I dag var det värre än värst. Jag stod inte ut. För första gången blev jag tvungen att be sjukgymnastkollegan att avbryta behandlingen. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte bara vred mig som en mask, kallsvettades och hyperventilerade. Jag höll också på att kasta mig av britsen och ner på golvet.
Det är helt klart den värsta smärta jag upplevt. Betydligt värre än att föda barn och även värre än gallstensanfallen som annars länge toppat min lista över smärtsammaste upplevelserna. Fyra och en halv timma efter behandlingen går det fortfarande rysningar ända nere från tårta, upp över baksidan på benen, snabbt över ryggen och sedan ända upp i hårfästet så fort jag bara tänker på stötvågorna.
I stället för att fötterna känns skönt bedövade och endorfinet kickar in så har jag nu svullna fotsulor och är bara trött och frusen.
Smärtan ändrade karaktär på ett högst påtagligt sätt under behandlingen. Från att ha varit smärtsamma stötar som sprider sig från foten upp i benet övergick det plötsligt till en otroligt intensiv, skärande smärta som var helt omöjlig att ignorera eller tolerera.
Jag vet inte vad som var skillnaden från tidigare. Om jag, trots Voltaren, var mer smärtkänslig idag, eller om sjukgymnastkollegan ökade på intensiteten för mycket, eller om hon bara hittade just de rätta ställena för att trigga smärtan vet jag inte.
Jag vet däremot att det här var min sista behandling. Jag tror jag till och med neg tillsammans med mitt “tack” när sjukgymnasten sa att vi nog inte ska fortsätta.
