Zäta

Hej!

Nu är det tre år sedan jag skrev någonting i den här bloggen och jag tror inte att jag kommer återuppta bloggandet igen men jag blev nyfiken och ville kika in för att se hur användargränssnittet ändrat sig.

Det har ändrat sig.
Skulle jag börja blogga igen så måste jag sätta mig in i hur allt fungerar med bilder och text och länkar osv. Jag har svårt att se mig själv lägga ner tid på det.

En liten uppdatering kan dock vara på sin plats, nu när jag ändå tagit mig in bakom inloggningsuppgifterna och hittat tangenterna.

Jag är äldre. Det kommer nog inte som en överraskning för någon annan än mig själv. Jag har ju sett de grå ståna öka i antal, jovars, men jag känner mig ju inte så mycket äldre. Eller, det kanske jag gör egentligen. Inte till sinnet, men i kroppen. Och det är som det ska.

Barnen är också äldre. Det är mindre förvånande, men mer skrämmande.
Guldgossen har rakat av alla guldlockar och fyller 21 år i år. Han har bil, jobb på bemanningsföretag och är en underbart ansvarskännande ledare i både Royal Rangers (pingströrelsens scouter) och ungdomsarbetet i kyrkan.
Lilla Svalan ska bli 18 år i sommar och går andra året på gymnasiet. Hon är fortfarande lika livlig och social som hon alltid varit men vi föräldrar har sluppit den där jobbigheten i tonårsperioden som jag trodde skulle komma med tanke på vilken liten tonåring hon varit till humör och uttryck ända sedan hon fyllde ett år.

Förundersökningsledaren är den ende i familjen som inte åldrats. Mycket skumt!
Han håller sig fräsch med skridskoåkning, promenader och båtliv. Den här säsongen har det dock inte blivit en enda skridskotur. Den globala uppvärmningen har omöjliggjort några isfärder i vår del av landet. Man skulle kunna tro att jag, som hypotetisk orolig hustru, skulle glädjas i hemlighet över alla inställda tre-centimeter-tunn-is-dagar, men jag har aldrig oroat mig. Han vet vad han gör, min man.

Livet rullar vidare för oss alla.

Utom för min pappa. Han dog i höstas. Om detta behöver jag skriva mycket. Men det gör jag nog i min egen dagbok. Den som inga ögon ska läsa förrän den dag jag träffar pappa igen.

Nu får det vara färdigskrivet. En IKEA-kasse med ren tvätt väntar på att jag ska förbarma mig. Hur hann jag blogga, då när jag bloggade? Det är nästan lika konstigt som att Förundersökningsledaren inte blir äldre.

Adjöken, som pappa skulle sagt.

Ibland har man otur när man tänker (som Nalle Phu sa). Eller så kanske det är bristen på tankar som ställer till det…

Guldgossen har haft samma schema hela vårterminen. Varje måndagsmorgon har han sovmorgon till klockan nio.
Hur kunde jag glömma det kvart i sju i morse! (Och skulle leka curlingmamma när jag trodde att Guldgossen glömt ställa sitt eget väckningsalarm.)
Och hur populär är jag nu på en skala?

Nästa fadäs inträffade när jag klev på bussen och skulle ta fram mitt periodkort för att pipa mig ombord.
Det låg inte i bröstfickan där det alltid ligger. Och inte i någon av de andra fickorna heller. Eller i väskan.
Jag har mina aningar om var det kan hålla hus men det är inget jag kan få bekräftat förrän jag kommer hem.

Jag tror jag tänker gå hem efter jobbet i dag. Det sparar jag 28 kronor i busspengar på. Och så fördröjer jag nästa möte med Guldgossen en timma. Det är nog mer värt än 28 kronor…

Jag kanske inte håller med mig själv om detta precis alla dagar, men visst har jag fantastiskt fina och snälla barn!

För en liten stund sedan kom Guldgossen in till mig på jobbet. Han hade varit på tandregleringen och fått en tjockare vajer i tandställningen. Nu passade han på att svänga förbi mig för att fråga om det var något mer än ost jag ville att han skulle köpa på vägen hem.

I går hände något som sällan händer.
Jag var och klädshoppade tillsammans med Lilla Svalan!

Vi hade oddsen mot oss redan från början men lyckades ändå köpa det vi var
på jakt efter (och lite till…).
De dåliga oddsen bestod i tidsbrist. Jag slutar jobbet klockan fem och tjugo i
sex var vi tvungna att vara hemma och överlämna bilen till
Förundersökningsledaren som hade ett isrelaterat event inplanerat till klockan
sex.

Jag är inte så bra på att sluta jobbet i tid, men fem över fem låste jag i
alla fall dörren till kontoret. Då hade vi 35 minuter på oss. På de minuterna
skulle vi hinna ta oss från mitt jobb i rusningstrafik (jo, det förekommer
faktiskt trafikstockningar även i Lidköping, i alla fall på sträckan mellan
Rörstrandsbron och Framnäs) till köpcentrat där affären med störst
passningspotential finns, hitta, prova och bestämma oss för kläder, stå i lång kassakö
och titta på medan expediterna lär sina julvikarier hur pengaapparaterna
fungerar, sätta fast cykelstället på bilen, åka till Dalängsskolan och hämta Lilla
Svalans cykel som fått punktering för andra gången den här veckan och sedan
köra frustrerande långsamt bakom en krypande minibuss innan vi äntligen kunde
svänga av in mot vårt bostadsområde.

Mot alla odds så hade vi faktiskt hunnit hem i tid… om inte Kappahl klämt
till med ett ”Christmas Days Offer” och nu erbjöd alla kunder att köpa ”tre för
två”. Trots upplysande skyltar i taken upptäckte vi inte detta förrän vi krängt
på oss alla tjocka vinterkläder igen och tagit oss ut från provhytterna för att
närma oss kassalinjen. Eftersom lilla Svalans tröja kostade 399 kr och mina
glittriga byxor 349 kr så ville jag inte bara fiska upp ett par billiga sockar
ur korgarna framme vid kassorna utan verkligen utnyttja erbjudandet när det nu
fanns chans att fläska på med ett gratisplagg för nästan 350 kr.
Med imponerande beslutsamhet dök jag in bland klädställningarna igen och
nappade åt mig ett par svarta, helt normala byxor i både rätt storlek och
prisklass, hittade en ledig provhytt, bytte om, konstaterade att de passade,
bytte om igen och gick och ställde mig i den där långa kön. Under tiden var lilla
Svalan ute och satte på cykelstället på bilen.

När vi lämnat köpcentrat (det är så roligt att kalla Framnäs köpcentrum för
köpcentrum eftersom det inte finns mer än två mataffärer, en fiskaffär, två
klädaffärer och en skoaffär där, och så en blomsterbutik och en leksaksbutik
och en djuraffär, och någon fotvård också tror jag, och kanske något mer där
garnaffären låg tidigare, och just det, en heminredningsbutik finns det också,
och två restauranger och ett apotek, och så Rydéns stora klädaffär och Elon.
Äsch, nu var det inte roligt längre…) och satt i bilen på väg till skolan, undrade
lilla Svalan varför vi inte passade på att köpa något dyrare än ett par svarta
byxor till mig, när vi ändå fick “det tredje plagget på köpet”.
Jag förklarade då att det alltid är det billigaste plagget man slipper betala för
och tog ett målande exempel.
-Tänk dig att vi köper var sitt par trosor för 15 kronor styck och sen tar en
kappa för 1000 kronor på köpet. Affären skulle nog inte tycka det vore så kul
om vi kunde köpa allt det där för bara 60 kronor liksom.
Jag är inte säker på att lilla Svalan förstod min poäng. Hon kontrade nämligen:
-Mamma, 15 plus 15 är 30!

Guldgossen har snart åldern inne för att få börja övningsköra.
I går kväll var han, Förundersökningsledaren och jag på trafikskolan för att ta
del av den obligatoriska handledarkursen. Den började klockan fem och skulle hålla
på till åtta-halv nio. Vid sextiden serverades gofika i form av pepparkakor,
dubbla chokladflarn och en riktigt smaskig kanelkrans.

Jag förstår inte hur vi alla tre kunde vara så obetänksamma.
Där hade vi suttit och pratat om säkerhetstänkande (visserligen i trafiken, men
ändå) och ingen av oss hade minsta tanke på att kontrollera om det fanns något
mer än kanel i den där goda kransen.

En minut efter att Guldgossen ätit upp sitt fika tittade han
på mig och sa: -Det var nog nötter i den där.
Vi gick ut ur lokalen för att Guldgossen skulle få lite luft. Hans underläpp
svullnade en aning men det syntes ingenting på ögonen. Ibland när han fått en
allergireaktion har både läppar och ögon växt så ansiktet fått ett rent
groteskt utseende. Jag frågade om han kunde andas och det gick bra, men däremot
hade han svårt att svälja. När slemhinnorna svullnar så pass att det är svårt
att svälja kan man ju misstänka att andningen också kommer påverkas, så jag tog
med Guldgossen till bilen och så for vi raka vägen till Akuten.

På väg dit ringde jag 1177. Tidigare kontakter med
sjukvården har lärt mig att det är väldigt viktigt att föranmäla sin ankomst,
oavsett vad det gäller.
Det var 17 minuter telefonkö på 1177 och det skulle inte ta mer än fem att
komma till sjukhuset så jag la på och ringde i stället 112.

När Guldgossen var fyra månader gammal åt han köpegröt för
första gången i sitt liv. Då upptäckte vi att han var gravt allergisk mot mjölk
och körde snabbt in honom till sjukhuset i Lidköping. På väg dit slutade han andas
och Förundersökningsledaren ringde 112 som bad oss köra raka vägen in i
akutintaget och larmade personalen om att vi var på väg.

Det var drygt 15 år sedan. Rutinerna har naturligtvis ändrats
sedan dess.
Operatören på 112 upplyste mig om att de inte hade någon kontakt med sjukhuset
i Lidköping och så länge jag inte var i behov av någon transport kunde jag inte
få hjälp av dem. Men han menade i alla fall att det bara var att knacka på hos Akuten
så skulle de ta hand om oss.

Framme på Akuten hittade vi en knapp att trycka på för den
som var ”akut sjuk”. Vi tryckte, och fick en kölapp i handen. Guldgossen kunde
fortfarande andas så vi väntade snällt och eftersom det inte direkt var
högtryck därinne och vi inte hade någon före oss i kön, så dröjde det bara
cirka fem minuter innan vi blev mottagna i akutrummet.

Där fick vi veta att vi kommit fel. Sjukhuset är inte rätt
ställe för den som behöver några medicinska behandlingar. Sådana avancerade
saker får de inte ägna sig åt på Akuten.
I stället borde vi tagit oss till Jourcentralen. Den har legat i samma lokaler
som Akuten tidigare (tänk så smidigt för dem som, precis som jag, inte
frekventerar sjukvården tillräckligt för att hålla reda på vart man ska ta
vägen när man behöver hjälp) men för några år sen flyttades den över till
Ågårdens Vårdcentral.
Jag har suttit på jouren med Guldgossen en annan gång, efter en olycklig
närkontakt med jordnötsmuffinssmetsrester. Då var vi också en vända på Akuten först,
men då hade de så mycket att göra att de hänvisade oss till jouren för det
skulle gå snabbare att få hjälp där. Jag har dock inget minne av att jag fick
information om att de inte kunde ge mediciner på Akuten.

Det där med mediciner verkade inte vara helt och hållet uteslutet
i alla fall, för när sköterskorna tagit reda på att Guldgossen är 15 år och
därmed ett barn, som dessutom kanske höll på att förlora förmågan att andas, så
bestämde de sig för att i alla fall behålla honom lite grann.
Jag berättade att han behöver tio tabletter betapred för att häva allergichocken,
och kompletterade upplysningen med att det kunde vara bra att ha en
adrenalinspruta till hands om inte tabletterna hann verka i tid.

Innan några tabletter kunde förmedlas så var de i alla fall tvungna
att undersöka honom. Puls och blodtryck mättes medan jag passade på att gå ut
och parkera bilen ordentligt.
När jag kom tillbaka in från kylan hade Guldgossen fått flytta till ett annat
rum. Där satt vi och väntade en stund, oklart på vad. Guldgossen kunde
fortfarande andas, även om det var sämre med möjligheterna att svälja. Men tillståndet
hade i alla fall inte förvärrats så mycket att jag kände mig nödgad att vidta
andra åtgärder än att vänta in vilka fler påhitt Akuten kunde bjuda på.

Efter ett tag kom sköterskan in i rummet med en grönklädd
läkare i släptåg. Han presenterade sig artigt, förklarade att han var
barnläkare och började förhöra Guldgossen om orsaken till vårt besök. Jag
avbröt lite ofint för att be om akutmedicin till min son, men det var inte
särskilt uppskattat. Läkaren fortsatte att ställa sina frågor och började sedan
spekulera i vilka åtgärder som borde sättas in. När sköterskan fått nog av
svamlandet var det hennes tur att försöka bryta in. Hon markerade lite bättre
än jag och använde händerna för att visa att hon hade något viktigt att säga.
-Jag gör bedömningen att vi ska ge pojken tio tabletter betapred och en tablett
tavegyl! sa hon uppfordrande till läkaren.
Läkaren uppträdde som om han faktiskt hade svårt med andra auktoriteter än sin
egen och ändrade hennes beslut.
-Vi ger sex milliliter betapred, ingen tavegyl. Intravenöst.

Ordet ”intravenöst” gör mig lite nervös, för det innebär dropp.
Och dropp innebär nålar. Och nålar innebär stick. Och jag är stickrädd.

Nu var det visserligen inte jag som skulle bli stucken men
jag tyckte mig har rätt att bli nervös i alla fall. Dropp innebär nämligen även
förberedelser och förberedelser innebär att tiden går och nu var jag högeligen
irriterad på mig själv som inte tagit med Guldgossen hem och gett honom av den betapred
vi skaffade när vi skulle åka till Bolivia. Det hade gått så väldigt mycket
fortare än det här!

Sköterskan lyckades till slut med konststycket att övertyga
läkaren om att det finns betapred i tablettform och fick honom att skriva ut ett
akutrecept på detta. När han precis var på väg ut genom dörren ändrade han sig
och kom tillbaka och la till en tablett tavegyl också.

Och två minuter senare hade Guldgossen en tavegyl att svälja
och en liten medicinkopp betapredtabletter som snabbt löste upp sig i vatten
och fick vandra samma väg som tavegylen.

Jag uppskattar att vi var på akuten i 20-30 minuter innan
Guldgossen fick någon medicin, fast jag uppskattade det inte alls.

Vi satt kvar i väntrummet på akuten i en och en halv
timma medan allergireaktionen klingade av och Förundersökningsledaren gick
färdigt kursen och fick lära sig vad man ska tänka på när man ska börja
övningsköra.
Andra delen av handledarutbildningen får Guldgossen och jag ta en annan gång.
Men några lärdomar drog vi i alla fall av kvällen.
1. Ät inte något som kan innehålla nötter, även om det är väldigt gott.
2. Ha med dig allergimedicin om du trots allt äter något som innehåller nötter.
3. Om du inte har med dig allergimedicin – åk hellre hem än till Akuten om du har
bråttom.

Jag beundrar min dotter.

För många år sedan lyssnade jag på en föreläsning av Olof
Röhlander. Den hade den provocerande titeln ”Det blir alltid som man tänkt
sig”. Herr Röhlander pratade om mental träning och kontentan var nog egentligen
att tankens kraft kan försätta berg.
Själv drog jag dock en även annan viktig
lärdom av föreläsningen.
Den handlar om efterkonstruktion. När det inte går som man tänkt sig kan man
tänka om.

Jag har praktiserat den här tankemodellen länge, långt före föreläsningen, och
i skiftande sammanhang, men det var på något sätt en bekräftelse att höra någon
annan sätta ord på det min hjärna hållit på med på egen hand.
För mig är efterkonstruktion ett sätt att sänka kraven på mig själv och att
uppnå själsfrid (jag vet, det låter högtravande och gammeldags, men det är en
höjdare de gånger det fungerar).

Låt mig ge ett exempel:
Vi ska spela med Zätas Band. I en av sångerna finns det en lång ton som blir
jättesnygg när jag håller ut den ordentligt och låter den växa. Vi har övat
många gånger och tycker att låten sitter. Jag ser som vanligt fram emot att få
sjunga men är lite extra glad över just den där tonen.
När dagen kommer för vår spelning vaknar jag med ont i halsen. Jag dricker mitt
morgonte och tar med en flaska vatten till övningen och det låter hyfsat men
inte jättebra. När församlingen satt sig och det blir dags att äntligen sjunga
den där tonen som jag övat på, utvecklat och sett fram emot så länge så blir
det inte en stark, klingande, vacker ton utan i stället ett hest krax med mycket
luft och fallande styrka.
Besvikelsen skulle kunna vara total. Jag skulle kunna grotta ner mig i
självömkan och undra varför jag nödvändigtvis skulle till att bli förkyld just
i dag. Men det gör jag inte. I stället ägnar jag mig åt konststycket efterkonstruktion.
Jag bestämmer mig för att jag ville att det skulle låta precis som det lät. Att
den svaga, spröda tonen var ett medvetet grepp för att väcka lyssnarna, för att
göra dem berörda, att jag klippte tonen för att ge mer känsla åt texten.

Olof Röhlander hade också ett exempel under sin föreläsning.
Han hade förmodligen flera, men det var ett som etsade sig fast i mitt minne.
Han berättade om en förståndshandikappad kille som stod som målvakt i fotbollslaget Grunden Bois. Målvakten var väldigt kaxig och
ropade glåpord till motståndarlaget. ”Kom igen då!” ”Kan ni inte bättre?”
”Vilka mesar ni är!” ”Ni lyckas aldrig göra några mål!” Olof fick sig ett snack
med målvakten i halvlek och frågade hur det kunde komma sig att han var så katig
fastän deras lag inte spelade bättre än motståndarlaget. Svaret var enkelt. De
hade ju aldrig gjort mål. Den här målvakten var nämligen världens bästa målvakt
och hade aldrig släppt in ett enda mål.
Matchen fortsatte. Målvakten var lika utmanande som tidigare. Men så kom ett
hårt skott och bollen gick i mål. Olof väntade spänt på att få se reaktionen.
Målvakten sköt ut bollen, ställde sig bredbent, korsade händerna över bröstet,
sänkte huvudet någon sekund, och när han tittade upp igen fanns precis samma
kämpaglöd som tidigare. ”Kom igen då, era mesar! Visa vad ni går för! Ni kommer
aldrig klara av att göra några mål!”
Målvakten hade bestämt sig för att han var världens bästa målvakt, som aldrig
släppte in några mål, och lät inte en sådan liten petitess som verkligheten
komma i vägen för hans självuppfattning. Tyvärr har Grundens “Ravelli” nyligen gått bort, men jag är säker på att han gjorde de i full förvissning om att han varit tidernas bästa målvakt.

Jag beundrar lilla Svalan.

I går deltog hon i kommunmästerskapen i friidrott på Framnäs
idrottsplats. Hon tävlade i 60 m och längdhopp.
I sprintloppet blev hon utslagen som trea av fyra deltagare redan i första
heatet och gick inte vidare till final. I längdhoppet kom hon åtta eller nia.
När jag frågade hur det gått fick jag följande svar:
”Det gick jättebra. Du vet hur jag har haft problem när jag hoppar längd. Att
jag gör avstampet typ en halvmeter före plankan. Den här gången lyckades jag
trampa precis på plankan, eller i alla fall jättenära. Så jag har förbättrat
mig massor. Och 60 meter, alltså, jag var bara jättelite efter hon som kom tvåa
så jag skulle lika gärna kunnat gå vidare. Och så slog jag personbästa. Jag har
aldrig sprungit så fort i hela mitt liv!”

Jag beundrar min dotter.

Lilla Svalan har aldrig lyssnat på några föreläsningar om
mental träning. Jag tror inte att jag någonsin nämnt ordet efterkonstruktion i
någon av våra samtal. Ändå har hon exakt rätt inställning för att kunna hålla
en sund nivå på prestationsångest och krav och bli en människa som håller i
längden.

*

Jo, jag vet att livet kommer emellan. Det blir inte
alltid som man tänkt sig. Men ibland är tanken det enda vi kan styra över. Och
då är det ju
dumt att inte utnyttja den möjligheten.

Vi har infört en ny morgonrutin hemma.

Efter frukost tejpar jag ihop lilla Svalans brutna Tilltå med Tillirosa bredvid.
Det går bra, jag är ganska bra på att tejpa.

Enda kruxet är att lilla Svalans tår lider av klaustrofobi!

Livet slog till hos oss med full kraft i går.
Det där livet som både består av toppar och dalar. Livet som består av glada skratt och salta tårar. Livet som är omtumlande och oförutsägbart.

Guldgossen kom hem med mopedkörkort.

Lilla Svalan kom hem med en bruten tå.

Lilla Svalan kom ner för trappan i morses, blek och eländig och frusen.
Svalget var svullet och hon hade ont i halsen.

Det är ganska jobbigt att jobba när lilla Svalan är hemma själv.

När jag hämtade lilla Svalan hos sin kompis i går kväll, fick hon syn på sin engelskalärare inne i stan.
-Åh, där är min engelskalärare!
-Jaha, ja henne möter jag när jag cyklar till jobbet.
-Åh neeeeej! Vad pinsamt!
-Vad menar du nu?
-Du ser ju så… speciell ut när du cyklar!

De senaste veckorna har jag tillbringat kvällarna i Guldgossens sällskap.
Vi har tillsammans pluggat in så mycket vi kan om
Sveriges nuvarande statsskick.
Vi har läst om regering, riksdag, departement, utskott, ministrar, grundlagar, fri- och rättigheter, voteringar, plenisalen (jag älskar detta ekivoka ord), skillnaderna mellan diktatur och demokrati, de fyra regeringsvarianter som finns (och när det är motiverat med en
samlingsregering), vad ministerstyre är (och varför det inte räknas som ministerstyre när en minister har rätt att avsätta en obekväm generaldirektör) och om en massa andra intressanta saker som berör beslutsfattandet i Sverige.
Jag har lärt mig en hel del som jag inte kunde tidigare och
jag hoppas Guldgossen lärt sig ännu mer, för det är han som ska göra SO-provet i morgon.

I går kväll ämnade vi gå igenom sidorna med instuderingsfrågor för att repetera alla lärdomar. Men så blev det inte.
I stället ägnade jag mig åt Vasatiden tillsammans med lilla Svalan.
Hon skulle egentligen lämnat in sitt arbete redan i går men då var hon inte klar.

Uppgiften bestod i att skriva en I-padbok om Vasatiden. Boken skulle bestå av åtta kapitel med färdiga rubriker och under varje kapitel fanns fem eller sex punkter som var viktiga att beröra.
Till sin hjälp hade lilla Svalan en lärobok men det var också meningen att hon skulle sammanfatta sådant de pratat om på lektionerna, information de fått via filmer de sett i skolan och material hon hittade på nätet.

När vi började efter middagen i går hade hon fyra kapitel kvar att skriva.
Att hon varit sjuk vid några lektionstillfällen ställde till det. Det fanns punkter som vi inte hittade någon information om i läroboken, och bara suspekta källor på nätet kunde ge en fingervisning om innebörden.
Jag tycker att vi slet ordentligt. Under tre djupt koncentrerade
timmar lyckades lilla Svalan med ständig pepp och med mig som bollplank, att skriva klart och fick till slut ihop tjugofem sidor.
När hon var klar var vi väldigt stolta båda två. Jag var stolt över lilla Svalan och hon var stolt över sig själv.

När jag nattade lilla Svalan berömde jag henne återigen för hennes kämpaglöd och för förmågan att jobba koncentrerat så länge, för att hon inte gett upp när John Blund kom och ryckte henne i ögonlocken och för att hon även stått ut med en ganska (läs mycket) pådrivande mamma.
Lilla Svalan drog ner mig i en varm kram och sa:
-Om jag skulle bli tvungen att välja en privatlärare, och fick välja precis vem jag ville i hela världen, då skulle jag välja dig!

I tisdags var Guldgossen och jag på sjukhuset för att få hanteringsanvisningar för en Epipen.

När Guldgossen var liten var han mer allergisk än han är i dag. Mjölkallergin och äggallergin har tursamt nog växt bort. Det är “bara” pollenallergi, pälsdjursallergi, nötallergi, jordnötsallergi, äppelallergi och potatisallergi kvar.
Efter att Guldgossen fick en väldigt allvarlig allergichock som bäbis, fick vi en adrenalinspruta att kunna använda om olyckan skulle vara framme igen. Tack och lov har vi aldrig behövt använda den.

Förra veckan var Guldgossen lite obetänksam och fick i sig choklad med hasselnötter i. Han messade mig från bussen på väg hem och bad om hjälp med medicinering. Jag satt ju på jobbet och blev lite stressad när jag sedan fick fem sms med texten “Hallå!” inom en minut. Som tur var blev det inte allvarligare än en kliande mun och hals och en uppsvullnad underläpp men tanken väcktes hos mig: Det kanske vore skönt att ha en adrenalinspruta till hands om något allvarligare inträffar.

Jag ringde barnmottagningen på sjukhuset, där vi varit så många gånger på allergikontroller med Guldgossen, och de lovade skriva ut recept på en epipen och på en annan medicin och så fick vi komma dit för att öva in oss på den nya adrenalinsprutan.

Den nya varianten av epipen är ännu enklare att hantera än den vi varit invanda på sedan Guldgossen var liten. Bara att ta bort hatten, sikta på låret, trycka in och hålla kvar. Både Guldgossen och jag övade oss några gånger och sedan räckte sköterskan fram handen för att få tillbaka övningssprutan.

Vid ett tidigare besök har Guldgossen övat på en astmainhalator. Han fick även med sig övningsinhalatorn hem för att kunna hålla sig ajour med förfarandet.
Nu fick Guldgossen för sig att han skulle få med även övningssprutan hem.

Så när sköterskan sträckte fram handen misstolkade Guldgossen gesten och tog ett rejält tag om den utsträckta kardan och skakade energiskt med orden:
-Ja, tack så mycket för den här gången!

Jag tror att både sköterskan och jag var lika förvånade över vilken osannorlikt väluppfostrad son jag har!

När jag stoppade om lilla Svalan igår kväll och gav henne en godnattkram, klappade hon uppfodrande på sängkanten och bad mig sätta mig en stund.

-Stanna kvar hos mig en liten stund mamma. Jag vill så gärna känna din sammetslena röst mot min kind.

I dag var det lite ljusare på vägen till jobbet. Det där sköna, speciella, aprikosrosa ljuset vilade över vägar och hus.

Det har också varit plusgrader några dagar och en del av snön har smält bort. För min del får gärna våren komma snart, men först måste det bli sportlov så barnen får leka av sig ordentligt.
Både Guldgossen och lilla Svalan ska iväg på skidläger med kyrkan. Lilla Svalan till Hovfjället och Guldgossen till Sälen. Jag har inte kollat snöläget men förhoppningsvis ska det väl i alla fall finns några centimeter kvar som de kan glida runt på.

I dag ska jag göra Guldgossen glad.

Han är just nu på konfaläsning och jag ska hämta honom om en halvtimma. Han kommer bli glad över att slippa vänta på bussen i snö och kyla, men det är inte det som är dagens glädjeämne och överraskning.

Äntligen är hans nya mobil färdiglagad.

Guldgossen har under lång tid sparat ihop till en ny mobil och när han fylld år i november önskade han sig inget annat än pengar så att han skulle få råd att köpa den hett efterlängtade mobilen.

Efter en vecka tappade han sin nya telefon i golvet efter gympan. Han skulle vara snäll och hämta en klasskompis mobil och smycken när han gick för att hämta sin egen mobil, och det blev klumpigt att bära och mobilen gled ur handen.

Sedan dess har telefonen varit på lagning. Olika tekniska omständigheter och många röda juldagar har bidragit till att det tagit oändligt lång tid att få den lagad.
Men nu har reparatören hört av sig och den ska vara klar att hämta.

Så när jag hämtar Guldgossen efter konfan kommer han få en kort åktur till Lidköpings mobilreparatör som överraskning.
Det borde vara nog glädjande för att han sen ska orka städa tillsammans med mig och lilla Svalan resten av kvällen…

Guldgossen har varit rejält drabbat. Förundersökningsledaren har dragits med det till och från ett bra tag. Jag har haft en liten släng också… Och nu är det lilla Svalans tur.

Så i dag är jag hemma och vabbar en förkyld liten Svala. Febern har inte riktigt brutit ut ännu men hon är ändå kaminvarm. Själv går jag omkring med halsduk, mössa och dubbla tröjor och fryser.

Braständning lockar men jag ska försöka jobba mig varm. Tvätt, äpplen och lite annat småpyssel ska nog kunna fylla min dag. Och så är det väl lämpligt att jag tar hand om min sjuka dotter emellanåt också.

Det har varit lilla Svalans helg den här helgen.

I lördags var hon med och spelade fotbollscup i Skövde. Visserligen gick det inget vidare för lilla Svalans lag men de kämpade väl och gjorde sitt bästa.
Jag är särskilt impad av lilla Svalans insats som målvakt. Hon är så orädd. När någon smäller iväg en riktig rökare så gör hon sig så stor som möjligt framför målet, och sträcker ut alla tentakler hon har för att stoppa bollen.
Själv hade jag helst krupit ihop i ett litet hörn för att slippa riskera få bollen i ansiktet.

I går döptes vår dotter. Hon har önskat detta ganska länge. Vi vuxna har avvaktat. Hon är ju inte så gammal. Men lilla Svalan har framhärdat. Och nu fick hon sin vilja igenom.
Det var en glädjestrålande liten Svala som klev upp ur dopgraven.
Som förälder känns det oerhört bra att veta att vad som än händer henne under livet finns ändå tryggheten i att vara älskad av Gud.

Efter gudstjänsten firade vi lilla Svalans födelsedag. Trots att hon fyllde för över en månad sedan har vi inte haft tillfälle att bjuda hem far- och morföräldrar till kalas.
Vi bjöd på baconlindad kyckling med potatisgratäng. Till kaffet blev det en glassbombsliknande variant av Charlotte Russe och så lite äppelpaj.

Jag tror lilla Svalan har varit nöjd med sin helg. Trots att hon varit trött, haft träningsvärk, huvudvärk och varit lite nervös inför både cup och dop, så har nog helgen gett mer behållning än bara en tilltrampad tå.

Lilla Svalan har två kompisar här för övernattning. De har sminkat sig som hårdrockare (kompisarna) och Lady Gaga (lilla Svalan).
Det är fniss och skratt för hela slanten.

Just nu leker de Idol. En och en kliver de fram inför juryn och mimar till någonting från You Tube. Och juryn ger – hör och häpna – konstruktiv och positiv kritik. Inga bitska Alexander Bard-kommentarer här inte!

Tack och lov att barnen har bättre förstånd än de som ska sitta som vägledare och trendsättare för ungdomarna runt om i Sverige.

Jag hjälper lilla Svalan att packa inför kommande läger. Vi gör en lista att kryssa av.
Tandborste
Badkläder
Varma byxor
Mössa att sova i
Flytväst
Fiskespö

Var finns det fiskespö?
Lilla Svalan ringer Förundersökningsledaren som är på tjänsteresa i Stockholm. Han dirigerar oss ut i garaget och upp till vindsförrådet.

Så fort vi kliver ut i garaget börjar jag sjunga. Jag vet inte om det själv. Det bara kommer.
Men lilla Svalan har koll.
-Du börjar alltid sjunga när du kommer till ett ställe där det ekar lite!

Det stämmer. Jag har aldrig tänkt på det men nu slår det mig.
-Du har rätt lilla Svalan. Det är som en betingad reflex!
-Ungefär som när jag alltid tittar mig i spegeln om jag råkar passera en?
-Precis!

Det finns många fördelar med att barna växer och blir större. De kan ta mer eget ansvar, de förstår när man förklarar och de ger större intellektuellt utbyte till både vardags och helg.

Men det finns vissa nackdelar också.

Till exempel har lilla Svalans armar växt så mycket att hon nu når om mig ända bak på ryggen när vi kramas.

På midsommarafton fick jag en riktigt god kram.
Den var i alla fall god tills lilla Svalan fick fatt i mina “kärlekshandtag” och utbrast:
-Men mamma! Du har ju bröst på ryggen också!

I dag hade Guldgossens skola sin avslutning. Gud bjöd på fantastiskt väder med strålande sol och över tjugo plussiga grader. Skolan bjöd på sång, musik och tal.
Stadsträdgården var full av glada föräldrar och scenen var full av ännu gladare barn.

På fredag är det lilla Svalans tur. Väderprognosen utlovar ett lätt regn men det känns som det är för tidigt att säga hur det verkligen blir. Även lilla Svalans skola brukar hålla avslutningarna utomhus och lilla Svalan och jag har shoppat riktigt fina, vita avslutningskläder som omväxling till det vanliga ta-det-som-är-rent-ur-garderoben-upplägget. Jag tror inte den vita klänningen gör sig så bra under regnbyxor och regnjacka så lilla Svalan får antingen bli blöt, eller så får Gud se till att hålla inne med regnet tills efter sista sommarpsalmen.

Jag har hållit förhandlingar med lilla Svalan i kväll. För det mesta brukar mina barn nämligen få hålla till godo med att jag är med på själva skolavslutningen, och sedan får de roa sig på fritids resten av dagen, men i år har jag lovat att försöka ta ledigt hela dagen för att vi ska kunna hitta på något kul tillsammans.
Lilla Svalan vill att vi ska åka till Framnäsbadet efteråt men
1. Det ska ju regna.
2. Med “kul” tänkte jag mig något som jag också skulle kunna tycka är roligt.

Jag ska höra om vi inte kan ta och rensa ogräs i trädgården i stället. Det är ju kul!

Förra veckan var lilla Svalan sjuk. Eftersom det går körtelfeber på skolan, och eftersom jag läste så duktigt på 1177 så fick jag för mig att det var körtelfeber (eller möjligen en rejäl halsfluss) som drabbat min dotter.
Hon vaknade på måndag morgon med jätteont i halsen och sedan höll det i sig med låg feber och värkande hals ända till fredagen. Jag brukar inte sjåsa upp mig på det viset men jag såg hela semestern försvinna bort i ett febrigt töcken när jag tänkte på den eventuella körtelfebern.

På onsdag förmiddag började de vanliga förkylningssymptomen komma, med hosta och snuva, och det var sannerligen en lättnad.

Och inget ont som inte har något gott med sig.
Medan jag varit hemma med lilla Svalan, och under långhelgen som sedan följde, har jag hunnit greja massor i trädgården. Jag har sått allt jag tänkte så (och lite till) och jag har köpt sommarblommor som jag planterade i krukor och amplar i går kväll. Jag har vattnat och jagat i stort sett obefintliga sniglar och jag har på det stora hela trivts väldigt bra med alla solstinna dagar.

Jag har också byggt lego med lilla Svalan och så har vi dragit igång med ett långvarigt pysselprojekt som jag inte vill berätta för mycket om, men det innefattar garn, så mycket kan jag avslöja.

Den här veckan hoppas jag innerligt på en friskvecka.
Både Guldgossen och lilla Svalan har sina skolavslutningar (tisdag respektive fredag), det är fotbollsträning för lilla Svalan (måndag och torsdag), Förundersökningsledaren har lovsångsteamövning i kväll inför spelning på söndag, och provvandring inför höstens fjälläventyr på torsdag, Guldgossen ska LANa lördag-söndag och jag och Förundersökningsledaren är bjudna på 100-årskalas på lördag kväll.
Vi hinner helt enkelt inte med några sjukdomar.

Efter jobbet i går kunde jag hämta hem lilla Svalan.
Hon har varit på sportlovsläger för första gången i livet.

Innan hon for lovade hon mig att inte bryta något, varken tår, armar eller ben och hon lyckades hålla det löftet. Hon har haft det fantastiskt roligt men också riktigt ledsamt (när hon tappade bort sin kompis i backen och inte hittade henne på en hel dag, och när kompisen körde in i en gran och skadade sig) och summa sumarum så han hon kommit hem som en lite äldre lilla Svalan.

Jag är så glad att få ha henne hemma igen.
Nu väntar jag bara på att Guldgossen ska komma hem från sitt läger i morgon kväll, så är familjen fulltalig igen.

Vid matbordet i går kom vi att prata om bönesvar.
Lilla Svalan berättade:
-Jag har en kompis som hade problem med johanneskulan, men vi bad för henne och nu är det bättre.
-Johanneskulan! undrar jag förbryllat.
-Ja, den där grejen på halsen som killar har, och som tjejer också har fast den inte syns.
-Du menar adamsäpplet!
-Just det! Jag kom inte på vad den heter, men jag visste att det var nåt med Bibeln i alla fall.

Under flera kvällar har jag hjälpt Guldgossen med en inlämningsuppgift i SO. Uppgiften var att skriva en skönlitterär text på minst en A4-sida där en person från Mesopotamien reser till Egypten eller tvärt om. I texten ska man påvisa skillnaderna för män, kvinnor och barn mellan länderna.

Vi har haft det svårt, Guldgossen och jag. Visserligen var Guldgossen snabbt klar med ramen, själva berättelsen, men det var svårt att hitta skillnader länderna emellan. Böckerna vi haft tillgång till har lämnat olika besked och det enda vi egentligen kunnat spinna på är att kvinnor verkar haft det en aning bättre i Egypten än i Mesopotanien. För övrigt är de två länderna väldigt lika. De verkar ha kommit ungefär lika långt i utvecklingen. De har båda fått fram ett skriftspråk, är duktiga på astronomi, använder sina stora floder för att bygga dammar och bevattningskanaler som får jordbruket att blomstra. Religionen är oerhört viktig och kungen är högste religiöse ledaren. Samhällsstrukturen med en ytterst liten överklass, en ganska liten medelklass och en stor underklass ser likadan ut.

I går kom Guldgossen hem och berättade att läraren gett dem uppskov med uppgiften till på onsdag. Och tur är väl det, för nu har vi läst instruktionen till inlämningsuppgiften lite bättre. I texten ska framgå skillnader och likheter mellan länderna.

Jag sitter kvar på jobbet en liten stund. Det har hänt ganska mycket som bloggen inte har en aning om. Skrivarlusten har inte räckt till mer än några korta facebookmeningar och två kapitel på en bok som troligtvis inte blir längre än två kapitel.

Jag tänker inte utfästa några löften om att börja blogga mera. När man försöker göra det lustfyllda till ett tvång slutar det oftast i ett platt intet. Men kanske en rad då och då, när andan faller på.

Lilla Svalan har börjat spela tvärflöjt. Det gjorde hon ett tag efter terminstarten i höstas. Jag är naturligtvis fullkomligt subjektiv men jag tycker hon är riktigt duktig. Hon får kanske inte alltid till de där klara tonerna men hon har känsla för rytm och det är ganska viktigt om man vill ägna sig åt musik. Själv är jag nog mer tvärtom. Jag kan störa mig på falska toner men är kass på rytm och notvärden.

I dag stannar jag kvar på jobbet en liten stund extra för att slippa ge mig ut i polarkylan. Lilla Svalan spelar tvärflöjt i en nybörjarorkester. Jag har hört deras enda framträdande på en musikskoleafton före jul. Det var rätt gräsligt. Man måste beundra musiklärare som har tålamodet att stå ut i flera år med en gnisslig fiol eller falsksprucken blåston innan förvandlingen sakta ger sig till känna och det faktiskt skapas njutbar musik.

Nu sitter jag med ljudet från datorfläkten som enda sällskap och vilar öronen innan jag ska bort och hämta lilla Svalan och hennes blåsande kompisar. Jag tror jag får en klarinett och en trombon som sällskap till hennes tvärflöjt med mig hem.

I dag har familjen Zäta (och väldigt många andra Lidköpingsbor) varit ute och handlat julklappar. Vi har haft svårt att komma på vettiga saker att köpa till våra barn. De önskar sig inte så mycket. Särskilt Guldgossen som bara kommit på en enda sak att “skriva på listan”.

Jag är glad och tacksam att våra barn uppenbarligen tycker att de lever fullödiga liv och har förstånd nog att inte önska sig en massa onödigt bjäfs. Det är bara synd att det gör det svårare för föräldrarna…

I tisdags var jag på mammografi. Jag är tacksam över förmånen att bli kallad till regelbundna kontroller. Jag vet inte hur många som drabbas av bröstcancer varje år men det är ju inte helt ovanligt.

Själva undersökningen är inte överdrivet behaglig. Mina bröst, som vanligtvis hänger nere vid naveln, fladdrar numera i knähöjd.

Vid middagen i tisdags kväll berättade jag för barnen hur det hela gått till. Barnen var fascinerade och tyckte naturligtvis synd om mig som behövt stå med brösten i kläm i ett skumt undersökningsrum.

Guldgossen passade på att vara lite rolig:
-Tänk när du får bröst lilla Svalan, då är det din tur att mammograferas. Det gör nog jätteont!
Jag lyckades får Guldgossen att lämna matbordet när jag kontrade med:
-Hur tror du det känns med pappografi då Guldgossen?

I fredags fyllde Guldgossen tonåring.

Lilla Svalan hade planerat sin present långt i förväg. Guldgossen skulle få sitt favoritgodis.
För att ta reda på vilket godis Guldgossen gillar bäst, utan att väcka misstankar, satt hon en kväll och ritade sitt favoritgodis med bjärta färger. När hon var klar gick hon till Guldgossen och sa:
-Titta, vad fint va! Jag har ritat mitt favoritgodis. Men jag vill rita mer. Vad har du för favoritgodisar?

Dagen innan Guldgossens födelsedag tog lilla Svalan med sig mig och teckningen med Guldgossens favoritgodis som inköpslista till Willys och så fyllde vi en burk med choklad, colaflaskor, brio, gröna grodor och allt vad det nu var.

Guldgossen blev glad och tacksam över lilla Svalans omsorger när vi uppvaktade honom på födelsedagens morgon.

Och på eftermiddagen, när Förundersökningsledaren var och hämtade lilla Svalan på fritids, slumpade det sig så att Guldgossen cyklade förbi skolan och stannade till för att heja på sin syster.
Lilla Svalan passade då på att överlämna ett kort hon ritat och skrivit till sin bror och Guldgossen blev så glad att han gav henne en stor kram, utan att bry sig om sin status som cool tonåring.

Det är stunder som dessa som får mig att tro att jag inte helt förstört mina barn utan faktiskt lyckats med åtminstone en del av barnuppfostran.

I går kväll var jag på utvecklingssamtal med Guldgossen.
Han höll själv i trådarna och hans mentor svävade bara omkring lite i utkanten och “tjuvlyssnade”.
Vi hade 45 minuter till vårt förfogande.
Guldgossen gjorde ett jättebra jobb och redogjorde för ämne efter ämne i ett lugnt tempo med nulägesanalyser och målsättningar. Jag ställde frågor och Guldgossen förklarade på ett begripligt sätt.

Efter två timmar var vi klara.

Vi zappar förbi “Bonde söker fru” och får se en
man i fläta gossa med ett koppel kameler.
Guldgossen utropar hänfört:
-Åh,
det där är en riktig man! Skägg OCH kameler!

Tisdag förmiddag.
Lilla Svalan slår på TV:n och konstaterar strax att den inte funkar. Efter några empiriska undersökningar (jag zappar runt bland alla kanaler) så gissar jag att det kanske är antennen som krånglar på taket.
-Åh, då kanske pappa måste klättra på taket, säger Irma men fortsätter sen:
-Eller så får vi ringa efter en komiker.

Nu har jag varit hemma måndag, tisdag och onsdag och vabbat lilla Svalan. Vi är både förkylda fast på lite olika sätt. Jag är i huvudsak snuvig och i helgen var jag genomförkyld med huvudvärk, ont i kroppen, allmän sjukdomskänsla, rinnsnuva, ont i halsen, täppt i näsan och rinnande ögon. Nu är jag mest hes och snuvig och en aning hostig.
Lilla Svalan däremot har i första hand feber och hosta. I dag har hon börjat få ont i halsen också.

Jag trodde ärligt att vi skulle kunna ta oss till jobb och skola i dag och gick upp kvart i sex som vanligt, och väckte lilla Svalan fem i sju. Då hade hon ingen feber men var hostig och allmänsjuk och hade rejält ont i halsen. Det blev till att vara hemma en dag till. Och tur var väl det för i dag har hon haft feber igen.

Just nu står jag i valet och kvalet. Ska vi göra ett nytt försök med vardagsliv i morgon eller ska jag kasta in handduken redan nu och bereda mig på ytterligare en vabdag.

Förundersökningsledaren ska till Malmö på tjänsteresa. Han berättade för barnen vid middagen i går kväll.
Lilla Svalan reagerade omedelbart. Hon for upp från stolen och kastade sig om Förundersökningsledarens hals.
-Neeeeeeej pappa! Du fååååår inte åka till Mördarstaden.

Vi förklarade att det nog inte var så farligt som det har låtit i massmedia under en period.

Lite senare på kvällen, när det var läggdags, smög sig lilla Svalan intill sin far och förmanade allvarligt:
-Men om du ser några skumma typer, så håll dig undan!

Söndag morgon.
Som vanligt blir det alltid ont om tid när en hel familj ska vakna, äta frukost, klä sig och göra sig klara inför gudstjänsten.

Jag fick skippa duschen och istället svabba av mig med tvål och vatten under armarna. Jag kände mig inte helt säker på resultatet och bad därför lilla Svalan göra en doftkontroll. Domen var hård:
-Du luktar köttfärs!

Lilla Svalan har fått engelskaläxa. Guldgossen förhör henne ur glosboken.

Guldgossen: -Översätt “borta”.
Lilla Svalan: -Bourrrrta!

Jag fnissar försynt och lilla Svalan ändrar sig.
Lilla Svalan: -Nej, jag menar fourrrrsvonnnnen!

Guldgossen har smittats av mitt, ibland knapphändiga språkbruk.

I morse mådde han inte så bra. Han har rent allmänt en krånglande mage och den här morgonen var den nog lite krångligare än vanligt.

Under förmiddagen har jag messat honom för att kolla läget.
Här följer vår uttömliga SMS-konversation:
Jag: Är du okej?
Guldgossen: Japp

Jag är helt mör i vänsterhanden. Anledningen är att jag just knåpat ner 629 ord som Guldgossen ska lära sig stava inför provet nästa vecka. Det handlar om dubbelteckning, m- och n-ljuden i dubbelteckning och hur släktskapsord och grundformer påverkar dubbelteckning. Det handlar också om å-ljudet, ng-ljudet, j-ljudet, tj-ljudet, ä-ljudet, sj-ljudet och k-ljudet samt alla regler och framförallt undantag från reglerna som finns.

Jag har lärt mig massor som jag inte kommer komma ihåg. Hoppas bara att Guldgossen har bra mycket bättre klisterhjärna än jag.

I går förmiddag cyklade lilla Svalan och Flätan fram på stan.
När jag råkade hitta två gamla citroner i kylskåpet och fick för mig att göra efterrätt ringde jag till lilla Svalan och bad henne köpa med sig vispgrädde hem.

Lilla Svalan förhöll sig ytterst tveksam men efter vissa påtryckningar accepterade hon till slut uppdraget.

Efter fem minuter ringde hon
dock tillbaka och sa att det inte var lönt att hon köpte någon grädde.
Eftersom hon cyklade skulle den förvandlas till smör innan hon hann
hem…

Guldgossen är på väg att bli tonåring. I dag är han för första gången på ungdomssamlingen i kyrkan och på det efterföljande café Kaj. Jag har inte bestämt någon tid när han ska komma hem och jag har ingen aning om när han tycker det är dags.

I kväll slipper dock både jag och Förundersökningsledaren ge oss ut och hämta hem. Guldgossens kompis pappa ringde för en stund sedan och erbjöd sig att agera taxi.

Det är fem år kvar tills Guldgossen tidigast kan få eget körkort…

Lilla Svalan flöt lätt i går. Tre minuter var enkelt enligt henne själv.
Guldmärket är därmed bärgat.

I dag ska hon ge sig i kast med järnmagistern. Det låter som en fruktad lärare.
Lilla Svalan fruktar att hon inte ska klara av honom. Jag peppar så gott jag kan utan att sätta press.

Lilla Svalan fortsätter kämpa på med sina simmärken. Efter att ha tagit silvermärket gav hon sig genast i kast med guldmärket och nu har hon bara tre minuters flytande kvar innan hon klarat av det också.

Det är dessutom nästan en och en halv arbetsveckas lektioner kvar, så jag peppar henne att försöka sig på järnmagistern som nästa steg. Järnmagistern är svår. Fritt taget ur minnet innebär den, förutom bad- och båtvett och diverse livräddningsuppdrag; 1000 m bröstsim, 500 m ryggsim, 500 m klädsim, 12 m längddyk, 2 m djupdyk, dyk från 3 m höjd, 8 minuter flytande, 8 minuters trampa vatten och säkert fler saker som jag glömt.

Jag tänker inte säga att jag inte tror hon kan klara det för hon överraskar ständigt, min lilla Svala. Men det lär bli svårt.

Lilla Svalan: -Vet du varför man inte ska ha stringtrosor?
Jag: -Ja, det är obekvämt.
Lilla Svalan: -Ja, men vet du vad det beror på mer då?
Jag: -Man visar rumpan.
Lilla Svalan: -Jo, och så har man bara ett snöre där bak. Så om man bajsar på sig så delar sig korven och det blir två bajskorvar i stället!

Lilla Svalan satsar på silvermärket. Under de två första tillfällena har hon simmat 300 m bröstsim, 150 m ryggsim, 8 m längddyk, 1,5 m djupdyk två gånger och flutit i två minuter. Nu kvarstår livräddning i teori och praktik samt 150 m klädsim. Lilla Svalan tror hon ska klara båda delarna i dag men blev lite orolig i morse när hon upptäckte att hon glömt läsa på badvett och framstupa sidoläge i går.

Det var i går hon flöt och djupdök. Flytandet var svårast. Fötterna ville ideligen sjunka ner.
-Jag tror jag har mer vikt i benen än i överkroppen! konstaterade lilla Svalan vid middagsbordet i går kväll.

I går var familjen Zäta framme på stan.

Förundersökningsledaren hämtade flytvästar i båten som står för motorbyte på en av stadens båtverkstäder. (Blir det bra väder i morgon kanske vi kan ta en liten tur med gummibåten i alla fall.) Sedan provspelade han gitarrer i musikaffären.

Barnen och jag besökte H&M och Lindex i jakt på nya jeans till Guldgossen.
Vi hittade till slut ett par på Lindex, efter att Guldgossen provat sig igenom minst tio stycken. Från H&M fick vi med oss en snygg T-shirt trots att det var tre par jeans Guldgossen testade.

Det märks att han är stor nu, min son. Jag fick inte ens titta in i provhytten och tycka till. Det vanärade mitt mammahjärta så inne på H&M slet jag till slut upp dörren och fick se Guldgossen stå i ett par riktigt snygga byxor men perfekt passform trots att han påstått att det inte fanns några jeans han gillade.
-Men de där är ju jättesnygga Guldgossen! utbrast jag en aning förgrymmad.
-Mamma… det här är mina egna byxor!

Klockan är halv elva. Guldgossen sover fortfarande. Jag tyckte han verkade skapligt pigg när han kom hem från lägret i går, men uppenbarligen fanns det rätt mycket förlorad sömn att ta igen.
Inte ens lilla Svalan sov så här länge när hon kom hem från sitt läger i lördags.

Själv vaknade jag halv åtta och låg sedan behagfullt och drog mig i sällskap med en ny bok.
Nu har jag varit ute i trädgården ett varv och klippt några sniglar. Snart väntar tvättmaskin och diskmaskin på att fyllas och huset bör städas och plockas i ordning.
Jodå, jag ska nog lyckas fördriva den här semesterdagen också…

Av olika anledningar (eller egentligen bara en) har vi plötsligt köpt en ny båtmotor. Beslutet fattades i går kväll och i dag har Förundersökningsledaren lämnat in båten för att få den gamla trasiga (där har ni anledningen) motorn utbytt.

I eftermiddag har Förundersökningsledaren varit och hämtat hem Guldgossen från hans ungdomsläger. Förundersökningsledaren berättade då om den nya båtmotorn. Guldgossens första fråga:
-Vilken färg är det?

I går var jag med och byggde en koja. Lilla Svalan, Italiensystern, hennes barn och min mamma plus jag kreerade en trekantig koja med två väggar och ett lövtak.

Det var ungefär 30 år sedan jag byggde en koja senast.

Lilla Svalan och jag har tillbringat två dagar hos mina föräldrar. När vi kom hem i går kväll och stod i badrummet och gjorde oss sovklara konstaterade lilla Svalan:
-Du och din mamma är lika.
-Ja, det vet jag.
-Du har ärvt en sak.
-Vad tänker du på då?
-Ni ser båda mycket yngre ut än ni är. Man kan aldrig tro att mormor är 68 år. Och du ser ut som 30, eller 29.

När Guldgossen kom hem från en brännbollsmatch på Skogshyddan tillsammans med en kompis i onsdags kväll var han helt slut. Inte så konstigt eftersom han hade feber. 38,3.

Torsdag och fredag tillbringade han ensam hemma medan lilla Svalan var på läger och Förundersökningsledaren och jag jobbade. Han hade bara lite feber på torsdagen och ingen i går.

Natten till i går hade Guldgossen rejält ont i magen. Två riktiga knipattacker. Jag tillbringade några timmar med honom för att ömsom massera magen, ömsom berätta förvirrade historier och läsa högt för att distrahera honom från smärtan. Det gick väl sådär. Och det var verkligen inte kul att lämna honom ensam hemma i går efter den vaknatten.

I går kväll fick Guldgossen feber igen. 39,8. Han var verkligen kokhet. Men natten blev lugn. Han sov som en klubbad säl efter två ipren.

Halv sex i morse väckte han mig genom att sluddra någon ohörbart i sömnen. Jag hörde inte vad han sa och somnade straxt om.
Halv åtta var det dags igen.
-Hallå!
Jag trodde (eller kanske snarare hoppades) först att Guldgossen pratade i sömnen igen, så jag svarade inte.
-Hallåååå! Ett mycket uppfordrande och intensivt “hallå” som även väckte Förundersökningsledaren.
Och innan jag hunnit svara; ett nästan argt och rappt:
-HALLÅ!

-Ja? Jag ansträngde mig för att svara mjukt och moderligt trots att jag blivit väckt på min så länge efterlängtade sovmorgon.

-Vad ska jag göra? Guldgossens röst gränsade till det desperata och jag blev orolig att han drabbats av något mer elände än feber och ont i magen.
-Vad är det Guldgossen? Vad har hänt?

En ytterligt förvånad röst möter mig tvärs över allrummet.
-Ingenting…
-Men lägg dig och somna om då.
Den repliken visste jag visserligen att jag inte skulle ha något för. När ens son vrålar “hallå” över hela huset och sedan desperat undrar vad han ska ta sig till så kan det rimligtvis inte räcka med en uppmaning om att somna om.

Men det gjorde han.
Och han minns ingenting av vårt samtal.

Och han har inte någon feber heller.

Guldgossen har haft sommarlov i en dag.
I kväll konstaterar han:
-Jag längtar tills jag får börja sjuan!

Guldgossen var verkligen med och sprang på friidrottstävlingen i dag. Den onda foten skötte sig och det gjorde uppenbarligen även den andra.
Nytt personbästa blev det. 3.28 på 800 m. Bästa tiden när han övat hemma är 4.44.
Jag är extra glad för det visar att även min snälle lille gosse har lite tävlingsglöd och kämparanda i sig.

Jag hade annars noga inpräntat att det absolut inte gjorde något om han kom sist. Han skulle inte bry sig om de andras tempo överhuvudtaget. Bara fokusera på att hålla en så pass låg hastighet i början, att han orkade springa hela vägen. Det skulle bli pinsamt och skamligt om han blev tvungen att gå sista biten!

Guldgossen gjorde dock mer än bara tog det lugnt. Han låg bara en liten bit bakom tätklungan och hade till och med några bakom sig ända tills upploppet då han blev omsprungen av alla utom en.
– Så jag kom inte sist mamma, jag kom näst sist! rapporterade Guldgossen när jag ringde hem för att höra hur det gått i eftermiddags.
– Åh vad stolt jag är! Jättebra! Du är så duktig! jublade jag entusiastiskt.
– Det var en kille som sprang för fullt redan från början, men han svimmade efter halva loppet.

Ibland anklagar jag Guldgossen för att vara ouppmärksam i skolan. Jag frågar om läxor eller överenskomna tider och han har svårt att ge klara besked.
Guldgossen skyller på att läraren inte svarar ordentligt när de frågar men det har jag inte trott på.

Nu vet jag bättre.

I dag är det ju som jag tidigare skrev, kommunmästerskap i friidrott. I går kväll hade Guldgossen inte riktigt koll på hur dags de skulle träffas. Han trodde det är halv nio på Framnäs men var inte säker.

När jag släppte av lilla Svalan vid skolan för en stund sen träffade jag på Guldgossens lärare. Jag passade då på att fråga:
-God morgon! Var det halv nio ni skulle samlas i dag?
-Ehhh, mmmm… eeeeh. Va?
-Jo, var det halv nio ni ska träffas vid Framnäs?
-Ja, jag är på väg dit nu!

När frågan ställdes var klockan halv åtta.
Och nu är den stora frågan – vad menade karl?

Svarade han:
A. Ja, vi ska ha samling halv nio men jag har för avsikt att vara där en timma tidigare.
B. Ja, vi ska träffas halv åtta och jag har bråttom dit för jag är försenad.
C. Vi ska samlas klockan åtta och jag har inte lyssnat på vad du egentligen sa.

I dag är det crazy hairday på skolan. Guldgossen hävdar att han är “lika crazy every day” och anser sig inte behöva mer än rufsa till de lilla hår han har kvar.

Lilla Svalan däremot, har funderat ut en frisyr. Det blev ett huvud fullt av halvt genomdragna tofsar, och så en massa glitter.

Vem är världen sämsta mamma?

Kanske kan det vara hon som glömmer sin ende sons utvecklingssamtal och i stället fokuserar på sitt jobb.

Lilla Svalan har fått en ny hemläxa. Det är en bild från en djurpark och uppgiften går ut på att låtsas ta en promenad i parken och berätta allt man vet om alla djur man ser.

Så här skriver lilla Svalan:

”Jag har varitt på zoo. Där Såg jag en apa. Apor är kloka, jillar bananer och klätrar bra i träd. Zebran jillar vatten, lever i flok, är randig och springer fort. Zebran är även slekt mäd hästen. Flod-Häst Såg vi också. Flodhästen är världens farligaste djur, har stora petar, går upp nå natten och äter gräs tror jag. Anars är flodhästen i vatnet mäst. Ormar kan bitas och då Skickar dem in jift i kropen, dem slingrar sig fram och är släkt till ödlan. Antilop kan hoppa långt och högt så de komer i från fienden snapt och smidigt. Elefanten har oftast betar, är världens största djur På land och har en låg snabel till nos. Lejon ätter kött, är väldigt farliga och är släkt mäd katten. Giraffen är läng aldså halsen och benen, äter blad, har lång och blå tunga och även om det inte als ser ut så så är den lite slekt mäd kosan. Strutsen är en stor fågel som inte kan flyga, världens stursta fågel, snab och är inte heller så snäll. Kamelen har två puklar som sitter på rygen. Kamelen kan gå i öknen länge utan mat för att puklarna är fulla mäd fett. Kamelen tar en ergi från fettet så att det är mätta och belåtna länge!”

Om man bortser från de uppenbara stavfelen och hur hoptryckt texten är (vilket beror på begränsat utrymme på pappret de fick) så tycker jag att lilla Svalan vet imponerande mycket om djuren. Inte visste jag att giraffen är släkt med kon, eller att flodhästen har petar. Dessutom är jag glad att jag äntligen fick en förklaring till varför kamelerna alltid går omkring och ser så avslappnat nöjda och självbelåtna ut. Det är ju precis så jag själv ser ut, när jag fyllt på fettdepåerna!

Under klassfotbollen förra våren vann lilla Svalans klass inträde till Borås Djurpark och åkte dit i början av juni. De hade en bra dag i parken och på vägen hem sov lilla Svalan. Väl hemma upptäckte vi att hon fått feber och hon var sjuk några dagar.

I morse var det svårt att väcka lilla Svalan. Hon var trött och hängig men så fort hon fått lite frukost i magen blev det fart på henne.
Farten tog dock slut strax före lunch i parken. Lilla Svalan fick låna farmors tröja, mina vantar och min mössa och ändå frös hon så att hon huttrade.
När det var dags för middagen inne i Borås konstaterade vi att lilla Svalan hade feber. Hon slumrade sig igenom middagen och jag matade henne för att se till att hon överhuvudtaget fick sig något till livs. Hon var varm och frös samtidigt och livet var inte direkt på topp.
Farmor hade en ipren att dela ut och den gav Lilla Svalan ork att i alla fall äta lite efterrätt. Sedan sov hon hela vägen hem i bilen.

När vi kom hem visade termometern 37,6 så nu hoppas jag att hon får sova gott hela natten och att hon snart blir frisk igen.
Jag minns inte hur länge febern satt i efter förra året djurparksbesök men jag har på känn att det här nog bara är en kort släng av förkylning.

Att jag hittade henne ute på studsmattan hos en kompis i går kväll klockan åtta, endast iklädd en bikini, kan kanske vara en bidragande orsak till dagens feber.

Vi har sagt till Guldgossen att han borde skaffa sig en idrott, engagera sig i en sport, ja, helt enkelt börja träna någonting. Tyvärr är hans enda intresse förknippad med stillasittande framför datorn men i kväll överraskade han mig med orden:
-Mamma, nu har jag kommit på vilken idrott jag vill ägna mig åt.
-Vad bra! utbrast jag överraskat. Vilken då?
-Brännboll!

När vi skrattat åt detta en stund kompletterade Guldgossen med:
-Det viktigaste är egentligen att det är en sport där man inte behöver röra sig så mycket.

Jag är en aning nedstämd.

Guldgossen är på cykelhajk runt Brommö. Han for i morse klockan halv sju och är tillbaka i morgon kväll vid sextiden.

Under den gångna veckan har Guldgossen inte haft ont i magen en enda gång.
Inte förrän nu, när han är på hajk.
Är det inte typiskt så säg!

Vid fyratiden i eftermiddag fick jag ett SMS där Guldgossen skrev att han har ont i magen, att utedasset är jätteäckligt och att han vill fara hem.
Jag ringde och pratade med honom och han pratade med en ledare och så kom vi fram till att han blir tvungen att stanna kvar på lägret.
Sista färjan för dagen hade nämligen redan gått…

I kväll har jag pratat med honom igen. Det magonda har gått över och Guldgossen kände inte längre behov av att komma hem i förtid.

Ändå gör det lite ont i mammahjärtat när jag tänker på min älskling som satt fast på en ö med magont och hemlängtan.

I dag har jag varit med Guldgossen på vårdcentralen. Vi träffade en lång, tyskbrytande läkare som undersökte Guldgossen. Han kunde naturligtvis inte ge oss någon diagnos sådär på stört men det lutar nog åt att Guldgossen “bara” har för långsamma tarmrörelser.

Han fick lämna tre rör blod och var jätteduktig, darrade inte ens på manchetten. Själv hade jag förmodligen svimmat av, stickrädd som jag är.
Nu väntar vi bara på lite svar.

I dag hade jag bestämt att vi skulle städa lite. (Ja, bli inte oroliga. Naturligtvis var det Förundersökningsledaren som redan tidigare bestämt det där om städningen. Men jag hade skjutit på det lite och plötsligt var det fredag och hög tid att få den där städningen gjord.)

Förundersökningsledaren har varit i kyrkan och agerat ljudtekniker så det föll på min och barnens lott att fixa städningen. Dammsugaren hade Förundersökningsledaren framme i går kväll så det återstod bara att plocka undan lite och att städa toaletterna.

Medan jag lagade middag befallde jag Guldgossen att plocka bort allt som inte låg på sin rättmätiga plats.
Lilla Svalan volonterade för toaletterna. Hennes kompis Flätan var här så jag förundrades en aning över lilla Svalans tjänstvillighet.

Än mer förundrad blev jag när jag fick höra lilla Svalan undervisa Flätan i toalettstädningens sköna konst.
-Först trycker man ut allt vatten ur toalettstolen. Och så häller man i sån´t här medel. Det är jättegiftigt så man måste vara försiktig. Sen ska vi vänta lite. Och då passar vi på att tvätta tvättstället. Vi kan ha en sån här svamp. Och för att det ska skina fint så tar man ett torr trasa och torkar med.

Rent blev det också!

När klockan närmar sig midnatt och man äntligen lyckas slita sig från dagens sysslor och närmar sig sängen, blir man lagom glad av att upptäcka en grushög under täcket.

Det är nästan så att jag vill ruska liv i barnen och fråga vem av dem som fått för sig att jag inte bör nöja mig med att sova på spikmattan.

Förundersökningsledaren reser en del i jobbet. Förra veckan var han till exempel i Finland.

Tidigare i veckan beställde han hem en kabinväska. Den anlände i dag.
Förundersökningsledaren hade bara precis hunnit packa upp sin väska (ur kartongen, märk väl) så var Guldgossen framme och pillade på låset.

Tänk att det räcker med tre siffror, tre små snurrbara hjul, för att alstra tusen möjliga låskombinationer.

Guldgossen blev helt knäckt när han insåg vad han gjort. Förundersökningsledaren uppvisade mer tålamod än vad som är möjligt kvart över tio på kvällen efter att först ha jobbat en hel dag och sedan ägnat hela kvällen åt att köra ljudet i kyrkan.
Själv blev jag lite arg. Varför ska vår son alltid vara på och pilla på allt?!

Som tur var hade Guldgossen inte råkat ändra den förinställda koden. Det var bara en av sifferhjulen som ställt sig lite snett och förhindrat låset från att snäppa upp.
Så nu är friden återställd hos familjen Zäta.

Och kanske, kanske är inte Guldgossen lika snabb på att trycka, prova, testa och pillra nästa gång han kommer i närheten av något lite mer avancerat än säg… en burk majs.

Okej, då ska vi se var vi har alla.

Förundersökningsledaren är i Finland.
Guldgossen är klar med läxorna.
Kakan står i ugnen och jag i köket.

Men lilla Svalan är fortfarande ute och springer, efter 72 minuter.
Är det okej att bli orolig nu?
Kan jag ringa Flätans föräldrar utan att framstå som en hönsmamma? Vilken förevändning ska jag använda? Läxor eller dåligt väder?
Och vad händer om hon inte är hemma hos Flätan utan fortfarande ute och springer? Hur orolig blir jag då?

Update:
Jag ringde. Flätan hade kommit hem men inte haft lilla Svalan med sig. Jag fick fladderfjärilar i magen innan Flätan hann rapportera att lilla Svalan var på väg hem och borde komma vilken minut som helst.
Och nu är hon hemma.

Min älskade dotter! Min fina, söta, rara dotter. Nu ska hon aldrig mer få ut och springa.

Lilla Svalan gör läxor. Det går inget vidare. Till slut brister det:
-För det första är det jobbigt, för det andra är det tråkigt och för det tredje gillar jag det inte ens.

Till hennes försvar kan sägas att texten om vårblommor hon läser både saknar källhänvisning och är behäftad med faktafel. Till exempel kallar man gullvivor för Sankte Pers Nycklar. Sist jag kollade var Sankte Pers Nycklar en lila orkidé.

Det blev naturligtvis pannkaka i dag, vabdagen till ära. Lilla Svalan har ju tidigare annonserat att hon tröttnat på mina pannkakor, men det hade hon totalt glömt bort i dag.

Vi lyxade till det lite och serverade pannkakorna med glass.
Och så tillämpade vi familjen Zätas pannkakor-och-glass-regel som lilla Svalans så förtjänstfullt satte på pränt för några år sedan.

Man ska inte ropa hej förrän man behöver ett bäcken.

I går gladde jag mig åt fasta rutiner och i dag är jag tillbaka i icke-rutinerna.
Lilla Svalan är förkyld så det har blivit en vab-dag. Hon är inte så illa däran men tillräckligt ont-i-halsenig för att behöva vara hemma. Vi får se hur det går i morgon. Då kan i vart fall Förundersökningsledaren vara hemma om det behövs.

Så blev det bara tre vardagar för mig den här veckan.

Natten mellan skärtorsdag och långfredag sov lilla Svalan över hos Flätan. Flätan hade sova-över-kalas så det var sex fnissiga flickor som rumsterade tillsammans.

När de gått och lagt sig för att sova kom de överens om att inte berätta några spökhistorier för varann. Det var inte värt att riskera nattsömnen.
-Ja, sa lilla Svalan. Vi får till exempel inte berätta den här: (Och så sjöng hon med sin kusligaste röst.) “Rosa händer, rosa händer”.

Då brast E i gråt så lilla Svalan var tvungen att hämta Flätans pappa till tröst. Även några av de andra barnen blev rejält uppskrämda.
Lilla Svalan och Flätan somnade snabbt medan de andra barnen låg vakna till halv fyra.

Vår körledare hade beordrat svart klädsel till långfredagsmötet. Inte för att markera sorg utan för att det visar respekt och signalerar högtid.

Efter gudstjänsten blev vi hembjudna på middag till goda vänner. Vi for hem och vittjade frysen och passade på att byta om från de fina men obekväma kläderna till lite mer lediga paltor. Jag stassade mig i jeans och en turkos tröja och matchade med ett likaledes turkos band om håret.

-Oj, vad du ser yngre ut mamma, kommenterade Guldgossen när han fick se mig med band i håret.
-Ja, man får ju göra så gott man kan när man är tant!
-Äsch, inte är du tant än. Det blir man inte förrän 45.
-Jodå. Nu är jag tant! Jag har bestämt att man blir det vid 40.
-Jaha, då är pappa snart tant också.

Guldgossen hade en kompis hemma hela dagen i går. Han sov även övernatt och lilla Svalan och jag försökte därför göra våra morgonbestyr så tyst som möjligt i morse.

Hela kvällen i går satt Guldgossen instängd i sitt rum och spelade Mindcraft. Nere på kontoret satt hans kompis och gjorde detsamma. De pratade med varandra via Skype och använde både djupa bröströster och höga kastratstämmor även om ingen av dem ännu närmat sig målbrottet.

Vi andra i familjen tittade på varandra med både brydda och roade blickar och skakade samfällt på våra huvuden.
Vad är det med dagens ungdom egentligen? Hur umgås man?

Men förresten, vad är det med dagens tanter? Som bara måste blogga och facebooka och twittra för att känna att de lever. (Vill bara upplysa om att jag inte twittrar (än)).

Jag ringer hem och stämmer av läxläget med Guldgossen. Han inrapporterar engelska verb och en ny franskaläxan.
-Men franskan är lätt. Vi ska bara alfabatera vårt namn.

Jag hade planerat att simma i går kväll. Förundersökningsledaren har fortfarande ont av sitt spräckta revben sedan han plurrade för några veckor sedan, och det innebär att han inte kan spela innebandy på tisdagarna som han annars brukar.

Jag har sett fram emot att få prova mina nya, dyra simglasögon ända sedan jag köpte dem.

Men det blev ingen simtur i går. I stället tog jag med mig lilla Svalan och hennes kompis Flätan till musikskolans prova-på-kväll.
Flickorna fick liv i både fioler, cellos, pianon, klarinetter, trumpeter, tromboner, tvärflöjtar, gitarrer, fagotter, oboer och diverse slagverk.

När kvällen var över hade båda flickorna sina önskelistor klara. Men vad var det de konstiga instrumenten hette nu igen?
Flätan berättade för sin mamma:
-Jag har bestämt mig för att spela flarigott… jag menar klarigott… eller… vad hette det nu igen Zäta?

Flätan vill spela:
1. Klarinette
2. Fagott
3. Tvärflöjt
4. Cello

Lilla Svalan önskar:
1. Fiol
2. Trombon
3. Tvärflöjt

Jag har bara en stilla undran. Hur gick det med mina önskningar då? Vad är det för fel på piano och gitarr?

Det börjar med att lilla Svalan visar upp Flammy.(Bilden har jag hämtat från en brandmans blogg.)

Och här är föredragen inklusive de bilder lilla Svalan visat:

“Det här är Flammy. Han är viktig för mig för han får mig att minnas
när min familj åkte Dalslands Kanal.

Det var för fyra år sen, alltså 2008.

Först ska jag visa lite bilder från Dalslands Kanal.

Dalslands Kanal är 25 mil lång och har 31 slussar.
Redan i den första slussen trillade Guldgossen i sjön.
På ett hemskt sätt.
Han trillade i baklänges precis vid motorn och fastnade i stegen med huvudet
under vattnet.
När det hände höll pappa på att betala bensin och mamma var en bit bort så det
var bara jag i båten. Men mamma märkte vad som hände ganska snabbt och kom
springande.
Guldgossen kom upp och blev snabbt pigg igen.
Jag var mer ledsen än Guldgossen, för jag blev så rädd.

Kanalen byggdes i mitten av 1800-talet och tog bara fyra år att
bygga. För oss tog det tio dagar att åka fram och tillbaka.

Det är lite spännande att slussa.
Först kör man in i slussen och porten stängs.
Sen släpper de in massa vatten. (På bilden syns Förundersökningsledarens systers man. Han och hans fru var med oss en bra bit av vägen. I de först slussarna var jag mycket tacksam över detta för jag tyckte det var minst lika spännande som lilla Svalan.)

Det gäller att hålla bra i repen, annars kanske det går som med Titanic.

Men det är inte alla slussar så är så spännande.
Vi kom till en sluss som heter Lugnets sluss.
Det var en gubbe där som sa:
-Välkomna till Lugnets sluss. Här händer det inget!
Att han sa det berodde på att vattennivån inte ändrade sig någonting i den
slussen.

På den här bilden står jag, Guldgossen och min ingifte farbror.
Vi står på en slussport. På porten kan man gå över kanalen om man behöver. Och
det behövde vi, bara för att vi skulle ta ett kort.

Vår båt är en Uttern. Den är 6 meter lång och heter Amadeus. I båten
kan man både laga mat och sova.

På den här bilden har jag precis vaknat.
Det är lite kallt på nätterna ibland, så vi brukar sova i superunderställ.

Mössa kan också vara bra att ha. Men inte bara när man sover, utan
också på dagtid.

Jag och Guldgossen spelade väldigt mycket spel.

Det här är också ett roligt spel. GOLF!
Fast jag var inte så duktig. Men det var roligt.

Vi kom till en ö som vi kallade Bäverön. Och där såg vi konstigt nog…
… en bäver!
Bäverön var en perfekt ö för att äta lördagsgodis på. Tyvärr har jag ingen bild
på det, men ni hade ändå bara blivit så sugna…

Det mest berömda stället på Dalslands Kanal är akvedukten i Håverud.
En akvedukt är en bro för båtar.
Kanalbåtarna är byggda så stora som möjligt, så det är trångt för dem i
slussarna och i akvedukten.

Strax innan vi skulle åka hem letade vi reda på helvetesgapet. Det var där man spelade in scenen där Ronja Rövardotter hoppar över
helvetesgapet, om ni minns från filmen. Pappa ville gärna hoppa över
helvetesgapet men det fick han inte för mamma. Sen gjorde han det ändå, men det
har vi inte berättat för mamma än.

Dagen innan vi skulle åka över Vänern hem till Kållandsö, så
passerade vi en sluss med en jättegammal slussvakt. Han var drygt 80 år.
Han varnade oss för ett grund.
Kan ni gissa vad som hände sista dagen på Dalslands Kanal?
Japp – vi gick på grundet som vi blivit förvarnade om.

Mamma satt i fram på båten och skrev i sin dagbok.
Solen sken och allt var frid och fröjd – tills – bom, krasch, bang!
Vi gick på grund.

Jag skrek! Mamma hade tur som inte flög av båten.
Inte av mitt skrik alltså – utan för att vi körde så stenhårt på grundet. Hela
båten låg på grundet, utom motorn.
Det var bara den som hängde utanför.
Mamma och pappa hoppade genast i vattnet och försökte putta båten för att vi
skulle lossna.
Men det funkade inte.

Vi ringde sjöräddningen men de kunde inte komma och hjälpa oss
eftersom vi inte var i Vänern.
Då ringde vi till brandkåren. Brandkåren berättade att de inte hjälper båtar
som gått på grund för det ska sjöräddningen göra.
Då sa pappa att han hade två barn i båten och då sa brandkåren:
-Jaha! Har ni barn ombord! Då kommer vi naturligtvis och hjälper till.

Medan vi väntade på brandkåren satt jag, Guldgossen och mamma och spelade
spel. Under tiden försvann solen och ersatts av det härliga vädret – spöregn!
När brandkåren kom fick jag, mamma och Guldgossen åka i en liten gummibåt in till
stranden och sätta oss och vänta i en brandbil. Brandbilsmannen bjöd oss på
lakrits som vi spottade ut genom fönstret. (Det gjorde vi faktiskt alla tre. Vi försökte passa på när inte brandmannen såg…)
Pappa stannade kvar i båten och fick hjälp av brandmännen att dra loss båten
från grundet.
De hade till och med dykare med sig som kollade att Amadeus inte gått hål.

Flammy delas ut till alla barn som varit med om något spännande
tillsammans med brandkåren. Tyvärr fick inte mamma och pappa något gossedjur.

Trots allt det hemska som hände sista dagen på vår resa – så var jag så här
glad.

Och nu är jag glad igen – för i sommar ska vi åka Dalslands Kanal
igen.

På fredag ska vi gå på bandy. Vi har inte riktigt bestämt vilka “vi” är än men vi har i alla fall tre biljetter. I min tankevärld var det antingen Förundersökningsledaren, jag och Guldgossen som skulle gå, eller Förundersökningsledaren, Guldgossen och lilla Svalan. Eller kanske Guldgossen och en kompis till honom tillsammans med Förundersökningsledaren.
Minsta gemensamma nämnaren för alla alternativen är i alla fall Förundersökningsledaren och Guldgossen.

Lidköpings bandylag Villa spelar på hemmaplan mot Bollnärs. Det är semifinal.
I bästa fall blir det en spännande match och en rolig upplevelse för den manliga delen av familjen, och vem det än blir som följer med.
I värsta fall är det Villas sista match för säsongen.
Snygg-kollegans granne brukar säga (på tal om vårtecken):
-Det är inte vår förrän Villa har åkt ut i bandyn!

Vid middagen i dag frågade Förundersökningsledaren om Guldgossen ville följa med honom på bandy. Det nekande svaret förvånade oss en smula.
-Men varför vill du inte det. Det blir säkert jättekul!
-Jag har redan varit på bandy en gång.
-Har du det? När var det då?
-Det var för länge sen. Med min kompis Djurvän och hans pappa.
-Men var inte det kul då?
-Nej, för det var utomhus. Och jag fastnade med tungan under en bänk och missade halva matchen.

I dag har lilla Svalan hållit sitt första föredrag i skolan. Uppdragen var att ta med sig någonting hemifrån att visa upp och prata kring. Det skulle vara något med stor betydelse för föredragshållaren. Tidsramen för föredraget var satt till en kvart.

Lilla Svalan tog med sig Flammy. Det är en gosig apa som hon fick av brandkåren när vi gick på grund i Dalslands Kanal för fyra år sedan.

Lilla Svalans föredrag var ganska genomarbetat. Efter att hon väl bestämt sig för ämnet har hon gått igenom gamla bilder, valt ut lagom många och sedan dikterat sin föreläsning för mig. Jag har skrivit ner den och sedan har hon övat, rättat till sådant som inte låtit riktigt rätt, lagt till lite fakta om kanalen, övat igen och även hållit föredraget på prov för mig, med bildvisning och allt. Vi klockade det till 12 ½ minut och var överens om att det var rimligt.

Eftersom jag är en stolt moder kommer jag strax lägga upp lilla Svalans föredrag här på bloggen.

Genomförandet blev enligt min dotter en succé. Hon fick till och med applåder.
Jag frågade inte om alla elever får applåder.
En förälders viktigaste uppgift är att förse sin avkomma med tillräckligt mycket självförtroende för att den ska klara sig på egna ben en vacker dag.

Guldgossen sitter med tunga ögonlock vid frukostbordet:
GG: -Jag känner att jag nog läste lite länge i går kväll.
Jag: -Är du trött?
GG (förnärmat): -Jag la ingen prutt!

Samtal i bilen i kväll.

Guldgossen: -När ska vi få se någon bild på den nya prinsessan?
Jag: -Jag vet inte. Men det har ju varit en bild där hon sitter i bilbarnstolen på väg hem.
GG: -Ja, men där såg man ju nästan ingenting.
Jag: -Jag ser mer fram emot att få se Falunkorven nästa vecka.
GG: -Men han har du ju sett förut. Fast det var ju länge sen i och för sig. Hur gammal är han nu egentligen.
Jag: -Ungefär ett halvår.
GG: -Det är ganska gammalt.
Jag: -Inte så värst.
GG: -Nej, det klart. Du är ju snart 41. Du har levt lääänge du. Har du inte tröttnat?

Det var tuffare för lilla Svalan den här gången. Jag tror tandläkaren forcerade förloppet en aning och inte lät varken glömskemedicinen eller bedövningen hinna verka fullt ut.

Och som en omföderska som plötsligt minns hur det var förra gången, och i samma sekund inser att det är för sent att dra sig ur, så stirrade lilla Svalan på mig med skräckslagna ögon och grät. Ja, hon tjöt, eftersom bedövningen förhindrade henne från att formulera sig på sitt vanligtvis så verbala och träffsäkra sätt.

Jag gjorde mitt yttersta för att möta den där blicken, där paniken lurade på botten av det bruna. Möta den med kärlek, förtröstan och lugn.
Det var svårt. Svårt att förmedla något jag inte fullt ut kände och svårt eftersom jag genom att se lilla Svalan i ögonen också tvingades se nålen som trycktes in i tandköttet och beslutsamt hölls kvar.

Har jag nämnt att jag är väldigt stickrädd?

När lilla Svalan skrek som värst kunde jag inte låta bli att tänka på typiska filmscéner där patienten sitter i tandläkarens väntrum och hör hur den som just då får tänderna lagade ylar ut sin smärta. Oftast är det något tarvligt missförstånd med i bilden. Den väntande patienten hör inte det han tror sig höra.

Men den här gången slår jag vad om att lilla Svalan satte skräck i halva väntrummet. Ibland överträffar verkligheten dikten.

Nu är det i alla fall överståndet. Den utdragna tanden har fått göra sällskap med sina föregångare och tandfén har levererat 15 kr på fönsterbrädet. Har vi riktig tur var det här sista gången lilla Svalan behövde dra ut en tand. En tredje gången gillt i så fall.

Lilla Svalan har snyftat sig till söms i kväll. Det blev för mycket sorgligheter på en gång.

Först berättade jag att en kompis till henne är sjuk och ligger på sjukhus.
Sedan berättade jag att min mammas kusin dog i går kväll.

Och till sist kom lilla Svalan alldeles på egen hand ihåg att hon ska dra ut en tand i morgon.

Nu sover hon i alla fall – min lilla skatt.
Det är dag för mig att gå till sängs också. Jag ska be för lilla Svalans kompis, gråta en skvätt över morkusinen och sedan somna i trygg förvissning att allt kommer gå bra med tandläkarbesöket i morgon.

I dag firas alla hjärtans dag.
Jag har firat mina två hemmavarande hjärtan med en ask gelégodis (naturligtvis i form av hjärtan).

Voddler firar också, genom att hyra ut barnfilmer för 1 kr.
Nu har vi tittat på en film om fem hundvalpar och en irriterande apa som är på äventyr i Egypten för att finna Kleokattras magiska halsband.

Antingen var voddler överbeslastat, vår dator slö eller så var det något annat fel som var trasigt, men hela filmen liksom släpade efter lite. Det såg nästan ut som om det var en 3D-film. Lilla Svalan kommenterade det hela med:
-Pappa, det är ju tredjedimensionellt!

I morgon kommer Guldgossen hem. Det är fler än lilla Svalan som saknar honom. Jag till exempel.

Nu ska jag sätta en pizzadeg, så kan vi fira ordentligt i morgon kväll.

Lilla Svalan saknar sin storebror.

I natt sov hon i hans säng.

Guldgossen kom iväg på sitt skidläger. Tackom och lovom!

Jag har gett honom fem viktiga förhållningsregler att ta med på resan. Här är de i rangordning. Den viktigaste sist.

1. Byt underkläder.
2. Lyd ledarna.
3. Håll ordning på dina saker.
4. Skada dig inte.
5. Ha kul!

Jag ropade visst hej för tidigt.

Lilla Svalan har feber igen. Hon var i skolan i går och verkade hur pigg och frisk som helst men nu är febern tillbaka. 38,5 ger en hopkrupen lilla Svalan framför Melodifestivalen.

Lilla Svalans feber är förmodligen startskottet på en förkylning. Hon ropar till mig från övervåningen:
-Jag stack precis fingret i näsan för jag kände mig lite täppt, och så fick jag plötsligt… napp. Det var en stor grön kråka.

I dag är det min tur att vabba. Lilla Svalan var uppe vid femtiden och fick en ipren för att dämpa den höga febern och ge henne möjlighet att sova några timmar till.

Nu mår hon mycket bättre. En ordentlig frukost med två rostemackor och ett glas O´boy har inte gett henne tillbaka någon färg i ansiktet men febern har gett med sig för tillfället och även om hon fortfarande är förfärligt trött orkar hon i alla fall stå på benen en stund.

Jag har ägnat förmiddagen åt att ömsom mata tvättmaskinen, ömsom brasan. Jag är väldigt frusen. Kanske har lilla Svalan smittat mig. Det är i så fall okej. Jag brukar klara feber ganska bra. Så länge inte Guldgossen blir sjuk är jag tacksam. På lördag är det meningen att han ska åka på sportlovsläger till våra närmaste fjäll. Han har sett fram emot detta ett år. Skulle han bli sjuk och inte kunna följa med tror jag han skulle vara ledsen lika länge.

Förundersökningsledaren var tvungen att ge sig hemifrån innan jag hann hem från jobbet. Barnen skulle klara sig själva en stund, men en stund innan jag slutade ringde lilla Svalan och grät ynkligt i telefonen.
-Kom hem mamma! Jag känner mig sjukare.

Jag skyndade mig att avsluta arbetet och ge mig hem genom en vinterkall stad. Väl hemma möttes jag av lilla Svalans värme.
Visst var hon sjukare.
40,4 visade termometern.

Nu har jag lyckats få i henne vatten, lite yoghurt och så har hon sovit en halvtimma. Febern har sjunkit nästan en grad, men är ändå oroande hög.

I går eftermiddag var lilla Svalan hemma och lekte med en kompis. När jag hämtade henne efter jobbet samspråkade jag lite med mamman. Bland annat pratade vi om våra friska barn. Jag konstaterade glatt att jag inte varit hemma och vabbat på länge. Kan det vara så fint att barnen faktiskt är lite äldre nu, och därför inte plockar på sig varenda virus som flyger omkring på skolan?

I natt drömde jag om jobbet.
Jag drömde bland annat att vår arbetsledaren, hon som jag delvis vikarierar för, kom tillbaka på besök och läxade upp mig. Hon tyckte inte jag skötte mitt jobb ordentligt. Bland annat frågade hon:
-Hur har du tänkt att dina kollegor ska klara sig när du vabbar till exempel?
-Men jag vabbar ju nästan aldrig… försökte jag försvara mig, men jag talade för döva öron.

Sen drömde jag lite om Joe Labero också. Han ville att jag skulle vara med i ett av hans trick men jag hade varken tid eller lust. Rekvisitan var en otroligt lång kondom och jag förstod att det var ett förödmjukande slut på numret – och den som skulle bli förödmjukad var jag.

I morse vaknade lilla Svalan av sig själv. Det hör inte till vanligheterna. Hon satt ömklig på toa och frös. När jag kände på henne var hon jättevarm. 39 grader visade termometern.

Trots vad jag kanske ibland lyckas framställa mig själv som, så är jag inte en person snar till vrede.

Alltså hade jag inga större planer på att ställa lilla Svalans lärare till svars under utvecklingssamtalet igår.

Lilla Svalan höll i samtalet. Hon hälsade välkommen, gick igenom höstens målsättningar och uppföljningen av dem, vårens mål och sedan kom det:
-Har du några frågor mamma?
-Jaaaa (jag drog på det lite). Jag tänkte på några saker här i utvärderingen…
-Ja just det! (Och här vänder sig lilla Svalan till sin lärare.) Du var ju jättearg när vi läste det där igår kväll. Du pratade högt och slog till och med handen i bordet!

Och sedan var det liksom ingen idé för mig att försöka släta över eller dämpa ner.

I går fick jag hem det skriftliga omdömet för lilla Svalan. Det var roande läsning. Speciellt som föräldrarna uppmanas att läsa igenom utvärderingen tillsammans med sina barn.

Varje ämne följs av tre rutor. I den första rutan står det vad eleven arbetat med under höstterminen. I den andra står det hur eleven klarat av arbetet och i den tredje vad eleven behöver utveckla och jobba med för att bli bättre.

Jag skulle önska att lärarna utvecklar sitt sätt att uttrycka sig. Eller att de åtminstone lägger ner lite tid på att formulera sig och inte bara klipper och klistrar från läroplanen.

Läroplanens favorituttryck är uppenbarligen “på ett i huvudsak fungerande sätt”. När man som förälder läser att ens barn kan det ena efter det andra på ett i huvudsak fungerande sätt så börjar man genast undra vad det är för fel på ungen. Finns det ingenting hon verkligen klarar av? Vad är det som fattas för att hon ska lyckas fullt ut.

Så här har läraren skrivit om lilla Svalans matematiska förmågor:
“Du kan lösa enkla problem i elevnära situationer på ett i huvudsak fungerande sätt genom att välja och använda någon strategi. Du visar hur du gjort för att komma fram till en lösning. Du kan välja och använda i huvudsak fungerande matematiska metoder för att göra enkla beräkningar och lösa rutinuppgifter.”

Både jag och Förunderskningsledaren hajade till. Vilka icke fungerande matematiska metoder lär man ut i skolan?

Om musik står det:
“Du kan delta i unison sång. Du kan hålla en enkel puls med lärarens hjälp samt härma enkla rytmer. Du känner till ett flertal instrument från olika instrumentgrupper.”

Och jag frågar mig; är inte lilla Svalan med och sjunger? Varför skriver man “du kan delta i unison sång” i stället för “du deltar i unison sång”. Det måste ju betyda att läraren vet att lilla Svalan skulle kunna sjunga med, men att hon struntar i det och i stället sitter tyst. Och alla som känner lilla Svalan vet att hon är den första att utnyttja alla tillfällen till att slippa vara tyst!

När jag läste upp vad lilla Svalan och de andra i hennes klass sysslat med på SO-lektionerna kände hon inte riktigt igen sig. De har bland annat jobbat med istiden och Läckö slott. Men tror ni lilla Svalan förstår det när man läser:
“Eleverna har sökt information om samhället från medier, internet och andra källor och värderat deras relevans och trovärdighet. De har analyserat hur naturens processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer. De har använt en historisk referensram som innefattar tolkningar av tidsperioder, gestalter, kulturmöten och utvecklingslinjer.”

Det tog mig flera minuter att försöka förklara vad de olika orden betyder och jag är inte hundra på att lilla Svalan förstod ändå. Det är knappt att jag själv förstår…

I eftermiddag är det dags för utvecklingssamtalet.

Lilla Svalan sjunger med i radiodängan: Oh baby, baby! It´s a wild world!

Hennes version låter dock såhär:
“Oh baby, baby. It´s some choir…

Lilla Svalan och Guldgossen sitter vid köksbordet och låtsas att de är sina föräldrar.
De har lagt beslag på vad sin del av lokaltidningen. Guldgossen läser högt:
-Sten och Stanley ska ha jubileumskonsert. Det kanske är något för oss, eller vad säger du lilla gumman?

Lilla Svalan ställde fram den lilla skattkistan hon fick i går, med sin nyutdragna tand, på fönsterbrädan. Hon öppnade kistan och la tanden tillrätta. Hon ställde också en tom ljuslykta bredvid. Sedan gick hon och la sig, kröp ner uner täcket och försökte somna så fort som möjligt.

Så var allt förberett inför nattens besök av tandfen.
Lilla Svalan hade till och med gett tandfen vissa förhållningsregler. Tandfen skulle ta med sig alla lilla Svalans tidigare tappade tänder och lägga i kistan, samt undvika den obligatoriska guldpengen för den är för tråkig.

I morses var lilla Svalan mycket besviken.
Tandfen hade nämligen somnat i soffan på kvällen och glömt bort lilla Svalans tand!

Klockan är elva på blanka förmiddagen (så blank är den inte heller för det ösregnar där ute, och har gjort så hela dagen. Himlen är jämngrå och det ser ut som det kommer vara regn för alltid) och jag är hemma.

Lilla Svalan har varit på folktandvården och fått en hörntand utdragen. Om en och en halv månad är det dags för nästa.
Lilla Svalan har dragit ut en tand tidigare, då för att roten dött och gav upphov till en infektion. Den här gången var det inget fel på tanden som skulle väck men de permanenta tänderna under mår inte så bra av att mjölktänderna är i vägen, de vill växa snett i väntan på att det blir deras tur att tjänstgöra.

Tanddragningen gick jättebra. Lilla Svalan har en mycket duktig tandläkare och även sköterskan som var med är lugn, informativ och stöttande.
Eftersom lilla Svalan har dragit ut en tand tidigare, för fem år sedan, så visste jag på det stora hela hur det skulle gå till. Lilla Svalan kommer också ihåg lite grann och även om hon gruvat sig en aning i förväg så har hon inte varit varken rädd eller så orolig att det varit jobbig.

Först fick lilla Svalan ett avslappnande medel att dricka. Det smakade verkligt illa så tandsköterskan bjöd på både gul och röd saft direkt efter. “Vi brukar normalt inte bjuda våra patienter på saft.” skämtade sköterskan men tandläkaren försvarade dem med att det ändå var Fun Light (den utan socker).

Medicinen gav verkan nästan direkt. Medan jag läste lite ur en Bamsetidning för lilla Svalan trädde hon in i ett avslappnat och lulligt tillstånd. Hon orkade inte lyfta armarna och hon var lite orolig eftersom benen var borta. Medlet ger också en välsignad glömskeeffekt. Det märkte jag inte minst efteråt när jag skulle läsa klart Bamsetidningen och lilla Svalan helt hade missat några sidor som jag redan läst.

Tandläkaren la bedövningssalva runt tanden. Den verkade snabbt och sedan sprutades den riktiga bedövningen in på flera ställen. Vis av tidigare erfarenheter tittade jag bort medan bedövningen las och koncentrerade mig i stället på att hålla lilla Svalan i handen och uppmana henne att andas med magen.

Lilla Svalan tyckte det var otäckt att vara bedövad. Vi var tvugna att visa hennes ansikte i en spegel så hon skulle förstå att hon inte plötsligt hade läppar som var gigantiska och gjorda av trä.
När bedövningen tagit fart drogs tanden snabbt och lätt ut. Det blödde lite grann men inte mer än kanske fem minuter. Varken jag eller lilla Svalan märkte när tanden försvann. Jag tittade nogsamt bort och lilla Svalan kunde inte avgöra vad som hände i munnen.

Vi fick visa tanden för lilla Svalan flera gånger innan hon förstod att den var borta. Sedan började hon genast prata om att hon ville tillbaka till skolan. Hon försökte sätta sig upp men effekten av avslappningsmedlet var fortfarande så påtaglig att hon inte ens kunde hålla huvudet uppe själv.

Efter en stund fick vi gå in och sätta oss i ett vilorum medan hela tandläkarkåren höll möte i rummet bredvid. Tandläkaren kom och tittade till oss emellanåt och lilla Svalan piggade på sig ganska snabbt.
Vi hann gå igenom två lådor med presenter medan vi väntade på att lilla Svalan skulle vara tillräckligt alert för att vi skulle kunna åka hem. Lilla Svalan valde till sist en studsboll.

Tandläkaren tittade till oss en sista gång innan vi for och gav både lilla Svalan och mig beröm för att vi skött oss så bra.

Nu har bedövningen börjat släppa och lilla Svalan har lite ont. Jag har gett henne reliev och håller henne sällskap. Hon får inte pilla med tungan i såret och hon får inte somna. Jag vet inte vilket som är svårast att hålla sig ifrån.

I går eftermiddag ringde lilla Svalan mig och frågade om hon fick följa med en kompis hem och leka.
-Vi har pratat med hennes föräldrar också, så vi får för dem, men det är inte någon av dem som är och hämtar oss, förklarade lilla Svalan.
-Nehej, svarade jag. Vem är det som hämtar då? Är det en mormor eller farfar kanske?
-Nej, det är en… en vikarie.
-En vikarie?
-Ja, en föräldravikarie!
-Föräldravikarie?
-Jamen vänta så ska jag fråga då!

Jag hör Irma prata bredvid luren.
-Vad var det du kallades nu igen?

Så kommer hon tillbaka till mig.
-Det var visste en barnvakt. Vill du prata med henne?

I badhuset träffade jag på ett bekant ansikte. (Det var efter att jag tagit av mig simglasögonen. Med dem på sig ser man ingenting annat än ben och rumpor.) Vi hälsade och hon sa:
-Visst är det du som är lilla Svalans mamma.
-Jovisst! svarade jag.
-Min dotter och lilla Svalan ville leka. De har pratat om fredag. Jag är ledig på eftermiddagen så jag kanske kan ta med mig lilla Svalan hem direkt efter skolan, så kan du komma och hämta när du slutat jobbet.
-Absolut, det blir fint!

Sådär lätt och smidigt kan det gå när två mammor bestämmer över sina barn.

Nu är det bara ett problem. Jag vet inte vad mamman heter, varken i för- eller efternamn. Jag vet inte heller vad barnet heter som lilla Svalan ska leka med. Och jag är inte säker på att jag kommer ihåg vad mamman svarade när jag frågade var de bor.

Jag har lagat till en ganska stark köttfärspaj och bjuder familjen. För att lindra chilihettan har jag också gjort i ordning var sin skål sallad till varje familjemedlem.
Guldgossen klagar över sin salladsskål.
-Måste jag äta upp allt det här?
-Äh, du har ändå fått den minsta tallriken, säger jag.
-Ånâ! kontrar lilla Svalan. Jag fick bara två bitar morot och några enstaka gurkor!

När jag såg det skimrande badrumsgolvet några dagar efter jul undrade jag om det verkligen var en så god idé att ge lilla Svalan glitterspray i julklapp.

Efter jobbet ska barnen och jag åka till badhuset. När jag väckte Guldgossen i morses berättade jag om stormen Emil som härjar där ute, och om Förundersökningsledaren som ska åka färja i ovädret. I samma andetag påminde jag honom om att vi ska simma i kväll.
-Ja, i badhuset går det i alla fall inga vågor, kommenterade Guldgossen lugnt.