Zäta

I morgon tar jag itu med nästa vårtecken. Då är det nämligen dags att damma av cykeln och svinga sig upp på sadel.

Busskortet gäller i dag också. Sedan blir det till att trampa till jobbet.
Och hem. Uppför. Varje dag. I ur och skur.

Äsch, jag har nog ett påfyllnadskort så att jag kan göra en resa då och då, när andan (läs skyfallet) faller på…

I helgen som gick var Zätafamiljen och min mamma i Ludvika
för att hälsa på Falunsystern och hennes familj. Jag tror faktiskt att jag inte
träffat dem sedan i somras och det är fasligt länge sen.

Falunkorvens lillasyster.

Falunsystern och hennes man är båda fantastiskt energiska.
De jobbar heltid, har två små barn, ett hus som de ständigt förbättrar och
fullt upp med fritidsaktiviteter. I maskopi med deras trädgård har jag snabbt
lyckats få Falunsystern intresserad av odling och förra sommaren skapade hon
två nya stora perennrabatter och en terrassodling för hallon, björnbär, tomat
och andra grönsaker.
Innan vi for därifrån visade hon en skiss över sommarens planer med pergola,
mer terrassodlingar och ett område för dahlior och akleja. Det är redan mycket
mer trädgård än vad jag orkat skapa på de elva år jag bott i vårt hus. Jag är
grymt imponerad.

Vi for direkt efter att jag slutat jobbet i fredags. Jag
rattade bilen till Örebro där vi stannade och åt middag på IKEA.
Förundersökningsledaren och jag valde lax med grönsaksmedaljonger och
citronsås. De där grönsakspuckarna var så vansinnigt goda att jag googlat fram
ett likvärdigt recept och börjat fundera på när jag ska kunna bjuda på dem
hemma.

Klockan hann bli nio innan vi kom fram till Ludvika. De
efterlängtade barnen; Falunkorven och hans syster (jag minns inte om jag hittat
på något bloggnamn till Falunsysterns dotter) hade naturligtvis redan somnat
som de välartade barn de är, men vi hann i alla fall i lagom tid till lite
kvällsfika och en vacker dans utförd av Ingemar Stenmark i Let´s Dance på TV4.

På lördagen vaknade vi till doften av nybakade scones som
Falunsysterns man svängt ihop på morgonkvisten. Snacka om bra start på dagen!
När lyxfrukosten var intagen gav sig Förundersökningsledaren, Guldgossen och
lilla Svalan iväg till Romme Alpin för att åka slalom tillsammans med
Falunsysterns man. Under tiden lagade Falunsystern en riktigt god broccoli- och
vitlökssoppa medan mamma och jag ägnade oss åt kvällens efterrätt som utgjordes
av nutellacheesecake med ingefärshallon. Vi gjorde också en fryst
philadelphiaostglass som den nötallergiske Guldgossen skulle kunna njuta av.
Efter en stund i köket tog vi en promenad bort till Falunsysterns nya
arbetsplats och inspekterade domänerna innan vi återvände för att smaka på den
vårfräscha soppan. Falunkorven åt tre stora tallrikar av sin favoritsoppa.
Eftersom min son fick kväljningar sist det serverdes soppa hemma så gjorde jag
stora ögon.

På eftermiddagen blev det mer kökstjänstgöring då middagen
förbereddes. Det är så mysigt att stå och greja i köket och kunna prata om
ditten och datten under tiden. I alla fall när man står i någon annans
kök. Själv är jag lite för mycket
kontrollfreak för att kunna njuta av hjälp i mitt eget kök.
Falunsystern och jag hann också med en sväng fram på stan för att handla det
sista. Jag hittade rakblad till min hyvel. Det stod inte på inköpslistan men jag
har letat länge och irriterat mig på att de inte säljer passande rakblad på
Willys här hemma, där jag köpt hyveln. På Hemköp i Ludvika fanns dock den sort
jag ska ha!

När slalomfantasterna kom tillbaka fikade vi upp resterna av
sconesen och ökade trycket på middagslagandet. Falunsystern hade skrivit listor
och recept och vid sextiden kom hennes svärmor och svåger på besök för att äta
gott och se på Melodifestivalen tillsammans med oss.
Middagen bestod av ugnsbakade kotletter med en fantastisk sås av soja, grädde
och creme fraiche. Till detta serverades ris och den godaste sallad du kan
tänka dig. Falunsystern hade fått ett på-en-höft-recept av kocken på hennes
jobb och svängde ihop rostade vitlöksklyftor, broccoli, blomkål och rödbetor
med fetaost och roccula till en riktigt mustig och sprakande färgglad sallad.

Lycka, på en tallrik.

Till melodifestivalen dukades det fram chips och ostbågar
men då var vi så mätta efter middag och efterrätt att det inte direkt blev
någon strykande åtgång.

På söndagsmorgonen tog vi oss till ABB Arena för en
förmiddag på skridskor. Guldgossen var förkyld, jag har hälsporre och min mamma
har inga skridskor. Övriga sällskapet hade inget vettigt att skylla på och var
dessutom sugna på att åka så de halkade omkring en bra stund på isen.
Förundersökningsledaren hade nog överglänst Falunsysterns man i slalombacken,
men nu var det tvärtom. Jag erkänner att jag skrattade en del när
Förundersökningsledaren försökte lära sig åka baklänges på skrå för det såg så
stappligt ut, men till slut fick han till det utan att snubbla på sina egna
fötter.Mamma vid rinken.

Efter skridskorna for vi tillbaka hem till Falunsysterns
mysiga hus. Lilla Svalan kommenterade att det kanske inte är så stort, men
väldigt, väldigt fint. Jag håller med. Dessutom är det inte så speciellt litet heller,
med tre sovrum, rejält vardagsrum, lagomstort kök och välkomnande hall.
Mamma bjöd på fylld hjortfilé och Falunsystern hade skurit till jättegoda
ugnsgrönsaker med potatis, gul lök, palsternacka, sötpotatis, morötter och
rödbetor. Anrättningen kompletterades med grönpepparsås som pricken över i.

Under eftermiddagen visade vi bilder från Bolivia och
Florida och vi hann nästan klart innan femmilen började. Falunsystern servade
oss med fika – rester från gårdagens cheesecakes och hallon. Och så hade hon
plussat på med ännu mer hemmagjord glass.

Vägen hem gick smidigt. Förundersökningsledaren körde
nämligen hela vägen. Jag är så tacksam att jag har en man som orkar köra mil
efter mil, även med en sovande familj i bilen. Mamma mutade honom med lite
godis och det räckte för att han skulle hålla sig vaken.

Vad har hänt sedan jag oannonserat började min långa bloggpaus?

Svaret finns här:
www.boliviaflorida.blogspot.se

“Det här har varit en jättebra helg!” konstaterade Guldgossen när vi satt i bilen på väg hem från Göteborg i söndags.

Ingen hade några som helst invändningar, utom möjligen Förundersökningsledaren som fått en släng magkatarr efter lunchen på Gyllene Måsen och nu återigen intagit passagerarsätet och överlåtit rattandet till mig.

Vi tog oss en välförtjänt sovmorgon på lördagen och klev inte upp förrän halv nio. Jag tror hela familjen börjar tycka att en rejäl sovmorgon är bästa sättet att starta en helg.
Efter dusch, packning och frukost gav vi oss iväg.

Första stoppet blev Skohuset i Lerum där vi köpte vinterkängor till Guldgossen. Förundersökningsledaren blev glad för att han hittade bra kängor till nedsatt pris, Guldgossen blev glad för att han fick nya skor, lilla Svalan blev glad för att hon köpte neongula skosnören till sina gympadojjor och jag blev glad för att Förundersökningsledaren mannekängade i högklackade svarta pumps i affären. Jag blev till och med väldigt glad… och det kanske övriga kunder blev också.

Jag körde bilen ner till Lerum och Förundersökningsledaren passade på att nätshoppa lite under tiden. Det blev nya billighetslurar till barnen och Ferronol till hela familjen. Ferronol är en häxbrygd av flytande järn och diverse örter som ska vara bra för tonåringar och kvinnor, och kanske män som märker att det blivit höst.

Efter Lerum lät jag lättat Förundersökningsledaren ta över ratten och utan GPS-ledning började han genast med att köra fel. Efter ett tag kom vi i alla fall fram till vårt nästa mål – restaurangen på IKEA i Bäckebol. Vi skulle bara luncha och titta på köksstolar men jag råkade få med mig fyra sittdynor till stolarna i uterummet, två prydnadsinnekuddar, presentpapper och washitape också. Och så klart lördagsgodis i form av bilar, älgar och skumsnögubbar.

Sedan fortsatte jakten på fler skor till Guldgossen. På Stadium Outlet fanns bara sockar och på XXL var alla lämpliga skor märkligt nog för stora. Vi kikade in på Mio också och hittade trevliga ekstolar som vi ska fundera vidare på.
Jag ville gärna gå in på Stoff och Stil och Förundersökningsledaren ville titta lite på Bauhaus men tiden var knapp om vi ville hinna äta allt vi ville äta innan det var dags att äta… så vi hoppade över de sista affärerna på önskelistan och styrde kosan mot Haga i stället.

I Haga finns caféer som serverar gigantiska, bakplåtsstora bullar och vi hade lovat både barnen och oss själva att ta oss tid till en mysfika i Haga när vi ändå var nere i Göteborg. Förundersökningsledaren gjorde en imponerande fickparkering och vi gick för att leta reda på ett lördagseftermiddagsöppet fik. Det var inte så lätt. Några restauranger hittade vi men inga caféer.
Efter en stunds promenad upptäckte jag att vi befann oss i Majorna så vi fick förlänga promenaden lite men det tog faktiskt inte särskilt lång stund att hitta till Haga. Vi valde ett café som heter “Hebbe lelle” och där delade vi på en jättebulle, en stor havrekaka och en mer modest morotskaka och kladdkaka.
Underhållning fick vi i form av tre svartklädda äldre ungdomar som satt och fikade och diskuterade högt och ljudligt. Det var så uppenbart att de ville verka coola och “lite svåra” och intelligenta, så jag hade fullt sjå att hålla mig för skratt. Dessutom blandade de in så mycket svordomar i språket att ordet intelligens absolut inte var det första som poppade upp i min hjärna när jag förstulet sneglade bort mot deras bord.

Vid vårt bord bröt vi arm i stället. Guldgossen vann över lilla Svalan, jag vann över Guldgossen och Förundersökningsledaren vann över mig så rangordningen var tydlig och klar när vi fikat färdigt och letade reda på bilen för att åka vidare hem till Förundersökningsledarens Pilotbror och hans familj.

Där bjöds vi inte bara på trevligt umgänge utan även på vällagad tacos och en finfin kladdig kaka med kakao, som ändå inte var en kladdkaka.

Vi tillbringade natten i Pilotbroderns gästrum. Förundersökningsledaren sov dock för sig själv nere i källaren och det gjorde han rätt i för Guldgossen pratade i sömnen och luften i gästrummet luktade inte hallon när jag kom tillbaka ditin efter en liten utflykt till badrummet på morgonen.

Efter en god och närande frukost åkte vi vidare till Frölunda Torg där vi raskt och lätt hittade de eftersökta gympaskorna till Guldgossen. Sedan strosade vi runt lite var och en på egen hand (fast lilla Svalan samstrosade med mig) men gjorde inga mer inköp.

Lunchen intogs som jag redan tidigare nämnt på McDonald´s och McDonald´s är ju McDonald´s så det är inte så mycket att säga om det. Därefter gick vi till Bergakungens Filmstad och förundrades över den gigantiska biografen med hur många salonger som helst. Vi tittade på “Pojken med Guldbyxorna”. Om den kan man säkert säga hur mycket som helst. Jag gillade i alla fall den rödhårige pojken Mats, eller snarare skådespelaren bakom, och 70-talsstämningen som jag tyckte filmen gav.

På vägen hem från Göteborg stannade vi i Sävedalen och åt glass på Triumfglass fabriksförsäljning. Jag tog en kula brownie och en kula gammeldags nougat. Det var hur gott som helst. Förundersökningsledaren, som mådde ganska tjuvtjockt efter lunchen och börjat kallsvettas och få ont i magen under filmen, nöjde sig med en portion yoghurtglass.

Vi köpte med oss glass hem också. Men bara en sisådär sju-åtta liter.

Jag har hittat på en ny sport som jag roar mig med på väg till och från jobbet.
Den heter “lilla snigel, akta dig”.

Visste ni att det uppstår ett mycket roande och intressant läte när ett par cykelhjul lyckas styra över en tjock fet mördarsnigel som försöker ta sig över cykelvägen?

Jag tror jag måste börja med att beskriva hur jag såg ut.

Mina gamla blåjeans var nedstoppade i de svarta sockarna som tydligt deklamerade att det var MÅNDAG (vem orkar lusläsa sockar när klockan ringer vid sextiden).
Den vita allvädersjackan, som numera har en dragning åt grått, särskilt vid ärmsluten, hade allt för bulliga fickor på grund av att nycklar och plånbok trängdes med vinterfodrade tumvantar.
Under hjälmen bar jag min grönspräckliga buff som jag trätt på som en balaklava för att skydda både huvud, öron, hals och haka. Som extra förstärkning mot hals- och hakköld hade jag naturligtvis knutit min vinröda scarf.

Redan på väg till jobbet i fredags morse, tyckte lilla Svalan att jag såg skämsig ut. Hon ville inte cykla bredvid mig genom vårt folktomma kvarter (ja, en liten granne mötte vi, men han såg inte nämnvärt besvärad ut. Kanske på grund av att han hade uppmärksamheten riktad mot sin brevlåda…) trots att jag då kamouflerat mina åtsnörda benslut med ett par svarta regnbyxor och täckt stora delar av den gröna buffen med den vita luvan från min tröja.

Tur för mig att lilla Svalan inte var med när jag cyklade hem, i ovan välbeskrivna utstyrsel. Hon kunde ha dött av skämsslag.

Själv skäms jag nästan aldrig för hur jag ser ut. Det finns så mycket värre saker att skämmas för. Att glömma hämta barnen på dagis till exempel. (Men det var så länge sedan sist att det nog borde vara preskriberat nu.)

Nåväl. Någorlunda glad i hågen styrde jag min DBS hemåt efter väl förrättat värv. Jag upptäckte direkt att den vind som så gynnsamt blåst mig till jobbet, nu gjorde sitt bästa för att förhindra min hemkomst. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna trampa på högsta växel och jag blev riktigt grinig när jag till och med var tvungen att växla ner från fyran till trean i höjd med Framnäs.

Där var där Förundersökningsledaren bestämde sig för att också hjälpa till att försena mig.
Mobiltelefonen ringde och min käre make undrade om jag inte kunde tänka mig att köpa en burk krossade tomater. Han höll nämligen på att laga lasagne.
Lasagne är väldigt gott. Väl värt ett litet stopp på Willys.

Fast besluten att det inte skulle bli mer än ett väldigt litet stopp låste jag cykeln utanför affären, klev in med stora och raska steg, drog mitt Willyskort och slet åt mig en självscanningshandenhet (det måste finnas något smidigare ord för den där pipmojen.) Eftersom jag bara skulle vara inne i affären en så yttepytte kort stund, och eftersom jag som sagt inte skäms för hur jag ser ut, så brydde jag mig inte om att knäppa av hjälmen och befria mig från buffen, eller dra byxbenen ur sockarna.

Men se där! Extrapris på tomatkross! Vilken tur jag har!
Genom att köpa fem stora tetror med tomatkross, i stället för den där enda lilla konservburken jag spetsat in mig på, sparade jag sju kronor.
Naturligtvis krängde jag av mig ryggsäcken (som jag visst glömt att ta med i min utseendebeskrivning) och lastade den full av tomatkross. Efter ett visst sjå med dragkedjan kunde jag hiva upp den på ryggen igen och kliva vidare mot utcheckningsstationen.

Där stod hon. Den där korta, ljusa med lockigt hår, som är några år yngre än jag men som alltid ser sådär sträng ut. Det skulle inte förvåna mig det bittersta om de blir avstämning nu!
Det blev det inte, men kassörskan lyckades ändå stämma av mig med blicken och jag noterade allt att hennes ansiktsuttryck pendlade någonstans mellan rått skratt och ifrågasättande.

Ut genom svängdörrarna utan att ha stött på någon som jag är mer än ytligt bekant med. Pust. Svettkänning under armarna. Siktet inställt på cykeln och vidare färd hem.

Då ringer mobilen igen.
-Hej! Kan du köpa lite mer béchamelsås? Den vi har kommer nog inte att räcka.
-Men jag har redan gått ut ur affären.
-Oj, är du så snabb?
(-Ja, du skulle bara veta…)
-Men då får vi väl klara oss med det vi har.
-Äsch! Jag går in igen.

Och så upprepas proceduren. Med enda undantaget att det inte var extrapris på béchamelsås. Eller, det kanske det var. Det var nog därför jag köpt den från början, och förlett Förundersökningsledaren i lasagnefrestelse.

Den ljusa, korta, med lockigt hår, hade ännu svårare att hålla sig för skratt när jag kom ilandes andra gången. Den där förvånade minen var dock borta. Min uppenbarelse var tydligen ingen överraskning längre.

När jag äntligen påbörjat min fortsatta färd hemåt upptäckte jag att motvind, uppförsbacke och en ryggsäck full av blivande lasagne drar ner tempot betydligt. Och framkallar diverse kroppsvätskor.
Det var inte bara svett som utsöndrades. Näsan fick för sig att börja rinna på bästa brusa-högre-lilla-å-manér. Jag hade varken näsduk eller papper tillgängligt. Det enda jag kunde komma på som skulle, om inte stoppa, så åtminstone fånga upp flödet, var att klistra en binda under näsan.

Jag kanske bör tillägga att även Zäta har vissa gränser. Jag följer faktiskt inte varje infall, oavsett hur genialt det kan verka.
Näsan fick fortsätta rinna och jag segade mig hemåt, ett tramp i taget.

När jag blev omcyklad av en kostymklädd herre med fladdrande byxben tänkte jag bara: Ja, det är väl ingen konst att trampa på sådär hurtfriskt när man inte har fem tetror med tomatkross för blott 27 kronor och en förpackning béchamelsås i ryggsäcken!
Att han balanserade en full ICA-kasse på styret la jag ingen vikt vid.

I morse var det fullt på bussen. Jag tror att en hel skolklass gick på vid de tre närmaste hållplatserna och för första gången fick jag stå upp på väg till jobbet.

I går var sista dagen för mitt periodkort och jag hade en liten fundering om att faktiskt inte förnya kortet utan i stället börja cykla till jobbet. Bra för plånboken och bra för figuren.
Men så bjöd februarivädret på snöblandat regn lagom till att jag skulle fara hem och då flög alla goda tankar på både sparade pengar och daglig motion all världens väg och jag hade inga som helst samvetsbetänkligheter när jag tankade busskortet för ytterligare trettio dagars busskommunikationer.

Den där ståstunden på morgonbussen, och pulshöjningen när jag blev tvungen att vänta ut tåget på treminuterspromenaden till busshållplatsen för hemfärd till trots – jag börjar faktiskt trivas som kollektivresenär!

Tidig morgon på jobbet. Egentligen den enda tid jag unnar mig att titta till min blogg.

I dag har jag skjutsat Guldgossen till skolan. Han åker buss i vanliga fall men just i dag skulle de vara på plats en timma tidigare och Guldgossen var dessutom behängd med pjäxor, skidor och en väska mat och ombyte.
Så här dagen innan sportlovet har nämligen skolan passat på att bjuda mellan- och högstadiet på skidåkning i Falköping. Man kan åka slalom, längd eller pulka.

Jag har förmanat Gulgossen att ta det försiktigt. I morgon åker han ju med kyrkan till Sälen och det vore fantastiskt förargligt om han råkade bryta sig så här dagen innan, och missa resa som han sett fram emot ett helt år.

I går kväll packade båda barnen inför sina skidläger. Förundersökningsledaren var behjälplig i viss mån och jag har kört tvättmaskinen varm för att de ska få med sig tjocka sockar, superunderställ och vissa utvalda kläder. Men på det stora hela har de packat efter eget huvud.
Det är underbart skönt att ha så pass stora barn att de klarar av att tänka själva. Och att de också själva får ta smällen om de tänkt mindre bra. Jag har slängt ut en fråga då och då för att checka att de får med sig det viktigaste – allergimedicin, underkläder, tandborste, men resten får de klara själva.

I stället kunde jag ägna gårdagskvällen åt den redan nämnda tvätten, och åt att försöka klura ut ett utkast till låtprogram inför vår spelning i Grästorp i mars. Roligt, roligt. Jag tror nästan att jag ser fram emot vår spelning lika mycket som barnen ser fram mot sina skidresor.

Jag har redan tröttnat på att inte ha bil. Hur lång tid tog det? En vecka?

Det körde ihop sig redan i lördags när Förundersökningsledaren var ute på isarna, jag skulle till kyrkan och lilla Svalan skulle iväg till en kompis för övernattning. Jag hade lyckats räkna ut att jag borde vara i kyrkan klockan tre för att hinna städa barnlokalerna lagom innan det var dags att börja förbereda fikat till kvällens församlingsmöte.
Lilla Svalan skulle vara hos sin vän klockan fyra och Förundersökningsledaren skulle förhoppningsvis vara hemma tills dess och kunna skjutsa henne dit.
Alltså skulle jag ta bussen ner på stan.

Vid ett åt jag och barnen lunch och jag slog upp Västtrafiks Reseplaneraren (ett fantastiskt verktyg för oss bussburna) för att se vilken buss jag skulle ta.
Jag blev ganska paff när det visade sig att sista bussen för dagen in till centrum gick tio i två.

Det var bara att raska på med mat, dusch och nya kläder för att hinna med bussen. Jag tog med mig en bok i väskan eftersom jag räknade med att få lite tid över efter städningen.

Men inget ont som inte har något gott med sig!
Just när jag kom fram till stan och hoppade av bussen fick jag ett telefonsamtal från en av dem i min serveringsgrupp. Hon och hennes man hade fått akut förhinder så plötsligt var vi två man kort till fikat.
Då var det ju perfekt att jag var på plats i så god tid att jag kunde skära gurka och strimla paprika och dela ost och diska tallrikar innan de andra kom till fyra. Nu hann vi gott och väl med alla förberedelserna även om vi var lite för få.

I går kväll insåg jag att jag gärna skulle ha tillgång till bil flera gånger den kommande veckan.
I eftermiddag ska jag på utvecklingssamtal med Guldgossen, i morgon ska jag i väg på begravning och på onsdag vill jag följa med Guldgossen på synundersökning.

Det löser sig, jag har hittat en lämplig buss i eftermiddag, i morgon får jag ta bilen och på onsdag kan jag sparka igång apostlahästarna.

Bättre billös än rådlös. Men helst varken eller…

Jag har sålt min bil.
Eller… Förundersökningsledaren har sålt min bil rättare sagt. Av en slump skulle man kunna säga om man är sån´t lagd.

Min Saab har sjungit på sista versen ett bra tag.
Batteriet är nästan slut och det är ett litet äventyr varje gång man ska starta den. Ska det gå vägen eller kommer startmotorn bara dra runt några orkeslösa varv och sedan tystna?
Avgasröret har lossnat åtskilliga gånger. Förundersökningsledaren har lagat det med smältlim.
Skärmarna, särskilt de främre, är så rostiga att de hålls samman av silvertape.
Handbromsen har lagt av. Det gäller att alltid komma ihåg att lägga i en växel när man parkerar, och helst göra det på plant underlag för att inte få svårt när det är dags att ge sig iväg igen.
Backen är nästan omöjlig att få i. Det krävs åtskilliga trixande försök, en stenhård fot på bromspedalen och ett krafttag runt växelspaken innan den motvilligt hoppar in i rätt läge.
När det var som kallast efter nyår, och låset till förarsidan frusit, ville sedan inte förardörren stänga sig ordentligt. Under en spännande färd hem från jobbet gled dörren upp några gånger.

Sista datumet för besiktning närmar sig och vi hade bestämt att skrota bilen innan dess. Förundersökningsledaren hade utfört det han är bäst på och tagit reda på att skroten i Götene nog skulle ge oss minst 500 kronor för bilen, bara den tog sig dit för egen kraft.
Sommardäcken hade Förundersökningsledaren tänkt sälja till våren och så hittade han en reparationshandbok som han köpt på sig i något av Saabens tidigare, lite piggare stadier av livet. Den satte han ut till försäljning på Blocket.

När en presumtiv köpare hörde av sig en kväll och undrade om boken fanns kvar, kläckte Förundersökningsledaren impulsivt ur sig: -Ja, och om du vill kan du få köpa en reservdelsbil också.

Det slutade med att mannen, som bara tänkt köpa en bok, fick med sig både bok, bil och sommardäck. Och vi slapp besväret med att köra bilen till skroten och att försöka sälja sommardäcken lite senare.

Numera åker jag buss. Ibland, om det är något särskilt, som när det var utvecklingssamtal för lilla Svalan i veckan, får jag låna Förundersökningsledaren bil till jobbet. Jag är inte odelat positiv till förändringen. Jag försöker tänka på pengarna vi sparar genom att bara ha en bil, på miljön som mår bättre av att jag åker kollektivt, på mina ben och lungor som kommer må bättre när jag så småningom kommer cykla till jobbet i vackert väder (för inte kommer det väl regna och blåsa något under våren!), men det känns ändå lite tungt.
Eftersom jag är uppväxt som bilburen ungdom, på landet, så känns det som en stor del av min frihet försvunnit tillsammans med bilen. Jag vet att det är fånigt. Vi klarar oss förmodligen gott med bara en bil. Vi bor precis intill en välfrekventerad busshållsplats. Jag jobbar på nära håll, centralt i stan. Barnen är tillräckligt stora för att själva kunna ta sig till och från skola och aktiviteter.

Men ändå. Den bilburna ungdomen har just förvandlats till en vanlig, tråkig, förvärvsarbetande tant.

Skolornas höstlov är en fantastisk uppfinning!
Vilken utmärkt anledning till att ta ledigt från jobbet och resa i väg för att ladda batterierna just när höstens guldgula och klarluftade fas övergår i en betydligt gråare och kallare.

Eftersom jag har förmånen att ha en syster som bor i Italien så styrde familjen Zäta kosan mot varmare breddgrader. Först för några dagars skönt umgänge med Italiensystern, hennes man och deras två gossar, och sedan för några dagar i Rom.

Förundersökningsledaren hade gjort sig förtjänt av sitt epitet och planerat in de för oss viktigaste sevärdheterna utifrån kartan och vi var alla duktiga till att promenera så vi hann med allt vi tänkt och lite till. Att vi bodde i en lägenhet “mitt i smeten” gjorde inte utgångsläget sämre.

Efter tre och en halv dag med historiens vingslag fläktandes i nacken kan jag konstatera att Rom är en stad av gatsten, tiggare (företrädesvis äldre kvinnor), idiotiska trafikregler (som gör att man inte kan vara säker på att komma helskinnad över gatan även om du går på övergångsstället vid grön gubbe), renoveringar (jag imponerades av hur mycket tid och pengar kommunen lägger ner på att hålla sin stadsbild i trim (jag hoppas de får EU-bidrag)), ambulanser (som hördes med ojämna mellanrum dag och natt (inte konstigt med de trafikreglerna)), poliser (i varenda gathörn), rökare, duvor, statyer, kyrkor, påstridiga försäljare (som dock var lätta att pruta med), trappor (jag kommer ha träningsvärk i vaderna i flera dagar) och stora flockar kajor som flyger svepande över himlen i skymningen (och när det blivit mörkt sitter de i träden och bajsar på alla som passerar förbi (utom på Guldgossen för han rörde vid Petrusstatyns högra fot när vi var inne i S:t Peterskyrkan och det sägs bringa tur för resten av livet.))

Jag har kastat en slant över axeln i Fontana di Trevi och har alltså möjlighet att komma tillbaka igen. Då ska jag äta mer glass och se till att vi hyr ett hotellrum eller en lägenhet med hiss.

Vilken helg jag varit med om!

Först var det god mat och trevligt umgänge med arbetskamraterna på Bakgår´n under fredagskvällen. Tänk tapas med mozarellagratinerat vitlöksbröd och havskräftor bland annat.

Sedan var det packning och god fisksoppa på lördag förmiddag innan vi delade ut barnen för att ge oss iväg och fira bröllopsdagen på för mig hemlig ort.

Slutligen blev det en och en halv dag på Vann spahotell på Västkusten med god mat, vackra omgivningar, fyra och en halv timma i varmt vatten och inte minst välbehövlig tid med Förundersökningsledaren.

När vi for hem stannade vi till på Torp i Uddevalla och åt mer god mat på Restaurang Briggen innan vi samlade ihop våra älsklingar och for hem för att packa upp igen.

Att jag inte gått upp ett enda hekto under helgen måste innebära att riktigt duktiga kockar kan laga gourmetmat utan mängder av fett.

Helgen tillbringades storstilat hos Falunsystern och hennes familj. Vi har spelat spel (ett nytt roligt som går i samma stil som Carcasonne och som Falunsystern fick i födelsedagspresent av svågrar och svägerskor), badat i Ludvikas familjebad (det var fantastiskt roligt att få se lille Falunkorven plaska loss ohämmat) och ätit så magen står i fyra hörn (Falunsystern hade bakat de godaste pajerna jag någonsin ätit och sen dessutom en massa smarriga kakor).
Men framförallt har vi umgåtts; pratat, skrattat och bara varit tillsammans!

Det var nästan så att vi inte ville åka hem i går eftermiddag, och ändå var det skönt att komma hem i går kväll. Konstigt det där. Men praktiskt!

I går var jag svindlande nära att bli påkörd av en man som ignorerade rödljuset när jag svängde av mot jobbet.

Dagen började på sämsta tänkbara sätt – för Förundersökningsledaren.

I dag drar han till fjälls med sju andra glada vandrare.
Klockan var ställd på fem för att Förundersökningsledaren skulle hinna frukostera och förbereda det sista.
Halv sex ringde mobilen och en vandrarvän meddelade att han var på plats för upphämtning.

Varken Förundersökningsledaren eller jag har hört något väckningslarm.
Förundersökningsledaren for upp som skjuten ur en kanon och rev ner både telefon och klocka och lite annat som låg på sängbordet.
Sedan tog det inte mer än åtta minuter (jag tog tiden) att göra alla morgonbestyr och sätta nyckeln i låset.

Vi har varit på Kos en vecka. For förra fredagen och kom hem natten till i lördags.

Det har varit både bra och dåligt. Vi har badat och mått väl av mat och fin service men det har varit för varmt. 42 grader som varmast. Jag mår inte så väl av sol och värme.

I dag har vi varit i Borås djurpark tillsammans med Förundersökningsledaren familj.
Vi har sett lekande apor, långhalsade giraffer, snablande elefanter, pansarbestyckade noshörningar, prunkande påfåglar, köttiga grisar, slimmade sälar, rosa flamingos och bäst av allt – två otroligt söta små killingar. Barnen kunde knappt slita sig från gethägnet och Guldgossen ville att vi skulle köpa oss en av killingarna hem.
I stället köpte han en mjukisuggla strax innan vi lämnade djurparken. Den heter Hedvig och var så gossig att jag själv blev sugen på att köpa mig en. Jag gjorde dock inte det, utan räknar med att kunna krama lite på Hedvig i smyg.

Efter djurparken for vi in till Borås och åt middag på Jensens Böfhus.
Förundersökningsledaren och jag var de enda som slog på stort och unnade oss trerätters. Räkcoctail till förrätt, grillad kyckling med ugnsstekta rotfrukter, skivad potatis och bea till huvudrätt samt ljummen belgisk chokladkaka med jordgubbssylt och mjukglass till efterrätt.
Maten var tyvärr inte sådär överdrivet hurra.
Räkcoctailen var smaklös och blöt och bestod bara av isbergssallad, några räkor med rhode islanddressing och en körsbärstomat.
Kycklingen var torr och bean smakade nästan ingenting.
Men efterrätten var väl tilltagen och jättegod. Jordgubbssylten var dock bara en lite tjockare jordgubbskräm, helt slätpasserad.

Pilotbroderns yngste son hade mest sett fram emot att få se elefantbajset i djurparken och blev helt nöjd med dagen efter en stund utanför savannen.
På frågan vad Förundersökningsledarens systerson tyckte var det roligast djuret svarade han: -Den stora röda traktorn!

Familjen Zäta har varit i Italien en vecka. Vi har hälsat på Italiensystern och hennes familj och dessutom varit en sväng till Venedig. Vi kom hem i går kväll.

Vi har haft en jättebra vecka. Solen har lyst och värmt oss med upp till 26 grader.
Vi har haft en rätt dålig vecka. Det har regnat och varit kallt.

Vi har haft en jättebra vecka. Italiensystern och hennes man (kanske främst hennes man) har bjudit oss på god och vällagad mat och vi har naturligtvis också restaurangfrossat i italienska klassiker som pizza, pasta och lasagne.
Vi har haft en jättedålig vecka. Guldgossen har haft ont i magen. De tre sista dagarna hade han ont hela tiden, ibland så illa att han grät. Dagarna innan hade han “bara” ont flera gånger om dagen.

Vi har haft en jättebra vecka. Vi bodde på hotell två nätter utanför Venedig och besåg vattenstaden under en dag.
Vi har haft en jättedålig vecka. Guldgossen kräktes upp frukosten på morgonen innan vi skulle in till Venedig så lilla Svalan och Förundersökningsledaren fick åka själva. Först efter lunch piggade Guldgossen på sig såpass att vi också kunde åka dit.

Vi har haft en jättebra vecka. Vi har bland annat varit ute i naturen och letat skatter (geocashing) tillsammans med min syster och de små italienkusinerna.
Vi har haft en dålig vecka. Lilla Svalan slog i bakhuvudet i en träplanka när hon skulle slänga sig bakåt i sängen och jag var rädd att hon fått hjärnskakning och låg vaken stora delar av natten för att kontrollera att hon inte blev medvetslös. Några dagar senare fick hon syn på en rosa motorcykel när vi var på promenad i Verona och gick rakt in i en lyktstolpe och fick en rejäl bula och mer huvudvärk.

Vi har haft en jättebra vecka. Vi har umgåtts med Italiensystern och hennes familj och det är så skönt att få träffa dem emellanåt.
Vi har haft en jättedålig vecka. Guldgossen fick feber på tisdagskvällen och hade feber ända fram till i morse. Emellanåt hade han feberfrossa. Natten till fredagen hade han sådan frossa att han nästan inte kunde sluta skaka. När han kom till sans på morgonkvisten berättade han att han inte fattat att det var han som skakade. Han kunde inte förstå varför någon skakade hans säng så vådligt.

Vi har haft en jättebra vecka. Min systers familj bor i en rejäl lägenhet och vi fick en hel våning för oss själva. Vi har fått god omvårdnad med maten serverad, bäddade sängar och allsköns uppassning.
Vi har haft en jobbig vecka. Jag har sovit jättelite, dels av oro för barnen, dels för att jag måst vara uppe och kissa stup i kvarten och dels för att jag är så fånigt lättväckt och har vaknat av alla ovana ljud.

Vi har haft en jättebra vecka. Våren i Italien är naturligtvis mycket längre gången än här hemma. Flädern blommade överdådigt överallt och jag har fått en massa nya sug för min egen trädgård.

Och när vi kom hem har det blivit vår här också. På riktigt!

Åter hemma från Lindvallen och fyra fantastiskt härliga, roliga dagar i glada vänners lag. Det var länge sedan jag skrattade så mycket, sov så lite (det var ganska lyhört) och kände mig så avslappnad.

Vi for upp i onsdags, direkt efter jobbet. Efter att vi installerat oss i stugan och skrotat lite gick vi till en av restaurangerna och intog en sen och mycket efterlängtad middag. Jag åt något i stil med Cho Chi (wookad kyckling med färska grönsaker i kokosmjölk och röd curry) och de andra åt antingen thailändskt, pizza eller en rejäl köttbit.

På torsdagen tillbringade vi fyra timmar i äventyrsbad/spa. Jag simmade 3000 m. Först 1000 m på 30 minuter. Det var jag riktigt nöjd med, särksilt som motionssimmet var integrerat i äventyrsbadet och jag ständigt fick väja för badande barn och deras lekande föräldrar. Desstum, som en extra svårighetsgrad, blåstes det på med ett rejält bubbel med jämna mellanrum från en ca 70 X 70 cm stor platta på bassängbotten.

Efter de första tusen metrarna vilade jag i fem minuter (i väntan på att bubblorna skulle stanna av. Sen körde jag tusen meter till och det tog 35 minuter. Det gjorde mig lite besviken men i stället för att hänga läpp gick jag tillbaka till duschrummet med mina simglasögon och anslöt sedan till mina arbetskamrater och utforskade en riktigt skön utomhuspool med jättevarmt vatten, hårda duschar och en vägg pyntad med masserande jetstrålar.
Vi lekte också en stund i vågpoolen och låt oss forslas runt i en strömvirvel.

Jag kände mig ju inte fullt nöjd med min sista siminsats så som straff fick jag simma tusen meter till (denna gång utan simglasögon och med nosen mestadels över vattenytan) innan jag kunde avsluta med ännu en runda i den jättevarma utomhuspoolen.

På torsdagskvällen lagade vi tacos och spelade spelet “När och Fjärran”. Plötsligt var klockan halv två och eftersom den mest skidsugne av oss tagit reda på att skiduthyrningen skulle öppna klockan åtta och bestämt att vi då skulle hänga på låset, så var det bara att pallra sig i säng.

Sex minuter över sju vaknade jag på fredagsmorgonen av att någon snöt sig i rummet intill.
Tjugo över åtta var vi på plats för att hyra skidor och upptäckte att uthyrningen inte öppnade förrän halv nio. När liftarna drog igång vid nio var vi i alla fall bland de första upp i backen.

Det var sju år sedan jag åkte slalom sist och då slutade äventyret med att jag hade dödsångest och fick åka skoter nerför backarna.
Den här gången var det dock ingen som satte press på mig och jag kunde ägna tre och en halv timma åt att kava upp och ner i en alldeles lagom blå backe och alldeles för mig själv. Eftersom jag aldrig lyckats lära mig hur man reser sig på egen hand med skidor, slalompjäxor och allsköns vadderande klädsel så såg jag helt enkelt till att låta bli att falla.

När klockan började närma sig lunchdags insåg jag att jag inte skulle klara av att slaloma mycket länge till för jag hade fruktansvärt ont i hälsporrarna. Jag insåg också att det var ganska dumt att inte ha med sig mobilen för att kunna sammanstråla med resten av resesällskapet.
Det var bara att bita i det sura äpplet och plocka med sig skidor och stavar och pjäxa sig tillbaka till stugan och hämta mobilen. De andra satt i en våffelstuga och hade det skönt i andra änden av liftsystemet så jag åt en banan och spände på mig pjäxor och skidor igen och tog mig tillbaka till skiduthyrningen. Där lämnade jag tillbaka utrustningen och väntade en stund på de andra. Mina vanliga skor var vackert inlåsta i bilen och bilnyckeln befann sig i våffelstugan alternativt ute i slalombackarna.

Efter dusch och en omgång “Fråga Lund” åt vi middag i en sportbar. Därefter bowlade vi några timmar. Jag är inget bowlingess direkt men det är väldigt roligt och en och annan strike lyckades jag i alla fall få till.

Som avslutning på kvällen spelade vi TP “hemma” i stugan. Nu var vi tröttare än lovligt och klockan hann bli mycket igen. Lagom till att jag tagit mitt förnuft till fånga och gick och la mig kom jag dock in i andra andningen och var tvungen att ligga och läsa en god stund innan jag kunde somna.

I går for vi hem. Jag hade trott att vi skulle stanna till i dag men eftersom de flesta valde att åka hem en dag tidigare så gjorde jag det också.
När jag klev innanför dörren vid fyratiden mötte jag en väldigt förvånad Förundersökningsledare. Jag hade nämligen inte berättat att jag var på hemväg, inte ens när han ringde mig på mobilen och jag befann mig i höjd med Källby.
Lilla Svalan hade ringt mig på morgonen och gråtit av saknad och jag får erkänna att jag längtat en hel del efter mina telningar också även om resan var en riktig höjdare.

Så stort tack till företaget som bjöd på både resa och övernattningar!

Nackspärren håller på att ge med sig. Jag körde lite värme på nacken i morses också och nu känns det bättre.

Någon som däremot inte mår så bra är min bil. Han lider av grava underredesproblem. Det är något som skramlar och väsnas och i går fick jag se att avgasröret hängde lite på sniskan.

Förundersökningsledaren ska ta sig en titt i kväll. Jag har kört irriterande sakta till jobbet i dag. Mina medtrafikanter var nog till och med mer frustrerade än jag.

I helgen har familjen Zäta varit i Göteborg. Förundersökningsledaren fick ett fint erbjudande om hotellövernattning och bokade redan i advent.

Förutom hotellnatt och frukostlyx har vi även hunnit med att träffa några av Förundersökningsledarens syskon och så har vi varit på museum. Först naturhistoriska och sen sjöfartsmuseét. Det sistnämda var en hit på grund av fartygssimulatorn på tredje våningen.

Det var inte lika hit-likt när hotellet ville ha dubbelt betalt av oss när vi checkade ut. Det pris vi fick när vi bokade via nätet inkluderade tydligen inte tillägget för barnens sovplatser, trots att vi fyllt i alla uppgifter rätt.
Både Förundersökningsledaren och jag surnade dock till på receptionisten, som fick ge sig efter lite dividerande och uppringande av chef.

När vi lämnade hotellet önskade oss receptionisten en trevlig fortsättning på dagen, och det fick vi trots att hon först gjort sitt bästa för att förpesta den.

Klockan är halv nio och gryning smyger sig snabbt på vårt bostadsområde med sina rosaaprikosa färger. Jag ser genom kontorsfönstret hur ett tunt molntäcke drar bort och skingras.

Det är bra.

I dag ska jag nämligen flyga.

I höstas vann jag en timmas flygtur med en motorseglare vid missionsauktionen i Skälvums Missionshus. I går förmiddags ringde mannen som flyger och frågade om jag kunde inkassera vinsten.
Om ingen dimma eller för hård vind vill störa flygturen så ska jag snart ge mig av för att uppleva Lidköping från ovan.

Update:
Nej, det blev ingen flygtur. Piloten har ringt och sagt att vinden är på gränsen till för kraftig i byarna eftersom den kommer fram sidan. Han erbjöd sig att åka ut till Hovby och göra en provstart (och framför allt landning) men jag tyckte det är bättre att han sparar både tid och flygbränsle och att vi skjuter fram flygövningen till en annan dag.

Bråttom, bråttom på väg hem i bilen efter kontrollbesiktning och matinköp. Strax ska familjen iväg på luciatablå. Jag funderar på vilken väg som egentligen går fortast; yttervägen genom rondellen eller innervägen genom Tofta.
Yttervägen tillåter 80 km/h men är längre. Toftavägen erbjuder bara 40 km/h men är kortare.

En väldigt långsam trafikant framför mig avgör mitt vägval. Hon blinkar inte in i avfarten mot Tofta utan kör rakt fram mot rondellen. En långsam förare i bilen framför skulle göra vilket vägval som helst felaktigt och dessutom spä på med ohälsosam frustration.

Jag blinkar och är på väg att svänga höger mot Tofta. Tyvärr har jag inte hunnit uppmärksamma att någon i den mötande trafiken också är på väg mot Tofta efter sin vänstersväng. Jag ligger redan i avfartsfilen och kan inte ändra mig.

Vad är det som är värre än att ligga bakom ett långsamt fordon, som man kanske kan få chansen att köra om?
Jo, att hamna bakom en polisbil!

I helgen har vi varit i Ludvika och hälsat på Falunsystern, hennes man och deras underbara, ljuvlige lille Falunkorven. Det var barnvälsignelse på lördagen.

Falunsysterns man är ett underverk, bland annat i köket.
Efter barnvälsignelsen bjöd han på tre olika sorters pizzasnurror och sedan var det kak- och gudisbuffé med tio olika sorter där han bakat allt själv.
Och som kronan på verket – glace au four!

Allra godast var nog de rejält tilltagna chokladbollarna som doppats i 70 %-ig choklad och dekorerats med en knapp av mörkrosa mandelmassa.

Jag har gått upp 1,1 kilo från lördag till måndag morgon!

Jag kör en främmande bil.
Jag kör från Göteborg på okända vägar.
Det är novemberkväll och så höstmörkt som man bara kan tänka sig.
Dimman seglar mot mig i tjocka sjok utmed vägen. Bitvis är den flortunn och knappt besvärande men så, utan förvarning, slår den till med sin vita knytnäve mot bilrutorna och förblindar allt och alla.

I bilen transporterar jag min dyrbaraste skatt.
Två sover i baksätet och bredvid mig i fram sitter en och halvslumrar.

Jag ömsom kröpkör, ömsom skyndar på för att hinna hem innan även jag blir bergatagen av tröttheten. Jag blir omkörd, kör själv om, blir omkörd igen. Koncentrartionen är på topp. Radion är avstängd. Allt är tyst.

När vi kommit hem och gått och lagt oss känner jag att jag fått träningsvärk i låren.

Det har hunnit bli mörkare medan vi varit på resande fot.

Det är det första jag tänker när vi närmar oss hemmet efter fyra dagars bortavaro. Och sedan ser jag att alla de fina röda bladen blåst ner från blåbärsbusken men att de rosa rosorna blommar så som de aldrig gjorde i somras, när jag trodde att min lilla buske dött.

Det är skönt att komma hem igen. Skönt att i sävligt mak packa upp, sätta på en stinkande diskmaskin och fylla tvättmaskinen.

Det känns otroligt märkligt att det inte är söndag, utan en helt vanlig tisdag. Visst ska det väl vara söndag när man kommer hem från en helgresa?
Men nu ska jag landa efter resan och ladda om inför en fjuttig arbetsvecka.

Snart är det helg igen!

Lika bra att brascha på med bilder medan det funkar och jag har datorn för mig själv.
Förundersökningsledaren stryker (mig medhårs med att stryka tvätt) och barnen tittar på Simsons.

Visby välkomnar oss med en skog av segelbåtsmaster i solnedgången. Vi nöjer oss med att kasta ett öga på den gamla hansastaden medan färjan lägger till. Sedan kör vi mot Ljugarn.

Innan solen går ner har vi fått upp tältet och fram stolarna för att rasta benen efter den långa färden. Varför gör man så egentligen? Åker en massa mil i bil och så fort man gått ur bilen slår man sig tacksamt ner i första bästa stol. Som om man inte suttit tillräckligt!

Tältet blev vårt mobila hem under den tio dagar långa resan. Det är ett riktigt bra tält. Det finns två sovrum och ett allrum, plus stor uteplats som synes!

Guldgossen läser en stund i hans och lilla Svalans sovrum. Med liggunderlag och bra sovsäckar är det ingen risk att man fryser på natten.
För säkerhets skull har jag kompletterat packningen med mössor och tjocka sockar, men det var det ingen av barnen som använde.

Förundersökningsledaren är en hejare på att packa. Och tur är väl det, annars skulle vi inte fått med hälften av alla saker som trängdes i bagaget på Volvon när vi drog till Gotland tidigare i somras.
Som en följd av det minutiösa packandet kunde vi inte stanna på en enda loppis, trots att det vimlade av dem på hela ön.

Här kommer färjan som tog oss med på årets semestertripp – min drömsemester!

Från färjan såg vi några andra flytetyg i hamnen. Förundersökningsledaren var mest intresserad av katamaranen medan barnen……höll ögonen på den här “räserbåten”.

Lilla Svalan på väg att lämna Sverige.
-Gotland hör också till Sverige, försökte vi förklara.
-Jag vet, men det är inte det riktiga Sverige, envisades hon.

Guldgossen med vind i håret.

Vi packade raskt efter jobbet i fredags. Några klädpaltor till ombyte, pyjamas och i sista stund kom jag ihåg tandborstarna. Så satte vi oss i bilen och for den korta sträckan ut till båten. Amadeus låg snällt förtöjd vid bryggan och väntade på att bli bebodd.

Vi styrde kosan mot Krösaholmarna. På den ön vågar ingen som inte är med i Krösaklubben lägga intill, men vi hittade fina släta klippor på Långön mitt emot. Vindriktningen var inte den bästa men på kvällen mojnade det och vi fick en härligt lugn afton tillsammans med grillade hamburgare, pringles och en massa mygg.

När solnedgångsshowen var slut, maten uppäten och myggplågan blev för svår flyttade vi in under kapellet och spelade Uno tills klockan var halv tolv. Eftersom vi inte lyckats ragga upp något båtsällskap var det bara vår familj och vi upplevde förvånat och tacksamma hur roligt vi kan ha tillsammans. Skratten rullade över den blanka vattenytan och jag hoppades att de skulle fortplanta sig ända bort till Krösaklubben.

När vi slutligen kröp till kojs upptäckte jag att jag glömt packa ner nattmössorna. När jag vaknade på natten och frös drog jag istället in kudden ordentligt i sovsäcken och knöt igen om huvudet. Så kunde jag sova varmt och gott ända till kvart över sex då jag behövde gå på toa.

Nackdelen med att sova tätt tillsammans med sin familj i en båt, är att man väcker omgivningen om man får för sig att spankulera omkring eller väsnas genom att lämna båten. Jag knep i stället, i dryga (och jag kan lova att de var dryga) två timmar, tills övriga familjen börjat vakna till.

Efter frukost och morgonritualer (tandborstning och morgondopp (inget dopp för mig, jag gillar att behålla nattvärmen så länge det går)) tog Förundersökningsledaren med sig barnen i gummijollen för lite fiskafänge.
Jag satt kvar i båten och ämnade läsa i min nyöppnade “Hedersskuld” av Tom Clancy. I stället för läsning blev det dock skrivning. Jag förde över 2009 års händelser och födelsedagar i 2011 års almanacka. Lite sent påtänkt kan man tycka eftersom mer än halva året har gått, men bättre sent än aldrig tycker jag. Nu har jag bara 2010 års dagar att gå igenom kvar.

Morgonstiltjen övergick till några krusningar på den lugna vattenytan. Efter en stund blev det små guppiga vågor och till slut blåste det så pass mycket att det inte var roligt att ligga kvar längre.
Efter lunchen beslöt vi att bryta upp och ge oss tillbaka in i vår egen del av skärgården. Förundersökningsledaren hade kontaktat några av våra båtvänner och visste att det väntades sällskap i närheten av Billingsön.
Barnen drog sig ut med gummijollen och jag kastade loss från Långön medan Förundersökningsledaren drog in ankaret. Jag var inställd på lite spänning eftersom vågorna och vinden drev oss mot grunden vid land men Förundersökningsledaren var stark och snabb med ankaret så det som kunde blivit en lite för spännande situation blev i stället en uppvisning i precis hur man ska bete sig vid vind. Huvudnyckeln låg naturligtvis i att Förundersökningsledaren ankrat upp tillräckligt långt från land redan när vi kom på fredagen.

Efter en stunds färd i farleden vek vi av och angjorde ny landstigningsplats bland våra vänner. Där var det bättre lä för nordösten och vi fick uppleva hur varm och go solen verkligen var. Så varm och skön att det blev bad efter middagen. Till och med jag kastade mig i det 18-gradiga vattnet.

När jag letade efter min bikiniöverdel fick jag dock göra det förgäves. Förundersökningsledaren hade packat badväskan och tydligen tyckt att frun hans skulle bada topless. Med halva församlingen som åsyna vittnen var jag dock inte särdeles sugen på det (och inte Förundersökningsledaren heller) så jag använde helt sonika BH´n som bikini och tog en liten badsession. Det var kallt men skönt.

Jag simmade några meter från båten och strandade vid fötterna av en grillande familj. Där satt jag i vattnet i trevligt samspråk med två andra kvinnor, ända tills…

…En fiskmun läppjade några provande tag på min ankel. Det är svårt att inte skrika och sprattla när man blir påsmakad av en fisk. Visserligen finns det människor som betalar dyra pengar för att få uppleva det jag nu fick gratis men det hjälpte liksom inte. Jag kan ganska snabbt upp ur vattnet och beslöt mig för att soltorka min våta BH.

När kvällen smög sig på packade vi ihop våra pinaler, vinkade hejdå till de vänner som fortfarande var kvar på klipporna och gled mot hemmahamn med den nedgående solen i aktern.

När jag nu sitter och tittar ut på de ståtliga tallarna som omger vårt bostadsområde ser jag himlen som en gråblek fond och ett finfördelat duggregn fladdrar i förgrunden. Jag är inte ett dugg ledsen att vi inte följde våra vänners uppmaning om att stanna kvar över natten utan i stället höll oss till vår uppgjorda plan och for hem.

Det är nu, när semestern redan börjar kännas avlägsen och regnen avlöser varandra, när goda vänner talar om hösten och drar till Turkiet, det är nu det är skönt att plocka fram sina semesterbilder. Att ta fram en bild och liksom landa i den för en stund, att återuppleva värmen, vinden, havet, sanden, känslan av långa dagar utan rutmönster – det är en lisa för själen.

Och det var här jag ämnade lägga upp några bilder från vår Gotlandssemester men “one” (där min blogg bor) vill inte gå med på det, så jag får väl försöka minnas de där dagarna om dagarna ändå.

Efter sex dagar till sjöss kom vi hem i går kväll, sent.
Egentligen skulle vi stannat ute med båten tills på lördag, men eftersom väderprognosen utlovade blåsigt och slut på de solstinna sötebrödsdagarna så lyckades jag övertala Förundersökningsledaren om tidigarelagt hemfärd.

Vi har ändå hunnit med både Hökön, Lurö, Mille skärgård och Tössebäcks skärgård.
Det var i lördags vi gav oss av och det dröjde ända till måndag kväll innan finvädret dök upp, men då kom det med besked. Tisdagen var fin och onsdagen och torsdagen har varit kanonfina med idel sol och badväder. Till och med jag, som av barnen fått tilltalsnamnet “Badkrukan” har njutit av flera sköna dopp i det 20-gradiga vattnet.

Det bästa med resan har dock varken varit det vackra vädret eller de vackra omgivningarna. Det bästa har tveklöst varit det goda sällskapet. Vi har haft turen att “hitta” en familj som också har båt och som är lagom äventyrslystna och sugna på långresor till sjöss. Att de sedan visar sig vara övermåttan trevliga, roliga och sällskapliga gör verkligen inte saken sämre.

Mina fyra semesterveckor är slut och jag ska börja jobba på måndag igen. Jag erkänner att jag lider av en viss börja-jobba-ångest men vi har verkligen sugit musten ur vår semester det här året med både båtliv, Gotlandsresa och systersamvaro.

Sent i går kväll kom vi hem efter 10 dagar på resande fot. Nja, vi har väl inte rest hela tiden. En hel del stilla camping har det blivit också.

Först stannade vi fyra nätter på Ljugarns camping, sedan två på Sudersands Semesterby och camping och sedan ytterligare två på Visby Strandbys camping innan vi stannade en natt hos Förundersökningsledarens syssling med familj i närheten av Katthult.

När vi kom in i Lidköping i går utbrast Guldgossen:
-Åhhh, Lidköping! Vad skönt det känns!

Jag, som inte är infödd, tyckte ändå det var skönt att komma hem men jag har verkligen njutit av resan också. Om Gotland kan man säga mycket och jag tror jag sammanfattar det bäst såhär:
“Jag vill tillbaka!”

Jag hade slängt in väskan i bilen, placerat mig på sätet med händerna på den varma ratten. Jag hade startat motorn, svängt ut från parkeringsplatsen och stannat till vid första rödljuset.
När det slog om till grönt och jag släppte upp kopplingen för att fara iväg, kärringdog bilen.

Det är irriterande det där. Kärringstopp är så pinsamma.
Och inte blev det bättre för att damen bakom mig började tuta. Hon tyckte väl såklart att jag skulle köra i väg och det tyckte jag också, men jag kunde ju inte.
När den otåliga damen tutat två gånger tog alla mina gjuta-olja-förmågor slut och jag slängde upp en noga utvald kroppsdel i luften. Damens ansiktsfärg växlade från ljust rosa till djuprött och hon tutade som vid högvinst på en bilbingo och svängde sedan ut bredvid mig och fortsatte förbi.

När jag fick igång bilen rök det ohälsosamt och oroväckande svart och mina farhågor besannades av att bilen gick trögt både åt sidorna och framåt.
Jag stannade till vid närmaste mack och halade fram mobilen för att ”ringa en vän”. Mobilen gjorde ett litet blinkande och sedan lyste texten ”Slut batteri” upp displayen. Den trevlige lille killen på macken lånade snällt ut sin telefon och min vän lovade snällt dyka upp – efter att han lagat middag och sett till att våra barn fått något i magen.

Jag hann handla på ICA medan jag väntade på assistans.
Förundersökningsledaren skrattade gått åt mig som trott det var bromsarna som nupit. Det är faktiskt ett ganska vanligt saabproblem (nyper inte ledningen lönen så är det bromsskivorna som nyper) men den här gången var det en rem (fläktremmen?) som hoppat av och slagit ut bland annat servon.

Nu har min vän/man beställt tid för reparation och lånar ut sin bil till mig de närmaste dagarna. Även om jag har semester måste jag ju kunna förflytta mig. Han får ta cykeln i stället.

I går kväll kom vi hem till ett genomvarmt hus. Jag ställde upp dörrar och fönster för att skapa lite gnomdrag men det ville sig inte riktigt eftersom det var vindstilla ute. Kvällsbrisen, i den mån den överhuvudtaget existerat, hade redan dragit förbi.

Trots värmen sov vi alla gott i natt efter att ha befunnit oss på resande fot en hel dag.
Vi har varit på Legoland över långhelgen tillsammans med vänner. Det har varit ivanligt lyckat med massa roligheter. På nerresan hann vi även med Ålborgs zoo och en hotellnatt och campingen vi bodde på i närheten av Billund hade ett litet poolområde till barnens stora förtjusning.

Nu är det plötsligt vardag igen. Jag erkänner att jag gärna varit ledig en dag till för att packa upp, tvätta och sköta om min trädgård som behöver en öm hand, men jag har ingenting emot att jobba heller. Vardagen är ändå det tillstånd jag är mest van vid!

I morse tog jag bussen till jobbet.
Inte för att jag är en så stor miljövän och vurmar för det kollektiva.
Inte för att jag inte skulle kunnat ta bilen.

Nej, det var för att jag haft cykeln på reparation och har möjlighet att hämta hem den i dag.

Jag känner mig som ett barn när jag åker buss.
Det är spännande.
Jag tittar hela tiden ut genom fönstret och ser nya saker. Blommor som redan slagit ut, ett hästhinder som några fantasiridande barn satt upp i skogen, ett uterum som skulle behöva städas, en fasad som är nymålad i en för skarp färg, ett äpplträd som någon beskurit i förhoppningen att få äpplen men som nog är på väg att dö, en stor sten i en trädgård med en liten groda på toppen…

Och så pirret i magen när min hållplats närmar sig. Hur länge ska man vänta innan man trycker på pling-knappen? Ska man sitta kvar tills bussen nästan stannat eller ställa sig upp vid utgången och vänta under en kort stunds balansakt?

Så stolt över mig själv.

Har just besiktigat släpet och lyckades med konststyckat att INTE köra ner i smörjgropen.

Nu får det bli ett bildrikt inlägg till, innan jag tar kväll.
Jag vill ju såklart visa några bilder från påsken. Det lär inte bli mycket ägg, men en hel del hår…

Innan vi for till Ludvika var jag långhårig och grann.Det här kortet har Guldgossen tagit. Han har vissa talanger som fotograf. Jag är inte alltid lika nöjd med Förundersökningsledaren bilder.Särskilt missnöjd var jag innan jag kom på att jag kunde hiva upp handduken såpass långt att kärlekshandtagen på ryggen doldes.

Direkt efter sushimiddagen på långfredagen fick jag Falunsystern att plocka fram saxen. Guldgossen var behjälplig också, och bistod med en rulle toapapper. Näsan läckte nämligen envist av förkylningen och jag hann med många snytningar innan frisören var klar.

Notera hur jag käckt håller upp högerhanden för att dölja näsan. Jag har stoppat in en stor papperstuss i ena näsborren, för att slippa det värsta läckaget, och jag ville inte riktigt visa upp detta på bild.

Nu är det påskafton. Jag är klippt och tonad och stylar framför kameran. Det är svårt att fatta att det här var det foto som blev bäst av de femtioelva jag tvingade Förundersökningsledaren att ta…

…särskilt när man jämför med det här kortet som Guldgossen brände av i förbigående i köket, underifrån, när jag var oförberedd, och lite varmrosig. Men håll med om att jag ser mycket naturligare ut från den här vinkeln.

I köket var jag som vanligt i mitt esse. Jag fick tillåtelsen att fixa efterrätten på Falunsysterns grillkalas på påskafton. Vi var 18 personer. Alla åt inte marängbon med citronkräm och vispgrädde, så några blev turligt nog över till påskdagen.

På lördag förmiddag hade vi en riktig fotosession med Förundersökningsledaren som proffsfotograf, Falunsystern och hennes mans fina vägg som bakgrund, och oplanerat matchande kläder.
Här är några av fotografierna.Mamma, Falunsystern och jag.
I slutet kom jag på att jag kunde dölja min stora byst bakom Falusysterns rygg. Jag ser lite påsättlig ut men det var det värt.

Förundersökningsledaren tog några syskonbilder också och jag saknade Italiensystern lite extra just då.Det är ju inte så ofta vi träffas, och när vi väl gör det så brukar vi ha fullt upp med annat (mat, barn och prat) än att styla framför kameran.

Till sist ett kort på helgens värdar som ställde upp på att bli invaderade av hela Zätafamiljen plus min mamma.

En av de roligaste sakerna vi gjorde i Italien var att åka pulka i Alperna. Hur låter det? Pulka i Alperna!

Ännu roligare var att det var en strålande solskensdag med plusgrader och värme genom termobyxorna (utifrån alltså…). Snön gnistrade så att jag blev orolig att barnen skulle bli snöblinda. Alla var glada och hela världen log.

Till och med jag blev övertalad att testa ett åk i den långa backen.

Det klickar fortfarande i öronen efter flygresan i går. På vägen till Italien var det inga problem men när planet var på väg ner för landning när vi närmade oss Säve så märkte jag verkligen av min oförmåga att tryckutjämna. Jag satt bredvid lilla Svalan och hon försökte instruera mig i hur man gör men det hjälper inte med någon av de knep jag fått lära mig. Oftast hjälper det inte ens att svälja. Bara om jag lyckas gäspa stort kan trycket lätta. Men jag var inte trött förrän jag satt i bilen och närmade mig Lidköping. Då somnade jag tryggt på passagerarsätet, men utan att gäspa innan.

Nyss hemkommen från Italien. Vi flög dit i torsdags och landade på Säve vid sextiden i kväll.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att börja packa upp våra resväskor. Det första lilla Svalan gjorde var att slå på TV´n. Det första Förundersökningsledaren gjorde var att ställa om belysningen från borta- till hemmaläge.

Och det första Guldgossen gjorde var att ta sig an engelskaläxan han har till i morgon.
Jag tycker Guldgossen får högst poäng för sin insats.

Numera kör jag Saab. Eftersom Mitsubishin är såld (tack och lov för det. Jag kunde ju inte ens stava till det där utrikiska märket) och vi har skaffat oss en nyare bil så har jag fått överta Förundersökningsledarens Saab.

Av någon outgrundlig anledning är det alltid Förundersökningsledaren som blir vid de nyaste, coolaste grejjerna i vårt hem, medan jag får ärva hans avlagda. Det kan handla om bilar, mobiler eller termobyxor.

Jag är i alla fall nöjd med Saaben. Om man bortser från gårdagens incident när fjärrlåste inte fungerade och jag därför inte kunde komma in i bilskrället utan att larmet gick, så har den skött sig bra.
Jag har inte alls samma inkörningsproblem som jag hade med Mitsubishin. Saaben rullar fint och utsätter mig inte för några pinsamma kärringstopp vid rödljusen. I morses bjöd den till och med på en cool sladd i en av stadens alla rondeller.

När händer det att dieseln för första gången är dyrare än bensin?

När vi köpt en dieselbil såklart!

Det blev lite tokigt i morses.
När vi kom fram till skolan upptäckte Guldgossen att han glömt vantar och mössa hemma. Tackom och lovom att vi bor så nära skolan att det går att köra hem och hämta förglömda persedlar.

När vi var på väg tillbaka till skolan hamnade vi tyvärr bakom bussen.
Det har dragits en ny busslinje som går igenom vårt bostadsområde och följer vägen förbi skolan. Inget ont i det, men där passagerarna kliver på och av har man smalnat av vägen så att inget mer än en stor buss får plats. Det går inte att mötas eller köra om.

En av de här busshållsplatserna är belägen precis bredvid dagisavdelningarnas lekplats. Det blir långa köer av avgasspyende bilar i båda riktningarna medan bussen tar upp och släpper av passagerare. Hur bra är det för barnen som tvingas leka i den besmittade luften?

Varför gör man en lösning som ofelbart skapar långa köer, speciellt utanför en skola, eller som snörper av enda vägen in och ut ur ett relativt stort bostadsområde?

Hemma från en helhelg i Västerås där vi firat Västeråssvågern som nyss fyllt 35. Tio vuxna och sju barn under samma tak i två dagar och en natt. Men det har faktiskt gått riktigt bra.

Nu är jag lite seg. Jag sov såklart inte så bra. Jag skriver “såklart” eftersom jag inte sovit jättebra ens hemma i min egen sköna säng den senaste tiden. Men snart väntar sängen, och en bra bok som jag började läsa innan vi for i väg.

Vi pratade om uppkörningar på fikarasten. Jag berättade om min.

Jag körde upp en klar och solig höstdag. Innan det var min tur att sätta mig i förarsätet bredvid den beryktade ”SpegelKarlsson” hade jag hunnit bli rejält nervös. Jag var SpegelKarlssons tredje offer för dagen och de två föregående hade blivit kuggade. Jag misstänkte att jag råkat få en av SpegelKarlssons sämre dagar och att han skulle göra processen kort även med mig.

SpegelKarlsson hade fått sitt smeknamn på grund av sin nogrannhet med backspeglarna. Det gällde att ha full koll bakåt – hela tiden. Under uppköringen utförde jag en avancerad huvuddans i form av ett trekantigt rörelseschema. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln.

Till en början gick det bra. SpegelKarlsson småpratade lite på raksträckorna. Vilken utbildning gick jag? Vad gjorde jag på fritiden? Visst är det fint väder! När det var dags att svänga lät han mig koncentrera mig på uppgiften och jag borde ha kunnat slappna av lite grann.
Det gjorde jag inte. I stället var min hjärna fullt sysselsatt med att försöka räkna ut vad herr Karlsson hade för baktanke med sitt kallprat. Ville han se hur jag reagerar med folk i bilen? Försökte han få mig att slappna av och berodde det i så fall på att han lättare skulle få mig att bli ouppmärksam? Hjärnan spann loss ordentligt där ett tag. Det var nästan så att jag missade de få instruktioner jag fick.

Vi körde runt en stund i stadstrafiken och sedan tog vi en runda i rondellerna som omger Lidköping. På väg tillbaka till tågstationen, där alla uppkörningar började och slutade, bad SpegelKarlsson mig att parkera var jag ville på den stora parkeringsplatsen utanför Stadshotellet. Om inte min hjärna hade varit så upptagen med sitt kalkylerande och dissikerande hade det förmodligen gått riktigt bra. Nu slog det slint!

Parkeringsplatsen var tom, sånär som på fyra bilar. De fyra bilarna stod i en liten klunga längst bort på parkeringen. Det fanns en tom ruta mellan två av bilarna. Framför den tomma rutan stod en tredje bil och bakom den tomma rutan fanns den fjärde bilen. Den stod inte i någon ruta utan längs med körvägen. Förmodligen hade dess förare ställt bilen där vid något tillfälle när hela parkeringen varit full.

”Parkera var du vill.” Så sa SpegelKarlsson. Jag kunde valt en tom ruta med bara en massa tomma rutor runt omkring. Det gjorde jag inte.

I stället satsade jag på att krångla mig in i den där rutan mellan de fyra bilarna. Jag såg att uppkörningsinspektören log men reflekterade inte över att det kunde bero på mitt ödestigra val av parkeringsplats.

Det tog lång tid att komma på plats. Jag började med att svänga för snävt och fick backa och göra om. Och göra om. Och göra om. Det hade varit betydligt lättare om inte den där bilen som stod parkerad bakom, längs med, hade funnits.
Jag började svettas i min varma höstjacka. SpegelKarlsson satt dock lugnt bredvid. Ibland hörde jag någon fnysning från hans håll som jag inte tolkade så positivt. Förmodligen var det bara ett undertryckt skratt, men vad vet en stressad 18-åring som just håller på att missa sin uppkörning?

Till slut var jag i alla fall på plats. Kanske inte med hedern i behåll men i alla fall utan att ha repat lacken på vare sig det fordon jag befann mig i eller på något annat runt omkring.
-Jaha, det här gick ju lugnt och fint, sa SpegelKarlsson vänd mot mitt konfunderade anlete och fortsatte:
-Nu får du köra härifrån, vilken väg du vill, och så tillbaka till tågstationen.

Om jag hade tyckt att det var svårt att få bilskrället på plats så var det ingenting mot hur svårt det var att få den därifrån. Jag trixade, lirkade, backade och tog om. Jag körde framåt så långt jag vågade, vred på ratten så mycket jag kunde, backade sakta, sakta. Rattade försiktigt åt ena hållet, körde framåt igen. Stannade, rattade, backade, körde fram…
Till slut var jag så desperat att jag bestämde mig för att köra omåttligt långsamt, så långsamt att det inte skulle bli något märke om jag råkade köra på någon av bilarna. Helst så långsamt att herr Karlsson inte skulle märka när det tog stopp.

Tack och lov körde jag inte på någonstans. En liten spärr i mitt omtöcknade medvetande fälldes trots allt ut så att jag besinnade mig innan jag åsamkade några materiella skador. Men jag kom inte därifrån. Efter att ha kört fram och tillbaka i säkert tio minuter gav jag upp.
-Jag ger upp! Jag kommer inte härifrån. Nu byter vi plats så får du köra loss oss innan jag blir galen! Orden uttalades högt. Och med eftertryck. Jag menade verkligen vad jag sa. Jag struntade totalt i körkortet, bara jag kom därifrån.

SpegelKarlsson la an sin allra vänligaste ton och sa:
-Du klarar det här. Ta det bara lugnt så ska du se att det går bra.

Och det gjorde det. Det tog sin rundliga tid och det osade lameller på hela parkeringen, men jag kom därifrån.
När jag pustade ut i bilen vid tågstationen var jag inte så ledsen över att ha missat körkortet. Den stolta känslan över att faktiskt ha lyckats krångla loss bilen från sitt inkilade läge hade tagit överhanden.

-Ett litet råd, sa SpegelKarlsson på sitt stillsamma vis.
-Nästa gång du ska backa ut från en parkeringsplats, så backa ut åt samma håll som du kom från. Det är mycket lättare… och här är ditt körkort förresten!

Nu är vi hemma. Eller ja, nu och nu. Vi kom hem ungefär kvart över tre i natt. La oss halv fyra.

Jag sov inte så bra de få timmarna innan barnen kom instormandes och kramade oss välkomna hem. Jag frös. Jag var uppe på toa. Jag låg och vred mig i sängen och mådde illa.

Nu är jag lite småtrött. Förundersökningsledaren borde vara tröttare för han körde hela vägen hem från Landvetter i natt. Jag försökte hålla mig vaken i passagerarsätat men det gick sådär.

Men jag har sovit dåligt även under semestern. De första nätterna sov jag nästan inte alls. Sedan har jag sovit bra några timmar för att sedan vakna, vara på toa, ligga och vrida mig, halvslumra, gå på toa igen, och igen. Må illa. Sitta upp i sängen för att inte må så illa. Försöka sova.
Och hela tiden har jag varit så evinnerligt trött.

Resan har varit både bra och dålig.
Dålig för att jag fick diarré under första halvan, mådde illa varje morgon, var trött på grund av för lite sömn och för att Förundersökninglsedaren fick stora blaffiga kliande myggbett som höll honom frustrerat vaken i slutet av resan.

Vår firarresa har också varit bra, för det har bara varit vi två. Vi har tagit det lugnt. Gått en hel del, badat lite, solat lite (inte jag, jag tål inte solen så bra men jag har legat eller suttit i skuggan), sett nya vyer och upplevt saker tillsammans.

Nu vill jag bara bli utvilad och få tillbaka matlusten. Det är såklart bra för vikten att inte vilja äta och frossa. Jag har gått ner 2,8 kg på den här veckan. Det mesta är såklart förlust av vätska i kroppen. Men det är bättre att äta lagom för att orka med sin dag.

I dag skulle vi haft en dag på stranden tänkte vi. I stället blev vi medlurade till en typ hotellkedja som försökte sälja på oss tre veckors resor för 27.000 kr att utnyttja under de närmaste tre åren. Vi tackade nej men vann en veckas hotellvistelse för fyra personer i stället. Fyr- eller femstjärnigt hotell någonstans i Grekland, på Cypern, i Spanien, på Kanarieholmarna… eller någon annan stans.

Efter lite googlande har Förundersökningsledaren upptäckt att det hela förmodligen är lurendrejeri. Men det gör ingenting. Vi blev bjudna på taxiresa utmed kusten fram och tillbaka i stället för att vara ute och gå i regnet, och vi hann glädja oss åt vinsten en stund innan vi upptäckte att den var falsk.

Stranddagen hade det inte blivit något av ändå för det har inte varit så bra väder. Just nu regnar det och tidigare i eftermiddag åskade det.

I går låg vi i alla fall på stranden. Förundersökningsledaren solade och badade medan jag satt i skuggan under ett parasoll och antingen skrev dagbok eller läste lite.
Jag hade packat ner en del kläder jag inte använt men bara två böcker. Tämligen orutinerat. Nu har jag fått suga på den sista boken så mycket som möjligt. Jag hade hoppats att den räckt till under hemresan också. Förundersökningsledaren har fått lova att låna ut en av sina ljudböcker till mig.

Förundersökningsledaren sitter här bredvid mig och kliar på sina myggbett. Vi har båda fått en massa bett när vi sover. Förundersökningsledaren har fått fler än jag. Förmodligen gillar myggorna honom bättre. Hans bett är dessutom stora blaffor medan mina bara är små röda prickar.
De är finurliga myggorna. Förmodligen gömmer de sig någonstans under dagen för jag har bara hittat några få att döda på hotellrummet. De surrar inte heller utan smyger sig på en ljudlöst.

Oj, nu spöregnar det så mycket att det skvätter in vatten på datorn fastän jag sitter under tak en bra bit från gatan. Bäst att packa ihop den lilla bärbara och ägna sig åt de sista kapitlen i Steve Berrys bok “De tredje hemligheten”.

Sitter på ett café i Rodos, som är “huvudstaden” på Rodos. Vi har hittat ett fritt internet och slänger i väg några mail till barna.
Jag saknar dem jättemycket, men vi har det rätt bra ändå.

I dag har vi hyrt en bil och åkt runt lite på ön. Nice. Vi hittade en go stenstrand där vi stannade några timmar.

Nu måste jag använda den dyrbara internet-tiden till viktigare saker än att blogga. Hej på er!

Jag packar. Resväskan sväller.
15 kg får man ta med sig.

När jag är klar väger väskan över 15 kg. Jag slänger ur ett par sandaler och en bibel och kommer ner i 14,9 kg. Nu är det bara nödvändigheter kvar.

Det blir inga presenter till barnen den här gången.

Update:
Jag har packat ner en liten badhandduk också och är plötsligt uppe i 15,1 kg.

På söndag drar Förundersökningsledaren och jag till Rhodos.
Förundersökningsledaren har koll på vädret där. Han tar sig en titt varje dag.

För några dagar sedan verkade det bli 27-30 grader varmt med idel sol och strandliv.

Häromdagen utlovades några regndagar, men fortfarande med den sköna värmen.

I går kväll såg det ut att bli svensk sommar med ca 22 grader, moln, regn och… åska.

Men det är många dagar kvar tills vi åker så vädret hinner ändra sig.
Vi kanske bjuds på minusgrader, snålblåst och snö!

I går var familjen Zäta i Göteborg för att övervara barnvälsignelsen av Förundersökningsledarens yngste brors dotter.

“Övervara” är ett rätt dumt ord. Det låter som om man bara är på plats och släpar sig igenom tillställningen, utan något som helst engagemang.
Så var det inte i går.

Efter högtidsstunden i kyrkan bjöds vi på rikligt fika av föräldrarna. De hade bullat upp med piroger, bullar, kakor, morotskaka och tårtor. Och när fikabjudningen var slut och vi städat kvarterslokalen där vi höll till, gick vi raka vägen hem till Förundersökningsledarens bror med familj och fick middagen serverad.

Jag har inte vågat ställa mig på vågen i dag. Jag har förmodligen gått upp två kilo.

Största behållningen av gårdagen var dock inte alla godsaker vi fick stoppa i munnen, utan en alldeles speciell liten godsak som inte lämpar sig för förtäring.

Jag pratar om barnet, om anledningen till allt firande. Om den lilla tjejja som välsignades.
Maken till skimrande solstråle har jag nog aldrig träffat. Hon log och var glad hela tiden, ända från elva på förmiddagen till halv sju på kvällen. Undantagen var när hon sov, men även då lurade ett litet leende i mungiporna.

När hon för femtioelfte gången fyrat av ett helt bedårande, smältande fyrverkerileende mot lilla Svalan suckade lilla Svalan förnöjt och utbrast:
-Hon älskar mig!

Med vad falls! Hur kan de göra såhär?

Ryanair ska sluta flyga från Göteborg City Airport till Bergamo utanför Milano. Det är ju den turen vi brukar ta när vi hälsar på Italiensystern. I oktober går sista flighten och det finns inte en chans att jag kan ut och resa mer i höst. Inte efter att både ha varit på Island och snart också Rhodos.

Nu blir det till att bege sig till Skavsta igen om man vill flyga billigt. Och det vill man ju. Hade jag varit gjord av pengar skulle jag kanske tyckt att fördelarna med att flyga från Landvetter med till exempel SAS, övervägt. Men ska man ut och flyga och dessutom bara flyga, är kostnaden helt avgörande.

Utan att be om lov lånar jag nu en av kollegornas bilder från vår Islands-kickoff.
Den är tagen under vårt lyckade valsafari.

Den glade mannen till vänster hör inte till vårt sällskap. Men det gör jag, som står och måttar med kameran, åt fel håll!

Just nu bokar Förundersökningsledaren en resa till Rhodos för sig och sin fru.

Jag har bestämt mig för att inte skriva särskilt mycket om Islandsresan på bloggen. Jag sparar det till min blogg-bok i stället. Den kommer förmodligen ut som… tjugofem år. (Då ungefär, blir jag pensionär.)

En liten glimt kommer ändå här.

På söndagen var vi på valsafari med ett medelstort fartyg. På vägen ut gungade båten en del av de stora dyningarna från Atlanten. Personalen på båten delade ut gratis åksjuketabletter till dem som ville.

Det var en hel del som blev åksjuka i alla fall. Att besättningen var van vid detta märktes på alla de grillpåsar som fanns uppsatta i plexiglasställ lite varstans ombord. Det var sådana där påsar som man köper med sig grillad kyckling hem i ni vet. Påsarna var dekorerade med glödande kol och oranga flammor.

På övre däck fick vi syn på en man med flames-mössa. Jag tror han ångrade sitt val av huvudbonad när han insåg att någon kunde råka ta fel och rycka åt sig hans mössa för att tömma magen.

Tillbaka i Sverige igen efter en långhelg på Island.

Vi har badat i den blå lagunen, paddlat gummiflotte i snålblåst och snöblandat regn och slutligen sett tumlare, vikvalar och delfiner.

Jag har sovit jättelite men inte varit så trött ändå. Den isländska luften har betydligt högre oktanhalt än den svenska.

Det har varit en underbart rolig resa. Jag har inte skrattat så mycket på länge, eller upplevt så mycket heller för den delen.
Tack chefen för en störtskön kick-off!

Det är inte klokt. Klockan är kvart i åtta och jag har packat klart. Så klar man nu kan bli.

Jag har varit nervös inför packningen. Har inte trott att jag skulle hinna eftersom den här fredagskvällen inte bara kan vigas åt packning utan också innehåller skjuts av en stycken Guldgossen till och från Vips och skjuts av två stycken älskade barn till mormor och morfar.
Och så har jag efter tidigare erfarenheter lärt mig det visliga i att ge barnen mat.

Men här sitter jag nu i soffan och har en hel timma tillgodo. Det innebär inte bara tillfällig sinnesfrid utan också att jag kan gå och lägga mig direkt när jag kommer hem efter att ha lämnat barnen. Jag behöver gå upp i god tid i morgon. Då ska jag byta sängkläder i sängen (så att Svärmor inte behöver ligga i min och Förundersökningsledarens insvettade…), tömma soporna och sätta i rena påsar, duscha, äta frukost och fixa lite mellanmål att ha med på bussen till Stockholm. Undrars hur dags jag behöver gå upp? Klockan sju kommer VD´n och hämtar mig.

Den här timmen som jag plötsligen fick till skänks ska jag ägna åt att äta lite kvällsmat. Min packångest hindrade mig från att äta tillsammans med barnen tidigare och jag har inte ätit annat än en övermogen apelsin sedan lunchen klockan 12. Inte för att jag är hungrig, men det vore nog klokt.
Jag ämnar också röja undan lite så inte Svärmor får chocken när hon kommer hit för att barnvakta barnen.

Tänk, i morgon vid den här tiden är jag i Island.

Det känns nästan som om jag faktiskt drabbats av resfeber. Just nu vill jag inte ens åka. Bara stanna hemma och mysa med barnen.

Guldgossen fick en ny tröja häromdagen och har den i skolan för första gången i dag. Han är jättestolt över sin coola hoodie och ger mig kramar som tack för att jag är världens bästa mamma.

Lilla Svalan förärade Förundersökningsledaren och mig var sitt halsband med hjärtan som hon gjort på fritids.
-På bröllopsdagen!
Det finns en pärla med ett M på mitt och ett P på Förundersökningsledarens.
-Som i mamma och pappa!

Jag saknar barnen redan innan jag åkt!

Å nej. Klockan är kvart i elva och jag har inte börjat packa än.
Och inte orkar jag göra det heller. Nu måste jag sova.

I dag känner jag mig oformlig och lös i kanterna. Jag vill helst flyta ut till en liten pöl och hällas tillbaka ner i sängen, dra täcket över huvudet och stänga ute världen för en dag.

Äsch, så farligt är det kanske inte, men jag har mensvärk. Och är jättetrött och frusen.

Förundersökningsledaren gissar att jag har resfeber inför Islandsresan, men det är snarare packfeber. I går gick det upp för mig att vi ska klämma på oss oanständigt tighta våtdräkter när vi forsfärdar. I min hjärna har det hittills snarare varit overall-liknade räddningsdräkter med inbyggd flytkraft.

Jag oroar mig inte jättemycket för hur jag kommer se ut, för alla vet redan att jag har en rondör utöver det vanliga. Men vet ni hur en våtdräkt fungerar? Den håller dig varm och skön – efter att det kalla vattnet sipprat in och till slut blivit uppvärmt av din kropp.

Jag kommer dö av köldchock om jag inte hinner trilla ur flotten och drunkna, eller avlida av adrenalinöverdos.

Vi har faktiskt inte varit ute så mycket med båten i sommar. Men en långtur hann vi med. Då var vi ute i fem dagar och åkte runt en hel del.

Det var tidvis ganska blåsiga dagar.Guldgossen har vinden i håret på Aspholmen där vi stannade till ett tag och lagade mat och gick på upptäcktsfärd. Vår båt är den vita till vänster i bild.
Även om det blåser kan man ju bada. Guldgossen kontrollerar vattentemperaturen vid badbryggan på Aspholmen. Termometern visade inte mer än 13 grader, så det blev inget bad den dagen.
I stället for vi vidare till Lurö.
Det är mysigt att sitta vid en strand i Luröarkipelagen och grilla när skymningen faller.

Täljknivarna var med och barnen byggde barkbåtar.Här är Guldgossens barkbåt, en tvåmastad seglare som tyvärr kapsejsade ganska snabbt efter sjösättning. Guldgossen var dock minst lika stolt över sin dubbelburgare som över barkbåten. Båda två var komponerade av honom själv.

“Sjön suger” heter det ju. Och det var något barnen tog fasta på.

När solen sken gick vi en lång rundtur på Lurö. Vi såg åtta ormar. Vi såg också det här vackra gamla ankaret utanför Stånguddens fyr. I bakgrunden syns det blånande berget Kinnekulle.

När barnen tröttnat på sol och vind tog de sin tillflykt till kojen i fören på vår båt. Hade de fått kunde de suttit där i timmar, eller i alla fall så länge batterierna räckte till deras Nintendon.

När vi tröttnat på Astrid Lindgrens värld tog vi en dag för andra utflykter i Småland.Vi gick till Kvilleken. En jättestor, jättegammal ek.Lilla Svalan står framför eken. Den såg inte ut att må riktigt bra men så länge det finns liv finns det hopp.

När vi stannade till för att äta lunch fick vi syn på det här trädet i en trädgård. Det är en ganska annorlunda frukt som växer på de kala grenarna.

Förundersökningsledaren hade läst om Runkestenen. Det var självklart att vi också ville beskåda den.
En runkesten är helt enkelt en sten som står och balanserar, och som kan sättas i gungning. Just den här runkestenen heter fantasifullt nog “Runkestenen”.Det är världen största runkesten. Guldgossen kan inte omfamna den.Så värst runkbar var den inte heller. Inte ens när vi andra hjälpte lilla Svalan på traven lyckades vi rubba den.
Efter ett tag kom ett par gående genom skogen för att också titta på stenen. Lilla Svalan föreslog att vi skulle göra gemensam sak för att lyckas rucka flyttblocket, men de nappade inte på idén, och inte jag heller.

Jag hittade i stället någonting mycket trevligare än sten i de småländska skogarna.Blåbär!
Jag älskar verkligen blåbär. Tror ni mig inte… Här är bildbevis:

När jag lyckats slita mig från blåbären for vi vidare på vår upptäcktsfärd.
På eftermiddagen kom vi till Katthult. Inte det riktigt riktiga, utan där filmerna och programmen om Emil spelats in.Gården är i privat ägo och boningshuset var inte tillgängligt för allmänheten.
Men vi fick titta på varggropen och trisseboa och i visthusboden fanns allsköns turistfällor till salu för den som var hugad. Vi var inte så hugade, men köpt oss var sin glass.

En titt in i sneckeboa fick vi också. Barnen äger var sina täljknivar. Vi får väl se om de fick inspiration till egna kreationer så småningom.

I juli var vi på Astrid Lindgrens värld under två intensiva dagar.
Här står jag och äter frukost på en rastplats en bit från Vimmerby. Vi for tidigt och åt frukost på vägen.

Något av det jag var mest imponerad av var alla små hus och miljöer man byggt upp överallt. Här står jag på torget i Vimmerby, eller i alla fall på en kopia. Vi tog senare en glass på torget i det riktiga Vimmerby, och det var sig ganska likt.

Lilla Svalan utanför Lotta på Bråkmakargatans hus. I det här huset, och de ikringliggande, spelades filmerna om Lotta på Bråkmakargatan in, så det här var inga småhus utan “riktiga”. Däremot tror jag inte att inspelningen ägde rum här. Husen har nog flyttats hit senare, men jag vet inte säkert hur det förhåller sig.

Vid Pippis Villa Villerkulla uppehöll sig barnen mest. Hit återvände vi många gånger under våra två dagar.

Inne i Nils Karlsson Pysslings hus var allting jättestort.Till och med Förundersökningsledaren ser liten ut uppe på stolen.Och när barnen klättrat upp på utemöblerna såg de ut som små pluttar.

Något annat som jag verkligen imponerades av var alla proffsiga skådespelare. Andra dagen gick vi mest runt och såg de olika föreställningarna. Här är en av rövarna vid Mattisborgen.
Skalle-Pär fanns också på plats, även om han kom i en något yngre upplaga.

Det blev ett fantastiskt bröllop på alla sätt och vis!
Bruden var enastående vacker. Brudgummen var mäkta stolt. Prästen var riktigt roligt. Maten var underbart god. Festen var lyckad och värdparet skötte sig med bravur.

Det finns precis hur mycket som helst att berätta om Falunsysterns bröllop och jag skulle kunna skriva ett fruktansvärt långt inlägg, men jag tror jag skippar det. Efter alla långa förberedelser är jag lite mätt på bröllop just nu. Det är nästan skönt att det är över.

Men roligt, det var det. Och jag är sååå glad att min lilla lillasyster har blivit gift med en härlig karl. Han är mycket bra för henne, och hon för honom. Bättre kunde det inte bli.

Det är så häääärligt. Strålande sol från en klarblå himmel.
Visserligen lite kallt fortfarande, men om man bara litar till synintrycken och försöker blunda för snöhögarna så är det redan sommar.

Ändå har jag varit och hämtat resekataloger på lunchen. Förundersökningsledaren och jag är lite sugna på att göra en bröllopsresa till hösten. Då har vi varit gifta i 15 år, och det måste såklart firas.

Det är redan lördag. Vi har varit i Ludvika i tre dagar. Jag känner hur jag mer och mer förfaller åt dekadens. Det är nästan tur att vi åker hem i morgon. Några dagar till och jag skulle aldrig orka återgå till ett vanligt liv med vanligt tempo.

Inte för att vi varit sysslolösa, men livet har antagit en helt annan rytm än vardagslivet har.

I onsdags kväll kom vi hit, och åt god kvällsmat med vitlöksbröd och kex och ost.

På torsdagen åkte vi till Borlänge medan våra hyresvärdar jobbade. Vi var vid Kupolen strax före öppningsdags klockan 10. Sedan skrotade vi omkring där några timmar. Jag hittade genast Panduro-butiken och försåg mig med en liten påse mellandelar och en efterlängtad pärlhålsfil.
Ytterligare inköp begränsade sig till Åke Edwardssons sista Winterbok – “Den sista vintern”, och en skoputsarsvamp.
Modern hittade gummistövlar som var lagom snygga och lagom dyra och Förundersökningsledaren och Guldgossen köpte begagnade filmer.
Vi åt på McDonald´s och sedan åkte vi vidare till en av världens 813 (eller var det 812 eller 819) världsarv. I Falu koppargruva gick vi guidad tur och barnen var som vanligt eld och lågor och fulla av intresserade frågor som de spottad ur sig till den trevliga och pålästa guiden. Tyvärr var gruvmuséet stängt men vi blev ändå ganska nöjda med besöket.

Bredvid koppargruvan fanns ett café – Bagarstugan, och där fikade vi fantastiskt goda hembakade läckerheter av väl tilltagna mått. Ägaren gick även runt och bjöd på färska chokladpraliner.

När vi fikat klart for vi tillbaka till Ludvika och handlade allsköns diversesaker på Dollarstore, en billighetsaffär helt i min smak.

På kvällen bjöd Falunsystern och sambon på bröllopsmiddag och vi träffade sambons föräldrar och diskuterade menyn och lite annat kring det stundande bröllopet.

Långfredagen var ingen lång och tråkig dag. Vi började med att besöka kyrkan i Gräfsnäs där Falunsystern och hennes fästman ska gifta sig i sommar. Vi kikade också runt i den närbelägna festlokalen.
Sedan åkte vi på sightseeing i nejderna och tittade på olika övernattningsalternativ till sommaren. Vi hamnade på ett supermysigt vandrarhem där vi åt lunch. Räfsnäs tror jag det hette.

På eftermiddagen tog vi det lite lugnt, spelade spel och träffade Falunsysterns sambos bror och hans fru. Jag ska sjunga på vigseln tillsammans med nyss nämda fru och hon är fantastiskt duktig både på att lära sig sånger och lägga stämmor.

Halv fem var barnen, jag, Falunsystern och min mamma på bio i Ludvika och tittade på Draktränaren på 3D. Det var en ganska mysig film, med en hel del strämseleffekter. Lilla Svalan hade ont i ena armen efter att ha suttit och kramat mig hårt när det var som värst.

På kvällen åt vi hemlagad sushi. Förundersökningsledaren och barnen fick hämtpizza i stället. De uppskattar inte wasabins förmåga att bränna till i näsan.

I dag är det påskafton och vi har hunnit äta en rejäl påskfrukost och varit ute på landet och hälsat på Falunsysterns häst och en get och ett lamm och ett trevligt folk som bor på gården där hästen bor. Falunsystern är “bara” medryttare på en häst.

Nu ser vi till att barnen får ordenligt med lunch innan vi åker på 50-årskalas hos Falunsysterns sambos mamma.
I kväll gissar jag att det blir mys med Körslaget och i morgon åker vi hem igen.

Jag ser verkligen fram mot den här påsken. Den är så befriande kravlös och enkel. Allt är serverat och vi ska bara njuta av lugna dagar med umgänge och trevligheter.

Nu är vi lyckligt och väl framme i Ludvika. Jag körde till Örebro där vi åt middag på kinarestaurang, och sedan tog Förundersökningsledaren över ratten.

Falunsystern hade gömt påskägg åt oss alla. Det var barnsligt roligt att få smyga runt i hennes och sambons fräscha parhus och leta under bord och bakom kuddar. Ett rejält ägg, alldeles fullt av godis hittade jag, med bara mitt namn på.

Vi har pratat lite och ätit kvällsmackor och lilla Svalan har som vanligt hållit låda för oss alla. Nu börjar de överenergiska barnen lugna ner sig lite och det dröjer nog inte så länge innan vi gör kväll.

Guldgossen kom in till oss i natt. Han hade drömt en mardröm och behövde lite sällskap. Messershmittare får säga vad de vill, men jag tänker ha dörren, och sängen öppen för mina barn så länge de behöver det. Det är ändå en så begränsad tid av mitt liv som jag får “offra” för att kunna lägga en stadig grund av självkänsla och trygghet i deras liv.

Hur som haver. När jag somnade i går kväll gjorde jag det med en lätt huvudvärk molandes i högra tinningen. Alltså inte på migränpunkten.
Jag sov inte så bra i natt. Guldgossens besök gav för lite plats i sängen. Jag vill absolut inte råka väcka Förundersökningsledaren eftersom han har betydligt svårare att somna om än vad jag har. Alltså skuffade jag inte på Guldgossen för att han skulle bereda sig mer plats från Förundersökningsledarens sida av sängen. Och följdaktligen fick jag bara en liten remsa madrass att husera på i natt. För liten för att jag ens skulle kunna ligga på rygg och sova.

Gissa vem som hade ont i nacke, axlar och armar i morses? Och dessutom en tilltagande huvudvärk.
När jag kom fram till jobbet och hunnit jobba en halvtimma flyttade huvudvärken lite retsamt över till min migränfläck och annonserade att den minsann inte tänkte ge sig utan kamp. Så jag snodde en banan från en vabbande kollega och svalde två migräntabletter. (Jag är urkass på att svälja tabletter med bara vatten.)

Nu sitter jag här och känner mig lite konstig. Huvudvärken är dämpad men inte borta och jag är liksom avtrubbat likgiltig för omgivningen.

Jag jobbar bara till tolv, sen ska jag hämta ut ett paket på posten (om det finns kvar, jag har dröjt för länge) och raska hem för att duscha, packa det sista och kanske förhoppningsvis slänga i mig något att äta.
I eftermiddag drar vi iväg till Falunsyster och hennes sambo och hälsar på dem över påsk.

Jag önskar att jag vore otrött, ohuvudvärkig och o-ofräsch.

I dag gällde det verkligen att anpassa hastigheten efter väglaget. Två plusgrader och nattfrost ger ett snorhalt Lidköping.

Vilken helg vi har haft!

Tack snälla Knicken för husrum och mat. Vilket service! Som att bo på hotell, fast med trevligt sällskap också.

Och tack rara Rana för att du tog dig tid att träffa oss även om du är mitt i flyttbestyren. Det var underbart härligt att få hänga med dig igen.

Vi är på väg mot Arboga. GPSen tror att vi är framme kl 20:13. Jag tror det dröjer lite till eftersom väglaget förväntas bli sämre.

Just nu regnar det, det är dimmig, och så mörkt förståss. Jag ska göra mitt bästa för att hålla chauffören vaken.

Temperaturen har sjunkit till en plusgrad.

Nu passerar vi Mariestad.
På höger sida ligger en hästgård med en massa hästhagar utanför. Det ser ut som om någon ritat en massa svarta streck i snön. Hästarna håller sig inne.

Snön är smutsig utmed vägkanterna. Men det får se ut hur som helst bara det är plusgrader. Och det är det fortfarande. Två små plusgrader. Jag undrar hur långt upp vi hinner innan vi drabbas av det hala väglaget.

Nu är vi på väg till Stockholm. Förundersökningsledaren kör.
Alla tycker att det är säkrast.

Under morgonmötet på jobbet frågade jag om jag kunde få sluta tidigare för att vi skulle kunna komma iväg så snart som möjligt.
-Vad ska ni göra? var det någon som frågade.
-Vi ska åka till Stockholm, svarade jag.
-Jag hoppas Förundersökningsledaren kör, sa gravidkollegan. Hon jobbade sista dagen innan förlossningen i dag och vi skojade lite om att hon vågade vara sanningssägare så här sista dagen.

Hemma under middagen berättade jag för lilla Svalan att de retar mig på jobbet för att jag kör illa.
-Nej mamma! Du kör inte alls dåligt! utbrast lilla Svalan förtrytsamt. Du kör i alla fall bättre än jag.
Så funderade hon lite till och fortsatte:
-Fast jag har ju aldrig kört bil. Så det kan man inte riktigt veta…

Nu är det bestämt! Hipp hipp hurra!

Helgen vecka 8 ska vi åka till Stockholm och hälsa på en god vän. Förhoppningsvis får vi träffa hans barn och före detta också. Jag längtar, jättemycket!

Strax ska jag göra det man avråder från, ja, till och med varnar för på nyhetssändningarna.
Jag ska ge mig ut på vägarna.

Det har blåst och snöat hela natten. Men jag ska åka till Götet och hämta hem Italiensystern och hennes familj från Säve flygplats.

Jag har laddat upp med filt, fulladdad mobil, snöskyffel, varm saft, GPS och långkalsonger. En lagom blandning av ny teknik och gammal beprövad utrustning med andra ord.

Just nu har vinden avtagit och det kommer bara ett fint, tunt snöfall från ovan. Jag har dock lite svårt att avgöra hur mycket snö det kommit i natt. Fönstren har nämligen yrt igen.

Nu fortsätter bildserien från senaste Italienresan.

Det här inlägget ska ägnas åt karlar. Och inte vilka karlar som helst, utan de riktigt tjusiga, stiliga karlarna, som man bara längtar efter att umgås med. Och så visar jag några bilder på Falunsysterns fästman också.

Jag tror jag börjar med honom och sparar läckerbitarna till sist.Han har gott handlag med småknoddarna. Artig och belevad samt rolig, bra på att laga mat och baka och så gillar han sällskapsspel.
En riktig svärmorsdröm.

Han ser inte så tokig ut heller.Ett litet ärr gör även det mest bildsköna ansikte mer intressant.

Nu går vi över till de där karlarna jag skrev om i början.
Det handlar förstås om Italiensysterns härliga ungar.

Den minste är 9 månader nu. Några månader yngre på korten.Här kan inte moster Falunsyster hålla sig borta…

Och så den store lille killen som är två och ett halvt år nu.När vi åkte med bilen var det viktigt att få med sig sin “bilväska”.

På väg till lekparken med en banan i ena handen och en moster i den andra.

När vi kom en bit från stora vägen var det roligare att få springa lite på egen hand.

Att gunga var kul.

Här ser ni en äkta italienare. Innan mamma ens hunnit plocka fram haklappen dök han i pizzan.

En sista skön bild:

Jag har redan tidigare gjort ett antal inlägg om Italienresan tidigare i höstas.

Nu fyller jag på med lite matbilder.

Först beger vi oss till slakteriet.Där hänger den lufttorkade skinkan på rad.

Den lokale slaktaren säljer även ost……och lite smått och gott.

Inne i Como finns de riktigt roliga specialbutikerna.

I Seregno hittade jag fiskaffären, som hade öppna väggar ut mot gatan och stoltserade med en riktigt stor firre.

Glass är ett kapitel för sig. Ingenstans har jag hittat så god glass som i Italien. (Det låter som om jag är otroligt berest, vilket jag inte är, men i alla fall…)Går man till rätt ställe finns det hur mycket som helst att välja mellan. Mycket mer än här: Att beställa glass på ett glasscafé är en fulländad upplevelse.Det finns gott om “Gelaterior” och det är inte särskilt dyrt.

Man kan beställa andra godsaker på café också.

I oktober-november var det säsong för kaki.Kaki är närbesläktad med sharonfrukt. Det kan till och med vara så att det är samma sak. Hur som helst så var det jättegott, även om konsistensen är rätt slemmig.
Kaki växer även i trädgårdarna långt uppe i norra Italien.

Italiensystern och hennes man är mycket förtjusta i skaldjur och tog med oss till en skaldjursrestaurang under vår första dag.Vi åt god skaldjurspasta med en halv hummerliknande sak på tallriken.
Italiensysterns man beställde också in en tallrik blandade skaldjur och småfiskar.De friterade bläckfiskringarna var inte så tokiga, och så räkrumporna förstås, som nog är min favorit.
Jag hittade roliga räkstjärtar inlindade i något för mig obestämbart, men gott var det.

Det var ett bra tag sedan jag började lägga upp bilder från höstens resa till Italien.
Nu känner jag starkt att det är dags för lite fler.

Det här inlägget kommer handla om några av växterna där.

Jag börjar med en cool buske som växte lite varstans, bland annat utanför en restaurang där vi åt goda skaldjur. Jag tycker den påminner lite om en krukväxt jag haft tidigare, men som jag vattnat ihjäl. Nu för tiden är det ingen risk att jag förvattnar något här hemma. Mina blommor får nöja sig med en giva var fjortonde dag ungefär.

Riktigt hög vass är något som står på önskelistan till min trädgård. Redan innan vi sådde något gräs på tomten hade jag planerat in två vassruggar på var sin sida om kortsidans höga fönster. Det har inte blivit av ännu, men varje gång jag är i Italien, där det är ganska vanligt med de här stolta plymerna, blir jag påmind om min önskan.

Visst är det härligt med terasser och altaner överväxta av vinrankor, sådär som man kan se om man reser runt i Medelhavsländerna!
Den här terassen har dock inte en vinstock som tak. Jag vet inte vad det är för växt, men den hade långa frökapslar som såg lite annorlunda ut.Det ser nästan ut som fjärilskokonger.

Kan ni gissa vad det där är för ett ståtligt träd uppe på slänten?
Det är en magnolia. Så stor och vacker kommer aldrig magnolian i min trädgård att bli. Det är förresten en buske så det är fysiskt omöjligt.

Att det var höst även i Italien syns ganska tydligt på den här bilden som är tagen från en allé utmed sjön i staden Como.
Höst är skördetid. I Italien-systerns svärföräldrars trädgård hittade jag de här godingarna:Det är granatäpplen som håller på att mogna.

Jag älskar granatäpplen, både som juice, som ingrediens i en sallad och till och med att äta som de är.Vi nallade inte av frukten, även om jag var bra sugen…

Ett annat träd som bär frukt om hösten är olivträdet.Oliverna har jag inte riktigt förstått mig på ännu. Finns det oliver året om? Vi såg träd som verkade ha kommit lika långt som det här redan under vår resa i somras.

Svågern berättade att det är många som planterar olivträd i sina trädgårdar bara som prydnad. Det finns träd som aldrig bär frukt, eller som inte genererar några ätliga oliver.Jag kan förstå om man väljer ett olivträd till sin trädgård. Titta bara hur snyggt redan ett förhållandevis ungt träd står sig med sina silvergröna blad och sin gråa stam, mot det putsade strama huset.

Nybadade och mätta är vi nu på väg från Örebro på fortsatt färd mot Västerås.
Två timmar i Gustafsviksbadet var ett lyckat grepp för hela familjen Zäta.

“Ett riktigt upplevelsebad” berömmer Guldgossen.
“Den bästa överraskningen nånsin” konstaterar lilla Svalan.

Efter rutschkanor, klättervägg, vågpool, utomhusbad, undervattensakvarier, forsar, bubbelbad och vattenfall avslutade vi vistelsen med lite uppvisning i motionsbassängen. Guldgossen visade att han lärt sig dyka och Förundersökningsledaren sa med grötig röst: “Jag har väntat på den här dagen.”
Sedan överraskade lilla Svalan med att simma nästan femtio meter bröstsim och lyckades även hon imponera på sina föräldrar.

Efter badet var vi så hungriga att vi var villiga att äta vad som helts. McDonald´s låg närmast och gick fortast och barnen slog snabbätarrekord.

Om trekvart är vi framme hos Förundersökningsledarens bror med fru och barn och vi kommer säkert sova gott i natt.

När jag nu visat kort på Italiensystern så får jag naturligtvis lägga upp några foton på Falunsystern också. Det måste ju vara rättvist!Här är vi på promenad på Monte Veccia. Inte bara utsikten var vacker. Jag kom även till insikt om att det är rätt snyggt att fota vackra flickor med en murgrönevägg som bakgrund.

På måndagen skulle vi ta oss till banken för att Falunsystern och Fästmannen skulle kunna köpa fotbollsbiljetter. Italiensystern tog bilen med barnen till den närbelägna staden Seregno, och vi andra beslöt oss för att gå.
Italiensystern förklarade vägen och vi bestämde att ses vid en stor piazza.

Här har Falunsystern kommit fram till piazzan. Vi var lite konfunderade eftersom banken framför den öppna platsen väldigt mycket påminde om en skola. Bland annat kom det ut två föräldrar med en ovillig, skolväskepåhängd elev mellan sig, men vi var ändå ganska säkra på att vi kommit rätt eftersom vi är så duktiga kartläsare och ju hade följt Italiensysterns instruktioner till punkt och pricka.

Den här glassen gick inte av för hackor kan jag lova!

Falunsystern är precis som jag ganska förtjust i att fota.
Den här posen är inte ovanlig.

Som sagt.

Min Italiensyster är en omtänksam, snygg, ambitiös, mjuk, snygg, inkännande, hänsynstagande, snygg, noggrann liten italienska.
Skrev jag att hon är snygg förresten?

Hon är inte bara snygg, hon är mamma också!
Här lyckas hon både mata sin yngste son, äta själv, underhålla sina forna landsmän och nuvarande syskon och njuta lite av det fina vädret medan vi satt på en uteservering i Como.
Från den här måltiden minns jag framförallt att Falunsystern var rädd för duvor och jag för getingar. Det fanns en hel del av varje. Fast flest duvor tack och lov.

Nu ämnar jag ta mig tid att lägga ut lite bilder från Italienresan. Det var visserligen nästan en månad sedan jag var iväg, men bilderna har ju inte blivit sämre för att de legat till sig. Eller…

Dessutom har jag kommit på en fördel med att inte vara så snabb på att slänga upp bilder på bloggen. Ju längre man väntar, desto mindre kommer man ihåg av vad man gjorde, och desto mindre skriver man! Det är kanske extra bra när det gäller just min blogg eftersom jag har en förmåga att kunna skriva hur mycket som helst…

Nej, nog svamlat, här är lite bilder!


Det var ju tack vare Falunsyster och hennes urtrevlige pojkvän jag kom iväg till Italien den här gången. Jag frågade så snällt jag kunde om jag fick följa med på deras inplanerade resa, och de sa tack och lov “ja”.
På det här kortet tycker jag de ser ut som ett par folkskygga kändisar, där han nog är mer känd än hon, eftersom han bär stora mörka glasögon och har maskerat sig med munkjacka. Hon är förmodligen inte lika känd, kanske till och med bara ett bihang, eftersom hon vänder sig mot kameran och vågar sig på ett litet leende i förhoppningen att göra sig bra i skvallerpressen.

Att de är kära är inte så mycket att ta fel på.
Här står de på Monte Veccia (som även kan stavas på något annat sätt, vad vet jag…) och njuter av utsikten och varandra.De utgör ett riktigt stiligt par. Hästtjejjen och fotbollskillen.
Det är egentligen inte riktigt klokt att jag kan ha så snygga systrar!

På en parkbänk i Como.

Förundersökningsledaren åker till jobbet en halvtimma innan vi andra i familjen behagar maka oss iväg till skola och jobb.
I morses kom han dock tillbaka in efter en stund.

Väldigt lång i ansiktet berättade han att bilen fått punka.
Han hade kört ut ur garaget och blivit konstenerad över att bilen rullade trögt. Kunde det vara en broms som låg emot?

Han klev ur bilen och konstaterade snabbt att det var mycket ont om luft i ena framdäcket. För lite för att kunna göra in i garaget igen till och med.
Förundersökningsledaren hämtade pumpen och pumpade upp tillräckligt med luft för att däcket skulle vara körbart. När han drog loss slangen pyste hela ventilen iväg!

Jag erbjöd i ett svagt ögonblick att han kunde få ta min bil men han tackade tack och lov nej.

Det blev bara till att byta däck ute på gatan. Sen kunde han ge sig iväg igen.

Förundersökningsledaren kom och hämtade mig vid flygplatsen, utan rosor eller speciella kläder, men han kom, och jag älskar honom för det. Jag gav honom en stor kyss, eller om det var han som tog den, och han blev alldeles glittrig om läpparna av mitt nya lipgloss som jag köpte på Kiko igår tillsammans med en grön kajalpenna.

Jag ville lägga lite pengar på mig själv och när jag inte hittade så mycket i pärlväg blev det smink i stället.

Sverige är vackert. Det är vackert med en ekdunge som blivit höstbrun och ser ut att leva i sista andetaget innan alla löv trillar till marken. Det är vackert med en plöjd åkers raka fåror. Det är vackert med röda stugor mot allvarsam granskog.

Det var underbart att träffa barnen igen. Jag har längtat mer än de.
Av Guldgossen fick jag en omedelbar slänga-sig-om-halsen-kram medan lilla Svalan var lite mer avvaktande. Sedan ville hon sitta i mitt knä när vi åt, och det fick hon såklart.

Nu är jag ensam hemma med barnen. Förundersökningsledaren har ljudhelg och är i kyrkan för att se till att kvällens allsångskonsert hörs.
Vi blir hemma även i morgon förmiddag, då Förundersökningsledaren “ljudar” igen. Om nu lilla Svalan har svinis är det inte så lämpligt att hon träffar för mycket folk.
Även Guldgossen har feber, upptäckte jag som öm moder när jag varit hemma en stund. 38,4 grader. Är det hans tur att vara sjuk nästa vecka? Jag trodde annars att det var han som smittat lilla Svalan eftersom han var hemma med feber förra veckan.

Det är skönt att vara hemma.
Jag har redan packat upp mina få attiraljer och delat ut presenter till barn och make. Lilla Svalan blev nog lite besviken för att hon fick ett diadem. “Varför får jag allltid kläder” klagade hon. Guldgossen fick en fingerscateboard och var mycket nöjd.
Jag hade gott kunnat köpa något tyngre till henne, men jag tänkte på utryme och vikt när jag valde mina presenter.
Packningen har annars lättat under bortavaron. Jag har slängt två par sockar, en t-shirt, ett par trosor och en BH medan jag var i Italien.

Nu tror jag att jag ska vattna blommorna och sedan ta mig en varm dusch innan jag myser lite med barnen.

Nu ska jag köra Jeep i den italienska trafiken.
Jag är glad över valet av fordon!

Lilla Svalan är fortfarande sjuk. Igår lunch hade hon 39 graders feber.

Jag har sagt till Förundersökningsledaren att jag gott kan försöka ta mig hem själv från flygplatsen i morgon, men han envisas med att han ska komma och hämta mig. I all hemlighet är jag mycket glad för det. Jag vill så gärna höra till kategorin efterlängtade kvinnor som möts av en väntande älskare på flygplatsen.
Han kommer stå där i sin snyggkostym och ta emot mig med en röd ros i handen. Eller i den där snygga brunrandiga tröjan som jag köpte till honom i Italien förra gången jag var här utan familjen, och med den svarta vårjackan som gör honom så sexig, och med ett helt fång röda rosor, mercedesrosor.

Fast vänta lite nu, det ar höst – stryk vårjackan.
Och en famn full av mercedesrosor kostar lika mycket som hela min resa gjort…

Äsch, jag är i alla fall väldigt glad att han vill komma och hämta mig vid flygplatsen.

Igår var vi i Como.
Det ar en halvstor stad som ligger precis vid stranden av ena “benet” pa Como-sjön.

Jag har varit där minst två gånger tidigare, men jag slås fortfarande av hur vackert det ar med sjön och bergen och husen som klättrar på bergssluttningarna.

Även domen i Como är vacker.
Vi var inne där igår och jag tror inte jag varit det tidigare.

Man fylls genast av vördnad över mäktigheten i katedralen, även om den här kyrkan är liten i jämförelse med domen i Milano.

Vi spankulerade omkring i domen en stund, mina systrar, Falun-systerns fästman, Italien-systerns minste gosse, och jag. Jag försökte ta bilder utan blixt men det blev betydande skakningsoskärpa på de flesta bilderna.

Efter ett tag gick vi ut. Vi trodde att Falun-systern såg när vi andra gick och vi stod utanför ett bra tag och väntade. Ingen syster kom ut så till slut gick jag in för att hämta henne. När jag hittat henne och gick fram till henne, lutade hon sig mot mig i förtroende och viskade:
-Jag tror att de andra har gått ut redan.

Buffalomozarella.

Det är grejjer det!

Italien-systern hade köpt den allra bästa mozarellan som finns att få tag på innan jag kom hit, och som jag har njutit.
Den kan inte jämföras med det sega stycke skumgummiost man får om man köper vanlig mozarella i Sverige. Inte på samma dag, inte på samma vecka, knappt samma år ens…

Den här mozarellan levereras i lagomstora, runda, sammetslena bollar som flyter i en vassleklar vätska i sin burk.
Den har ett lite fastare skal på några millimeter och inuti är den både krämig och trådig på samma gång. Den går att riva isär i mindre bitar men äts med fördel med kniv och gaffel, antingen ren eller tillsammans med något annat gott.

Innan jag for bestämde jag mig för att försöka blogga lite här borta. Jag ville beskriva vad jag såg, beskriva mina matupplevelser och allt annat jag är med om.

Läser jag de inlägg jag hittills gjort handlar det mest om att lilla Svalan är sjuk.
Ganska tråkigt med andra ord. Och väldigt långt från den spirituella resandeblogg jag förutsatt mig att skriva.

Jag är just nu barnvakt åt två små italienska barn (åtminstone halvitalienska). Ett av dem sover tack och lov. Det andra sitter i sin matstol och funderar på om det ska gråta eller låta sig nöjas med den tvivelaktiga underhållning jag bjuder på i form av gurglande läten och fula grimaser.

Som ni förstar har min Italien-syster övergett mig för en stund. Hon skjutsar Falun-systern och hennes fästman till tåget i Seregno. De ska åka till Milano för en eftermiddag på egen hand och sedan fotbollsmatch mellan Inter och ett Sicilianskt lag i kväll.

Det är inte så många dagar kvar av min semester nu. Idag och i morgon bara. På lördag går flyget hem kvart över nio.

Idag ska jag och Italien-systern titta på pärlor. Jag ar egentligen bara ute efter några oranga pärlor för att efter ett års väntan kunna göra ett armband en bloggvän beställt. Vi får se om jag har tur och hittar vad jag söker. Om inte så hittar jag säkert något jag inte söker och kan ta det med mig hem.

Jag pratar med Förundersökningsledaren varje dag, oftast både morgon och kväll.
Dels längtar jag efter honom ratt rejält vid det här laget, och dels beror det på att jag vill ha rapporter om hur lilla Svalan mår.
Efter att hon fick ganska plötslig och hög feber i måndags kväll har det inte direkt varit lugna fina dagar. Både på tisdag och onsdag har hon haft över 40 grader.
Igår kväll gick temperaturen ner av sig själv till 37,6 men i morses var det mellan 38 och 39 igen.

Jag tycker så synd om mina barn, och särskilt om Guldgossen. Förundersökningsledaren hade tagit ledigt från jobbet torsdag och fredag för att ta med barnen till Göteborg där de skulle ägna en massa tid både åt Lek- och Bushuset och Universeum. Barnen har sett fram mot det här ett bra tag, och nu blir det förstass ingen resa.
Om lilla Svalan mot förmodan skulle vara helt feberfri vid lunch idag kanske de kan åka bara till Lek- och Bushuset i morgon men det är som sagt inte så troligt.

En ganska stor del av mig längtar just nu hem.

Jag har pratat med min familj varje dag, och när jag ringde hem igår kväll fick jag veta att lilla Svalan fått feber. Det kom ganska hastigt klockan sex på kvällen. 38,5 med en gång.
Det är ju inte särskilt förvånande med tanke på att vi var hemma med Guldgossen hela förra veckan, men han hade aldrig högre temperatur än 38.

I natt blev det inte mycket sömn för varken Förundersökningsledaren eller lilla Svalan. Hon var vaken större delen av natten och Förundersökningsledaren sov naturligtvis inte mycket han heller.
I morses var temperaturen uppe på över 39 grader. Och då ska man tänka på att Förundersökningsledaren inte är lika duktig som jag på att ta en korrekt temperatur, så det kan ha varit högre.

Jag pratade med lilla Svalan i förmiddags men hon lät som hon var vid gott mod. Hon gjorde egna suddigum och sa ingenting om att hon längtade efter mig. Jag höll mammakänslorna i shack och sa inte att jag saknade henne heller.

Men det gör jag! Mycket!

Jag är i Italiens sköna land.

Idag har solen slösat sina allra varmaste strålar på oss. 20 grader varmt och underbart.

Vad sägs om sovmorgon, katolsk mässa på morgonen, middag med skaldjur, glass på eftermiddagen och härligt umgänge med syskon och respektive?

Ja, det är så jag har det just nu…

Nu tror jag att jag börjar känna mig redo. Redo för morgondagens resa.

Jag har kollat med Västtrafik så att det ska gå att lösa biljett ombord på tåget, och jag har packat efter konstens alla regler. 8,2 kilo inklusive väskan, blev det till slut.
Det innebär att jag har plats att ta med mig nästan två kilo extra hem.

Fjärilsfladdret i magtrakten beror på att jag inte vill lämna min familj. Jag har umgåtts så mycket med Guldgossen under hans sjukdagar att jag kommer få abstinensbesvär.

Huvudvärken är på plats också, lagom till resan. Jag vet vid det här laget att den är kompis med mensen, som är på ingång. Men i alla fall. Typiskt!

Jag är hemma med Guldgossen idag också. Han snorar och nyser och hostar och är hängig, men idag har han inte haft någon feber, inte än i alla fall.

I min mapp i datorn har jag ett antal packningslistor för varierande tillfällen. Det är så smidigt att bara kunna klicka fram en lista, göra några små modifieringar vid behov, och så printa ut och börja packa. Ångesten inför att glömma något viktigt är reducerad till ett minimum och det går snabbt och smärtfritt.

Listorna är:
Bröllop
Båtsemester i fem dagar
Båtsemester i tio dagar
En helg i Göteborg
En helg i Linköping
En helg med Silja line
En natt hos vänner
En natt på hotell
En vecka i Italien
En vecka i Italien med bara en kabinväska
En vecka i Italien på vintern
Fyra veckor i Europa med bil
Kolmården
Legoland
Tre nätter på sommaren
Två nätter hos Falun-systern
Två nätter i Västerås
En tältnatt på sjön
Sundsvikläger
Tre nätter i fjällen

Och så en “Orginal” där alla upptänkliga saker man kan behöva ha i sin packning finns uppskrivna.

Så här ser min packningslista för veckan i Italien med bara en kabinväska ut:
I Nessesären
Tandborste, Hårborste, Två små hårsnoddar, Smycke (men det tar jag på mig, inte med mig), Armbandsur (samma sak där), Parfym (tillräckligt liten flaska för att det ska godkännas i genomgången), Smink (det blir nog ett puder och mascara bara, kanske rouge, och så puderborsten), Bindor (jag kommer ha mens hela veckan jag är där enligt almanackan), Värktabletter (Diklofenac tack) och Novalucol (om jag får huvudvärk och måste ta Diklofenac så kommer jag garanterat få besvär av magkatarren sedan).

Förströelse
Det här är en väldigt viktig rubrik!
Dagbok, Penna, Böcker att läsa på flyg och tåg, Kamera (jag tar den lilla som väger minst, tar sämst bilder men i alla fall kan ge mig minnen från resan).

Nödvändigheter
Mobilen, Mobilladdaren, Tuggummi (till start och landning), Pass, Sjukförsäkringskortet, Biljetter till flyget, Euro och Svenska pengar, Betalkort och Körkort.

Hygien
Trosor och BH. Resten får värdfolket stå för.

Kläder
Byxor (ett par på och ett par med), T-shirt (en på och två med), Tunika (förmodligen på), Tröja (en på och en med), Sockar (ett par per dag), Jacka (jag tänkte först ta min svarta kappa som är lagom tunn och rätt snygg, men Förundersökningsledaren som är mer praktiskt lagd än jag föreslog att jag skulle ta min röda regnjacka. Då slipper jag släpa på paraply, och så har regnjackan en massa mer fickor än kappan. Det är bra när man reser!)

Skor
Gympaskorna (de enda jag kan gå längre streckor i).

Sova
Nattkläder (vilket innebär långbenta pyjamasbyxor och en T-shirt), Nattsockar.

På vägen
Godis, Mackor, Dryck.

Vid väder
Vantar (ett par tunna svarta), Mössa (en skön grön), Halsduk (jag skulle vilja ta min gröna militärhalsduk men den har jag slarvat bort. Det blir kanske istället den blå bäbisfilten jag köpte vid en konkursutförsäljning för tio kronor för två år sedan. Den är jättebra som halsduk.).

Övrigt
Plastkasse (att lägga smutstvätt i), Eventuella presenter till syskonbarnen och värdparet (men jag tror inte jag hinner köpa något).

Nu ska jag gå och packa!

Nu ämnar jag packa inför Italienresan.
Jag åker på lördag.

Förundersökningsledaren har åter igen gjort skäl för namnet och har bokat resa med Ryan Air åt mig.
Ryan Air stoltserar med sina billiga priser, och visst – inte är det dyrt inte. Men det är ganska störigt med alla deras dolda avgifter.

Till en början med måste man betala för att få betala resan. 5 Euro per… inte bokning utan person! Bokar vi en resa för hela familjen så tar de alltså inte ut en serviceavgift för en bokning, utan en avgift för varje familjemedlem. Det är sjukt! Att man måste betala för att få betala.

Sen är det det här med bagage. Det kostar 35 Euro att få med sig en väska på planet.
Jag tycker att jag kan klara mig med bara ett handbagage. Jag har ju en bra kabinväska jag fått av Förundersökningsledaren i julklapp.
Men Ryan Air har snävare regler för kabinväskor är andra flygbolag. 10 kilo får det väga, och måtten på väskan är också mindre.
Förundersökningsledaren har mätt så det ska gå bra.
Och jag ska packa snålt.

En vecka är jag borta. 10 kilos packning för en vecka.

Jag har pratat med min Italiensyster och hon har lovat stå för de tunga grejjorna, som schampo och deodorant, tandkräm, och tvål. Och naturligtvis handdukar och lakan.

Jag återkommer med vad jag packar ner.

Jag har fått ett vrålåk. Jag skrämmer barn och gamla tanter när jag ljudligt passerar genom staden.

Det är tyvärr inte lika roligt som det låter. Bilen har hål på avgassystemet.

Ringde nyss min mamma. Nu är hon, hennes resesällskap och min syster med barn på väg hem från flygplatsen i Göteborg.

Äntligen, äntligen, äntligen.

På fredag får jag träffa Italiensystern och hennes underbara barn.

Igår var vi ju på Medeltidens Värld. Jag vill inte ge anläggningen högsta betyg men det fanns vissa guldkorn som helt klart förgyllde vår vistelse där.

Det största var tornerspelen. Nio ryttare och nio hästar i färgsprakande utrustning drabbade samman i olika tävlingar och också i en riktigt actionfylld duell med lans mot lans. Träet i lansen splittrades mot motståndarens sköld vid en fullträff så att flisorna rök över arenan. Jag fattar inte hur det vågade. Ett misslyckande torde innebära stora skador hos kombatanten som blir träffad. Det var ju inte så att hästarna lugnt spatserade fram heller, utan galloperade i full kareta utmed barriären mitt på arenan, den som skiljde motståndarna åt. Enda förklaringen jag kunde komma på är att de tävlande redan på förhand bestämt vem som skulle få in en träff och vem som skulle missa grovt. Efteråt har jag hört sägas att det kanske var balsaträ eller något annat mjukare material i spetsen av lansarna, men det SÅG hur som helst helt livsfarligt ut.

Ett guldkorn barnen upptäckte var möjligheten att agera arkeolog. Utrustade med var sin hink och cementskrapa blev de anvisade en plats i en lerig grop och sedan var det bara att leta fornlämningar. Jag tycker det är väldigt innovativt att ta betalt för att låta någon göra grovgörat, för det var faktiskt en riktigt arkeologisk utgrävning barnen klampade ner i, men barnen grävde förtjusta.
Guldgossen hann också få hjälp med att sikta sin skörd av jord och arkeologutgrävningsledaren hittade en centimeterstor flaga förkolnat organiskt material som Guldgossen till sin stora förtjusning fick ta med sig hem.
Lilla Svalan hade ännu större tur som trots att hon inte fick sin jord sållad ändå lyckades hitta en liten benflis.

Det guldkorn jag ämnar ta med mig från gårdagen och bevara i minnet, är bågskyttet.
Vi kastade yxa och spjut och sköt pil. (Eller kastade pil som Guldgossen föredrog att kalla det.)
Yxkastningen gick väl sådär för min del. Lilla Svalan lyckades inte sikta in sig tillräckligt på målet men Guldgossen var duktig och satte två av sina tre kast i barnens målstock. Barnen hade en lite mindre yxa att hantera men lika vass, dubbeleggad och skräckinjagande som vår lite större.
Förundersökningsledaren, som är stark och ståtlig, lyckades svinga den tunga yxan väl och träffade vuxenmålet som stod uppställt cirka 170 cm ovan marken. Han lyckades till och med kasta yxan ÖVER målet i ett av kasten.
Jag fick också in två träffar, precis som Guldgossen, men precis som Guldgossen var det barnens lågt sittande mål jag träffade, trots att jag siktat på det höga.

Spjutkastningen ska vi inte tala om. Min högerarm är inte helt kurant efter 15 års musflyttande. Men bågskyttet!

Och här var det inte fråga om några små fåniga leksaksbågar men inte heller sofistikerade tävlingsredskap utan rejäla, medeltida mordvapen.
Karlarna som ansvarade för yxa, spjut och pil berättade att en välskjuten pil kan tränga igenom dubbla ringbrynjor. Det hade de testat. Förmodligen skulle den även kunna penetrera karossen på en bil, men ingen av personalen på Medeltidens Värld hade ännu velat ställa upp och offra sitt fordon för att man skulle kunna bevisa tesen.

Vi fick nogsamma instruktioner innan vi fick hantera bågarna. Hur vi skulle stå med ben och fötter, överkroppen vriden mot målet, tre fingertopppar bakom strängen, spänna hårt, hårt med vänsterarmen sträckt rakt fram och högerhanden intill kinden. Jag följde allvarsamt anvisningarna och fick genast ont i fingrarna när bågsträngen skar in i fingertopparna.
Så siktade jag och släppte iväg pilen, som med ett svagt vinande sökte sig fram mot tavlan, men tappade höjd på vägen och träffade strax under mittenringen.
Inför nästa skott kompenserade jag för höjdavvikelsen och tro´t den som vill, men pilen träffade mitt i prick. Instruktören kallade det för en tio-etta, för det var inte bara en träff inom tian utan mitt i mitten.
Efter den fullträffen kände jag starkt att det nog var dags att lägga av medan jag låg på topp men instruktören var så imponerad att jag inte fick sluta utan klämde iväg mina återstående tre pilar också. Alla träffade inom tian!
Förundersökningsledaren hade inte alls samma tur, eller besatt samma skicklighet kanske jag ska säga. Några av hans pilar träffade knappt tavlan och nu känner jag mig sugen på att prova snart igen.

Det sista guldkornet fick vi i rent fysisk form efter en barnteater där trädanden unge herr Bark (en kille på ca 20 år med långt böljande hår som räckte ända ner till midjan) anordnade en talangtävling med den tjocke (ja, det var en kort, tjock karl) fru Kotte som domare tillsammans med publiken.
Älvorna (som vann efter att ha mutat publiken med guldkorn (spraymålade småstenar) de lovat dela ut efter föreställningen) dansade ringdans, Skogsrået försökte hypnotisera Bark, en trollpacka drog dåliga vitsar och den där lättklädde Näcken spelade illa på fiol. Näcken och Guldgossen hade fått fin kontakt redan innan teatern eftersom Näcken agerade narr under tornerspelen och uppmanade alla att skrika och vråla, en uppmaning Guldgossen gärna hörsammade.
Under teatern smög Näcken runt och försökte förföra kvinnorna i publiken med sin bleka lekamen som endast var täckt av ett par kortbyxor. Med sitt långsmala ansikte och röda krulliga skägg var han dock inte så tilldragande och den av milt galenskap stirrande blicken gjorde att det inte var av välbehag jag ryste när han smekte mig på kinden.

När vi var klara med Medeltidens Värld och for hem till min mamma för att smörja kråset förklarade Guldgossen att “den där Nâken” var roligast. Ordet “nâken” är klingande västgötska och betyder “naken” och det roade oss vuxna mer än Näcken hade gjort.