Jag cyklade till jobbet i morses. Det var egentligen inte meningen men mer om det senare.
Eftersom det var första gången jag cyklat på en ganska lång tid, så passade jag på att ge järnet. Tiden hemifrån till jobbet blev 17:29. Pulsen var uppe i 159.
När man cyklar snabbt och det är sommarvarmt är det lätt hänt att man blir lite fuktig.
När jag kom fram till jobbet var jag jättesvettig, men med bra klädval (en tunika med fladderärmar där luften har fritt tillträde till armhålorna) så ska nog både jag och omgivningen överleva dagen.
På väg till jobbet mötte jag inte en enda själ. De enda jag såg till var två små barn (visserligen själar, men jag mötte dem inte för de stod still) som stirrade och pekade på mig. Jag hade på mig svarta walkingskor, mintgröna sockar, svarta harlemsshorts, en vit vindjacka med röda detaljer (engelskt rött – det är snyggt), en vit buff med svaggrönt mönster och en röd cykelhjälm. Inte så konstigt skulle man kunna tycka, om det inte varit för att jag dragit buffen över huvudet som en klassisk skidhuva. Bara kinderna stack fram, som två vita limpmackor ungefär.
Ärligt talat såg jag ut som ett UFO, och brydde mig lika mycket som ett UFO.
