Zäta

I söndags hade vi terminens sista spelning med Zätas Band. (Det känns lite konstigt att skriva “termin”. För mig är det ett väldigt skolförknippat ord.) Vi spelade (och jag sjöng) i Stenhammarskyrkan i utkanten av Lidköping.

Vår keyboardist hade avtalat med församlingens pastor att vi kunde brascha på med hela sex egna låtar och några lovsånger och det var jätteroligt att få framföra så mycket som jag själv skrivit. Att få notera igenkännande nickar, avslappnade, blundande ansikten och människor som uppenbart njuter av vår musik.

Just nu har vi tomt i Zätas Bands kalender men vi ska nog se till att fortsätta öva någon eller några gånger till innan det blir sommarlov. Jag är speciellt pigg på att försöka få till en inspelning av de sånger vi kan bäst.

Solen lyser in genom dammiga fönster,
vänligt väckande, vill värma min själ.
Jag står i en strimma, en stråle av ljus
och känner att här mår jag väl.

Här mår jag väl, i värmen ifrån Dig.
Här får jag ro, Din sol omsluter mig.
Här mår jag bra. I Ditt ljus vill jag va.

Nu när jag har känt vilken värme Du sänder
vågar jag ta mot, jag vill bara ha mer.
Jag putsar mitt fönster, klart och rent
och strålar när Ditt ljus jag ser.

Här mår jag väl, i värmen ifrån Dig.
Här får jag ro, Din sol omsluter mig.
Här mår jag bra. I Ditt ljus vill jag va.

I går kväll hade vi övning med Zätas Band. Det är första
gången vi träffas och spelar tillsammans sedan Valborgsmässoafton.
Det känns lite grann som att komma hem. Hem till ett musikaliskt sammanhang där
jag är trygg med både musikanter och musik och inte hela tiden måste vara på tå
för att inte göra bort mig. Det är okej att sjunga falskt, att prova sig fram
och att det blir fel ibland.

Vi var lite ringrostiga efter så många månader men jag tyckte
att vi hittade tillbaka till varann rätt fort ändå. I kväll ska vi öva igen och
sedan väntar spelning i kyrkan om två veckor. En av sångerna vi kommer ha med
då är basistens favorit. Texten ser du i början av inlägget. Jag skrev den för
några år sedan när jag satt på läktaren i kyrkan och såg hur solen föll in
genom fönstret.

Drömmen om en skiva med Zätas Band lever vidare. Vi hoppas
att vi ska kunna börja spela in lite under hösten. Det är dock svårt att hitta
övnings- och inspelningstillfällen. Trummisen är resande försäljare och bara
ytterst sällan hemma på veckodagarna. Basisten håller på att renovera köket och
hans dotter ska gifta sig i december så han vet vad han har att göra både
kvällar och helger. Gitarristen (som för övrigt är Förundersökningsledaren) har
fått massor att göra på jobbet och kommer förmodligen behöva jobba över en hel
del. Kvar är jag och pianisten. Jag har dragit ner på engagemanget i
församlingen under hösten, just för att orka fokusera på musiken lite mer och
för att jag ärligt talat blivit lite verksamhetstrött. Pianisten jobbar som
fritidspedagog och har ganska rimliga tider. Det är han som har studion vi övar
och ska spela in i. Det är jättebra att vi har gott om tid när sången ska
spelas in och det är dags att fila på detaljer, men det är långt kvar tills vi
kommer dit. Först behöver vi ha en musikgrund att bygga på.

Förundersökningsledaren har skaffat en ny gitarr. Den låter
bra. ”I Ditt ljus” har ett gitarrsolo. Jag ser fram emot söndagen den 4:e
oktober när vi ska få sjunga och spela för och tillsammans med
gudstjänstbesökarna i kyrkan.

I torsdags, på självaste Valborgsmässoafton, hade Zätas Band sin sista inplanerade spelning.

Vi har övat flera gånger inför det här i Studio T och tycker att vi börjar känna oss säkrare och säkrare på låtarna.Nu spelade vi på Skogshyddan under det traditionsenliga firandet av vårens ankomst.
På begäran av Missionskyrkans pastor sjöng vi en vårsång – “Vintern rasat ut” tillsammans med de församlade, men sedan blev det bara egna sånger.

På det stora hela gick det bättre än förväntat. Programmet började vid sjutiden och halv sju slutade det regna. Eftersom vi spelade utomhus så var det ju ett stort plus.
Men det var kallt, både för stämbanden men framförallt för musikernas fingrar. Trummisen hade fullt sjå att greppa stockarna (ja, det heter trumstockar – de där pinnarna man spelar med…) och basisten och gitarristen var segare i fingrarna än vanligt. Det lät inget vidare när vi testade ljudet och gick igenom några av sångerna, men när det väl var skarpt läge skärpte alla till sig och vi fick ju applåder så jag tror nog att publiken hade behållning av kvällen i alla fall.

I går kväll var jag med om något otroligt roligt.

I vår kyrka har vi en musikaliskt genombegåvad kille (det finns förresten flera, av båda könen) som redan gett ut två skivor. Hans senaste projekt är ett filmiskt rymdepos av svävande, eftertänksamma toner som för tankarna (i alla fall mina begränsade) till både Enya och Sagan om Ringen. Till min stora förtjusning har han bett mig om hjälp att lägga lite sångstrofer på de två sista musikstyckena.

För två år sedan spelade vi in den näst sista. Sedan kom andra musikaliska äventyr, familjeliv och arbete emellan men i går blev det äntligen tillfälle att ta sig an den sista låten.

Det var inte många textstrofer det handlade om, men det tog över tre timmar att få ihop tillräckligt många fungerande inspelningar för att min musikaliske vän ska lyckas klippa ihop en godkänd melodislinga.
Han gjorde sitt bästa för att instruera mig. Det ska vara rätt styrka, rätt intensitet, rätt dynamik, rätt uttal och rätt fraseringar. Det ska vara rätt längd och höjd och tryck och stabilitet i glidningarna. Det ska vara rätt längd på tonerna, rätt längd på pauserna och de ska ligga på rätt ställe. Det får inte bli för mycket S men inte för lite, inte för tydliga R men det ska anas. Frasen ska börja på rätt ställe i musiken utan att det finns ett beat att luta sig mot. Det ska inte vara något vibrato utan raka toner. Tonglidningen ska sammanfalla med accordsbytet. Jag ska släppa tonen utan att förlora i tonhöjd, jag ska avsluta tonen mjukt, eller fejda den. Jag ska börja med mycket luft, jag ska andas, jag ska inte andas, det får inte höras att jag andas. Det är femton olika detaljer att ta hänsyn till i en fras som består av tre ord. Min röst ska vara ett instrument bland de andra och inte sticka ut. Tänk rymd. Tänk sprött. Tänk svävande.

Det kanske är svårt att förstå hur det kan vara så fantastiskt roligt att stå rätt upp och ner, på exakt samma avstånd till en mikrofon (backar jag någon centimeter försvinner diskanten, kommer jag någon centimeter för nära blir nivåerna för höga), i flera timmar, och anstränga sig till det yttersta för att försöka gestalta det som hittills bara har funnits inne i någon annans hjärna, men det är en härlig känsla att ta sig an utmaningen.
Att i någon mån lyckas omforma sin röst till att passa in i ett format där den självmant inte skulle kunna höra hemma.
Att ta instruktioner och utvecklas.
Att prestera.
Utan prestationsångest.

Nu ser jag fram emot att få höra det färdiga resultatet. När min musikaliske vän lyssnat, valt ut, klippt och klistrat och placerat sången på rätt ställe i musiken. Jag tror det kan bli bra. Inte för att jag är en fantastisk sångerska utan för att han vet precis vad han sysslar med, vad han vill ha och hur han ska få det.

Det borde vara alla människor förunnat att ingå i någon typ av musicerande sammanhang.
Det gör så gott för både kropp och själ, och ande med skulle jag vilja påstå.

I går kväll övade vi med Zätas Band. Trots att det var flera månader sedan vi bestämde namnet på bandet så är jag fortfarande nästan tuppigt glad. Förundersökningsledaren föreslog på skoj att vi kunde heta “Zätas glada gubbar” men faktum är att alla mina gubbar ser så koncentrerade ut när de spelar att namnet skulle bli väldigt missvisande. Vi hade några andra, mer eller mindre (kanske mest mindre) seriösa namnförslag men jag gillar “Zätas Band”. Det är ett enkelt namn, kort och koncist, och lätt för oss 40-plusare att komma ihåg.

Efter ungefär en och en halv timmas övning var jag trött, men lycklig. Jag har läst om det där, visserligen minns jag inte exakt vad som händer, men sången frisätter någon slags endorfiner eller lyckohormoner som ökar välbefinnandet. Det känns i kroppen och sinnet.
Jag sov kort, men väldigt gott i natt. Det vore lögn att påstå att jag kände mig utvilad, men jag hade i alla fall inte huvudvärk vilket får betraktas som ett framsteg om man jämför med de senaste åtta dagarna.

Så – mer sång åt folket!

Det blev väldigt mycket Melodifestival för fru Zäta när den kringresande cirkusen gästade min hemstad i helgen.

Lilla Svalan hade fått en biljett till fredagens genrep i julklapp och det var sedan länge bestämt, och faktiskt ganska självklart, att hon skulle gå tillsammans med mig. Varken Förundersökningsledaren eller Guldgossen är några stora fantaster. Och det är väl kanske egentligen inte jag heller, men i jämförelse så…

Nu blev det ändå inte helt självskrivet att det var just jag som skulle få avnjuta melloyran på plats i arenan i fredags.
Redan på tisdagskvällen, faktiskt precis kl 17.40, när jag kommit hem från jobbet och landat på toaletten en stund innan det var dags att laga mat till barnen, kände jag hur förkylningen bokstavligt talat hoppade på mig. Huvudvärken dundrade in, halsen började klia och det sved och värkte i lungorna samtidigt som bihålorna fylldes med snorslem.

Sedan fortsatte det. Tyvärr gjorde lilla Svalan mig sällskap hemma och var också sjuk både onsdag och torsdag, men på fredagen fick jag fortsätta själv.

Så när fredagskvällen kom hade vi för säkerhets skull en plan B.

Förundersökningsledaren var visserligen borta med kollegor för pingisturnering (som han nästan vann) och skulle fortsätta en del av kvällen tillsammans med dem och lämpligt intag av föda, men om jag inte skulle orka med åtta låtar, mellanakter och fejkade omröstningar hade vi kommit överens om att jag skulle ringa Förundersökningsledaren så skulle han hoppa över pizzan och komma och byta av mig utanför arenan dit lilla Svalan och jag tagit oss med bussen i vårt numera enbilsägande tillstånd.
Sedan kunde jag tagit bilen hem och begråtit mitt elände i ensamhet (efter att först ha skjutsat Guldgossen till Sälenåterträff i Missionskyrkan) medan övriga familjen roade sig.
Bara tanken fick mig nedstämd. Den påminde allt för mycket om nyårsafton 2005 då jag fick stanna ensam hemma med maginfluensa medan resten av Zätafamiljen var på fest. Jag minns precis hur jag släpade mig ut till soffan på övervåningen för att kunna få lite utsikt över raketerna (åh, som jag älskar raketer) en stund innan tolvslaget. Två minuter innan tolv orkade jag dock inte mer utan var tvungen att krypa tillbaka till sängen och kollapsa i självömkans nattsvarta träsk.

Så skulle det inte få bli.
Plan A – here we come!

Alltså ringde jag Förundersökningsledaren från bussen till arenan och deklamerade att jag var tillräckligt kurant för att han skulle få äta sin pizza tillsammans med kollegorna och sedan hinna skjutsa Guldgossen.

Och jag ångrade mig inte!
Lilla Svalan och jag hade en helhärlig fredagskväll och njöt av allt från sponsormontrarna med mjölkchoklad, Delicatobollar och tacochips till kameramännens skicklighet, den högjudda musiken och så klart – min Melodifestivalidol nummer ett – Henric von Zweigbergk.

Att jag sedan vann en VIP-biljett från jobbet och även fick gå med kollegor på livesändningen på lördagen förgyllde bara mellohelgen ännu mer…

Men när söndagskvällen kom, och jag satt hemma i soffan och tittade på en inspelning från just det evenemang som jag redan ägnat både fredag och lördag kväll åt – då tyckte Förundersökningsledaren att måttet var rågat.
Och jag får nog hålla med. Jag är ju inte ens någon melodifestivalfan. Inte egentligen. Inte på allvar.

Den andre mars var familjen Zäta och såg, hörde och upplevde melodifestivalens “Andra Chansen” i Karlstad. Och det var sannerligen en upplevelse!
Musiken lät som vanligt mycket bättre live än när man sitter kritiskt granskande hemma i soffan och det var hur intressant som helst att får se en liten del av hela maskineriet SVT in action. Det var otroligt proffsigt arrangerat!

Det som också slog mig var vilket otacksamt jobb artisterna har när de sjunger för TV-kamerorna. För att göra bra TV krävs att de släpper den viktiga publikkontakten och bara riktar uppmärksamheten mot kamerorna.

Jag tog en massa bilder, de flesta av undermålig kvalitet beroende på pocketkamera, dåligt ljus, långa avstånd och kanske inte minst darrhänt fotograf, men jag ska visa många av dem i alla fall, bara för att…

Familjen Zäta i väntan på “avspark”. Förundersökningsledaren roar sig med Melodifestivaltidningen, Guldgossen med sin mobil och lilla Svalan är inte road alls. (Det skulle bli bättre, jag lovar!)

Fotograf: Lilla Svalan.

Scenen långt där framme, med hur mycket ljus och kameror som helst. Den uppmärksamme ser en kamera på en lång arm som sticker upp till höger om bildskärmen på vänstersidan i bild. Med den kameran togs bland annat publikbilder. Någon våghalsig med skicklig kranförare rattade den där tingesten så att den snabbt, snabbt flög omkring på sin arm, ibland bara någon halvmeter över huvudet på publiken. Jag hade varit livrädd om jag suttit där framme. Jag kom nämligen osökt att tänka på en läbbig scen (som om det fanns något annat än läbbiga scener) i Världarnas Krig. Den där Tom Cruise och hans dotter har sökt skydd nere i en källare men en utomjordingskamera smyger ner och hittar dem.
Ser ni de vita prickarna? Det är Gina och Danny som kommit på plats.
Under genrepen använder de inte de kläder de har i direktsändning, och de är inte heller sminkade. I alla fall inte om man ska tro SVT´s ståtlige man (han kommer på bild senare) som håller ihop allting och som är min stora idol. Jag hittade hans namn på webben strax efteråt men nu har jag tappat bort det.
Hur som helst så såg både artister och programledare rätt fräscha ut i alla fall.

Robin Stjernberg gör sig redo för sitt framträdande. Han var den av de medverkande som gav mest publikkontakt och medan han väntade på sin tur bjöd han på sig själv och lät sig fotas tillsammans med några unga fans.
Det lät dessutom riktigt bra på genrepet, jag som klagat på hans sura toner tidigare upptäckte att gossen faktiskt kan sjunga.

Robin Stjernberg på scen.

Danny i kort samspråk med SVTs “dirigent” innan sin nästa påa som handlar om……Eric Gadd. Denne rutinerade veteran gav tyvärr ett ganska nervöst och stelt intryck. Och så här långt efteråt kommer jag inte ihåg ett skvatt av låten heller.

Här syns tydligt hur nära kamerorna är. Hemma i TV-soffan anar man nästan inte att artisterna har sällskap på scenen men det har de verkligen.
Caroline af Ugglas körde sin grej utan större övertygelse, men så hade hon ju också fullt upp att hålla koll på kamerakillarna.

Dags för Behrang Miri med vänner. Och dags för scenarbetarna att sättas på prov. De hade inte många sekunder på sig att få till fonden av fotografier.
Behrang var den som lyckades bäst i konststycket att båda nå ut genom TV-kamerorna och till publiken på plats och fick välförtjänta applåder. Jag var plötsligt inte alls ledsen att jag råkat bidra till att han gick vidare till andra chansen när jag röstade fel och gav honom en röst i stället för Ralf Gyllenhammar (som också fick en röst).

Erik och Tone står på tur.

Åh, vad jag önskar att den här bilden blivit bra, i så fall hade den blivit… bra…

Tone är knappast ensam på scenen……och sedan kommer ju Erik upp och gör henne sällskap.

Och sedan… kom lilla Svalans favorit!Anton Ewald!
Och vi satt så pass nära catwalken att lilla Svalan kunde smyga sig fram och få en handklapp av Anton när han var på väg fram till scenen!

Intressanta byxor ungdomarna har nuförtiden. De gör sig inte jättebra bakifrån. Ser ut som kalsongrycket blivit byxrycket.

Det här är i alla fall en kille som ger järnet, precis som Robin Stjernberg.

De här speciella dansstegen hade till och med lilla Svalan roligt åt. Ganska struttigt.

Hög klass på showen!

Och sen var det dags för Cookies N Beans.Här är det hög klass på både sång, musik och framträdande.

En artist återstår. Martin Rolinski. Om man undantar kvällens gästartist så var Martin den som sjöng sämst. Dessutom satt han och såg fruktansvärt uttråkad ut i greenroom och väckte inga som helst sympatier. Jo, kanske att någon genrepsproducent tyckte lite synd om honom för när han tiggde och bad om att få vinna i genrepet “eftersom jag aldrig har vunnit, inte ens ett genrep” så gav de honom faktiskt en låtsasbiljett till finalen.

Den här handen har highfivat både Anton Ewald och Martin Rolinski.

Plexiglasburarna är på plats och medan programledarna pratar hissas Martin upp i luften innan låten börjar……med att han hissas ner.
Jag undrar om de gjorde rent burarna innan liveprogrammet på kvällen. I det här ljuset ser de ju allt annat än rena ut, men det var inget man märkte av på TV.
Nog om Martin Rolinski.

Här kommer en bild på min idol:Han har stenkoll på allt, tar hand om programledare, artister och publik och visar exakt när allt ska ske. Dessutom är han lugn, trygg och fördelaktigt stor nog för att synas överallt.

Jag skulle ju inte bry mig om Martin Rolinski mer, men det här är en väldigt signifikant bild på honom. Medan de andra artisterna pratade och skrattade med varandra och tog kontakt med publiken, stängde han helt sonika av och låtsades att han inte var där.

Gina introducerar gästartisten:
Peter Jöback. “Music of the night” var ett pampigt och storslaget nummer men Peter lät bedrövlig. Tack och lov att det fixade till sig inför livesändningen senare på kvällen.

Caroline af Ugglas letar fram sin allergimedicin.

Gina och Danny sjunger duell med……Jedward.

Troligtvis kvällens bästa bild…

Fejkduell mellan Anton och Martin. När kamerorna är på smilar Martin upp sig…
…medan Behrang Miri är glad hela tiden.

Det var allt. Jag åker gärna på något av genrepen nästa år igen. Det var kul och häftigt och intressant.

I söndags kväll var familjen Zäta i Trässberg och hälsade på nya vänner. Vänner med stort hus, stor men snäll rottweiler, stort garage och stort hjärta. Det blev en kanonfin avslutning på helgen.

Mannen i familjen är ypperligt musikalisk. I sitt stora garage har han en stor studio där vi tillbringade en lång stund med att sjunga och spela.
Om två veckor ska jag sjunga i kyrkan och jag tänkte ta modet till mig att framföra två av mina egna sånger.
Jag är rätt nöjd med texterna men jag är inget vidare duktig på att skriva melodier och jag har absolut ingen talang när det gäller att hitta goa accord. Nu fick jag eminent hjälp av den musikaliske mannen. Han hade tänkt till en hel del och förvandlat mina försök till melodier till riktig musik.

Hela gårdagen levde jag på energin från söndagskvällen. Även om jag fortfarande hostar och är dålig i halsen var det så roligt att sjunga. Förundersökningsledaren var naturligtvis också med och förgyllde med sin gitarr. Nu ser jag verkligen fram mot vårt sång- och speltillfälle.

Det är nog meningen att jag ska sjunga.

Jag njöt i går kväll när Förundersökningsledaren och jag medverkade vid en sånggudstjänst i Husaby kyrka.
Det var väldigt lättsjunget. Både bra ljud och snälla åhörare.

Det är något alldeles speciellt att sjunga när man känner att man når fram. När den som lyssnar blir berörd. Då känner jag mig använd av Gud och det är så gôtt.

Sen blev det definitivt inte sämre av dämpad belysning och levande ljus och människor som kryper in i kyrkan från höstrusket där utanför. Det ger samhörighet som bäddar för mottaglighet.

Jag sjöng bland annat tre av mina favoritsånger:
“Den bästa resan”
“Allt till Jesus”
“Jag är hos Dig min Gud”

Sedärja!

Nu har jag bakat klart (ska bara skära bitar och frysa in) och har också hunnit nota en sång jag fick i huvudet i söndags. Den blev rätt okej tror jag. Kanske till och med så okej att jag vågar sjunga den i kyrkan någon gång.

Lilla Svalan ropar på mig från övervåningen och tycker att jag ska gå och lägga mig. Det tycker jag också.
I natt får jag sällskap av lilla Svalan i stället för Förundersökningsledaren. Förhoppningsvis ligger hon lika snällt och stilla som Förundersökningsledaren brukar göra.

Nu ska jag till kyrkan. Jag tror jag tar bilen…

På långfredagen sjunger kören och även om jag inte är med där längre så händer det att jag hoppar in ibland när någon av de ordinarie solisterna fått förhinder.

I kväll är det övning.
Jag har fått förmånen att sjunga solopartierna i Lennart Jernestrands “Han var sargad”. Den är lite svår men väldigt pampig och vacker och den har otroligt fin pianosättning.

Förmodligen sänds långfredagsmötet över Lidköpings närradio så segla in där klockan 11 när det beger sig.

Det blir inget simmat i dag heller.
Förundersökningsledaren är borta i kväll också. Han ska öva med Peltor Boys.

Smaka på namnet. Peltor Boys!
Det är Skälvums Missionsförsamlings manskör.

Alla som vet vad Peltor är förstår hur karlarna tror att de låter.
Men så illa är det faktiskt inte. Under stundom kan det låta riktigt bra.

Man kan säga mycket om Melodifestivalen. Man kan älska eller hata, man kan tycka det är ett spektakel, man kan strunta i att titta, man kan följa och läsa allt. Men de allra flesta har ändå en åsikt.

Jag tycker att Christer Björkman med god hjälp av svenska folket, lyckades skrapa ihop ett ganska blandad och intressant startfält i går. Det var inga fatala misstag och alla som var med hade gjort sig förtjänta av det på ett eller annat sätt.

För att krydda kvällen lite hade jag satt ihop ett litet poängschema där vi som tittade kunde bedöma de tävlande utifrån olika kategorier. Med hänsyn till barnen strök vi några spalter och satte sedan våra poäng utifrån:
Sångröst
Melodi
Dans
Kläder
Utstrålning/Inlevelse
Scenshow
Helhet

Poängskalan gick från 1-10 i varje kategori.

På mitt papper fick Lisa Miskovsky och Loreen full pott för sångröst. Molly Sandén kom inte långt efter med en stark 9. Torsten Flink sjöng sämst.

Bäst melodi tyckte jag Loreen hade och Molly Sandéns låt kom på andra plats medan Davids Lindgren och Lisa Miskovsky delade tredjeplatsen. Duracellkaninerna Top Cats med sin tjatig “Babydoll” föll mig minst på läppen.

Danny Saucedo och Loreen hade bäst danser och David Lindgren kom inte långt efter. Torsten Flink, Top Cats och Molly Sandén dansade inte alls och fick därför förnedrande ettor (som om de skulle bry sig) i mitt protokoll.

Jag gillade Dannys och Loreens kläder bäst och Ulrik Munters sämst. Varför hade gossen skippat skjortan? Nu såg han inte längre ut som den “soldier” han sjöng om, utan snarare en underbetald toyboy.

Det var många som fick en tia för sin utstrålning och inlevelse. Både David Lindgren, Lisa Miskovsky, Loreen, Molly Sandén och Danny Saucedo fick högsta poäng. Sämst var i mina ögon återigen Top Cats som bara hade en enda växel i sitt framträdande och dessutom klistrat på sig var sina maniska léenden som skulle skrämma slag på mig om jag mötte dem en mörk natt.

Bäst scenshow bjöd Loreen och Danny på och jag tyckte också att det var de som jobbat mest med sina framträdanden, för att få allt att stämma och förmedla precis rätta känslan.

Redan innan jag summerat alla poäng visste jag att Loreen skulle stå som min klara favorit till segern. Hon fick dessutom full pott – 10:or rakt över.
Danny lyckades klämma in sig på en andra plats trots att jag bara gav honom en 3a för hans dåliga och ruggigt sura sångröst.
På tredje plats kom David Lindgren. Men sett till helheten tyckte jag att han och Molly Sandén skulle delat andraplatsen.
På fjärde plats hamnade Lisa Miskovsky även om jag egentligen tyckte att Dead by April var bättre.
På femte plats kom Molly Sandén.
På sjätteplats Björn Ranelid. Hans nummer fick höga poäng i kategorierna sångröst (för där bedömde jag sångrösten på tjejen som sjöng och hon gjorde det verkligen med bravur) och kläder.
På sjundeplatsen återfanns Ulrik Munters “Soldier”, på åttonde plats Dead by April, på niode Top Cats och allra sämst poäng fick Torsten Flink trots att han fått sig en nia i kategorin utstålning/inlevelse.

Jag ryser fortfarande, bara jag tänker på Lorrens “Euphoria”. Hon sjunger så fantastiskt bra. Behärskar fullständigt att gå från de låga, dova, lite mystiska tonerna till de klart kvillrande höjderna.
Hennes chanser i Europa vågar jag inte sia om. Men det har egentligen ingen betydelse. Jag tyckte det var viktigt att hon vann helt enkelt för att hon skulle få förstå att hon är bäst. Hon ser ut som en liten fågelunge med sina magra axlar uppe vid öronen och ändå kan hon leverera en sådan röst och ett sådant uttryck.

Nästan varje söndag lämnar jag kyrkan med en ny sång i väskan. Predikan, sånger och framförallt böner lämnar inspiration till nya texter. Någonstans bär jag på en längtan att kunna komponera riktiga sånger av texterna och så småningom få ihop till en skiva.

Problemet är att jag är dålig på melodier. Jag kan inte hitta på något som ingen annan redan hittat på, och skulle jag mot förmodan komma på något nytt så är det allt för monotont.

I dag blev det dock inte bara en text utan också en enkel liten melodi som slingade sig fast i huvudet. Jag spelade in den på mobilen och när jag kom hem från kyrkan ville jag försöka få ner den på noter.

Nu är problemet det att jag är värdelös på notvärden. Jag hittar tonerna på pianot men kan inte höra om den ton jag sjunger är en fjärdedel, en åttondel eller rent av en punkterad sextondel.

Förundersökningsledaren har som vanligt kommit till min hjälp. Jag vet inte om han är mycket bättre än jag på notvärden, men han är duktig på att leta efter nyttigheter på internet.
Det finns en sight som heter “Noteflight”. Där har jag nu suttit i två timmar och lyckats prova mig fram tills melodin som bodde i mitt huvud numera även bor på ett notblad.

Det blev en kort sång. Bara 15 takter lång. Gånger två eftersom det är två verser. Har jag tur kanske det någon gång i framtiden kan bli ett litet stick också. Men trots att resultatet inte är direkt överväldigande är jag ändå väldigt glad.
Jag har nämligen haft riktigt roligt. Två timmars kreativitet är precis vad jag behövde för stärkt självförtroende och avkoppling.

Nu ska jag gå och byta om till hemma-kläder och skala potatis.

Just nu, och under den kommande veckan, kan man höra mig sjunga under dagens gudstjänst i Pingstkyrkan i Lidköping, via Lidköpings Närradio.
Tryck här så får du höra hela gudstjänsten. Jag sjunger efter parentationen. Det är ca 22 minuter in i sändningen och sedan ingen efter 60 minuter. Den sista sången har jag och Förundersökningsledaren gjort själva. Jag har skrivit texten och hittat på melodin och Förundersökningsledaren har tagit ut accord och gjort om melodin för att den inte ska vara fullt så tråkig. Den är rätt tradig ändå om jag ska vara ärlig, men man kan inte vara bra på allt…

I morgon ska Förundersökningsledaren och jag medverka vid en barnvälsignelse tillsammans med en professionell sångerska från Alingsås. Vi damer ska sjunga och Förundersökningsledaren spela gitarr.
I går kväll övade vi en liten stund – via Skype.

När man bara pratar med varann så märks ingen fördröjning, men när man sjunger blir det väldigt tydligt att man inte sitter på den allra snabbaste uppkopplingen. Alingsåserskan låg ungefär en fjärdedel efter i vår högtalare. Det är inte det lättaste att öva då…

Vi löste problemet genom att skruva ner ljudet på henne så fick hon öva på sitt håll. Hon sjunger andrastämman och jag melodin och jag är helt säker på att vi låter jättebra tillsammans, även om jag inte hört det.

I går kväll, efter jobb, snabb fuskmiddag, föräldramöte och nattning av barn, tog Förundersökningsledaren och jag ut sånger till söndagsgudstjänsten. Nu återstår bara att börja öva också.

Förresten, September i all ära, men jag vet att det kommer folk ända från USA för att lyssna på bandet Kadawatha i kväll. Som jag ser det är September bara eftersångare åt Kadawatha. De är kvällens lysande stjärna. Det är de som har turnerat en hel sommar i USA och spelat på de stora scenerna!

Börjar dagen med att lyssna på Kadawatha. Sämre start på dagen kan man ha!

I dag ska jag sjunga på en begravning. Kvinnan som avlidit var medlem i vår församling och de anhöriga har bett mig sjunga.

Jag måste erkänna att jag är lite nervös trots att jag inte brukar bli det annars.
För det första har jag aldrig varit i kyrkan jag ska till och jag är inte säker på att jag hittar dit (det ligger ute på landet någonstans). Jag vet inte heller om det finns ljudanläggning och utan mikrofon kanske jag inte hörs för även om jag kan sjunga högt så sjunger jag definitivt inte starkt.

För det andra så räknar de anhöriga med att jag kommer sjunga väldigt vackert. De hörde mig när jag och Förundersökningsledaren medverkade på en gudstjänst härförleden och det var efter det som de gärna ville att jag skulle sjunga på begravningen. Jag känner alltså en viss press och den har satt sig i maggropen. (Som om jag skulle ha en grop i magen. Min mage är mer av det konvexa slaget.)

För det tredje så ser jag ut som en servitris i min svarta kjol och vita blus och jag känner mig obekväm i en för trång BH. BH:n behövs dock för att jag ska komma i den vita blusen som egentligen är några nummer för liten.

Och för det fjärde misslyckades jag med makeupen i morse. Jag beslöt att lägga en diskret mejk i svart och vitt för att matcha kläderna. Lite rouge, en beigvit skugga under ögonbrynet och maskara. Men så hittade jag min gamla eyeliner och tänkte i ett obevakat ögonblick att jag skulle använda den för att dra ett tunt-tunt streck och liksom bara piffa till det lite.

Hur lätt är det att dra ett tunt streck med morgondarrig hand en alldeles för kort stund efter att man klivit ur sängen? Det blev ju sådär jag kan säga. Men med lite saliv på en tops lyckades jag sudda bort det värsta och täckte sedan över kluttarna med mörkgrå ögonskugga. Att eyelinern är allt annat än vattensäker upptäckte jag genast- och i dag regnar det! Har jag otur hinner allt det svarta samla sig till mörka ringar under ögonen innan jag tar min första ton.

På söndag ska vi sjunga på förmiddagsgudstjänsten i kyrkan. Det kommer bli extra spännande eftersom vi ska försöka oss på en sång jag själv hittat på. Förundersökningsledaren har hjälpt mig så att inte melodin ska vara allt för tråkig. Jag är kass på ackordanalys och notvärden.

Det är så typiskt. Det händer nästan jämt och ändå blir jag överraskad varje gång.

Om några timmar ska jag sjunga på långfredagsgudstjänsten i vår kyrka.
Och i går kväll blev jag formligen överfallen av en förkylning. Den kom farande från det blå och bara slog till, med snuva, rinnande ögon och en röd, ond hals. Jag fattar inte riktigt varifrån den kom, för ingen i min omgivning är förkyld.

I morses när jag försökte somna om efter att lilla Svalan varit och väckt mig klockan sex, drog jag i mig nässpray för att rensa kanalerna. Effekten är nästan borta nu men jag kan fortfarande andas någorlunda ur ena näsborren.

Och till på köpet ska jag bland annat sjunga en sång jag inte kan. Jag trodde jag kunde den, att jag hört den förrut. Men när jag fick noterna insåg jag att det bara är första strofen jag hört, och att resten av sången är svår, med ologiska höjningar och sänkningar och omänskliga tonhopp.

Det här kan bli en riktigt rolig långfredagsgudstjänst… för de som lyssnar… om de är lagda åt skadeglädjehållet.

Nej, nu måste jag snyta mig igen och försöka sminka över min röda näsa och de blanka ögonen, hur man nu gör det.

I går kväll bytte Förundersökningsledaren däck på bilarna.
Vinterdäck av. Sommardäck på.

Jag tyckte han höll på ganska länge och på morgonen fick det sin förklaring när Förundersökningsledaren strålande berättade att han råkat hitta en ny radiokanal. Hur man råkar hitta en ny kanal är ju frågan men jag ville inte störa hans iver över nyheten.
Det han var mest lycklig över var att det var reklamkanalen Rock-klassiker som börjat sända i Lidköping på 106,7 MHz. (Hoppsan, nu gjorde jag visst lite reklam för dem…)
Förundersökningsledaren är en riktig rockkille så det klart att han blev positivt överraskad när han råkade hitta en kanal som bara spelar rock.

Jag lyssnade i bilen i morse på väg till jobbet. Det är tyvärr inte bara rock som spelas. Jag hann bara höra början på en enda låt. Resten av tiden ägnade de två programledarna åt att ta emot tips på födelsedagspresent åt den enes mamma.
Billigt!

På förmiddagsgudstjänsten skötte Förundersökningsledaren ljudet och jag var med och sjöng i kören, och sjöng även några solopartier.

Lilla Svalan är fortfarande sjuk så mormor (min mamma) ryckte ut och barnvaktade både lilla Svalan och Guldgossen. Vi är så lyckligt lottade att både Förundersökningsledaren och jag har pigga föräldrar som ställer upp när det behövs.

Det gick hyfsat bra att sjunga. Sista sången var lite väl hög och jag svävade i väg med några egna toner som inte hörde till partituret men förhoppningsvis var det inte för illa.

Om du vill bilda dig en egen uppfattning om förmiddagens insats kan du lyssna på reprisen på Radio Lidköpings hemsida: http://radiolidkoping.seasites.se

Tryck på radion på vänstersidan där det står “Lyssna Live”. Gudstjänstsändningen börjar klockan 20.00.

Jag fick en rejäl självförtroendeboost när jag skjutsade lilla Svalan till en kompis på förmiddagen.

Mamman i familjen hade sina föräldrar där och de hade hört när jag sjöng på julkonserten i kyrkan. Båda två tackade för sången och tyckte att jag sjöng underbart.

Man kan ju bli lite generad när man får komplimanger och jag sa något i stil med att vi har många duktiga sångare i församlingen.
Då sa mamman:
-Men Zäta. Det har vi visserligen, men du måste förstå att du är helt i en klass för sig!

En lika fin komplimang har jag inte fått sedan en man i församlingen berättade att hans dotter hört mig sjunga i radion från en livesändning från kyrkan. När mannen kom hem fick han en utskällning av sin dotter.
-Pappa! Varför berättade du inte att Carola sjöng på mötet i dag? Hade jag vetat det skulle jag absolut velat vara med på gudstjänsten.

En riktigt upplyftande kommentar fällde en liten flicka när jag sjöng på en begravning för ett antal år sedan.
Jag stod uppe på läktaren och sjöng så de som var med på begravningen såg mig inte. En flicka vände sig runt och började leta med blicken när jag sjöng och så viskade hon till sin mamma:
-Oj, är Ariel här!

Sverige, eller rättare sagt Anna Bergendahl, gick inte vidare från semifinalen.
Ganska märkligt tycker jag. Hon var nämligen en av de få som inte sjöng så falskt att mina tår krullade sig.

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground.
But once again the sun is rising, I better keep on walking,
keep on walking.

I have a long road ahead of me.
It’s cloudy and dark, it´s hard to see.
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
and I told myself I would do it no more.
Now I’m back on the same road again.

There’s some twists and turns I’ve gotta clear
but when I’m done the end will soon appear.
I can leave my troubles behind.

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground.
But once again the sun is rising, I better keep on walking,
keep on walking.

I never stopped believing.
I know what I should do, just let the light guide me through.

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground.
But once again the sun is rising, I better keep on walking,
keep on walking.

Vilken underbar text! Nu hejjar jag också på Salem al Fakir, och inte bara för att han är så söt att jag skulle vilja adoptera honom.

Jag trodde att jag ältat klart. Men så läste jag i NLT att Lidköpingskören ska ha guld-kläder och då var jag tvungen att tänka lite till.

Och nu har jag kommit fram till att jag är riktigt glad att jag inte kom med i Körslaget.
Jag klär nämligen ytterst illa i guld.

Tryck på länken så får ni se mig stå och vänta på att få sjunga.

http://nlt.se/startsidan/lidkoping/1.754286-i-vantan-pa-den-stora-chansen

Jag syns längst till höger på den lilla bilden under den röda rubriken “Artikelbilder”.

Jag var rätt irriterad och besviken på mig själv på grund av min platta prestation under körslagsaudition. Visserligen var jag hes och hade ont i halsen men det kan jag inte skylla på för det var helt klart nervositeten som satte käppar i hjulet för mig.

Men nu har jag ältat lite och i går hade jag en skön dag ihop med barnen som var studiedagslediga, och tillsammans med min mamma som är pensionärsledig. Vi drog till Götene för att leta tjockebyxor till Guldgossen. Det blev inget napp men vi köpte lite andra kläder i stället, och mamma bjussade på min inköpslista på ICA. Och sedan på lunch hemma i Skälvum.

Nu är jag tillbaka på jobbet, hesare än någonsin men med arbetslust och fägring stor. (Nej, jag är inte snygg, jag bara ordvitsar lite så här på morgonkvisten.)

Nu är jag prexis hemkommen från audition till Körslaget.

Jag har skrivit på ett papper där jag lovat att inte avslöja några detaljer från inspelningarna men eftersom jag inte blev inspelad så kan jag nog få berätta hur det gick.

När jag stod framför de som skulle avgöra vilka som går vidare eller inte var jag så nervös att den röst jag fick fram lät tunnare än vattvälling. Jag som annars inte brukar vara särskilt nervös av mig… Nåväl. Jag hoppas det gick bra för de två tjejjer jag sällskapade med under väntetiden. De gjorde jättebra ifrån sig.

Det bästa med det här lilla äventyret var när jag ringde hem till Förundersökningsledaren och berättade att jag var på hemväg. Den underbare karln uttryckte äkta förvåning över att jag inte gick vidare.

Jag tänker fortfarande lite på det där med Körslagsauditionen (är det ett ord som verkligen finns?)

I går fick jag ett “tecken”. Jag ringde för jobbets räkning och sökte en man som bor på Körsångsvägen!

I dag har jag fått ett annat tecken.
Jag har fått väldigt ont i halsen…

Nu har jag bestämt mig.
Det blir ingen audition till Körslaget för min del.

Jag har nämligen tagit reda på att det är inspelningar även över påsk, och då har jag den stora äran att umgås med min syster och hennes blivande.
Det smäller betydligt högre än att eventuellt få stå i en kör och sjunga live i TV.

Det här skulle jag vilja göra.

Jag ämnar inte skriva någonting om de tre programledarna.
Jag ämnar inte skriva någonting om programledarnas plumpa påhopp på samerna på deras nationaldag, trots att jag hoppats att man skulle uppmärksamma det på ett något bättre sätt än att säga: Kåta!
Jag ämnar inte skriva någonting om att svenska folket försatte sin chans till vinst när de röstade bort Lindas östblocksflirtande svängbidrag från Globen.

Däremot kan jag inte motstå att skriva någonting om Jenny Silver.

Vad var det där egentligen?
Varför tar man på sig jättekonstiga kläder och trär en metallhandske på ena handen och viftar underligt med den andra?

Varför?

Vår gäst kom på svaret.
I stället för att sitta och håna henne borde vi tycka synd om Jenny Silver.

Naturligtvis är det så att hon övat in en jättesnygg koreografi med en massa danssteg, och naturligtvis är det så att hon skaffat sig jättesnygga kläder.
Men så dagen innan deltävlingen så trillar den stackaren och bryter armen.
Och i stället för att bryta och lämna walk over så spjälar hon upp armen med en stålmitella så att ingen ska förstå att hon brutit den utan bara tycka att hon är cool och lite science fiction-aktig.

Och att hon inte hade alla kläderna på sig är ju också självklart. Med ena armen i stålmitella så hann hon såklart inte få på sig byxorna innan hon skulle in på scenen.
Kanske var hon dessutom rädd att trilla igen så hon vadderade höfterna lite extra eftersom hon inte skulle kunna ta emot sig med båda armarna om hon snubblade under de fem små steg hon ändå vågade sig på att ta medan hon sjöng.

Förundersökningsledarens mobil slutade fungera strax före jul. Trots att han ännu inte fullgjort alla avbetalningar gav knappsatsen upp och utan knappar är det svårt att ringa!

Nu har han beställt en ny som väntas anlända endera dagen. De är inte så snabba med att leverera sina produkter på …Telia… var det väl tror jag.

Med abonnemanget fick Förundersökningsledaren erbjudande om Spotify Premium fram till påsk. Spotify behövde han dock inte vänta på, det drog igång direkt.

Just nu har jag 12,5 timmar med bara Enya strömmande ut ur högtalarna framför mig. Hurra för Spotify!

Och hurra för Enya som sjunger så att själens oro stillas. Inte för att jag är orolig, men hade jag varit det så hade det gått över nu. Enya är som Valium.

Jag och graivdkollegan var och lyssnade på The Refreshments igår.

Vad ska jag säga om det?
Musikerna var väldigt duktiga och samspelta. Inga fel, full spelglädje, bra röster, fin stämsång. Jätteduktigt gitarrist (jag älskar elgitarr), tre (!) saxofonister som alla visste hur man hanterar sitt instrument (jag älskar sax nästan mer än gura). Ståbas, det är mysfaktor på det. Duktig pianist som också sjöng jättebra.

MEN allt lät likadant. Det var fullt ös på rocken från början till slut. Sååå tråkigt.
Konserten började halv åtta. Tjugo över tio smet jag och kollegan ut, innan extranumren hann börja.
Sista timman lyckades vi båda slumra till trots den höga ljudvolymen.
Tråkigt.

…om jag berättar att jag vaknade med rejält ont i halsen i morses.

Och det har inte blivit bättre under dagen.

I kväll ringde vår församlingsföreståndare och frågade om jag kan sjunga på avslutningen av Alpha-kursen på torsdag kväll.
Jag gillar att bli tillfrågad med kort varsel. Det gör det enkelt att säga nej om jag redan är upptagen, och lätt att säga ja om jag vet att jag är tillgänglig. Med kort förberedelsetid blir prestationsångesten minimal.

Jag svarade med gläde ja, och har tagit ut fyra sånger.
Det ska vara sånger som inte bara tilltalar kyrkvana människor.

Min lilla lista består av:
“Du vet väl om att du är värdefull”
“Jag är hos Dej min Gud”
“Var inte rädd”
“Jag kom inte hit för att jag tror”

I morgon sjunger jag med kvartetten på förmiddagsmötet.
Vill du lyssna live sänds hela gudstjänsten över Lidköpings Närradios hemsida.

Det börjar kl 11.00.

Nu strömmar Kadawathas musik ur högtalarna igen.
Särskilt låten Agape. Den är suggestiv och medryckande och känslosam och jättebra och jag vill höra den om och om och om igen.

Tack och lov att Förundersökningsledaren inte är hemma. Han gillar omväxling. Jag tycker variation är överskattat.

Igår pratade jag med basisten i bandet och berättade vad bra jag tycker musiken är.
Han satte då allvarliga griller i huvudet på mig genom att fråga när min CD kommer. Det är fler som frågat och jag svarar alltid att jag varken har tid eller pengar att göra något sådant, inte kunskap heller för den delen. Jag kan egentligen bara sjunga.
Men nu sa basisten att det faktiskt inte är så svårt, och att han kan tänka sig vara producent om Förundersökningsledaren och jag vill göra något. Han tyckte också att vi skulle passa på nu, och inte vänta tills jag blir gammal och grå och rösten tar slut.

Aaaahrrrghh! Det är så frestande att börja tänka i de där banorna, medan tvätthögarna växer och smutsdisken samlas på köksbänken.

Hela förmiddagen har jag gått och pysslat och lyssnat till gruppen Kadawatha.
Du kan höra fler låta här.

Jag “känner” en av killarna i gruppen. Han har också gjort några soloskivor.

Det blev ingen sång i kväll.

En fjärdedel av kvartetten hade begränsat med tid eftersom han skjutsade och hämtade barn från Royal Rangers (bland annat mitt ena barn…) så vi ägnade tiden åt att bestämma sånger.

Och väl var väl det, för under kvällen har min förkylning tagit ytterligare ett språng frammåt. Ny nyser och snyter jag också.

Jag har sagt det förrut om jag kommer förmodligen och troligen säga det igen:
Det är roligt med stämsång!

Ikväll övar vi med kvartetten. Jag är hes och snuvig och trött men who cares!
Jag ser fram mot att klockan ska bli kvart över sex.

Jag minns inte om det var i våras, i somras eller i augusti, men vid något tillfälle ringde en representant för Missionsförsamlingen i Götene och frågade om Förundersökningsledaren och jag kunde komma och spela och sjunga på ett av deras möten under hösten.
Vi bestämde den 4de oktober. Det är i morgon.

Ikväll när jag stod och lagade taccoköttfärs kom jag att tänka på att vi inte fått något brev från Missionskyrkan. Vi har sjungit där några gånger förrut och får alltid ett brev som hälsar oss välkomna och talar om vem som är mötesledare.
Jag fick en känsla av att det kanske blivit något missförstånd och bad Förundersökningsledaren att kontrollera predikoturerna.
I NLT fanns inte Götene Mission med och deras egna hemsida var inte uppdaterad på ett tag. Så hittade Förundersökningsledaren Götenetidningen på nätet och upptäckte att en annan sångare var annonserad till morgondagens möte.

Jag ringde upp killen som kontaktat oss tidigare och han bad att få kolla upp det hela och återkomma till mig.

För en stund sedan ringde han.
Det visade sig att det blivit något missförstånd. Han hade bokat in oss den 4de oktober men sedan hade “bokningen” kommit bort någonstans på vägen.

Jag måste erkänna att jag inte blev jätteledsen. För det första är jag lite hes och sliten i halsen, för det andra har vi inte hunnit öva så mycket som vi skulle behövt och för det tredje ska jag egentligen vara i min egen kyrkan och servera kaffe i morgon, och Förundersökningsledaren är ljudansvarig där.

Så berättade vår kontaktperson att mannen som skulle sjunga i morgon inte kommer. Han hade ringt igår och berättat att han tyvärr inte kunde ställa upp.

Det känns som om Gud lagt sig i och rättat till människors misstag i det här fallet.

I morgon sjunger och spelar vi i Götene!

Nu ligger det ytterligare en sång för avlyssning i högerspalten på min blogg.

Vill bara förvarna om att inte ha på för hög volym om du ämnar lyssna. De högsta tonerna vill gärna skära genom plåt om man inte passar sig.

Sången är vännen Ranas födelsedagspresent. Hon fick den igår. Då firade hon att hon varit mamma i fem år.

I morgon sjunger jag igen.

Den här gången är det bara en sång, efter predikan.
Förundersökningsledaren kompar på gitarren.

Gudstjänsten sänds live över Lidköpings Närradio. Det går att lyssna via radions hemsida. Gudstjänsten börjar kl 11.00. Det blir repris på kvällen kl 20.00.

Har snott en låt från syrrans blogg.
Vet dock inte hur man trollar fram sången i själva inlägget så det får bli en länk i stället.

Lyssna och bli glad!

När Rana-familjen var här spelade vi Siedler.
Guldgossen (och jag också förståss…) tyckte att det var så roligt att han så att säga fick mersmak.
Alltså spelade vi Siedler även i går kväll.
Guldgossen vann och bestämde på stående fot att vi skulle ta en omgång även idag. Jag var inte sen att haka på.

Och sen tänkte vi lite. Och kom fram till att det var för spännande för att vi skulle kunna vänta med att bygga upp spelplanen ända till i morgon (som är idag). Så vi blandade och lade ut alla landbitar med leråker, sädesfält, stenbrott, fårhage och skog. Sen tyckte jag att det skulle räcka men Guldgossen ordvitsade fram:
-Men, vi kan väl lägga ut de sista korten också. Det är så spännande att se var hamnarna hamnar.

Om en dryg vecka ska jag sjunga i kyrkan igen.

Idag har jag fått ont i halsen. Sådär jobbigt, sårigt ont.

I morgon bitti ska vi gå upp tidigt. Tidigare än en vanlig vardag till och med.
Klockan åtta ska vi nämligen på gökotta med Skälvums Missionsförsamling.

Förundersökningsledaren ska spela gitarr till manskören Peltor. (Peltor är märket på hörselskydd så ni kan ju föreställa er hur bra det kommer låta…)

Guldgossen vill inte gå och lägga sig fastän klockan är mycket. Förundersökningsledaren förklarar att det är tid att sova eftersom vi ska upp tidigt.

-Men varför måste vi gå upp så tidigt då?
-Jo, gökottan börjar klockan åtta.
-Men, måste vi komma dit i tid!

Jag har misslyckats kapitalt i min uppfostran när Guldgossen tror att det kan gå an att komma försent med flit bara för att man vill sova en stund extra.

Okej, jag erkänner!

Jag lipade lite. Den lille norske gutten vann välförtjänt. Med en sång ha skrivit själv. Coolt!

Och klockan hann bli Norges nationaldag innan vinnaren korades.
Coolt!

Och han fick röster från varenda land.
Coolt!

Vi har inte tittat på Melodifestivalen i kväll, men gästerna åkte hem lagom till att jag hann se Norges bidrag.

Hjälpars vad bra det var.
Om inte Norge vinner är det skandal.
Vilken utstrålning, vilket sug i både röst och blick. Orginellt, vackert, nationellt, folkligt, speciellt, en förståelig text… ja, helt outstanding.

Nu har jag lagt min röst på Norge.
Guldgossen tycker att det är fuskigt att vi inte får rösta på Sverige. Det är ju i alla fall vårt eget land! Jo, det är ju just det. Å andra sidan har väl Norge åtminstone varit vårt.

Nu ser jag snabbreprisen och ser att den grekiske sångaren står på en stor häftapparat och sjunger. Märkligt!

“Barnet ni fått är ett underverk.
Vilar så tryggt i er famn.
Skapat av Gud i minsta detalj.
Livet är i Hans hand.
Omslut det med kärlek, glädje och frid.
Barnet ni fått är unikt.”

Så lyder texten till sången min Italiensyster skrev för många år sedan. Jag har sjungit den på många barnvälsignelser. Den är fin, både till text och melodi, enkel och lagom lång. Perfekt helt enkelt.

Idag sjöng jag den i Smyrnakyrkan i Göteborg. Förundersökningsledarens syster hade önskat att jag och Förundersökningsledaren skulle framföra sången medan hon och hennes lilla familj gick upp på scénen för barnvälsignelse.
Det gick bra att sjunga. Jag sjöng inte fel och rösten klingade som den skullle. Förundersökningsledaren spelade perfekt och säkert och alldeles lagom fort.

Smyrnaförsamlingen är Sveriges näst största pingstförsamling.
Idag var det drygt 400 personer på mötet.

Och jag hade en bra hårdag!

Det gick bra med sången. Kanske inte klockrent och alltigenom perfekt men helt godkänt.

Ska se om jag kan gulla tillräckligt med Förundersökningsledaren för att få honom hjälpa mig att lägga upp den på bloggen.

http://www.radiolidkoping.se/index.php?option=com_frontpage&Itemid=1

Klicka på länken i morgon förmiddag, strax före elva, så kommer ni till Lidköpings Närradios hemsida. Där kan man lyssna på sändningarna över nätet.
I morgon sänds gudstjänsten från min kyrka, precis som den gör nästan varje söndag förmiddag.
I morgon kommer en liten körgrupp medverka under gudstjänsten. Körgruppen består av två sopraner, två altar, en tenor och en bas. Jag är en av sopranerna.

Vill det sig väl kommer jag också sjunga Pie Jesu. Det är en utmaning.
Den går svindlande högt och är inget man presterar på morgonen om inte halsen är i topp. Jag är osäker på om mina stämband har någon peak i morgon…

Pie Jesu är en förtvivlat vacker sång. Jag har framfört den några gånger under julkonserter i Lundsbrunn. En äldre gentleman på orten har till och med önskat att jag ska sjunga den på hans begravning, och det har jag lovat honom att göra.

Jag har sjungit Pie Jesu två gånger tidigare i Pingstkyrkan i Lidköping. Första gången jag sjöng den tror jag att jag överraskade mest, eftersom folk då inte visste om att jag kan komma upp på ganska höga toner när jag har en bra dag.
Efter mötet kom en man fram till mig och berättade hur han reagerat när jag började sjunga. Sången börjar med tonen höga C. Sen svävar den lite upp och ner och landar ibland på ett giss. Mannen tyckte synd om mig när jag började sjunga. Han tänkte: -Hon vet inte att den här sången går så högt. Hon har börjat på en alldeles för hög ton. Stackars människa som kommer skämma ut sig!

Vi får se hur det går i morgon. Om jag skämmer ut mig eller inte…

På måndag är det ett år sedan jag började blogga och när jag tänker tillbaka på de där första veckorna kommer jag ihåg att det var mycket Melodifestival runt omkring på de bloggar jag besökte.

Jag har tittat på melodifestivalen i kväll.
Alla skötte sig riktigt bra måste jag säga. Det var väl egentligen bara Marie Serneholt som inte klarade av att hålla tonen ordentligt, och Shirleys vibrato har jag lite svårt för. Carolin av Ugglas sång ger jag inte så mycket för heller men hon har otroligt scéenuttryck. Lidköpings stolthet Scotts skötte sig bra, fast texten var fruktansvärt enfaldig men det var ju inte deras fel. Rockbruden gillade jag skarpt. Alcazar kan man bli lite trött på men så här, men bara en låt så blir det inte så tjatigt. Söta Emilia har lite oroväckande tunn röst. Det lät snyggt första versen men sen blev det lite skrikigt. Den där killen som jag inte kommer ihåg vad han hette var bra.

När jag hörde vem som skulle vara programledare förstod jag att det inte skulle bli snällt.
Ibland lyckades hon få in någon rolig kommentar, men det var mycket bara konstigt och plumpt också måste jag tillstå.

Om jag skulle fått välja vem jag hade velat vara av de som deltog i kväll så skulle jag velat se ut som Marie (och vara tillsammans med Måns Zelmerlöf…), sjunga som rockbruden, med en scénnärvaro som Ullgas och i Shirleys klänning (och med Maries överarmar, glöm inte det!).

Förundersökningsledaren har just köpt en gitarreffekt. Han ringde och diskuterade köpet med mig. Jag tycker absolut att han ska satsa på grejjer till guran. Han spelar ganska mycket och tycker att det är kul.

Själv motiverar han köpet med orden:
“Det kan va roligt att göra lite ljud.”

Det tyckte även Guldgossen när han stod i badrummet i morses och gav väder…

Tretton!

Det var så många sånger vi sjöng igår eftermiddag i Betania i Skara.
Och det gick väl bra. I alla fall någorlunda. Godkänt åtminstone…

Alltså, Förundersökningsledaren kom bort sig lite ibland och spelade lite fel, och jag lyckades inte få till den där klara, krispiga rösten som jag gillar bäst. Det gick ganska bra fram till fika-pausen. Under fikat satte jag en muffinssmula i halsen och sedan blev jag lite harsken. (Sådär så att man bara behöver harkla sig och svälja och hosta hela tiden.)

Jag hoppas att vi lyckades leverera något med behållning för dem som var där.

Det låter naturligtvis förmätet att säga att fikat var den stora behållningen för mig, men det var i alla fall det jag kommer minnas bäst av eftermiddagen.
Församlingens damer (och kanske herrar, vad vet jag) hade bidragit med en uppsjö olika sorter och det var bara att välja och vraka och äta så mycket man tyckte att man orkade eller kunde med. Varje kaka kostade 5 kronor och kaffet kostade 10, saften var gratis.
Vi som var “tillresande” blev bjudna på serveringen och det var verkligen en förnämlig sådan. Så mycket gott!
Och vilken bra idé!

Nu skulle jag vilja sno idén och ordna musikcafé i vår kyrka, med en massa goda kakor. Det är ju inte nödvändigt med musik heller. Man kanske kan visa en film eller bara sitta och prata.

Nu har jag suttit och funderat ut i vilken ordning vi ska ta sångerna i morgon kväll. Jag har skrivit ihop ett litet program med några korta prator mellan låtarna.

I morgon ska nämligen Förundersökningsledaren och jag åka ända till Skara och sjunga i en kyrka på en cafékväll. Det var åtta år sedan vi var och sjöng i den församlingen senast, så nu har vi laddat med massa sånger för att ta igen förspilld tid…

Det kommer bli som i den gamla historien:
“Huka er i bänkera, för nu laddar han om!”

Stämmaren var här i 45 minuter. Han ska komma tillbaka. Pianot var inte bara ostämt, det var dessutom deprimerat. Eller nedstämt som det egentligen heter.
Stämmaren ägnade de 45 minuterna åt att stämma upp pianot, så att det ligger i rätt skala eller hur jag nu ska förklara det hela.
Han återkommer om tre-fyra veckor och finstämmer.

Hur ska jag definiera min insats i gårdagens julkonsert?

Det gick bättre än det borde gjort med tanke på förkylningen.
Det gick inte lika bra som det skulle gjort om jag inte varit förkyld.

Kvartettsången lyfte inte riktigt. Både jag och alten var förkylda och det förstörde lite. Sen tror jag att vi blev nervösa av att ha övat lite för lite det sista.
Det lät väl säkert helt okej men inte perfekt.

Ave Maria var okej också. Jag tror jag surnade på några toner, men inget den utan ett musikaliskt tränat öra kunde höra.

Stilla Natt-versen funkade fint ända fram till den sista låga sluttonen då det blev falskt och eländigt innan jag kunde rädda upp den. Tråkigt!

Det som var mest tråkigt med hela tillställningen var att trots att det var mer än fullsatt i kyrkan (folk stod till och med upp under hela den nästan två timmar långa konserten) så saknade jag två personer i publiken. Jag hade så gärna velat att min mamma och min syster var där och lyssnade.
Jag erkänner att det är fånigt och ganska fyra-års:”Mamma, kolla vad jag kan!” men i alla fall. Jag hade så gärna velat haft dem där.

Jag känner mig märkligt oberörd av det faktum att det högst troligt inte kommer gå nåt vidare att sjunga i kväll.

Morgontempen visar 37,7 så det är inte nån feber att tala om, men jag har lätt huvudvärk, är rejält snuvig och känner mig allmänt hängig och förkyld fortfarande.

Och i kväll ska jag stå inför en fullsatt kyrka (jag tippar på att det ryms kanske 300 personer) och sjunga “Ave Maria”, “Stilla Natt” och “Förunderligt och märkligt”.

Stilla Natt kommer kanske gå vägen. Den går inte så högt och jag sjunger bara solo på första versen, sen kommer kören in. Dessutom är det meningen att jag ska sjunga lite långsamt och släpigt (så jag hinner andas emellan, och svälja ner lite snor om det behövs) och göra “min egen tolkning” av sången.

Förunderligt och märkligt framför vi med kvartetten. Den ställer ganska höga krav på samstämmighet och det är lite klurigt när man kan behöva andas på oväntade ställen, och kanske kraxa lite på andra. Dessutom sticker den iväg rätt högt.

Och så har vi då Ave Maria. Den går jättehögt och kräver lite operatakter av sångaren, ingen mesig hessång inte. Hmmm…

Om du börjar att sjunga en visa
ska du se att du strax får en vän
som vill sjunga med dej.
Länge dröjer det ej
förrns det kommit ännu en.
Och så blir man en växande skara
och man känner sig lycklig och fri.
Och man önskar att alltid få vara just där –
det finns sång och musik.

http://peterbarlach.blogspot.com/2008/11/rdda-uddevalla-frestllningen.html

Om ni någon gång i livet ska se en riktigt bra föreställning där ni får möjlighet att både skratta och gråta, njuta av sång och spel och av ett framförande utöver det vanliga, då ska ni åka till Uddevalla den 15de november och träffa den här mannen:

Föreställningen heter “Den Heliga familjen”.

Här är mer information:
Lördagen 15 november
Kl 18.00
Regionteater Väst, Uddevallascenen, Scen 1
Uddevalla

Biljetter hittar du om du ringer till gulliga Gunhild på:
0522 – 997 20 (Tryck 1)

Ring nu och boka era platser! Jag LOVAR att ni inte kommer bli besvikna.

Det känns så självklart.

Som ett brev på posten.

Orsak och verkan.

På söndag ska jag sjunga solo på mötet.
Idag vaknar jag med rejält ont i halsen.

Det blev mycket sång och musik i går.

Först var det ju förmiddagsgudstjänsten med parentationen. Vår pastor höll i den och talade så att jag tror alla i salen rördes till tårar, även jag. Som tur var sjöng jag innan talet så jag lyckades hålla mig från att gråta under sången. Förundersökningsledaren kompade på gitarr och han spelade ovanligt bra. Jag tycker (konstigt nog… Jag är inte alls partisk!) att Förundersökningsledaren för det mesta trakterar gitarren på ett utmärkt sätt men igår var det alldeles extra bra. Mycket känsla förmedlades av de vibrerande strängarna och jag fick göra mitt bästa för att ge så mycket inlevelse som möjligt jag också.

Efter gudstjänsten var vi ute hela familjen och åt lunch på stan. Förundersökningsledaren och jag lyxade till det med trerätters. Räksoppa med ostbröd, parmalindad kyckligenfilé med mozarella, hasselbakspotatis och rödvinssås och till efterrätt chokladpannacotta med kolasås och färsk frukt.

På eftermiddagen lämnade vi barnen hos vänner och återvände till kyrkan för att öva lovsånger till kvällen konsert/gudstjänst med Simon Ådahl. Simon anlände en och en halv timma före mötet så vi hann prata och fika lite tillsammans efter att han ställt in sitt ljud. Och framför allt hann vi be.

Jag var lite nyfiken på hurdan han skulle verka. Simon Ådahl har jobbat med musik i hur många år som helst. I många år var han gitarrist (eller om det var basist) i gruppen Edin-Ådahl. De har bland annat vunnit Melodifestivalen och speciellt bland kristna är det mycket välkända. Jag funderade på om herr Ådahl var en typisk Stockholmare, lite stöddig, lite trångsynt och lite för gå-påig.

Mina “farhågor” visade sig inte stämma. För det första är Simon Gävlebo. Bara en så´n sak. Aningen stöddig och kanske lite gå-påig var han allt, men mycket långt ifrån trångsynt. Mitt intryck är att han är en helt härlig människa som är och vill vara så lyhörd för Gud som möjligt.Simon Ådahl

Under gudstjänsten var vi tre kvinnor och min man, som ledde lovsången tillsammans innan predikan. Jag trodde det skulle vara lite pirrigt att stå och sjunga med en “kändis” som åhörare men det är ganska fånigt, om dock mänskligt, att tänka så.
Det är en helt annan sak att sjunga en “vanlig” sång och att sjunga lovsånger. Lovsång riktar sig direkt till Gud och med fokus på Honom har det ingen betydelse hur det låter. Gud lyssnar inte efter falska toner, Han lyssnar till tonerna från hjärtat.

I morgon förmiddag har den som vill ny chans att lyssna när jag sjunger. Förmiddagsgudstjänsten från Pingskyrkan sänds nämligen live kl 11.00. Jag kommer sjunga i början av parentationen, som i sin tur äger rum under första dlen av gudstjänsten, alltså någon gång mellan elva och halv tolv.

Om du blir nyfiken på hur det låter kan du lyssna via Lidköpings Närradios hemsida:
http://www.radiolidkoping.se

På söndag sjunger jag med kvartetten i kyrkan. Det är jätteroligt att sjunga kvartettsång. En person från varje stämma gör sitt bästa för att det ska låta så samstämt som möjligt. Jag sjunger sopran vilket är det samma som melodin.

Om du blir nyfiken på hur det låter kan du lyssna live via Lidköpings Närradios hemsida:
http://www.radiolidkoping.se

Det går inte att lyssna i efterhand (eller i förväg…) men går du in på sidan klockan elva och klickar på radioapparaten där det står “lyssna live” i vänsterspalten så hamnar du efter en stund i direktsändningen av förmiddagsgudstjänsten, där alltså vår kvartettsång är ett av flera inslag. Vi kommer förmodligen sjunga vid två eller kanske tre tillfällen under mötet.

Kollegan och jag har gått och klurat på ett ord sedan igår morses.
Det är så förargligt när man inte kommer på vad saker heter. Man känner sig nästan lite senil.

Metronom var det. Kollegan googlade nog. Jag tror inte han var så bright att han bara kom på det sådär.

På tal om senil. VD:n kom in i köket på lunchrasten och lassade upp en jätteportion middag på tallriken.
Han berättade samtidigt att han blivit senil bullimiker.
-Jag hetsäter men glömmer kräkas.

Det är så roligt med ord. Både nya och gamla.

Hjälp!

Jag har tänkt en massa på allt som ska fixas och framförallt på mat och blomsterdekorationer till bröllopet nästa helg.
Vad jag inte har tänkt på är att jag också ska sjunga två sånger på vigseln. Jag sjunger inte själv utan duett med en kille.

Den ena sången är “Like a bridge” och den kan jag ju rätt bra sen tidigare. Den behöver bara finslipas lite och kanske stämläggas, men den andra!
Den har jag aldrig hört förrut! Och nu är det bara en vecka kvar till bröllopet! Hjälp, hjälp, hjälp… det är tur att vi ska öva lite i kväll.

På väg till jobbet i morses kom jag på mig själv med att fortfarande vara uppfylld av alla vibrerande toner sedan i går kväll. Jag tror jag kan leva länge på den upplevelsen. Nästan två timmar av ren salighet. Det var musik som svepte med, rensade ut alla andra tankar, som uppfyllde varenda litet själsskrymsle.

Det hör ju inte till vanligheterna att man kan sitta koncentrerad så länge, utan att låta tankarna vandra iväg på annat håll. Mina tankar vandrar ofta hem till strykhögen, smutstvätten, det odammsugna golvet, trädgårdens törst, de oförberedda middagarna… men igår kväll var jag fri! Fri från alla tankar som brukar vilja tränga sig på.

Fri att bara sväva med musiken.

Ojojoj! Fantastiskt! Underbart! Enastående! Njutbart! Upplevelserikt, strålande musikalitet, roligt, underhållande, konteplativt, leendeframkallande, ryskårsretande, suveränt…

Om ni någonsin kommer i närheten av en skiva eller en konsert med accapellagruppen Dynamic så ska ni kasta er över den.

Jag åkte ensam. Men Ottersta kyrka var fullsatt så jag kände mig inte så alena direkt. Och det var en massa folk jag kände också så klart.

Efteråt tackade en av gruppmedlemmarna mig för min inlevelse. Hon hade uppskattat att jag visade uppskattningen under sångerna. Det var ju självklart! Inte kan man sitta stilla och se vresig ut när man bjuds på något så superbt, svarade jag sanningsenligt.

Och när jag kom hem står maken och stryker. Jag är nog den mest lyckligt lottade födelsedagskvinnan (för barn kanske jag inte kan kalla mig längre) jag känner.
Och jag känner att det finns mer kvar att lära känna. Jag kan inte hela mig än. Det känns bra, och spännande…

Haha, så engagerad är jag! Eurovisionsfestivalskval skrev jag i ett tidigare inlägg om lördagskvällens musikevent. Det var ju Eurovisionsfestivalfinal (ett lika fint ord)!

Vi satt bänkade, jag och våra gäster. Planen var att vi skulle tippa vilka länder som knep de första fem placeringarna och även tippa på vilken plats Sverige kom. Jag gissade på plats 18.
Under poängutdelningen somnade jag pinsamt nog. Vilken värdinna va! Maken var vänlig nog att ruska liv i mig lagom till att jag fick höra Björn Gustavssons:
-And twelv points to…. Sweden!

Förmodligen var det inga tittare i de övriga europeiska länderna som drog på smilbanden, men jag skrattade i alla fall. Jag gillar ju å andra sidan Björn.

Vi som lyssande och tittade gjorde upp en liten minneslista för att komma ihåg hur de olika bidragen var och vad vi sedan skulle tippa på. Åsikterna är inte bara mina egna, och ibland inte alls mina (jag var under stundom för trött för att orka ha någon åskikt) och ibland bara mina. Här kommer listan.

Rumänien – En sliskig duett men med bra sångröster.
Storbritannien – Slätstruken soulpop med skönt gung.
Albanien – Mollpop med gitarr-refränger framförd av en 16-årig söt tjej.
Tyskland – Fyra fåniga flickor.
Armenien – Fransklänningprydd gôrsöt tös med tusen-och-en-natt-joddel.
Bosnien-Hertzegovina – En kvinna med äppelkjol hänger tvätt och leker barnprogram.
Israel – En välbygd man med feminin röst framför arabisk pop.
Finland – Hårdrock på finska! Hälften långhåriga och hälften flintisar. Leadsångaren var lite alv-Legolas-lik. Som vanligt kan i alla fall hårdrockskillar sjunga, verkligen sjunga.
Kroatien – 75-årig gubbe som scratchar till genre-lös musik.
Polen – En inlindad blondin.
Island – Eurodisco. I alla fall lite trallvänligt.
Turkiet – Rock. En Draculalik kille bjuder på lite skönt gung.
Portugal – Pressens favorit – en spåtant. Låter inget vidare. En ledsam och tråkig sång som skulle kunna passa i en musikal eller på begravning.
Lettland – Pirattema. Barnens favorit. Refrängen satte sig ordentligt. Enda låten jag kommer komma ihåg i morgon. Fast refrängens melodi är hämtad från tomteverkstadssången vi hör på julafton.
Sverige – Hur ser hon ut egentligen? Make upen gjorde ju inte det hela bättre heller…
Danmark – 60-talsinspirerat. snygg smäck! Artisterna var nog de sm visade minst nervositet i startfältet. Trevligt och mysigt och bra sångröst.
Georgien – Den blinda, svartklädda som blev vit. Mycket inlevelsefullt. Peace will come!
Ukraina – Pirellihärmapan. Bättre dans och rörelseschema på scén och även bättre sångröst.
Frankrike – Fattar ni! De sjunger på engelska! Fransoserna! Men badbollen tappade visst luften.
Aserbadjan – Kampen mellan det onda och det goda som slutar med att alla är goda. Änglakastratsångaren presterade den värsta sång jag förmodligen någonsin hört. Annars var det en rätt juste låt om man bortser från vissa sjuka inslag.
Grekland – En rosa karamell som bytte om till en ädelstensdress. Lite popaktig men rätt tjatig låt.
Spanien – Ett skämt. En polisongprydd karl med leksaksgitarr.
Serbien – Lite drömskt sådär. En tös med Sibel-klänning fast utan blåst. Joho, blåsten kom visst på slutet också.
Ryssland – Barfotagosse som sällskapade med en Stradivarius och en världsmästarskridskoåkare i Dressmanbyxor. Barfotagossen lyckades knäppa upp skjortan också. Finns det nåt fjolligare än manliga skridskoåkare, särskilt när de bara har två kvadratmeter att skrilla på.
Norge – Det var nåt helt annat än Tejgen (stavning någon?) det. Äntligen en riktig låt med en riktig sångerska. Nu börjar det ta sig. Nehej, nu var det visst slut.

Sist vi var i Göteborg var vi ju bland annat och först och främst på barnvälsignelse. Svågerns förstfödde barnvälsignades. Jag och en av mina svägerskor sjöng en vacker visa.Låt mig vandra genom livets skeden.
Låt mig mogna av dess sol och regn.
Låt mig våga se med öppna ögon
och dra visdom av de ting jag ser.
Livet kan va kallt och hårdhänt.
Livet kan va ljust och varmt,
men jag vill alltid va ett barn av himlen
som har en sång i min faders hand.

Som en fackla i den stora rymden,
som en blomma i min faders famn,
så är landet dit min själ vill komma,
så är målet för min vandring här.
Livet kan va kallt och hårdhänt.
Livet kan va ljust och varmt,
men jag vill alltid va ett barn av himlen
som har en sång i min faders hand.

Det blev Charlotte Pirelli igår ändå. Trots regn! Jag tog med mig barna och vi hann höra hela det tre låtar långa uppträdandet även om det tog mig tjugo minuter att hitta parkeringsplats.
Charlotte hör till de få artister som faktiskt kan sjunga. Visserligen tror jag att de två första sångerna var singback men som avslutning sjöng hon naturligtvis Hero, från Melodifestivalen, och då sjöng hon “på riktigt”. Och det lät riktigt bra.

Jag lyfte upp barna, en i taget, så att de skulle få en chans att se henne över havet av alla långa vuxna och deras ännu högre paraplyer, och det var uppskattat. Nu har de sett ännu en kändis i verkligheten. Det ger dem status i deras egna ögon.Favoritposen.

Korsetten på plats.

Men jag är inte helt säker på att jag tycker hon är så där fantastiskt jättesnygg alla gånger…

Nu har maken ägnat en kvart åt att försöka lära mej hur jag själv kan klippa ut sånger från radioinspelningar han gjort på vår dator för att sedan lägga upp dem på bloggen.

Jag lovar, på heder och samvete, att jag inte kommer klara att göra det själv i fortsättningen, trots makens pedagogiska läggning. Jag och datorer är nämligen inte tillräckligt kompatibla.

För någon helg sedan sjöng jag ju i alla fall i vår kyrka. Det var den 6:te april.
När (och om) ni lyssnar så betänk nu att det här är en inspelning från radion så ljudkvalitén är inte den bästa. Betänk också att det är live. Betänkt också att jag kanske var lite nervös. Inte mycket, men lite. Betänk…

Äsch, om jag kommer på fler betänkligheter så lär jag inte lägga upp någon länk här och då får ni aldrig höra.

Först kommer Amazing Grace och det är maken som spelar elgitarr. Övrigt komp är flygel, elbas och trummor. Första versen är på orginalspråket men sen blir det svenska.

Under samma gudstjänst sjöng jag också en psalm som heter Du som gick före oss. Den tog jag accapella. Jag har klippt med lite prat också som förklarar varför jag sjunger den.

Håll till godo!

Det gick bra med sången igår.

Jag var ju lite förkyld men det var det nog ingen som märkte.
Jag fick till och med applåder, och det värmde hjärtat och underblåste stoltheten.

Maken spelade gitarrsolo. Det blev rätt häftigt.

Jag är lite förtjust i sådana där IQ-befriade dataspel som t.ex. Tetris.

Sonen har visat mej Bamses hemsida och där spelar jag gärna Eldorado. Det går ut på att klicka bort kuber och man ska ha minst tre likadana kuber ihop för att man ska få klicka bort dem. Det är inte kul och inte utvecklande men jag vill spela det ändå.

Rent beroendeframkallande är Radioapans fruktspel på Sveriges Radios hemsida. Det är samma idé som Eldorado. Här ska man klicka bort frukter som kommer fallande från himlen. Samlar man tillräckligt blir radioapan lyrisk och kokar fruktsoppa åt skogens invånare.

Idag ska jag äta korv och frallor till lunch.