Zäta

Jag borde portförbjudas från Second Hand-butiker. Det tycker i alla fall Förundersökningsledaren sedan jag kom hem med den senaste kassen böcker.

I onsdags skulle jag faktiskt bara köpa en slev för att enkelt kunna ta tillvara gödselvattnet som står på tillverkning i hinkar bakom huset. Jag har startat en sats med maskrosor (som Guldgossen under protest gick runt och samlade utmed cykelvägarna i området. Jag förstår honom på sätt och vis. Grannarna stirrade och undrade varför i allsindar han gick runt med en tiolitershink och klippte stora stånd av maskrosor. Har vi inte tillräckligt i vår egen trädgård?) och en med åkerfräken (som jag raskt rafsade ihop utmed en elstation utanför vårt jobb. Jag brydde mig dock inte om några blickar utan låtsades att jag var lågavlönad feriearbetare åt kommunen).

Någon slev hittade jag inte.
Men föreståndaren för PK Second Hand är så lömsk att han placerat böckerna precis vid ingången till butiken (där det tidigare hängde helt ointressanta gardiner). Det är ju stört omöjligt att ens komma in utan att blicken dras till de frestande ryggarna.

Sexton böcker blev det den här gången. Och bara en av dem stod redan hemma i hyllan och väntade och får nu gå i retur till antingen arbetskamrater eller någon annan hugad.

Här är titlarna:
Den inre kretsen – Mari Jungstedt (Det är den jag redan har…)
En man som heter Ove – Fredrik Backman (Jag har läst “Min mormor hälsar och säger förlåt” och tyckte om den.)
I denna stilla natt – Mari Jungstedt (Jag har inte läst något av Mari J än men samlar på mig Gotlandsserien så jag kan börja när jag har alla böckerna.)
Mord.net – Buthler & Öhrlund (Hu, så ruggig serien om Christopher Silverbjelke är. Jag är inte säker på att den här boken tillhör serien, men den är säkert bra ändå.)
Den du inte ser – Mari Jungstedt
Dyngkåt och hur helig som helst – Mia Skäringer
Vredens tid – Stefan Tegenfalk (En för mig oprövad författare.)
Den mörka ängeln – Mari Jungstedt
Utpressningen – John Grisham (Jag är inte helt överens med mig själv än. Tycker jag verkligen om John Grishams böcker? Nåja, man måste ändå imponeras av författare som tycks lägga ner så mycket förarbete på sina böcker.)
Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem – Åke Edwardson (Den här boken bara jag måste läsa. Det är ju herr Edwardson själv som tipsat mig om den efter att ha läst en recension av en av hans tidigare böcker här i bloggen.)
Lycka till – David Baldacci (Ännu en omsorgsfull författare av den sort som jag uppskattar.)
Det fördolda – Hjorth & Rosenfeldt (Jag har bara läst deras “Lärljungen” än, men den tyckte jag om.
Snömannen – Jo Nesbö (Jag samlar på serien om Harry Hole.)
Hemma hos Martina – Martina Haag
Till siste man – David Baldacci
Vårlik – Mons Kallentoft (Jag blev mycket positivt överraskad av boken Zack som Kallentoft skrivit tillsammans med Lutteman och snart har jag nog samlat ihop de fem böckerna i årstidskvartetten och kan börja läsa dem.)

Det är så mycket man ska hinna hela tiden.
Antingen dukar man under av stress och låter hjärta och hjärna gå i spinn över
den omöjliga tidsekvationen…
…eller så skyndar man sig så mycket man kan och slutar sova om nätterna för att
hinna med så mycket som möjligt…
…eller så lär man sig den svåra konsten att prioritera.

Alternativ ett låter inte speciellt lockande.
Alternativ två har jag provat några gången men det är ingen strategi som funkar
i längden.
Återstår alterativ tre.

Prioriteringar är inte alltid min starka sida. Jag kan tycka
att jag gör bra prioriteringar när jag struntar i tvätthögen och i stället
spelar spel med mina barn. Barnen kanske också tycker det är rätt, medan
Förundersökningsledaren är av en helt annan åsikt.

På lunchen i går hade jag hela fyra saker som jag ville
bocka av på min mentala ”att göra-lista”.
1. Äta lunch
2. Hämta ett kort på expeditionen i kyrkan
3. Köpa penséer på torget för att vårpynta entrén där hemma
4. Titta lite, lite grann på pocketböckerna på Second Hand för att se om jag
hittar några böcker till som jag kan byta ut i bokhyllorna.

Den här gången lyckades jag i alla fall få ordning på mina
prioriteringar. Först gick jag till Second Hand och gick systematiskt igenom
alla deras pocketböcker (Och det var verkligen inte så många. Bara två små
snurrställ. Antingen är det inte mycket pocketböcker i omlopp just nu, eller så
har de gömt undan böckerna på något mer ställe.)
Sedan gick jag tillbaka till jobbet och åt min medhavda lunchlåda.
Kortet från kyrkan har jag varit och hämtat i dag i stället. Allt ordnar sig, bara man har de rätta prioriteringarna!

Här är listan på mina bokfynd för den här gången:

”Vänaste land” av Åke Edwardson – en utbytesbok. En
pocketbok flyttar in och en inbunden bok får flytta ut. Jag kan inte tänka mig
att bryta Erik Winter-sviten.

”Ondskan” av Jan Guillou – en utbytesbok. Och en riktigt bra
bok som jag gärna läser om.

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” av
Jonas Jonasson – en utbytesbok. Jag brukar oftast tycka att boken är bättre än
filmen. I det här fallet är det ett riktigt understatement. (Jag gillar att
använda ordet understatement. Det är förknippat med goda minnen. När jag gick
på gymnasiet skrev jag en gång en text i svenskan eller om det kanske mer
troligt var litteraturhistoria. Min lärare kommenterade texten med orden ”Att
det här är bra, är ett understatement!” Jag var tvungen att slå upp ordet för
att förstå om det var positivt eller inte.

”Törnfåglarna” av Colleen McCullough – en utbytesbok. Alla i
min ålder, och äldre, såg väl serien Törnfåglar när den gick på TV i början av
80-talet. Den snygge Richard Chamberlain som spelade prästen, den ljuva men
hetlevrade Meghan Cleary som spelades av Rachel Ward, och deras sorgligt
omöjliga kärlekshistoria har för alltid etsat sig fast som ett kollektivt
minne.

”Snabba Cash” och ”Aldrig fucka upp” av Jens Lapidus – två
utbytesböcker. Jag blev helt fascinerad av det rappa och identifikativa språket
och har med lust och glädje läst boksserien. Filmatiseringarna har tyvärr inte
varit lika bra som böckerna, men det är de ju å andra sidan aldrig. (När jag kom hem och skulle leta upp dessa två böcker visade det sig att jag visst redan bytt ut “Snabba Cach” mot en pocketvariant. Eller om det till och med kan ha varit så att jag fick tag i en pocketbok redan från början…)

”Villospår” av Henning Mankell – en utbytesbok. Mankells
Wallander och Edwardsons Winter är ganska lika karaktärer men Wallander har mer
privata problem än Winter vilket ger läsningen ett litet extralyft. (Hoppsan! Den här stod visst också redan i pockethyllan här hemma. Nåja, någon på jobbet blir glad och jag har skänkt en femma extra (eller två) till PK Second Hands föredömliga arbete.)

”Den orolige mannen” av Henning Mankell – en utbytesbok. Jag
har för mig att det här är Mankells sista Wallanderbok och det var väldigt tydligt
att Mankell verkligen tröttnat på sin romanfigur. Efter att ha läst den här
ganska medelmåttiga, nästan dåligt skrivna boken så är jag inte sugen på något
mer om Wallander. Och för en gångs skull så är filmen bättre än boken. (Och ändå har jag visst råkat köpa även denna bok en gång för mycket…)

”Kinesen” av Henning Mankell – en utbytesbok.

”Nobels Testamente” av Liza Marklund – en utbytesbok.

”Winterland” av Åke Edwardson. Jag har älskat böckerna om kriminalaren
Erik Winter och slukat varenda rad från första fallet till dess Erik kanske dog
eller inte dog i cancer. Winterland har jag nog inte läst. Jag hoppas i alla
fall att jag missat ytterligare några små Winterberättelser som jag snart kan
suga i mig. (Senare: Jag har letat i mina hyllor och inte hittat något Winterland, så nu är jag verkligen sugen på att läsa det här fyndet.)

”Liseys Berättelse” av Stephen King. I bloggsamtal med den
forne bloggaren Doc har jag lovat att ge Stephen King en ordentlig chans. Av
hittills oförklarliga anledningar rankar Doc King som favoritförfattare.
Hittills har jag bara läst en enda hyfsad bok av denne hyllade författare.
Kanske blir den här berättelsen nummer två.

”Villospår” av Sue Grafton. En thriller som enligt
framsidestexten ska bjuda på trivsam och underhållande läsning. En polis dör av
en hjärtattack. Hans fru vill ta reda på varför han var så orolig tiden innan
han dog och ger en privatdeckare i uppdrag att luska lite. Det visar sig att
polisen privatspanat på fritiden och nu kommer privatdeckaren något på spåren
som utsätter henne själv för fara. Det blir mycket privat här…

”Iskallt spår” av Stephen Booth. En kriminalroman där det
verkar dyka upp den ena döingen efter den andra men där författaren även verkar
lägga möda på relationerna mellan sina huvudkaraktärer och det bådar ju gott.

”Drömmar ur snö” av Anna Jansson. Ja, jag fortsätter samla
på mig Anna Jansson-böcker.

”Det innersta rummet” av Elizabeth George. Jag tror inte jag
läst någon av Elizabeth Georges deckare tidigare. Kanske hittar jag en ny
favorit.

”Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Jag har läst
Hosseinis första bok ”Flyga drake” och tyckte faktiskt inte att den var så
fantastiskt bra som alla säger. Den var skriven som en självbiografi och jag
blev närmast besviken när jag upptäckte att det inte alls var en biografi. Jag
fick intrycket att författaren velat skriva en biografi men hade så mycket
smuts i kappsäcken att han under vägen beslöt sig för att ändra lite detaljer,
utelämna viktiga händelser och till slut kunna kalla boken för en fiktiv
historia, bara färgad av hans egen barndom.
I tusen strålande solar står det klart redan från början att det handlar om en
påhittad roman. Det kan bara bli bättre.

”1222 över havet” av Anne Holt. Anne Holt är jag lite
förtjust i. Jag gillar att hennes karatkär Hanne Wilhelmsen inte är så
enkelspårig och oftast är historierna ganska spännande.

”Polis” av Jo Nesbö. Kolla! En Harry Hole-bok till!

”Uppdrag Matarese” av Robert Ludlum. Jag älskar Ludlums
böcker. Kanske ännu mer de han inte skrivit själv eftersom de håller ett
modernare språk.

”Uppgörelsen” av John Grisham. Grisham är lite ojämn. Vissa
böcker är jättebra medan andra bara är sådär. Återstår att se vilken kategori
den här tillhör.

”Midvinterblod” av Mons Kallentoft. Jag tror inte jag läst
någon av Mons Kallentofts böcker än. Jag har börjat samla dem på hög och har
hört att de ska vara riktigt otäcka, men det gillar ju jag.

”Viskleken” av Arne Dahl. Jag har nog inte läst något av
Arne Dahl heller men det går ju en serie på TV nu som grundar sig på en av hans
böcker och enligt kollegorna ska den vara riktigt bra. (Det här var otippat. Jag hittade visst den här boken hemma i bokhyllan också.)

”Den fjärde punkten” av Willy Josefsson. Det här är
Ängelholmssonen Josefssons sjätte roman. Jag har aldrig hört talas om honom. Av
baksidestexten att döma är det nog en bok i stil med Björn Hellströms
kriminaldeckare, trivsam och okomplicerad.

Det var alla böcker jag fick med mig den här gången. Dags
att börja smuggla igen.

*
Och på väg hem från jobbet passade jag på att hämtade jag ut de böcker jag beställt från Adlibris.

Jens Månvinges självbiografi “Den senila skalbaggens tröst”.
Hanna von Corswants “Bunkern”.
Henning Mankells “Djup” och “Minnet av en smutsig ängel”
Anne och Even Holts “Flimmer”
Anne Holts “Död i skugga”
och slutligen bokklubbsboken “Zack” som skrivits av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den förste är en känd och erkänd författare. Den andra, upptäckte jag just, har skrivit boken “El Choko” som jag nyss läst. “El Choko” är en biografi som Lutteman hjälpt till att skriva. Boken beskriver en svensks vardag i det överbefolkade fängelset i La Paz. Känns orten igen? Ja, Zätafamiljen firade nyår där i år! Dock inte i fängelset, tack och lov, men i Bolivias administrativa huvudstad.

Nu måste jag bli en smugglare.

I onsdags var jag uppe på PK Second Hand och försåg mig lite
från deras utbud av begagnade pocketböcker.
Så här i bokreatider blev suget övermäktigt och trots att jag redan
klickat hem några billiga 19-kronorsböcker från Adlibris så kändes inte behovet
riktigt mättat.

När jag tittar i papperskassen jag fick med mig så inser jag
två saker:
För det först att jag köpt tillräckligt med böcker för att klara mig under hela
våren, och därmed inte borde behöva köpa fler, men att det liksom inte spelar
någon roll eftersom jag inte hann titta igenom alla titlar på Second Hand och
därför kan ha missat några ovärderliga pärlor (för fem kronor styck).
För det andra att jag måste smuggla hem mina fynd lite pö om pö och smyga upp
dem i min ”att läsa-hylla” så inte Förundersökningsledaren upptäcker vad jag
haft för mig på lunchen. Han delar inte alls min fäbless för att äga böcker
utan tycker att jag lika gärna kan låna på biblioteket.

Böckerna jag fyndat är följande:

”Små citroner gula” av Kajsa Ingemarsson. Jag vill minnas
att boken var en snackis när den kom ut för några år sedan, men jag minns inte
riktigt vad som sas om den. En snabb kik innanför omslaget talar om att den kom
ut 2004, så det var visst tio år sedan. Tänk vad tiden går fort när man har
roligt.

”Hur kunde hon?” av Dana Fowley. Sedan vi började med
bokklubben på jobbet har jag läst några biografier och kommit på att det
faktiskt inte alls är så tokigt att blanda upp min favoritgenre (deckare) med
en och annan självupplevd berättelse. Senast läste vi ”Ett stulet liv” –
skriven av kvinnan som för några år sedan blev fri efter att ha varit kidnappad
i nästan 20 år. Boken var allt annat än välskriven och allt annat än spännande,
men ändå verkligt läsvärd. Att öka sin förståelse för andra människor på det
här sättet är en möjlighet jag mer och mer anser att man ska ta tillvara.
”Hur kunde hon?” handlar om en kvinna som blev utsatt för pedofiler i sin
barndom, och det var hennes egen mor som introducerade henne till detta helvete
på jorden. Jag gissar att det här kan bli en ganska tårdrypande läsupplevelse,
kryddad med lika delar frustration och ilska.

”När skönheten kom till Bro” och ”Alkemins eviga eld” av
Anna Jansson. Jag har inte läst några Maria Wern-böcker än, men har börjat samla
på mig serien för att kunna läsa dem i ordning när jag väl har ett gäng. Jag
hoppas att jag inte redan har någon av dem hemma. Dubbelköp har hänt förr om
man säger så… (Efter att ha kollat i min excellfil över författare och böcker
hemma, verkar det som jag kanske redan har Alkemi-boken sedan tidigare.)

”Blind lydnad” av Will Lavender. Enligt baksidestexten en
spännande bok om en fiktiv, presumtiv mordgåta som så småningom kanske visar
sig vara verklig. Låter som något i min smak.

”Nummer fem från vänster” av Jennifer Thompson, Ronald
Cotton och Erin Torneo. Jag vet inte om det är en biografi eller om det är
journalister som skrivit om ett speciellt rättsfall men hur som helst handlar
boken om en våldtagen kvinna och en felaktigt dömd gärningsman som blir vänner.

”Da Vinci Koden” av Dan Brown. Den här boken har jag redan
läst för länge sedan, (och sett filmen…) men är en sådan bok jag kan tänka mig
att läsa om. Och eftersom boken hemma är inbunden, och det här är en pocket, så
får det bli ett litet byte i bokhyllan.

”I det tysta” av Vicky Jaggers. Ännu en självbiografi,
skriven av en kvinna som blev våldtagen av sin storebror under uppväxten.

”Paria” av Björn Hellberg. Det verkar som tennisoraklet
Björn Hellberg skapat sig en ny värld att placera morden i. I stället för
”Staden” heter den här staden Loviken. Och kriminalaren som ska lösa
mordgåtorna heter inte Sten Wall utan Carina Keller.

”Kejsaren – Roms Portar” av Conn Iggulden. Jag har redan
köpt på mig serien om mongolerna och även om jag inte hunnit läsa någon av de
böckerna har jag hört så gott om dem att jag tror det lönar sig att samla på
sig ytterligare en serie av samme författare.

”Giraffens tårar” av Alexander McCall Smith. För några år
sedan fick jag den första boken om Damernas Detektivbyrå av min mamma. Kanhända
har jag köpt någon mer i serien sedan dess. Kanhända till och med den här… men
i så fall vet jag en bra Second Handbutik där man kan lämna in böcker så säljer
de dem vidare till andra bokmalar…

”Sol och Skugga” av Åke Edwardsson. Det här är en Erik
Winter-bok. Varför köpte jag den? Jag är rätt säker på att jag läst den redan.
Kan det vara så att jag tror att jag har den som inbunden bok hemma, och vill
byta ut den till en pocketbok? Jag är inte säker. Jag får smuggla hem den och
kolla läget helt enkelt.

”Kackerlackorna” av Jo Nesbö. Jag har läst den första boken
om antihjälten och polismannen Harry Hole – Fladdermusmannen. Ärligt talat
tyckte jag inte att Fladdermusen var någon uppseendeväckande bra bok, men
eftersom jag hört att fortsättningen ska bli bättre så har jag inte gett upp
serien än.

”Nattvandraren” av Björn Hellberg. Troligen en helt vanlig
Sten Wall-kriminaldeckare. Jag har inte läst Björn Hellberg med någon större
behållning tidigare. Jag har nog tyckt att berättelserna varit allt för ytliga
och för lättvindigt lösta, men senaste boken (som jag naturligtvis inte minns
namnet på) var en förvånansvärt trevlig upplevelse. Björn Hellbergs signum är
ju just trevligheten så nu ämnar jag ge honom några chanser till att dra ner
mig i ”Staden”-träsket.

”Nyckelord Chasong” av Robert Ludlum. Det här verkar inte vara en Bourn-bok men
Ludlum är ju ändå alltid Ludlum!

”Dubbelspel” av David Baldacci. Jag har läst några av
Baldaccis böcker tidigare och jag tycker om hans omsorgsfullhet i
bakgrundsbeskrivningen, hur han bjuder in läsaren att känna sig lika insatt i
det politiska spelet och alla USA:s olika polisiära, militära och statliga
organisationer och myndigheter som han själv är.

”Vattenmelonen” av Marian Keyes. Jag har liksom för mig att
jag läst någon av Keyes böcker tidigare men när jag tittar på hennes
bibliografi kan jag inte komma på vilken det är. Tänk om det var just
Vattenmelonen? Nåja, det verkar ju vara en sådan där lättläst trall-bok så jag
mår nog inte illa av att läsa den igen i så fall.

”Huset vid havets slut” av Elly Griffiths. När jag köpte
boken trodde jag först att den var skriven av en annan författare, som jag läst
en trevlig deckarhistoria av tidigare. Nu när jag tittar närmare på den blir
jag dock lite osäker. De här är i alla fall bok nummer två i en nystartad serie,
så jag får nog se till att skaffa ettan innan jag kastar mig in i den här.

”Lyckliga gatan” av Liza Marklund. Jag har läst alla Liza
Marklunds böcker om Annika Bengtzon, ända från ”Sprängaren” till ”Du gamla, du
fria”. ”Lyckliga gatan” är den näst sista boken om journalisten som är så tvär
och strulig. Jag kommer verkligen sakna dessa lättlästa slukarböcker.

*

Jaha, det var allt i kassen. Nu är det bara att inleda
operation smuggling…

Jag ger bort böcker.

Jag känner mig hur redig som helst som lyckas med konststycket att faktiskt rensa ur och ge bort några av mina skatter. Jag tar lite i taget. En bok då, och en då. Annars skulle det nog inte gå.

Det är mina kollegor som får agera mottagare. Det känns tryggt. Skulle jag mot förmodan ångra någon bortskänkt bok kan jag kanske med att be att få den i retur.
Häromdagen var jag nära att plocka med mig Åsne Seierstads “Hundra och en dag” och “Bokhandlaren i Kabul” men så läste jag lite på baksidestexten och insåg att det där faktiskt är böcker som jag nog vill läsa om, så de får stå kvar i hyllan ett tag till.

I kväll har jag plockat ut följande titlar för vidare transport till jobbet:
Till båda polerna (utan skägg) – Catharine Hartley
Brödraskapet – John Grisham
Ängeln på sjunde trappsteget – Frank McCourt
Bortrövade – Deborah Moggach
Törnfåglarna – Colleen McCullough
Förklädd till man – Norah Vincent

Planen är att någon gång i framtiden bara ha pocketböcker när det gäller skönlitteratur. Men det kräver att jag lyckas byta ut många av mina inbundna spara-böcker till pocket-dito så det kan bli ett evighetslångt projekt.
För att förenkla livet har jag gjort en lista. (Jag är lite förtjust i listor.) I en excellfil skriver jag in de författare jag läst, har köpt böcker från, eller vill läsa i framtiden. Ett ark för varje författare. Och så fyller jag på med information om deras böcker, utgivningsår, om de ingår i någon serie, huruvida jag läst böckerna, om jag äger dem och så en liten kommentar om varje bok.
Jag försöker så sakteliga övertyga mig själv om att den där excellfilen är lika mycket värd som att ha böckerna fysiskt stående i mina hyllor. Det går väl sådär. Men det är en god hjälp i en nödvändig process. Det är nämligen svårt att köpa nya böcker när hyllorna bågnar.

I helgen läste jag ut Ludlums “Träffpunkt Genéve”.

Det är nog den sämsta Ludlumare jag kommit över.
Intrigen var okej men den var haftsigt skriven och allt för detaljlös för att ge någon slags trovärdighet.
Det jag störde mig mest på var att boken innehöll en otroligt platityderad och dåligt beskriven kärlekshistoria. Huvudpersonen gick direkt från ett engångsligg med en storasyster till att förälska sig i lillasystern. Hon blev lika kär i honom, trots att han omotiverat hoppat i säng med storasystern bara någon dag tidigare.

Personbeskrivningen inskränkte sig till att ge skurken blont hår, skurkens kollega en kort och satt kropp och av huvudpersonen fick jag inget rejält intryck mer än att han använde olika rockar och kappor för att förvilla sina förföljare.

Nej – bättre kan du Ludlum (kanske inte nu längre eftersom han tyvärr är bortgången)!

Den här veckan har jag inte varit på jobbet alls. Jag fick maginfluensa i lördags kväll (inget oralt för den som önskar veta detaljer) och var sjuk till måndag förmiddag. Sedan var jag hemma tisdag för smittorisken. På onsdag var jag på begravning och torsdag-fredag har jag varit hemma med lilla Svalan som har feber och är förkyld.

När jag är sjuk och orkeslös passar jag på att läsa böcker. Det har blivit många timmar på toaletten tillsammans med en pocketbok. Och ännu fler timmar till sängs.

Senaste boken i raden var Keplers “Eldvittnet“. Den var ruggigt bra. Kepler håller kapitlen korta vilket forcerar fram läsningen, det går nästan inte sluta läsa. Vändningarna i historien är flera och jag tycker författaren håller en alldeles lagom nivå på person- och miljöbeskrivningarna.

“Eldvittnet” har jag läst ut på två dagar.
Dessförinnan läste jag Håkan Nessers “De Ensamma“. Jag har inte varit så förtjust i Håkan Nesser tidigare. Jag tycker han är lite torr och tråkig och det är något alldeles för dröjsamt över hans sätt att skriva. Men “De ensamma” var faktiskt bra. Det bästa jag läst av Nesser (vilket inte är så mycket). Historien kändes nära och okonstlad och Nesser har lagt ner ganska mycket utrymme på att teckna komplexa personligheter.

Så har jag för första gången stiftat bekantskap med Viveca Lärns Saltö-böcker. Jag läste “Värmebölja” och fick ett väldigt tudelat intryck. Först hade jag problem att hålla isär alla karaktärerna och insåg att jag nog borde läst serien från början om jag skulle kunna göra den rättvisa. Sedan störde jag mig på det barnsliga och komiska. Boken handlar om en pyroman men både handlingen och karaktärerna beskrivs på ett så parodi-artat sätt att det istället borde höra hemma i någon av Martina Haags rolighetsböcker.
När boken var slut lämnades jag dock med en småtrevlig må-bra-känsla och insåg förvånat att jag gott skulle kunna tänka mig att läsa fler av Saltöböckerna.

Kristina Appelqvists serie om universitetsrektor Emma Lundgren är också riktiga må-bra-böcker. “Liv i Överflöd” är inget undantag. Kristina bygger lagom invecklade intriger som oftast har rötter bakåt i tiden och som tar en oväntad vändning på sluttampen. Lite spänning, lite kärlek och sköna beskrivningar av omgivningarna på andra sidan Billingen i en skön mix. Nu väntar jag på pocketutgåvan av “De Blå Damerna”.

Efter att ha läst Liza Marklund och James Pattersons “Postcard Killers” beslöt jag mig för att läsa något mer av James Patterson. Jag köpte boken “Smekmånad” för 5 kr på Second Hand. Patterson har skrivit den tillsammans med Howard Roughan och jag hade ganska höga förväntningar efter att ha läst baksidestexten. “James Patterson är en av USA´s mest lästa författare och hans böcker är översatta till nära 40 språk. Han har fått 2003 års läsarpris… och Smekmånad ska bli film i Hollywood… Man längtar efter att få fortsätta läsningen… korta kapitel, så välskrivna, så fängslande och så dramatiska… En thriller med sträckläsningsvarning.” Men det var platt fall. En tafflig kärlekshistoria om en snygg, rik mörderska som möter en fattig, karaktärslös FBI-agent. Inte ett dugg spännande. Ordet thriller är det sista jag förknippar boken med. Ska ni läsa någon av böckerna jag läst på sista tiden så välj för allt i världen inte “Smekmånad”.

Välj förresten inte “Vägbygge” heller. En bloggkompis påstår att Stephen King är läsvärd och jag har köpt på mig några av böckerna för att försöka låta mig övertygas. Hittills har det inte gått något vidare. Jag har läst “Sömnlös” om en gammal gubbe som såg små patetiska liemanfigurer i sin hemstad, “Död Zon” om en misslyckad kille som dör ung av en tumör men som kan skåda in i framtiden under en period av sitt liv och nu “Vägbygge”. Den senaste boken är nog den mest deprimerande. En medelålders man förstör hela sitt liv eftersom han förargar sig på ett vägbygge i sin hemstad. Boken är 303 sidor lång. Det hade räckt med en.
Även här påstår baksidestexten att det handlar om en thriller, en psykologisk sådan till på köpet. Pyttsan säger jag! Jag kan inte komma på en enda anledning till att läsa boken, mer än möjligtvis att författaren har namn om sig att vara skräckens mästare. Men jag upplevde ingen skräck, inga mardrömmar, ingen spänning, inte minsta lilla kittling. Den var bara deprimerande, men inte tillräckligt för att ge en djupare känsla av obehag eller olust. En riktigt tråkig bok helt enkelt.

Den sjunde boken jag läst på sista tiden är Robert Ludlum och Gayle Lynds “Altmanplanen“. Jag är ju förtjust i Ludlum. Det är lite mer tanke bakom, lite mer förarbete och research och böckerna har oftast flera bottnar. Och “Altmanplanen” håller stilen. Det är spänning, det är action och fokus ligger på berättelsen, precis som jag vill ha det.

Jag trodde att jag skulle sluka böcker under Dalslands Kanalresan och hade bunkrat upp med tre stycken, men jag hade helt enkelt för trevligt sällskap för det. Jag läste lite på kvällarna, och någon gång emellanåt annars också, men på det stora hela har jag läst ganska lite under den här semestern.

Jag har redan tidigare gett en beskrivning av den bok jag läste i början av semestern.
Under Dalslands Kanal-turen tog jag mig an Dan Buthler och Dag Öhrlunds “En nästan vanlig man“. Det är en bok i min smak. Ganska otäck, lite spännande och en aning pillemarisk. Ingenting för känsliga läsare kanske men jag tyckte om den.
Språket var helt okej, inget att snubbla eller störa sig på. Miljö- och personbeskrivningarna tyckte jag först var ganska enkelspåriga men efterhand upptäckte jag att de förstärkte berättelsen. Det enda jag egentligen reagerade över som negativt med läsupplevelsen var att slutet, som säkert skulle föreställa oväntat, inte var särdeles överraskande.

Den bok jag avslutat nu på morgonkvisten är Jens Lapidus “Livet deluxe“. Jag har älskat både “Snabba Cash” och “Aldrig fucka up” och har verkligen sett fram emot att få läsa den tredje av Lapidus böcker.
Språket är detsamma, det där stolpiga, rappa som utgör den allra största delen av personbeskrivningarna. Miljöerna är desamma; förortslägenheter, sjangserade casinon, Stureplan, hotell och restauranger. Huvudpersonen – Jorge, är densamme som i tidigare böcker, men JW, som haft huvudrollen i Snabba Cash, har krympt samman en aning i den här boken. Han är mer anonym, lite svårgreppbar i beskrivningen. Bokens andra huvudperson – Natalie, har inte heller hon fått riktigt den uppmärksamhet hon förtjänar av författaren. Jag skulle vilja ha ett djupare personporträtt av henne, lite mer kött på benen.
Ändå är “Livet deluxe” en riktigt slukarbok. Jag längtar redan till nästa bok, utan att veta om Lapidus håller på med en fyra.

Update: Jodå. Enligt Jens Lapidus facebooksida håller han på med en fjärde bok nu. Han har skrivit till och med sidan 53 eller något liknande. Han har också gett ut en novell – “Mamma försökte”.

Jag har inte läst så intensivt den senaste tiden. Ingen av böckerna har varit sådär fängslande att jag inte kunnat lägga dem i från mig, eller somna från dem heller för den delen.

Den senaste; Liza Marklund och James Pattersons “Postcard Killers” var dock fantastiskt lättläst. Kapitlen var korta, språket lättfattligt utan att vara förnedrande enkelt och miljö- och personbeskrivningarna var så naturligt inflätade i berättelsen att de knappt märktes. Allt målades med klara färger och breda penseldrag.
Upplösningen lämnade ganska mycket övrigt att önska då det var allt för raskt överstökat. Spänningen infann sig aldrig och hela historien var ganska fyrkantig och fantasilös, men som lättsmält bladvändare var det en helt okej bok.

Boken innan “Postcard Killers” var John Grishams “De utvalda“. På omslaget står det: “Absolut en av årets bästa thrillers. /Sundsvalls Tidning”. Antingen kom det inte ut några thrillers 1996 eller så har Sundsvalls Tidning en helt annan definition av thrillers än jag har.
Det som slog mig när jag läste “De utvalda” var först och främst att John Grisham uppenbarligen tagit reda på så mycket fakta om det amerikanska rättsväsendet och juryförfarandet att hälften hade varit nog.
Det andra som slog mig var att jag inte vet särskilt mycket om svenska rättsväsendet. Har vi överhuvudtaget systemet med juryer i Sverige? Jag trodde inte det men efter att ha letat lite på nätet verkar det som om det faktiskt förekommer mål med jury även i Sverige. Då handlar det dock bara om tryckfrihetsmål.
“De utvalda” är en långsam bok. Det är 431 sidor utan spänning, utan glädje och i princip utan handling.

Tyvärr gick boken jag läste innan “De utvalda” i ungefär samma långsamma tempo. Leif GW Perssons “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” har visserligen handling och är bitvis nästan lite spännande men det är framförallt en politisk bok. Läsaren har inga större bekymmer att ana författarens ambitioner med boken. Den är trevligt skriven med ett konsumerbart språk och slutet är ganska oväntat.

Efter att jag läst Jo Nesbös “Huvudjägaren” och ratat den fick jag rådet att i stället läsa hans böcker om Harry Hole. Jag hittade “Fladdermusmannen” i en Second Hand-butik och tyckte att den bar ett betydligt större djup än “Huvudjägaren”. Nu kan jag till och med tänka mig att läsa ytterligare Nesbö-böcker.

“Fladdermusmannen” läste jag före Leif GE Perssons bok, och innan “Fladdermusmannen” gottade jag mig med Peter Robinsons “En ovanligt torr sommar“.
“En ovanligt torr sommar” är riktigt trevlig. Den bjuder på ett stycke engelsk landsbygd och en mordhistoria som kompliceras av tidens tand. Klart läsvärd enligt min smak.

Innan jag läste “Huvudjägarna“, som jag läste innan jag läste “Död Zon“, som jag läste innan jag läste “Då dagboken dog“, läste jag “Frukta inte” av Anne Holt.

Anne Holt är en författare som lägger ner både hantverksskicklighet och kärlek på att måla upp sina huvudpersoner. Ingenting är enkelt eller stereotypt.

Jag gillar också hur berättelsen får ha sin gång, utan att forceras eller hastas igenom.
Att sedan hela boken känns mörk och dyster tror jag är ett medvetet grepp från Holt. Det ger mig en grå och murrig efterklang som inte är så rolig men det är ett pris jag är villig att betala för att få läsa en bok som känns gedigen och genomarbetad.

Innan jag läste “Då dagboken dog“, läste jag Stephen Kings “Död Zon” och innan dess läste jag Jo Nesbö´s “Huvudjägarna”.

Huvudjägarna var fartfylld och bitvis spännande. Men jag ogillade att författaren lagt in flera komiska inslag som förtog känslan av thriller.

Jag har hört mycket gott om Jo Nesbö och hade sett fram emot att läsa boken, men jag blev en aning besviken.

I morse läste jag ut Björn Hellbergs bok “Då dagboken dog”.
Jag har läst några av Hellbergs böcker tidigare och inte riktigt fastnat för hans författarstil. Den är trevlig och lättsam trots att den behandlar mord, men både historierna och miljö- och personbeskrivningarna känns för grunda för att ge en gedigen läsupplevelse.

Det var samma sak med “Då dagboken dog”. Det kunde ha blivit en spännande berättelse. Hellberg kunde ha målat upp en mångfacetterad bild av en psykopatisk mördare, men nej. Det blir bara en trevlig anekdot av det hela. Boken är bara 264 sidor lång och har säkert sin publik bland de som önskar snabb och lättsam förströelse, men jag är nog för luttrad och läsvan för att nöja mig med så lite.

Den första september 2009 deklamerade jag bryskt: “Aldrig mer Stephen King“.
I går läste jag ut “Död Zon”. Och tyckte att den var helt okej.

Jag har bara läst två av hans böcker, och ännu inte upptäckt varför han kallas för skräckförfattare, men i min väntar-på-att-läsas-hylla står nu flera Stephen King-böcker så det kanske kommer så småningom.

Död Zon var bitvis fängslande, bitvis tråkig. Mot slutet av boken verkade det som om författaren hunnit tröttna både på sin huvudperson och på historien han så omsorgsfullt vävt fram. I stället för att suga tag i slutet och göra något storstilat så sopar han det under mattan och rumphugger berättelsen.

Jag tycker boken andas ganska mycket amerikanska södern, vilket betyder att jag definitivt inte kan mer om amerikansk geografi än amerikanerna kan om svensk. Faktum är att boken utspelar sig i en nordöstlig delstat – Maine.

Fastän Död Zon inte är en kort liten bok tycker jag att herr King kunde gjort mycket mer av sin berättelse. Han har byggt upp ett scenario som han gott kunde plockat ut mer av.

Trots all min kritik gillade jag ändå boken. Ibland var den nästan svår att lägga ifrån sig. Språket flöt bra och karaktärerna var genomtänkta om än lite svagt tecknade.

I den sköna värmen från brasan jag har läst ut David Baldaccis bok “Total Kontroll”. 490 sidor spänning. Och jag gillar spännande böcker.

Boken bjuder på en ganska invecklad historia. I bland känner jag mig nästan lite borttappad, mest på grund av alla amerikanska namn som jag inte orkar lägga på minnet. Den skulle göra sig fantastiskt bra som film – och har kanske gjort det också. Jag har inte forskat i saken.

En av de saker jag verkligen gillar är hur den manlige författaren vinnlagt sig om att teckna ett så komplext porträtt av den kvinnliga huvudpersonen. Hon är advokat och kan vara kyligt beräknande, logiskt och kvicktänkt – egenskaper som i deckargenren oftast förknippas med män, men hon är samtidigt mor och dotter. Hon blir liten och överlämnande i sin fars närvaro och helt paralyserad och irrationell när hon tror att hennes dotter utsätts för fara.

Någonting med språket gör att läsandet inte flyter så lätt som det skulle kunna göra. Det finns många tekniska termer och fackuttryck men jag tror inte att det är det som är boven. Efter att ha läst Tom Clancys böcker känns det här mer som att läsa Bamse, men något får mig att stanna upp och ibland somna ifrån läsningen. Jag har inte känt den där sköna hungern som gör att man vill läsa på varje ledig stund, som gör att lampan inte släcks förrän efter midnatt, som gör att boken hamnar i väskan till och från jobbet.

Jag vill ändå rekommendera “Total Kontroll”. Gillar du spänning, invecklade historier och kan blunda för att alla karaktärer utom just huvudpersonen är relativt stereotypa så är det här en bok för dig.

I morses läste jag ut min julklappsbok. Jo, jag hade fått den i förtid… Jag är faktiskt en ganska långsam läsare. Förundersökningsledaren läser ungefär dubbelt så snabbt som jag. Dessutom är jag jättedålig på att skumläsa. Inte för att man skumläser skönlitteratur men dagstidningen vore ju bra att kunna sammanfatta för sig själv på tio snabba morgonminuter.

Jag blev lite ledsen över att läsupplevelsen inte varade längre. Jag älskar redan Kristina Appelqvists böcker, även om jag bara läst de två första.
Den första boken heter “Den svarta löparen” och gjorde ett så trevligt intryck, trots att det handlade om ond bråd död. Lite av trevligheten hör säkerligen samman med att Kristina skriver om Skövde och dess omgivningar. Igenkänningens glädje är alltid trevligt, i alla fall när det gäller böcker.

Den andra boken, den som jag just läst ut, heter “Den som törstar” och är minst lika bra som “Den svarta löparen”. Lite av det där trevliga intrycket tycker jag dock var borttappat, och händelserna var en aning forserade. Jag hade faktiskt gärna sett att boken varit kanske 50 sidor längre. Särskilt de mest spännande partierna var för snabbt överståndna för att spänningen verkligen skulle hinna gripa tag i läsaren och bygga upp rätta stämningen. Men boken hämtar ändå många pluspoäng på min individuella betygsskala.

Språket är mycket lättflytande och enkelt utan några krångliga meningsbyggnader eller konstiga ord, trots att vi rör oss i den akademiska världen som säkert kryllar av egna fackuttryck som en författare skulle kunna vilja briljera med.
Det är en av de saker jag verkligen gillar med böckerna. Kristina Appelqvist ger intryck av att vara en vanlig människa, en “kvinna av folket” som inte strävar efter att vara förstå-sig-påare eller viktigpetter. Hennes enda mål är att underhålla läsaren, och det lyckas hon sannerligen med.

Personbeskrivningarna saknar en del i detaljrikedom men jag har ändå lyckats bli förtjust i huvudpersonen – Rektor Emma Lundgren som är så sympatisk och jordnära, och jag hoppas att Kristina Appelqvist har intentionen att fortsätta sin serie i många, många böcker till.

Den tredje boken – “Liv i överflöd” kom ut i oktober i år. Så fort den kommer som pocket kommer jag beställa hem den, eller möjligen hoppas på att jag får den av min mamma som så snällt förärat mig de två första böckerna. (Ska jag vara helt sanningsenlig var det faktiskt Förundersökningsledaren som fick den första boken, men allt mitt är ditt heter det ju!)

Av Förundersökningsledaren har jag i eftermiddag fått ännu en julklappsbok. Det är Liza Marklunds “Du gamla, du fria” som jag hunnit sukta efter ett tag.
Nu ska jag svepa filten om mig, kura ner under täcket och läsa mig till söms.

God Natt och God Jul!

I går kväll läste jag ut Steve Berrys “Tempelriddarens Arv”.

Vill man ha lite lättläst underhållning utan större krav på spänning eller briljerande språk så rekommenderar jag den här boken.
Historien är ganska invecklad med en hel del turer fram och tillbaka som inte alltid är så lätta att förutspå, och det är väl det som ger boken ett plus.

I efterordet förklarar författaren varifrån han hämtat inspiration och man förstår då att det mesta bygger på historiska fakta. Jag skulle gärna velat veta om det innan jag började läsa för i mina ögon framstod allt som fiktion.

Jag ogillar hur författaren kullkastar det centrala budskapet i kristendomen utan att förstå vad det egentligen är han avlivar. Det verkar som om han tror att han gör kristendomen och alla andra religioner en välgärning genom att skriva bort det som väcker anstöt hos icke-kristna men han förstår inte att det är själva kärnan han ger sig på.

Summa summarum är det här ingen bok som varken gör avtryck eller ger intryck. Jag kommer ha glömt den om en vecka. Den var lättläst och slukbar på grund av ett flytande språk och en handling med driv och tydligt mål men jag tänker inte springa omkring och rekommendera den till höger och vänster.

Under nattens långa, sömnlösa timmar passade jag på att läsa en hel del i boken jag håller på med just nu. Den är ganska lättsmält och handlar om tempelriddarordern. Men ändå önskade jag att jag haft en tidning att bläddra i istället. När man är riktigt trött och bara vill kunna slappna av är det inte fel att kunna läsa något positivt och må-bra-igt.

Jag tror jag ska gå in på Tidningskungen.se och kika ut en bra prenumeration att skriva upp på önskelistan.

För övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska önska mig i julklapp i år. Biobiljetter är alltid uppskattat, men det kan vara riktigt mysigt att sitta hemma och se på film också.
Även det kan Tidningskungen fixa åt mig, i samarbete med SF Anytime. Det där med att plocka hem filmer via nätet och kunna se direkt i TV-soffan är faktiskt en jättebra idé som vi utnyttjar emellanåt i vår familj.
Tack för det!

Barnens paket med böcker och annat från jultidningsförsäljningen kom i dag.
-Det är som julafton! utbrast Guldgossen.

Jag kan inte annat än att hålla med. Särskilt som jag glömt vad jag själv beställt.
Bland annat hittade jag en underbar bok med den snustorra titeln “Baka bröd med surdeg”.
Jag har smugit mig undan med boken under kvällen och suttit och dagdrömt över bilderna och tilltalats av hur lätt allt verkar vara – i alla fall på pappret.

Nu vill jag genast starta några surdegar och låta min husmorstantssida leva upp på nytt.
Hoppas bara att det är min bok. Jag har inte kontrolläst beställningslistan ännu.

Strax innan jag for till jobbet i morse kom jag på en sådan där typisk “köpa-på-torget-grej” och tänkte: “Synd att det inte är onsdag i dag!”

På väg till jobbet tankade jag bilen. Det hade lyst rött rätt länge och jag fick i skrämmande 62 liter. Jag som trodde att det bara rymdes 60 liter i tanken…

När jag kom fram till jobbet kom jag på att det ju var onsdag i dag. Alltså torgdag. Alltså en dag när man kan gå fram och köpa lite billiga grejer. Hurra, då ska jag passa på att köpa… att köpa…

Men vad var det jag behövde köpa?
Det var som bortblåst ur medvetandet. Var det vantar till Guldgossen, trosor till lilla Svalan, någon växt, ost, skor, kläder till mig…? Nej, inget av det där kändes särskilt angeläget och jag kunde inte för mitt liv komma på vad det var jag så hett begärt på morgonkvisten.

När lunchen kom traskade jag med beslutsamma steg längs trottoarkanterna in till torget i förvissning om att jag nog skulle komma på vad det var jag behövde när jag väl kom dit.
Jag tittade på skor, växter, kläder, träskor, kransar och krukor men ingenstans klack det till sådär igenkännande… Förrän jag doppade näsan i en kartong billiga (nästan allt på torget är i och för sig billigt) sockar. Just det – jag behövde ju nya varma sockar att sova i.

För tio kronor styck köpte jag ett par termosockar och ett par angorasockar. Och så råkade det slinka med ett par tiokronors fingervantar till Guldgossen också.
Dagen var räddad.

Ännu mer räddad blev den när jag på väg tillbaka till jobbet passerade PK Second Hand och bestämde mig för att stanna till och leta efter fler av Tom Clancys böcker om Jack Ryan. Tom är uppenbarligen en ganska produktiv författare och en snabb efterforskning har gett vid handen att de tre böcker jag läst av honom bara är en liten del av hans verk.
Jag gillar att läsa in mig på en författare, vänja mig vid hans eller hennes stil, stifta bekantskap med karaktärerna och riktigt suga ut allt det göttaste innan jag känner mig nöjd.

Nu fanns det ingen Tom Clancy på Second Hand. I alla fall inte i den enda hylla jag hann leta igenom innan klockan blev för mycket för fortsatt botaniserande.
Däremot hittade jag:
Död Zon – Stephen King
Staden som försvann – Stephen King
Eldfödd – Stephen King (Jag har bara gett herr King en chans tidigare. Det var med en bok om någon gammal gubbe som inte kunde sova och som började slåss mot osynliga varelser som tog livet av folk genom att klippa av deras ballongsnören. Hur surrealistiskt som helst. Nu ska Stephen få en chans till… eller tre för att vara nogräknad.)
Skorpionerna – Robert Ludlum (Jag gillar Ludlum. Han är kanske lite väl fantasifull i bland men han kan underhålla.)
Tempelriddarens Arv – Steve Berry (En av mig okänd författare men tempelridderiet brukar ju kunna locka vilken författare som helst till invecklade skattjakter och på omslaget betecknas boken som en “ny actionfylld thriller” och det låter ju bra.)
Total Kontroll – David Baldacci (Ännu ett oprövat kort. Ännu en thriller och “i mycket högt tempo”.)
Gå ut min själ – Åke Edwardson (Hurra, en oläst Edwardson-kriminalroman! Jag älskar hans böcker om Erik Winter även om jag är mindre förtjust i annat han skrivit. Jag har läst alla Winter-böckerna och är den här skriven i samma anda kommer jag bli lycklig, i alla fall i 246 sidor.)
Schindler´s List – Thomas Keneally (Jag har sett filmen, för länge sen och det tilltalar min underutvecklade allmänbildade sida att även läsa boken. Nu lär jag nog tyvärr bli mer allmänbildad än jag hoppats för när jag bläddrar i boken visar den sig vara skriven på engelska. Jag har aldrig läst en engelsk bok. Jag har hört talas om dem som gjort det, till och med om dem som påstår att det inte är några problem – som säger att man kommer in i det rätt snabbt, man fattar mer än man tror, man ser nyanser som “get lost in translation” men jag har inte trott dem. Jag tror dem fortfarande inte.)

Jag har räknat böckerna som ligger på min väntlista på nattygsbordet nu. Det är 28 stycken. Dessutom finns det några lånta böcker i en hylla. De väntar också på läsning.
Jag måste lova mig själv att dämpa ner mina bokinköp ett tag nu. Även om jag köper böcker för fem kronor styck. Alternativet är att övertala Förundersökningsledaren om att bygga en bokhylla, men han är inte så sugen på det.

Medan jag suttit i bilen (90 mil) och för all del även i färjan, har jag passat på att läsa.
Först avslutade jag Tom Clancys “Hedersskuld” och sedan gav jag mig i kast med Emma Hambergs “Baddaren”. Det var förresten ingen bok man behöver ge sig i kast med, lättläst och aningens humoristisk som den visade sig vara. En trevlig må-bra-bok helt enkelt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska läsa härnäst. Det ligger nog ett dussin böcker på hög och väntar på nattygsbordet.

I vår stad har vi, föga förvånande, ett stort antal frisörer, caféer och pizzerior.
Jag gissar att det är likadant i de flesta städer. Svenskarna tyckts fika, klippa sig och käka pizza till fördärvelse.

Men vad som kanske inte är så vanligt för en stad av Lidköpings storlek (stad är förmodligen till och med ett lite för storvulet uttryck, men nu är jag ju trots allt Lidköpingsbo, och Lidköpingsborna är kända för att vara extremt stolta och hemkära) är det stora antalet second hand-butiker.

Vi har FA-fyndet, PK Second Hand, Rias Second Hand, Agape och Lilla Torget . Kanske finns det (i alla fall enligt Eniro) ytterligare en eller flera som jag inte har koll på.

På lunchen i dag passade jag på att göra två flugor på smällen och bidra med lite kosing till Balkan-hjälpen. Det är nämligen vad man gör om man handlar hos Agape. Second Hand Agape drivs av Balkanhjälpens Vänner – en allkristen, oberoende hjälporganisation som startade 1969 under namnet “Operation Segerpil”. Verksamhetsansvarig är Rolf Wernersson. (Ja, jag skrev av broschyren jag fick i min hand.)
Rolf är med i samma församling som jag och är en härlig, livsbejakande person som vigt hela sitt liv åt att hjälpa andra. Jag beundrar sådana människor, även om de får mig att känna mig som världens största egoist.

Och vad passar bättre för en egoist än att spendera några dyrbara lunchminuter en regnig dag med att leta böcker.
Nu hade jag inte så många minuter på mig att jag verkligen hann leta så i min inköpskasse hamnade framförallt några färgglada Kalle Anka-pocket till barnen (4 st) och en “Cirkusdeckarna och spökmysteriet” till lilla Svalan men jag snubblade också över den första Harry Potter-boken: Harry Potter och De Vises Sten.
Som den bokslukare jag är (även om jag ligger i lä av min far som läser ett par böcker i veckan och helst flera på samma gång) så tycker jag naturligtvis att mina barn också måste få chansen att upptäcka läsandets njutning. Ingen av barnen är några storläsare. Guldgossen läser ganska snabbt ut de böcker jag sätter i händerna på honom, men han är väldigt sparsmakad med vad han gillar. Han är inte så förtjust i Lasse-Majas detektivbyrå eller någon av de andra serierna som jag idogt försökt introducera men han har fastnat för Megakillen. Lilla Svalan läser nästan inget alls på eget bevåg…

…så Harry Potter är nog mest för mig. Kanske kan jag idka högläsning för barnen, men alla högläsarboksprojekt jag börjat på (Narnia, Nalle Phu, Pelle Svanslös, Kulla-Gulla…) har alltid slutat med att barnen inte orkar lyssna och jag tycker det går för långsamt så jag slukar boken själv.

Förutom Harry P hittade jag också en Alistair MacLean – “Bäva, Californien”.
Jag lägger den i min redan välstaplade bokhög i väntan på att jag ska ha plöjt igenom Tom Clancys “The Sum of All Fears” (jag läser på svenska) som jag påbörjade efter den underbara må bra-boken “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Kontrasterna i Hundraåringen… och Summan av skräck är milsvida och jag har ärligt talat haft lite svårt att komma in i Tom Clancy. Det är egentligen inget fel på språket men ibland känns det som Clancy slänger in så mycket facktermer och namn på både personer och vapen att jag misstänker att han vill brilliera. Å andra sidan hade det inte känns fullt så realistiskt om han skrivit “…och han tog fram sin specialgrej för att kunna fixa till den där speciallådan som atomvapnet han höll på att tillverka skulle ligga i…
Det som hindrar mig mest från att få ett bra flöde i läsandet är ändå att författaren inte anger när han flyttar sig från ett sammanhang till ett annat. En tids- eller platsangivelse i början av förflyttningen skulle underlätta avsevärt. Nu dröjer det ett antal meningar innan man förstår var man befinner sig och eftersom scenerna växlar snabbt och det är så många olika människor inblandade så blir det irriterande.

När jag är klar med Summan av skräck har jag ytterligare en Tom Clancy väntande och jag tror nog att jag ska klämma den direkt, när jag ändå hunnit vänja mig vid Clancys speciella och lite omständliga sätt att skriva.

Tre böcker och fyra Kalle-Anka Pocket kostade 80 kr hos Agape.
Så fort jag lyckats övertala Förundersökningsledaren om att göra slag i saken och bygga en bokhyllevägg på kontoret, så ska jag gå dit igen.

Det var så mycket folk på Willys när jag handlade i går att jag till och med fick stå i kö för att komma intill godiset.

Och alla verkade ha drabbats av köphysterin. Framme vid kassan ringlade sig kön lång med rågade kundvagnar. Jag kände mig udda när jag stod med en liten röd korg dinglande på armen.

Mannen framför mig hade fyllt fem godisburkar ända upp till locket. Runt omkring mig stod fler män, kvinnor och… många män faktiskt… med massvis med godis i sina vagnar.

Hur mycket godis äts det egentligen i Sverige vid påsk? Hur mycket äts det bara i Lidköping? Hur mycket godis säljer Willys i Lidköping en askonsdag?

Jag började känna mig vimmelkantig och lite skör. Köphysterin gränsade till upploppsstämning när folk suckade över de långa köerna, körde armbågarna i varandras sidor och kundvagnarnas stålrör i de framförvarandes hälsenor.

Till slut snappade jag åt mig en bok från pocketstället och skärmade av omvärlden under de tio minuter det tog för mig att komma fram till kassan.
Det råkade bli Emma Hambergs “Baddaren“. Jag bläddrade lite förstrött och kom fram till att det här är en bok jag måste köpa.

Häromkvällen läste jag ut senaste boken. Det var självbiografin “Om det så skulle kosta mig livet” av Margaretha Sturesson. “Om det så skulle kosta mig livet” är något så speciellt som en bok om en svensk sekt.

Jag måste erkänna att jag inte är något stor läsare av självbiografier. Jag läser för att koppla av, fly undan verkligheten och rensa hjärnan från dagens händelser så att jag kan somna snabbt och sova mardrömsfritt. En självbiografi bjuder oftast inte på den spänning och det lättflytande språk som jag vant mig vid i de deckare jag konsumerar.

“Om det så skulle kosta mig livet” är inget undantag. Det märks att Margaretha inte är någon författare. Hon skriver inte för att locka storpublik eller dra in pengar. Det snällaste jag kan säga om hur boken är skriven är att den innehåller en röd tråd – en klart lysande röd tråd. Och den är skriven i kronologisk ordning och därför lätt att hänga med i.

Språket i boken är allt annat än innovativt men det finns varken syftningsfel eller andra oegentligheter och det har flyt. Berättelsen kunde gjorts mycket mer spännande och intressant om Margaretha valt att göra djupare person- och platsbeskrivningar. Även de händelser som beskrivs har vävts in i en dimma som gör att läsaren inte riktigt bjuds in i berättelsen och lämnas märkligt oberörd.

MEN – Det här är en ärlig bok. Margaretha Sturesson har utgått helt från sina egna förutsättningar och skriver helt och hållet från sig själv. Det finns inget utifrånperspektiv som visserligen skulle kunna ge berättelsen lite tingeltangel och göra den mer spännande att läsa, men som också skulle förta något av legitimiteten.

För den som är intresserad av hur det kan gå till i en svensk sekt, och som nöjer sig med att få en enda kvinnas berättelse, kan jag rekommendera att läsa “Om det så skulle kosta mig livet”.

Vad sur jag blev i går när det långa och vitsiga inlägget jag skrivit om alla mina reaböcker mystiskt försvann.
Men så insåg jag att livet är för kort för att haka upp sig på trivialiteter, och gjorde ett halsband till födelsedagsbarnet vi senare besökte.

Jag vill bara tala om att jag har köpt 21 böcker på bokrean, och är rätt säker på att jag ska klara mig hela året.

Jag skulle behöva skapa en databas över de böcker jag läst och de böcker jag äger. Såhär i bokreatider uppstår alltid risken att råka köpa på sig en bok man redan läst eller till och med köpt eller fått. Mig veterligen har det inte hänt ännu, men med tanke på i vilken takt jag köper böcker är det bara en tidsfråga.

I går upptäckte jag att även Willys hakat på bokrean och sålde fyra pocketböcker för 99 kronor. Jag köper helst pocket eftersom det är samma höjd på alla böcker. Lättstaplat med andra ord.

De böcker jag plockade med mig var:
Clive Cusslers “Den heliga stenen”
Conn Igguldens andra bok i serien om Erövraren “Bågens Mästare” (Den första och tredje har jag skickat efter från Adlibris.)
Raymond Khourys “Ormens tecken”
Roslunds och Hellströms “Tre sekunder”.

Bågens Mästare och Tre sekunder hade jag redan bokat för som vill-ha-objekt i Bokias reakatalog men nu lyckades jag knipa dem ännu billigare, och som pocket.

Av totalt 26 böcker som jag vill köpa på rean hittar jag bara sex stycken som är billigast på Bokia. Resten ligger bättre till på Adlibris, och många av de billiga böckerna på Adlibris är inte ens reaböcker.

Jag har räknat ut att jag skulle spara 342 kr om jag köpte de böcker jag vill ha på Adlibris i stället för på Bokia. Jag har däremot undvikit att räkna ut vad alla böcker kostar. Ibland är det bättre med en låg ”need-to-know”-nivå.

Jag tittar i reklambladet från Bokia inför nästa veckas bokrea. Hittills har jag bara hunnit till sidorna med barn- och ungdomsböcker. Det finns jättemånga fina barnböcker jag plötsligt känner ett skriande behov av att köpa hem. Böcker är ju så bra presenter. Jag älskar att ge bort en bok. Man vet att man ger bort en upplevelse, och dessutom är en bok så lätt att slå in. Inga mjuka knöliga paket där inte!

Jag har kryssat för de böcker jag vill köpa. En liten pil av blyerts pekar ut alla pärlorna. Jag är redan uppe i många hundra kronor.
Vi berättar inte om det här för Förundersökningsledaren va!

Har tagit med mig en bok till jobbet, för att kunna fördriva tiden under lunchrasten om jag skulle råka bli utan trevligt sällskap (händer visserligen nästan aldrig, men ifall…).

Boken heter “När ingen annan ser” och är skriven av Duncan Fairhurst. Det är ytterligare en i raden av alla dessa levnadsöden, en sann berättelse om en pojke som blev sexuellt utnyttjad av sin far.
Jag har tagit mig igenom halva boken och de sexuella övergreppen har just slutat. Jag är lite nyfiken på vad andra halvan ska handla om.

För övrigt lämnar boken mig märkligt oberörd. Jag tror det beror på att Duncan är pojken i boken. Han ger inte intrycket av att vara en van författare och har inte kunskap om hur man lägger orden eller bygger upp en berättelse för att den ska bita tag.
Det förekommer inga felaktigheter eller uppenbara brister. Det är bara det att den saknar det där lilla extra som gör att texten flyter och historien lämnar spår.

Med andra ord är det en perfekt bok att ta med till jobbet. Den är inte svår att lägga ifrån sig när rasten är slut och det finns ingen risk att jag ska börja gråta eller skämma ut mig på något sätt.

Jag har varit onödigt trött i dag. Ändå gick jag och la mig före nio i går kväll. Lilla Svalan låg bredvid och vi gosade en stund.

När lilla Svalan somnat tände jag läslampan och ägnade mig en god stund åt Tomas Bodströms “Lobbyisten”. Jag gillar hans ganska raka stil och att han är så insatt i den värld han skriver om utan att för den skull slänga sig med svårbegripliga fackuttryck eller försöka imponera på sina läsare.

Med lilla Svalan på min högra sida och Bodström på den vänstra somnade jag inte före halv tolv.

Det är därför jag är onödigt trött i dag.

Läste just ut Björn Hellbergs “Den flerfaldige mördaren”.

Jag har bara läst en av hans deckare tidigare, för flera år sedan, och intrycket är detsamma den här gången.
Hellberg skriver trevligt.
Alldeles för trevligt för att engagera eller gripa an.

En Hellbergbok lämnar liksom inget bestående intryck, ingen eftersmak. Jag kan inte säga att boken är dålig, men absolut inte bra heller. Den är mestadels ingenting.

I går läste jag ut Ludlums “Lasarus”.

Jag gillar hans böcker. De är spännande men inte så värst djupa. Ungefär som jag själv.

I natt läste jag ut Keplers “Hypnotisören”. Den var ruggigt bra. Den enda jag reflekterade över som kanske kunde gjorts lite bättre, var ett långt sammanhängande avsnitt av hypnotisörens minnen som borde kunnat blandas upp med mer av pågående handling. Jag anade mellan raderna att det kanske till och med var så i ett första utkast, men att den långa boken utan redigering blivit oöverstigligt lång.

Klockan hann bli halv två innan jag läst klart. Jag är ingen snabb läsare. Förundersökningsledaren läser till exempel dubbelt så snabbt som jag. Jag saknar förmåga att skumma igenom en skönlitterär text. Jag vill inte bara åt handlingen utan suger också i mig orden, uttrycket, sättet som författaren väljer att presentera sin historia på.

När boken var slut märkte jag att jag behövde gå på toa. Spänningen i kombination med för lång stund på spikmattan hade gjort sin verkan.
Jag smög ut i allrummet och blicken drogs till snöovädret som jag bara hört tjuta i ventilerna under natten. Nu såg jag flingorna dansa och virvla i skenet från en orange saftblandare som tillhörde en nattarbetande plogare.

Det var svårt att somna efter all dramatik boken bjudit mig på. Jag släcke lampan redan halv två men ögonen slockande inte förrän efter två, trots att jag ägnat en kvart åt meditativa övningar.

En timma hann jag sova, i alla fall nästan. Sedan kom lilla Svalan inkvidandes i sovrummet och hade jätteont av växtvärk i en fot. Hon hade haft ont redan på kvällen och jag kände mig så frestad att bara ge henne en värktablett och somna om. Jag är dock ingen stor anhängare av smärtstillande så jag bestämde mig för att försöka vara en god mor och massera bort det onda.

Lilla Svalan passade på att gå på toa när hon ändå var vaken. Medan jag stod och väntade kände jag plötsligt den välbekanta känslan av att vara på väg att svimma. Jag vet inte om det berodde på järnbrist, trötthet eller bara vanligt hederligt blodtrycksfall, men så fort lilla Svalan var klar på toaletten sjönk jag ner på densamma och stoppade huvudet mellan benen. Vilken tur att jag lagt på locket!

När jag kände mig något sånär stabil gick jag in till lilla Svalan och la mig skaföttes med henne och började massera den onda foten. Jag låg med huvudet på en knölig hög kläder och upplevde hur en molande huvudvärk växte ut från mitt tillknöcklade öra och spred sig med värme över skallbasen.

Äntligen märkte jag hur lilla Svalans kropp slappnade av, hur andningen fördjupades och kom in i en regelbundenhet som bara kunde betyda att hon flytt bort från smärtan och in i sömnen.
Försiktigt krånglade jag mig bort från hennes varma säng och smög ner i min egen mellan kalla lakan. Klockan visade fyra. Mindre än två timmar kvar innan klockradion obönhörligen skulle väcka mig till en ny dag.

Jag försökte uppbåda lite ilska över att jag förslösat så många timmar på en bok, men jag var för trött, och boken för bra.
Till slut somnade jag, med en längtan efter att få läsa Keplers nästa bok.

Jag läser böcker.
Det är som livsluft.
Någon annas livsluft som man tar del av för en stund. Något att förlora sig i, att drömma sig bort med. Människor man inte träffat och aldrig kommer att träffa men som man ändå lär känna och vars liv man delar för en stund.

För några dagar sedan avslutade jag C.J Box´s bok “De Samvetslösa”. Det var en mörk berättelse om några poliser som begått ett brott de till alla buds stående medel ville dölja.
Eller så var det en berättelse om en modig flicka som gör allt för att beskydda sin bror och sig själv.
Eller kanske handlade det mest om en gammal ranchägare som plötsligt hittar en ny mening med sitt enahanda, ensamma liv.

Boken var inte den bästa jag läst, inte den näst bästa heller. Den hade sina poänger, särskilt fram emot slutet när det blev lite spännande, men jag tror att den skulle gjort sig bättre som film. Jag tror till och med att man har gjort film av den. Jag borde sett filmen, i stället för att läsa boken.

Förra boken jag läste var betydligt bättre. “Tjuvarnas stad” av David Benioff. Trots många beskrivningar av fasansfulla händelser så fanns ett grundläggande stråk av ljus och humor som lyfte boken radikalt. Inramningen av berättelsen var också väldigt viktig för att man skulle orka läsa och ta till sig.
Boken följer en ung man under några dagar av andra världskriget. Jag rekommenderar den verkligen.

Nästa bok på nattduksbordet blir Lars Keplers “Hypnotisören”. Jag vet ingenting om den och vägrar läsa baksidestexten, men jag har fått låna den av en kollega och har förstått att den ska vara bra.

Jag har lånat en av Förundersökningsledarens talböcker. “Levande begravd” heter den. Jag började lyssna redan när vi var på semester men jag är inte klar än. Det är inte så lätt att hitta tillfällen då man kan koncentrera sig på en ljudbok.
Mina vanliga lässtunder brukar jag ta i sängen på kvällen och senaste tiden har jag tagit med mig lurarna till sängkammaren i stället, men det blir liksom inte samma sak som att läsa en riktig bok.

Jag irriterar mig på att jag inte helt kan stänga ute intrycken från omvärlden och därför missar detaljer som namn och platser. Jag irriterar mig på att uppläsaren inte uttalar orden rätt. Jag irriterar mig på att uppläsaren andas in på ett så flåsande sätt innan varje mening. Jag stör mig väldigt mycket på att mitt intryck av karaktärerna, händelseförloppet, ja -hela boken, präglas i så hög grad av hur uppläsaren väljer att betona, frasera och framföra. Jag kommer på mig själv med att fundera på hur jag skulle upplevt huvudpersonerna om jag fått läsa själv.

Jag tror jag är gjord för att läsa med ögonen, inte öronen.

I dag är det bokbytardag på biblioteket. Det är en jättebra idé. Du går dit med dina gamla böcker och får en biljett för varje bok du lämnar in. Sedan kan du gå dit igen och byta in biljetterna till nya böcker, som någon annan lämnat in.

Jag har några böcker liggandes hemma som jag ändå tänkt göra mig av med. De har stått i en kasse och väntat i flera månader.
I morses tittade jag i kassen och kunde konstatera att jag ändrat mig, jag vill gärna ha kvar mina böcker.

Dessutom hinner jag inte gå till biblioteket i dag. Jag har bara lunchen på mig, 45 minuter för att äta och uträtta ärenden. Och i dag måste jag gå till Granngården och köpa markduk. Förundersökningsledaren har i samspråk med kollegor och samåkningspersoner kommit fram till att det nog lönar sig att lägga markduk innan han täcker jorden under häcken med bark. Han har med sig kärran för att köpa bark.

Har jag riktig tur så är häcken fixad när jag kommer hem från Kaffestugan i morgon. Förundersökningsledaren tillhör inte den del av befolkningen som ser någon anledning att skjuta på saker och ting. Han är en handlingens man. (Jag har haft sådan osedvanlig tur när jag valt make.)

Det har dock fallit på min lott att köpa markduken eftersom jag jobbar i stan, där alla affärer finns, och Förundersökningsledaren jobbar i Kvänum, där det bara finns en ICA-butik, en eller två pizzerior och en stor konferensanläggning med hotell. (Jag är lite ironisk här, men det är faktiskt sant att de för ett antal år sedan smällde upp ett hotell med konferens. Jag tror det var Kvänums företagarförening som kom på den på förhand dödsdömda idén att bygga konferenshotell i en liten håla. Det som är ännu mer ironiskt, på ett positivt sätt, är att konferenshotellet går bra. De har god beläggning och går mer än runt, i alla fall om jag inte är felunderrättad.)

Problemet med att köpa markduk, förrutom att det regnar och jag inte vill gå dit, är att jag inte har en aning om hur mycket jag ska köpa. För det första behöver jag ta reda på hur bred markduken är så jag vet om den kan delas på två eller tre. Det lär väl i och för sig inte bli så svårt för det står säkert på rullen, men sen vet jag inte hur brett vi behöver lägga. Hur bred är jordbiten som ska täckas? Jag får väl höfta till lite, ta med ögonmåttet.
Ett större problem är att jag inte vet hur långa häckarna är. Och där räcker inte ögonmåttet till. Jag frågade Förundersökningsledaren i morses, för han brukar ha koll på det mesta, men inte ens han visste, och inte hann jag springa ut med tumstocken och mäta heller. (Det hade varit en syn annars. Stressad kvinna i pyjamas mäter häcken med en tumstock i ösregn. Mina ordentliga grannar hade med fog ansett att det slagit över.)

Men vänta, hur gick det här till? Jag skulle ju skriva om bokbytardagen som inte blir av, i alla fall inte för min del. En hel häck kom emellan…

Om vi återgår till böckerna så har min handlingens man vid ett svagt ögonblick föreslagit att vi kan sätta upp smala bokhyllor på den tomma väggen i trappen upp till övervåningen. Det är en fantastiskt bra idé. Nu gäller det bara att se till att Förundersökningsledaren förverkligar den. Sådana idéer som rör alla mina böcker har han inte riktigt samma förmåga att genomföra i samma höga tempo som andra fina finurligheter som uppstår i hans hjärna.
Om hyllorna kommer upp behöver jag i alla fall inte göra mig av med mina böcker. Inte ens byta bort dem. Jag kan ju köpa nya!

Nu är det varmt. Solen lyser och himlen är… i alla fall fläckvis blå.

Jag hade tänkt uträtta en del ärenden på lunchen, men hann inte mer än till Rörstrands Outlet – där jag inte hade något ärende. Jag skulle ju bara ta vägen förbi.

På Rörstrands Outlet säljer man kläder, husgeråd, tyger och porslin – och så det som intresserar mig mest; böcker. Jag har extremt svårt att inte köpa billiga böcker när jag trillar på dem.

Nu råkade jag trilla på “Mias Hemlighet” till mig, en bok till lilla Svalan och en till Guldgossen och så en gå-bort-presentsbok.
Sedan stod jag i kö för att få betala min böcker under resten av lunchrasten.

Så gick det med de ärendena.

Under semester har jag, föga förvånande, förpassats till ett tillstånd av ständigt läsande.
Nackdelen med intensiva läsperioder är att de har en förmåga att mycket motvilligt släppa taget om sitt offer.

Jag vet inte hur många böcker jag slukat i sommar.
Den senaste i raden var Henning Mankells sista Wallander “Den orolige mannen”. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp från författaren, att göra den sista boken betydligt sämre än sina föregångare, så att man som läser känner att “det är okej, jag är ändå inte så hungrig efter mer”, eller om det helt enkelt är så att Mankell tappat intresset för sin huvudperson.
Hur som haver så var “Den orolige mannen” inte alls samma fulländade läsupplevelse som jag förväntat mig. Den saknade både spänning och rafflande slut. Personporträtten och miljöbeskrivningarna var inte alls så måleriska som i tidigare böcker och handlingen hackade sig sakta frammåt.

Nu hoppas jag på lite mer action i Robert Ludlums och Gayle Lynds “Upptakt Paris”.

I dag fick jag ett paket med posten. Det innehöll Henning Mankells bok “Den orolige mannen”. Jag har mycket höga förväntningar på boken. Wallander är tillbaka och jag är sååå sugen på att läsa den.

Men jag ska försöka vänta tills bröllopet. Det kommer passa bra med en åtrådd pocketbok under resan till och från Ludvika.

Under tiden läser jag Clive Cussler´s “Det blå guldet”. Den har börjat fartfylld och välbeskrivet, men kanske lite väl välbeskrivet. Handlingen står och stampar lite på grund av alla långa omskrivningar. Jag känner mig i det närmaste frustrerad.

Egentligen hade jag tänkt att försöka spara mig ett tag till, men så lyckades jag inte motstå frestelsen utan plockade fram Dan Browns “Gåtornas Palats” ur bokhyllan med olästa böcker.

Jag blev inte besviken. Visserligen var vissa bitar lite väl förutsägbara och upplösningen inte särskilt oväntad, men det var inget fel på spänningen och jag uppskattade verkligen greppet att lyckas skriva en hel bok som bara omfattade en tidsrymd på 24 timmar.

Nu har jag ålagt mig själv Dan Brown-förbud, åtminstone tills det blir dags för ordentlig semester. Jag har en bok kvar att läsa.
I stället köpte jag några billiga pocketböcker på Willys. Den första jag tagit mig an är Robert Ludlums “Kassandrapakten”. Det är en bok i min smak. Inget tjafs utan handling och spänning rakt igenom. Boken tangerar ett filmmanus i sin stil men det är i det här fallet ingen nackdel. När jag läser ställs jag utan krusiduller mitt i skeendet, som är väl beskrivet. Det enda jag saknar är en klarare definition av tiden. Huvudpersonen reser en massa och det är svårt att uppskatta hur fort tiden går.

Efter att jag läst ut Henning Mankells “Kinesen” läste jag Hanna Christensons “Förändring” och nu är jag inne på Peter Barlachs “Dubbelfel”.

“Kinesen” var inte så bra som jag önskat. Det fanns en viss spänning men den efterlämnade ingen känsla. Efter en magstark inledning som utlovade rafflande händelseförlopp blev det snarast stiltje.
Samtalen var konstlade och stolpiga. Inte ens en domare pratar på det sätt som utmålas i boken.
I slutet av boken var det nästan som om Mankell själv tröttnat på sin historia, för jag fick inget riktigt avslut, för många lösa trådar blev hängande i luften.

“Förändring” är Hanna Christensons andra bok om en tjejtrio i en liten stad någonstans i Sverige. Det är en ungdomsbok som jag tror har sina ultimata läsare i spannet 12-15 år, men jag hade mycket god behållning av den också. Efter att ha läst den första boken så kändes det självklart att vilja läsa fortsättningen och jag blev inte besviken.

“Dubbelfel” är Peter Barlachs till viss del självbiografiska bok om uppväxten och inträdet i tonåren för en pojke som lever med sorgen efter sin mamma. Det var ett bra tag sedan jag läste den första; “Ikke bare tennis”. Jag läste den på norska eftersom jag lyckades vinna boken från Peter Barlachs blogg. Nu har jag köpt den svenska versionen också och ämnar läsa den för mina barn när de blir lite större.
“Dubbelfel” har jag bara på svenska.

“Dubbelfel” är mycket välskriven trots sitt enkla språk. Den vänder sig precis som “Förändring” till tonåringar men kan minst lika gärna läsas av vuxna. Jag har inte läst klart den ännu även om jag gjorde ett tappert försök i går kväll. Det är svårt att lägga boken i från sig. Varje kapitel avslutas med en mening som hugger till i hjärtat. Huvudpersonen John (eller är det Johan?) berättar i jag-form och kan stundtals verka oberörd och nästan glättig, men så kommer den där lilla twisten på slutet och man förstår vilket elände hans liv är.

Åh nej!

Jag kunde inte hålla mig.
Det var omöjligt att sluta.

I natt läste jag ut “Den sista vintern”.

Planen för dagen är att gå ut i trädgården och göda rabatterna. Och kanske dona med lapptäcket.

Just nu har jag lite ont i magen så jag vet inte. Kanske blir någon sittning på vita tronen.
Men i så fall har jag det bästa av sällskap. Edwardssons “Den sista vintern” är påbörjad. Jag funderar på hur jag ska kunna suga på karamellen så länge som möjligt. Det är ju ändå den sista vintern, den s i s t a Wintern. Jag har separationsångest redan efter bara några kapitel.
Historien har inte riktigt kommit igång än, trots att Edwardsson redan kastat in i tre mord. Jag njuter av språket, orden, berättandekonsten. Och av karaktärerna. Halders, Ringmar, Aneta… och en ny stjärna; Gerda. Halders är som en nedtonad variant av Gunwald men med mer hjärta och hjärna.

Jag kikade lite på Erik Winterfilmen på TV:n i går kväll. Jag kände genast igen händelseförloppet. Visste att jag läst orden jag såg i rutan.
Men jag kände inte igen karaktärerna. Jag var tvungen att stänga av när jag förstod att Winter spelas av den ovårdade räkeln som också gör Mia Skäringers bror i “Solsidan”. Det blev helt fel. Winter är allt annat än ovårdad. Han är det mest korrekta man kan tänka sig. Skulle aldrig ta på sig en skrynklig grå linnekostym.

Men nu måste jag ta på mig. Dra på lite utekläder och gå och få jord under naglarna.
Jord under naglarna är långt från lättjalivet en god bok ger. Jag vill leva mitt liv med båda delar.

Senast lästa boken var Åke Edwardssons “Jukeox”. Nu har jag gett mig i kast med Anne Holts “Presidentens val”. Hittills är jag lite besviken. Det är så uppenbart vad som hänt presidenten att jag innerligt önskar att jag har fel. Jag får återkomma i ärendet när jag kommit lite längre.

Jukebox var däremot intressant. Det var en bok så långt från Edwardssons deckarserie om Winter, man kan komma. Lågmäld, eftertänksam och med ett annat språk än det ivriga drivet jag vant mig vid. Jag kan inte säga att det egentligen var sämre eller bättre, bara annorlunda.

Ni kan inte ana vad som hänt! Ni kan inte gissa vem jag fått mail av!

Här är en ledtråd.

Jag brukar försöka läsa en bokserie i rätt ordning. I Michael Connellys serie om Harry Bosch gjorde jag så till exempel. Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, Guillous om Hamilton, Marklunds om Annika Bengtzon…

En serie som jag däremot inte haft någon ordning på är Åke Edwardssons om kriminalinspektör Erik Winter. Jag har läst lite hipp som happ, allt eftersom jag hittat böckerna billigt på torget.
Häromsistens kompletterade jag serien med böckerna “Låt det aldrig ta slut” och “Himlen är en plats på jorden”. Den första av de två läste jag klart under två dagar. Jag hade glömt hur bra Edwardsson skriver. Språket suger mig vidare i händelseförloppet. Långa harang-meningar blandas med staccatokorta och formar ett levande språk som ger en levande berättelse där det inte krävs minsta ansträngning från min sida. Det är ett driv, ett flöde, en oemotståndlig lust att bara läsa, läsa, läsa vidare till sista sidan.

Nu återstår halva “Himlen är en plats på jorden” och sedan har jag bara den allra sista boken kvar; “Den sista vintern”.

Har just läst ut “I lagens limo” av Michael Connelly.
Det var en bra bok, helt i min smak. Men jag blev inte så indragen i handlingen som jag hoppats och jag fick inte heller en så klar uppfattning om huvudpersonen som jag skulle önskat.

Jag har många olästa böcker kvar hemma på hyllan, men nu kan jag snart inte hålla mig längre, utan kommer dyka ner i Dan Browns två senaste böcker.

I dag börjar bokrean.
Jag har bestämt mig för att inte köpa en endaste bok den här gången.

Ska bara gå och kika lite…

(Och inte berätta för något att jag förbeställt en bok från AdLibris. Men den är inte till mig. Lilla Svalan ska få den.)

Uppdate:
Jag gick aldrig iväg till bokhandeln. Jag fick för trevligt lunchsällskap i köket på jobbet.

Fotoglada Karin bloggar idag om tidningar.

Efter tidigare inlägg skulle man kunna tro att jag mest läser böcker, men jag är konsument även av tidningar. Det är härligt att bläddra bland vackra bilder, roliga, inspirerande eller utvecklande texter och att på olika sätt berika sitt liv.

Här hemma hänger ett par tummade gamla exemplar av Illustrerad Vetenskap och Sköna Hem med sedan länge. De ligger på toa, den perfekta platsen för en lagom lång artikel.

Nu kan du blogga om tidningar och få en prenumeration som tack.
Tidningskungen.se har ett finfint erbjudande.

Frågan är bara om jag ska välja Allt om Vetenskap eller Laga Lätt.

Laga Lätt är en tidning jag prenumererat på tidigare. Den är bra upplagd, inga krångliga recept och ren matglädje på varenda sida. Sen gör det ju inget att recepten inte bara är lätta att laga utan också tillför en lite slankare (lättare) kosthållning.

Allt om Vetenskap har jag inte läst tidigare men den verkar sådär kul och allmänbildande som jag gillar. Perfekt när jag till exempel är ute efter underlag för tipspromenader eller frågesporter.

I morses läste jag ut sista boken om Harry Bosch av Michael Connelly. I alla fall sista som översatts till svenska. Det finns två böcker som ännu inte fått någon översättning.

Jag har lånat hela serien av Falunsystern och min far.
Böckerna jag läst är:
Svart eko
Svart is
Dockmakaren
Den sista prärievargen
Återkomsten
Fallen ängel
Mörkare än natten
Dödens stad
Skuggspel
Fällan
Fallen avslutat
Räven
Hotet

Jag har läste dem i ett svep med undantag för den sista. Efter “Räven” läste jag boken “Mossvikenfruar” som jag lånat av en kollega. Den var ganska rolig även om den var förutsägbar.

Böckerna om Harry Bosch är långt ifrån roliga, och långt ifrån förutsägbara. Det är väl det som gör dem intressanta, för språkmässigt är det ingen högre finess.
Under de sista kapitlen brukar det man försökt gissa sig till kastas på ända och läsaren får sig en intressant och intensiv resa bland antaganden, anklagelser och till sist upplösningen.

Nu när Bosch-böckerna är genomlästa kan jag ge mig i kast med mer efterlängtade bäcker. Dan Browns två senaste står och väntar i bokhyllan men jag har lovat mig själv att spara dessa läckerbitar till sist. Innan jag ger mig själv tillåtelse att läsa dem ska jag njuta av en Anna Holt, två Åke Edwardson och två Henning Mankell.

Men just nu läser jag en bok jag fick av mamma i julklapp. Det är olika författare som skriver om sina mammor. Det är ingen plöja-igenom-bok utan lite mer av eftertanke och reflektion. Alltså inte den sorts böcker jag brukar läsa men förmodligen borde.

Jag anar att jag kommer lida av lite Harry Bosch-abstinens.
Jag har sett på Wikipedia att Michael Connelly även skrivit en serie om en FBI-agent som förekommer ganska flitigt i böckerna om Harry Bosch. Jag kanske lånar dem på biblioteket om längtan blir för svår.

Efter middagen igår hade jag en riktigt skön stund. Jag kröp upp i fåtöljen framför brasan och läste Michael Connellys elfte bok om Harry Bosch – “Fällan”.
Jag har lånat bokserien av Falunsystern och läser de hittills utgivna böckerna i ett svep.
Jag gillar att göra så, att läsa allt på en gång. Risken att tröttna finns där naturligtvis men samtidigt är det så intressant att följa författarens förändringar av sin huvudkaraktär.

I Harry Bosch fall har det gått utför. Han har blivit allt suddigare i konturerna.
De två sista böckerna är dessutom skrivna i jagform. Det tog ett tag innan jag förstod vad som var fel. Först trodde jag att förlaget bytt översättare men sedan förstod jag vad det var.

Jag vill inte klanka ner på det här med jagformsskrivandet. Vi som bloggar skriver ju i jagform för jämnan (hur skulle det annars se ut…) men i Conellys böcker var det inte ett lyckat drag. Det tog bort mycket av spänningen, samtidigt som jag blev besviken på att huvudpersonen inte delar med sig att sina känslor och upplevelser, inte släpper in läsaren. Jagformen öppnar ju annars upp för just det.

Nu ligger den tolfte boken -“Fallet avslutat”, framför mig på frukostbordet. Jag har tjuvkikat lite och sett att författaren gått tillbaka till sitt tidigare upplägg med att beskriva Harry Bosch i andra person. Det får mig att dra en lättnadens suck och jag ämnar ta med mig boken till jobbet och byta ut lunchpromenaden mot en stunds brottslighet i Los Angeles.

Äntligen har jag läst ut Stephen King-boken. Under morgonens tandborstning hann jag med de sista sidorna i den tråkiga mastodontboken “Sömnlös”.

Påminn mig om att aldrig mer läsa en Stephen King-bok igen.

I bokhyllan står nu en massa deckare som jag fått låna av min syster. Jag längtar till ikväll. Då ska jag nog börja med den första.

Kanske var det mycket översättarens fel, men omständligare bok än “Sömnlös” får man leta efter. Meningsbyggnaden var ofta förvrängd och gjorde att jag stannade upp i läsandet. Det där härliga flytet infann sig aldrig, flytet som gör att personerna får liv och handlingen nästan bär sig själv frammåt.
För att göra det hela ännu mer trögläst har författaren dessutom stoppat in en massa associationer som huvudpersonen gör, även under de mest kritiska händelserna. Associaitionerna rörde filmer och musik som jag aldrig hört talas om och som inte alls gav det hela någon aha-upplevelse eller igenkänningsfaktor.

Nej, Stephen King är inget att ha. I alla fall inte för mig.

När boken äntligen närmade sig sin upplösning och det fanns ett litet hopp om spänning så förstördes upplägget både av tidigare nämda associationer och av en helt märklig scén som var helt tagen ur det blå.

Nej, Stephen Kings många läsare är ett mysterium för mig. Kanske råkade jag läsa den sämsta av hans böcker, men i alla fall. Jag har inga planer på att ge honom en chans till.

Jag har nog lyckats ta mig igenom de hundra första sidorna i Stephen King-boken “Sömnlös”. Gubben det handlar om sover tre-fyra timmar per natt (Vilket är helt normalt om man är ammande spädbarnsförälder och alltså ingenting att göra så stor sak av. En bok är en stor sak.) och har börjat hallucinera.

Själv sov jag dåligt i natt. Jag vaknade flera gånger med intrycket av att det var små delar som befann sig i sängen och på min kropp. Vad det skulle vara för delar fick jag ingen uppfattning om, men det hade något med övriga i familjen att göra. Kanske delar av deras liv, minnesbilder från semestern, från något som hänt för länge sedan…
Vid några tillfällen låg jag vaken en längre stund och då formulerade min hjärna den självklara slutsatsen:
“Det är klart att jag är vaken eftersom jag håller på att läsa “Sömnlös”. Jag måste sluta läsa om jag ska få sova. Ju mer jag läser desto mer kommer jag få sömnproblem.”
Sedan somnade jag om, nöjd med att ha formulerat denna slagkraftiga tes.

Idag, i vaket, om än något huvudvärkande tillstånd, är jag inte längre helt säker på att jag drog den rätta slutsatsen under natten.

Jag har hunnit till sidan 64.

Det är inte intressant, inte lättläst, det flyter inte. Det är ingenting!

Men jag vägrar ge upp. Har jag börjat läsa en bok tänker jag läsa den till sista ordet.

Jag läser boken “Sömnlös”. Det är första gången jag provar en Stephen King-bok.
Hittills har det bara handlat om en gammal gubbe som nyss blivit änkeman och som klagar och klagar och klagar över sin sömlöshet, även om han sover flera timmar varje natt. Gubben påtar i trädgården och tar promenader och umgås lite asocialt med några butiksinnehavare i den lilla staden där han bor.
Tycker du det låter intressant? Nej, jag trodde inte det.

Jag känner en Stephen King-fantast. Jag fattar inte vad han ser hos författaren. Eller i alla fall inte i hans böcker.

Jag började läsa Thomas Bodströms “Rymmaren” i går eftermiddag och läste ut den på förmiddagen idag. Den var rätt bra.

Det enda jag reflekterade över var att karaktärerna var väldigt okomplicerade, nästan… hur ska jag säga… svart-vita. Det var antingen gott eller ont i personbeskrivningen. Men det är okej, jag kan köpa det. Som kristen är man ju också ganska svart-vit i sitt tankesätt. I alla fall i högre grad än vad som är normalt skulle jag tro. Eller är jag fördomsfull?

Hur som helst så läser jag gärna den nya boken han skrivit. Vad heter den, och är det en uppföljare? Avslutningen av Rymmaren ger ju ganska mycket utrymme för en fortsättning.

Jag köpte Milleniumtriologin och tog med på semestern, ifall jag skulle få tråkigt och behövde något att förströ mig med. Jag började inte läsa förrän någon av de sista dagarna men blev fast direkt. Bok nummer två läste jag ut i det sista ljuset från solen innan vi kom hem i tisdags. “Luftslottet som sprängdes” började jag med i går kväll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag läser de här böckerna. De är såpass bra att jag innerligt beklagar det elände att författaren Stieg Larsson är död.
Jag är helt fascinerad av rollfiguren Lisbeth Salander. Hon är lite av samma skrot och korn som “Jordan – Rättsläkare”, en TV-serie jag sett alla avsnitt av. Just nu står jag och stryker och ser om gamla avsnitt för tredje gången.

För ett tag sen läste jag ut Magdalena Graafs bok “Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig”.

Om man bortser från alla upprepningar, felvrängda meningar och hennes irriterande förmåga att först såga någon och sedan släta över, så var boken inte helt oläsbar. Hon skriver ju om något viktigt. Det är intressant att läsa både hur lätt det är att hamna i en misshandelsrelation och vilka mekanismer som gör att man inte lämnar den som slår. Det kunde också varit intressant att läsa om hur svenska rättssamhället agerar, eller kanske mer INTE agerar, om nu inte boken varit så personlig att man blivit tvungen att ta allt med en nypa salt. Naturligtvis kan man inte skriva en biografi utifrån någon annans synpunkt än sin egen.

Det snällaste jag kan säga om “Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig” är att det förmodligen hade kunnat bli en hyfsad bok om förlaget som gett ut den kommit på den brillianta idén att ge Magdalena en spökskrivare.

Och en eloge till tösa Graaf som till slut stod på sig och återerövrade sitt liv!

Just nu läser jag en andlig bok när jag sitter på toa på övervåningen. “Ett brustet halleluja” heter den. Jag har inte kommit så långt för inledningen ger vid handen att boken kommer handla om kyrkklockor och det känns inte särskilt spännande.

Jag har också en bok vid sängkanten (den ligger faktiskt på golvet för den är enormt stor och otymplig) och det är ett samlingsverk med Narnia-böckerna. Jag har försökt tvinga Guldgossen att läsa dem men det var lite för gammaldags svenska för att han ska kunna ta det till sig. Nu har jag börjat högläsa för barnen så att jag kan förklara vid behov, men min nyfikenhet och förkärlek för fantasy har skickat mig långt i förväg bland berättelserna.

När jag sitter på toaletten på nedervåningen läser jag senaste Alpha-boken. Det är mycket tänka och begrunda så jag läser bara en eller två sidor i slängen.

På rasterna på jobbet har jag nyss börjat läsa “Låt den rätte komma in”. Jag har inte bildat mig någon uppfattning om boken än. Ryktet säger att det kommer handla om övernaturligheter men än så länge har det bara inträffat ett helt vanligt deckarboksmord.

Inför semesterresan har jag köpt Millenietriologin.

Det är lättare att lista ut vad “sam” står för.

Samspel
Samtidigt
Samma sak
Samlag
Samelsurium
Samtal
Samråd

Sam måste alltså stå för något där fler än en part är inblandad.

Men var kommer Same in i bilden? De är ju inte särskilt många…

Vad står orddelen “kom” för?

Komplett
Kompost
Kompositmaterial
Kommunikation
Kommunist
Kom som du är
Komplikation
Kompott
Komplimang

Vad har de här orden gemensamt?

Jag har läst boken “Strändernas Musik” av Pat Conroy.

En kort “så-här-tycker-jag”:
Innehållsmässigt var det inte så mycket att hänga i julgranen. Det händer i princip ingenting i boken. Handlingen bärs stapplande framåt.
Däremot är språket underhållande. Jag tycker ju om ett flödande språk med annorlunda beskrivningar och målande uttryck.

Språket gör boken läsvärd.

—————————–

Just nu läser jag “Odjuret” av Roslund och Hellström.
Här händer det grejjer däremot. Och språket är ett helt annat, knapphändigt men starkt. Jag gillar den här boken också.

Igår kväll läste jag ut den, Ray Kluuns bok “En sorts kärlek”.
Mina ögon värker fortfarande efter tårflödet som kom hand i hand med bokens kapitel.

Vill du läsa en brutalt ärlig, ömsom rolig, ömsom sorglig bok som handlar om kärlek och vänskap så ska du definitivt läsa den här.

Huvalingen vad jag är trött idag. Det bor två Rosenrotspiller i min kropp men den stora mörkblå tröttheten har konsumerat dem utan att så mycket som blivit naggad i kanten.

Och så har jag påsar under ögonen. Lite svullen till och med.

Det var verkan, här kommer orsak:

Jag håller på och läser självbiografin “En sorts kärlek”. Två av mina kollegor har läst den och förvarnade mig lite med att de faktiskt grät en skvätt när de läste de sista kapitlen.

“GRÄT EN SKVÄTT… SISTA KAPITLEN”

Jag började gråta kapitel två, och sedan har jag inte slutat!

Nu går mediadrevet igen. Tydligen står JAG i skottlinjen.

På min lunchpromenad läser jag löpsedlarna:
”Så här mycket är DIN SAAB VÄRD efter rekonstruktion”

och uppföljaren:
”Se själv – så STOR är RISKEN att DU drabbas av HJÄRTINFARKT”

Jag gillar verkligen Liza Marklunds böcker. Jag har hjälpligt hängt med i debatten kring Gömda-böckerna och har förstått så pass att “den sanna historien” inte är fullt så sann som hon har låtit påskina.

Detta har dock inte påverkat min inställning till Marklund som ordtrollare. Jag tycker hon är fantastiskt duktig på att skriva trollbindande. Och då menar jag inte med skimrande ord som dallrar som en hägring i middagstid. Nej, orden är helt vanliga, men ändå lyckas Liza med konststycket att skapa en spännande historia, en berättelse jag ogärna vill lägga ifrån mig.

Jag tycker också mycket om Annika Bengtsson. Hon är ingen hjälte, ingen lycklig människa, hon är ganska ordinär och ganska komplex. Hon har problem med taskig självkänsla och trassliga relationer. Jag gillar det där, hon är inte enkel.

Nu är det inte så många sidor kvar. Jag har redan fått separationsångest.

Just nu läser jag Jan Guillous bok “Men inte om det gäller din dotter”.

Jag har funderat på att ge ett litet omdöme om boken men dragit mig för att skriva något bara för att herr Guillous efternamn är så svårstavat. Nu har jag i alla fall tagit reda på rätt stavning, och nu kommer jag inte på vad jag vill skriva om boken.

Jag har alltid gillat Guillous böcker. Han skriver lättfattligt och oftast utan omsvep och den sakliga ton han håller brukar inte förta spänningen i handlingen.
Men när det gäller “Men inte om det gäller din dotter” så är jag inte lika medryckt som jag brukar bli. Den här gången har författaren valt att föra handlingen framåt genom flera olika personers synvinkel. Det är visserligen ett litterärt grepp som brukar gå hem, men istället för att nyansera historien blir den urvattnat tunn och ointressant.
Hamilton har förvandlats från en självklar huvudperson till någon slags märklig mysfarbror som tillhandahåller internationella kontakter och däremellan agerar husmor på sin stora herrgård.

Nu börjar boken närma sig sitt slut och jag ser fram mot att det i alla fall ska bli någon sorts spännande slutknorr. Om inte så blir jag rent av besviken.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Det är Bo Setterlind som är mästerverkets mästare.

Jag älskar böcker!

Böcker att läsa, att bläddra i, att titta i, att ha läst, att äga, att se ryggen av och veta att de ständigt står till tjänst med sin kunskap eller sin underhållning.

Jag har alltid en bok liggandes på nattygsbordet och har till och med svårt att somna om jag inte får läsa en liten stund först. För att rensa hjärnan och bjuda in alla mina bisarra drömmar.

Men nu har Förundersökningsledaren satt stopp. Droppen var det bokpaket från AdLibris som hamnade i vår brevlåda igår. Paketet innehöll två efterlängtade böcker av Peter Barlach och en bok om Megakillen till Guldgossen.
Förundersökningsledaren hyser inte alls samma vurm för böcker som jag och tycker att jag lika gärna kan låna på Biblioteket. Ekonomiskt och utrymmesmässigt förstår jag naturligtvis hans åsikter, men min förkärlek för att äga böcker bryr sig tyvärr inte om varken ekonomin eller bristen på plats att placera bokhyllor.

Nu ska jag i alla fall inte köpa fler böcker innan jag har ordnat med bättre förvaring.

Huga!

I dagens NLT (Nya Lidköpingstidningen) finns söndagens julkonsert recenserad. Det stod något mycket positivt om mitt framförande av Ave Maria.

“När X framförde Ave Maria stod tiden stilla i Pingstkyrkan i Lidköping.”

Jag skulle blivit jätteglad om det inte varit för att X:et i texten inte var mitt namn. Reportern har råkat blanda ihop solisterna och den kvinna han skriver om sjöng väldigt vackert, men inte Ave Maria. Det är lite som att bli snuvad på konfekten tycker den fåfänga delen av Zäta.

Värre ändå, är det för Peter Barlack. Han har blivit milt refuserad (använder jag rätt ord nu Peter?) av Ollon!
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/12/dagens-recension.html

Redan igår damp den ner i lådan, min allra första bloggvinst.
Peter Barlach lottade ut några exemplar av sin debut “Inte bara tennis”.
Barlachs blogg hittar du här:
http://peterbarlach.blogspot.com/

Jag är lycklig vinnare av en av böckerna. Den har till och med en hälsning från författaren själv på första bladet.
Det enda abret är att det är den norska översättningen jag vunnit.
Jag började läsa igår kväll och läste tills jag somnade. Jag är rädd att bokens ganska allvarsamma innehåll inte riktigt kommer komma till sin rätt när jag läser den på norska. Att läsa på norska innebär också att min hjärna automatiskt uttalar alla ord på det där glättiga norska viset som vi svenskar så starkt förknippar med norskan. Alltså låter allt glatt och roligt.

Jag har lovat Peter att köpa det svenska orginalet och läsa för mina barn, om boken är bra. Eftersom jag somnade rätt snabbt igår vågar jag inte uttala mig ännu.

Jag ska bli författare!

Kommer ni ihåg att jag en gång avslöjade mina tre stora mål i livet. Jag har visserligen omvärderat mina målsättningar åtskilliga gånger sedan jag som tonåring bestämde mig för dessa, men de var i alla fall:
1. Köpa en hatt
2. Bo i ett hus som jag själv ritat och inrett
3. Ge ut en diktbok

De där två första målen var ju rätt lätt avklarade (jag hoppas ni förstår att jag är ironisk) men vid diktboken tog det stopp.

Det är därför jag nu nästan gråter av lycka när jag (naturligtvis via en blogg) hittar den här webben: https://www.vulkan.se/

Här kan man lugnt, utan kritiskt granskande och framförallt penningsuktande ögon, publicera vad man än känner att man vill dela med sig av.
Men, det är ju fruktansvärt dyrt att ge ut en bok. Layout och tryckkostnader och så kanske man bara vill ha några få exemplar att dela med sig av eller sälja till nära och kära…
Men vet ni vad? TADA… På Vulkan kostar det INGET. Inte förrän boken trycks får man betala tryckkostnaderna.

Nu känner jag det… jag är lyrisk. Nu ska jag bara hinna med alla andra av mina pågående livsprojekt och sedan ska jag samla ihop mina dikter ända från barndomen till idag och så ska det bli en diktsamling.

Jag säger till när den är klar… om tio år eller så…

Just nu läser jag en bok av William Diehl (osäker på stavningen av efternamnet) som heter “Fräls oss irån ondo”.

I boken beskrivs hur en massa olika människor samarbetar, och även motarbetar varann, för att sätta dit en stor terrorgrupp som har maskerat sig som ett kristet samfund av det mer fanatiska slaget. Boken är välskriven och har ett godkänt driv även om den innehåller för många människor och saknar den röda tråd som en självklar huvudperson kan ge. Jag börjar närma mig slutet av boken och längtar efter att det ska hända något spännande nu.

Nu har det tillkommit en kvinna i mordklubben, så nu är de en riktig kvartett. Det stod alltså inte fel på baksidan.

Just nu läser jag James Pattersons kriminalroman “Den 1:a att dö”.

James Patterson är enligt baksidan en av USA:s mest lästa författare. Böckerna ges ut i 25 länder.
Jag har ännu inte kommit underfund med varför.

Boken har ingen strålande personbeskrivning, eller miljöbeskrivning. Den har hittintills (jag har läst halva) inte varit spännande, tänkvärd, upphetsande… ja, inte ens ögonbrynshöjande.
Jag har inte fattat tycke för huvudpersonen.

Baksidetexten berättar att boken handlar om fyra väninnor som tillsammans löser brott. Än så länge är de bara tre väninnor. Jag undrar om den fjärde tillkommer eller om de skrivit fel.

Jag tycker att James inte är tillräckligt insatt i vad det innebär att vara kvinna för att skriva en bok där huvudrollsinnehavaren och flera av bipersonerna är kvinnor.

Det här är inte en bok jag rekomenderar. Såvida man inte vill ha en lättläst bok som handlar om läskiga mord, tillräckligt hafsigt beskrivna för att man inte ska känna minsta lilla rysning utmed ryggraden.

Men jag tänker läsa ut den. Jag hör inte till dem som inte läser klart en bok. Jo, det har hänt en gång, men det kommer inte upprepas.
Någon har tagit sig tid att tänka, fantisera, samla information och sedan skriva. Har jag i min tur köpt boken är det min skyldighet att läsa den till sista punkten.

Snart har jag läst ut Torbjörn Flygts bok “Himlen”.

Jag rekommenderar den här boken också. Tonen är sakligt konstaterande, känslorna överlåts åt läsaren. Ändå är den inte journalisttorr.

I boken får man följa tre par. Det är spelmissbrukaren Janson och hans älskande fru Lena, framgångsarkitekten Fredrik och hans osäkra fru Louise och slutligen flyktingen Parvaneh (här borde jag läst på så jag kan stava rätt) och hennes misshandlande make Rezan (ungefär).

Det här är inte en spännande bok. Ibland hakar jag upp mig lite grann på de stundom långa och invecklade meningarna som gör det omöjligt att flöda genom texten. Men det är det enda fel jag kan hitta i boken. Den har för övrigt ett tilltalande språk och personbeskrivningen är inte klyschig trots sitt stereotypa val av karaktärer.

Läs den.

Just nu kommer jag inte ihåg om jag hann läsa någon mer bok mellan “Aldrig fucka upp” och “Vi, de drunknade” men hur som helst är det den sistnämnda som blivit min semesterbok. I vanliga fall brukar jag nog klämma ett antal böcker under semestern men i år var jag så upptagen med att åka Dalslands kanal, att jag bara hunnit med denna enda.

“Vi, de drunknade” är skriven av Carsten Jensen och är en helt underbar bok. Jag har fängslats av de annorlunda beskrivningarna och insupit de vackr orden. Boken handlar om vad som försigår i den danska staden Marstal under cirka 100 år. Läsaren för följa några nyckelpersoner men det är staden och dess förhållande till havet som är den egentliga huvudersonen. Realistiska skildringar av krig och död blandas med fantastisk beskrivningar av livet som sjöman.

Ibland tycker jag boken går i stå och ibland hoppar den för snabbt mellan årtalen men för det mesta flyter man fint på raderna. Detta är inte ett verk om inbjuder till sträckläsning, den är inte andlöst spännande, inte rosenrött romantisk eller breddfull av vemod men det har DET och det räcker fullt ut till en omtumlande läsupplevelse.

För ett tag sen läste jag ut Jens Lapidus bok “Snabba Cash”.
Den var bitvis spännande men tappade lite fart på slutet. Tidshoppen var ibland omotiverat stora och gjorde att berättelsen stannade upp, vilket störde läsrytmen.
Den stora behållningen för mig, var språket. Inte bara alla slanguttryck utan framförallt knapphändigheten. Inte mycket ordbajseri där inte. Alla onödiga ord var bortskalade. Det tog några kapitel innan jag kom in i stilen men sedan njöt jag för fulla muggar.

Och nu har jag genast kastat mig över nästa bok “Aldrig fucka upp”. Precis som föregångaren handlar den här boken om tre killar i Stockholm. Vissa bipersoner har följt med från Snabba Cash, vilket gör att jag snabbare får bilden klar för mig och kan ana vad som kommer hända. Några av huvudpersonerna har getts mer spännande bakgrunder och yrken än i Snabba Cash och jag känner förväntan.

Däremot har jag inte råläst på samma sätt, på grund av trötthet och en begynnande huvudvärk, och det förlorar boken på. Den gör sig bäst för sträckläsning. Eftersom vi förmodligen inte tillbringar midsommarhelgen ute på sjön kommer jag inte heller ägna alla lediga timmar åt att läsa.

För några dagar sedan läste jag ut min gamla bok “Stackars lilla Svala”. Och jag grät faktiskt hela två gånger. Det var så sorgesamt när Sannas föräldrar dog borta i Indien och dottern plötsligt befann sig utlämnad till ogina släktingar och på nåder fick bo kvar som hushållerska utan lön.
Men sen gick det såklart bra i slutet. Hon fick prinsen och halva kungadömet.
Mesta behållningen av boken den här gången är det härliga, gammaldags språket. Jag har fått hålla mig i skinnet för att inte själv sväva ut i ett floskrikt, omständligt språk.

Ibland blir det tvära kast i litteraturslukeriet. Nu läser jag “Snabba Cash”. Även här är hittills behållningen det annorlunda språket. Korthuggna meningar, mycket slang, onödiga ord bortskalade. Ändå fullt läsbart och med ett fint driv i berättandet. Nu vill jag skriva som Lapidus i stället. Rappt och koncist.

Jag har kommit igenom halva boken ungefär och jag kan verkligen rekommendera den. Jag köpte uppföljaren “Aldrig fucka up” samtidigt och kommer läsa den så snart jag är klar med den första. Jag gillar att läsa flera böcker av samma författare i följd. Det ger ett så härligt flow. Jag blir hemma med stilen och uppslukas av personerna om det är en sammanhållen serie.

Och jag älskar att läsa. Det är verkligen avkoppling i kvadrat. Verklighetsflykt parat med underhållning kombinerat med njutning, ibland intellektuell men oftast bara fantasieggande.
Igår läste jag mig ner till Göteborg, och sedan hem igen. Maken fick sitta bakom ratten. Han försökte ibland föra någon typ av konversation men fick lägga ner när jag visade mitt ointresse genom att mumla orediga svar.

Och nu är det kväll och jag får gå och lägga mig och läsa igen.

Äntligen!
Äntligen är den slut.

Jag har läst Ulrika Kärnborgs roman “Myrrha”. Den handlar om en tjänstekvinna och en finare herre och deras mycket komplicerade förhållande. Den handlar inte om kärlek, eller kanske gör den det. I så fall om ett slags kärlek som inte skänker någon lycka och glädje utan bara lidande och olycka.

Jag tror boken kunde ha varit bra, kanske till och med spännande, om den inte skrivits i en så dokumentärt hållen anda. Nu är den bara tråkig. Den slår inte an en enda sträng hos mig.

Ändå har jag läst ut den. Jag tycker jag är skyldig författaren att läsa klart en bok jag påbörjat. Det tillhör absolut inte min stil att lämna en bok oavslutad, hur trälig den än är.
Bara en gång har det hänt. Jag hade beslutat mig för att läsa serien om, om… jaha, nu kommer jag inte ens ihåg vad den hette. Det var de där böckerna om folken som föregick Homo Sapiens. Det handlade om en kvinna som bodde ihop med ett folk hon egentligen inte tillhörde. Hon träffade på Sabeltandade tigrar och männen jagade Mammutar. Kan den ha hetat Mammutjägarna? Sedan lämnade hon dem och bodde ensam vid en dal, som kan ha varit hästarnas dal. Hon skaffade sig en häst och kanske ett lejon… Och sen blev hon ihop med nån annan karl och det var en fasa massa samlag hela tiden. Jag orkade mig igenom de två första böckerna men gav tapt mitt i den tredje. Den gav mig ingenting, snarare tvärtom. Om handlingen i en bok inte är tillräckligt tilltalande så kan jag oftast ändå njuta av det språkliga flödet, av vackra beskrivningar, eller ett annorlunda sätt att skriva. De här böckerna hade ingenting av detta.

Nu till nästa bok, som jag precis sugit i mig de första sidorna av. Det är en gammal bok som jag ärvt efter min mamma som i sin tur ärvt den efter sin mamma som i sin tur ärvt den efter en Edith Hellgren. Hennes namt står skrivet med sirliga gåspennebokstäver på bokens första blad. Edith fick eller köpte boken i maj 1920. Den gavs ut året innan. Boken heter “Stackars lilla Svala”. Jag har läst den minst två gånger tidigare.
På titelbladet står att läsa:
“Stackars lilla Svala
Berättelse för unga flickor av Hedwig Courths-Mahler.
Bemyndigad översättning av Augusta Mossberg.
Med 4 bilder.
Aktiebolaget Chelius & Co. Stockholm.”

Boken handlar om en flicka som bor hos sina släktingar i Tyskaland medan föräldrarna driver en teplantage i Indien. Jag kommer inte ihåg hela historien nu eftersom det var så länge sedan jag läste den, men jag har för mig att föräldrarna omkommer och flickan som kallas Sanna, far illa hos sina släktingar. Släktingarna har tidigare uppburit en rejäl slant av Sannas föräldrar för att sköta om henne men när nu pengarna uteblir så tar också omsorgen om Sanna slut.

Jag vet att jag kommer gråta när jag läser den. Jag minns att jag grät så det värkte förra gången, som kanske var för 20 år sedan.´

Språket är en smula gammalmodigt, vilket bereder mig stort nöje.
Här är ett exempel:
“Sanna uppfostrades således tillsammans med husets egna barn och hon hade snart vuxit sig in i omgivningen. Hon frodades förträffligt och utvecklade sig allt mera till en älsklig företeelse.”

Jag ser verkligen fram mot kommande, intensiva läsupplevelser.

Jensen skrev just ett inlägg om semikolon i sin intressanta blogg Jensens Tankar.

http://jensenstankar.blogspot.com/

Som vanligt när jag läser hennes välskrivna inlägg, så började min hjärna spinna lite grann och den här gången landade den till slut hos en brevvän.

När jag var liten och ganska nyss lärt mig skriva, hade jag en härlig brevvän. Han var ungefär 70 år äldre än jag och min mormors bror. Han skrev alldeles lagom långa brev som handlade om hans hundar och om hästen och hönorna på hans lilla lantbruk.
Breven var lättlästa och roliga men hade en enda liten brist.

I stället för att skriva ut punkt och kommatecken i den löpande texten, vilket enligt brevskrivaren var ett svårt konststycke som han inte till fullo behärkade, så brukade han skicka med ett gäng i slutet av brevet och bad mig själv sätta ut dem där jag tyckte de passade in.

Jag funderar på om jag borde börja med det.
Nej, kanske inte. Jag älskar ju att skriva långa, långa meningar, och då krävs många, många kommatecken för att det överhuvudtagen ska bli något sånär begripligt. Jag har lärt mig att man inte sätter ut kommatecken innan ord som och, eller, som och så vidare. Och att man inte börjar en mening med och eller men. Men jag brukar strunta idet. Ibland, rätt ofta till och med, blir en text lite mer underhållande och eftertrycklig om man skapar sina egna regler…

…som Sander gjorde med punkterna och kommatecknen.

Barnen och maken spelar Monopol och jag läser. Söndag är ju ändå vilodag.

Har alldeles strax läst ut Liza Marklunds “Livstid”. När den kom ut läste jag en del dålig kritik om den. Tyckarexperterna tyckte att Annika Bengtsson gjort sitt och borde få gå i graven nu, att det inte fanns mer att ge.
Jag håller inte med. Det är ovanligt med så komplicerade och “dåliga” huvudpersoner. Annika Bengtsson är så långt från hjälteglorian man kan komma. Liza drar sig inte för att göra sin huvudperson ogin, avundsjuk, manisk, inkompetent och irrationell.

Jag slukar hennes böcker för det finns ett driv i texten som man oftast inte hittar i andra verk. Jag blir lite tom och ledsen när boken är slut, vill alltid läsa mer. Annika Bengtsson är så äkta, hon berör.

Nu kokar potatisen.

När jag var liten läste min mamma boken om den glömske björnen. Hans hushållerska, den lilla illern, var alltid ilsk på honom för han glömde att torka av fötterna innan han gick in på det nyskurade golvet, han glömde lägga servetten i knät när han åt och han glömde allt annat som en ilsk illerhushållerska håller högt.

En dag när björnen varit särskilt glömsk och fått särskilt mycket skäll, gick han bedrövad ner till floden för att fiska. Han hade glömt att gräva efter mask så han blev bara sittandes med sitt metspö och deppade.
Då dök det upp ett litet skalbaggeliknande kryp med plommonstop och presenterade sig som “Knickedick Påminnaren”. Han klängde sig fast vid fiskekroken och fixade på så sätt fem fina foreller som björnen kunde ta med hem till hushållerskan. Sedan kröp han ner i en tändsticksask som björnen hade i fickan och lovade att slå en ringklockesignal på sin hatt varje gång björnen var på väg att glömma något.

På vägen hem påminde knickedicken om att det var hushållerskans födelsedag (jag har alltid undrat hur han kunde veta det) så björnen plockade en bukett blommor innan han kom ihåg att torka av sig om fötterna. Han gav den överraskade illern både blommor och fisk och kom ihåg servetten när han satte sig vid det dukade bordet och lät sig väl smaka av den nylagade fisken.

Ända sedan jag varit liten har jag önskat mej en egen liten knickedick. Kanske inte nödvändigtvis en äcklig liten mustaschprydd skalbagge att bära i bröstfickan men någonting som kan påminna mej om allt jag annars glömmer.

Idag ska jag till exempel komma ihåg att vattna blommorna (som inte fått vatten på 14 dagar trots att jag har en lista där jag skriver upp varje gång jag vattnat), föra in i almanackan alla gånger jag ska stå i Kaffestugan och alla gånger jag ska påa radion och klippa ur sådant jag vill spara ur de senaste månadernas tidningar.

Det är också bra om jag kommer ihåg att använda TNS:en innan jag somnar så jag slipper huvudvärk i morgon.
Jag kanske även ska komma ihåg att lägga barnen. De blir så trötta annars. Visserligen är det Bygglov i kväll och det är sonens favoritprogram men det är inte slut förrän nio.