Fast jag ska försöka undvika att simma på tisdagar i fortsättningen. På tisdagar är det nämligen enbart motionssim i hela bassängen.
Föreställ dig en hel bassäng full av förvirrade människor som inte har de vanliga avspärrande banavskiljarna att hålla sig inom, och som därför simmar lite hur som haver. Det är svårt att kryssa sig fram och att ständigt se upp för mötande trafik.
Och som om inte det vore nog så ökar badhuspersonalen svårighetsgraden ytterligare genom att släcka ner i lokalen och klämma på med starka strålkastare under ytan.
Jag blev ideligen bländad och hade verkligen svårt att se mina medtrafikanter.
Det började inte så lyckat. En kraftig herre råkade smeka mig på rumpan – två gånger, och sedan dischade han till mitt ben. Jag hämnades ofrivilligt genom att sparka honom på armarna. Liknande incidenter uppstod även längre fram men ingen lika närgången i alla fall.
Jag provade att crawla en längd. När man inte har tekniken är det hur jobbigt som helt. Jag vet inte alls hur man gör. Någon gång i framtiden kanske jag ska lära mig.
