Zäta

Det är svårt att inse att man inte kan gå och lägga sig lika sent som under julledigheten nu när vardagslivets plikter kallar upp en klockan sex varje vardagsmorgon.

När man sedan hemsöks av mardrömmar under nattens sovande timmar blir ögonlocken ännu tyngre än nödvändigt.

I natt drömde jag att jag var i mitt föräldrahem. Det var sommar. Grannarna hade byggt om sitt hus och lagt till flera torn och andra påbyggnader på höjden, och målat om det från rött till en ljusgrå nyans. Det var snyggt.
Jag tittade på mina föräldrars fyrkantiga hus och försökte föreställa mig hur det skulle kunna se ut om man byggde ut det.

Plötsligt var jag inne i vardagsrummet tillsammans med en syster. Oklart vilken. Det var nog mest ett mellanting mellan Falunsystern och Italiensystern. Mina föräldrar var inte där. Lilla Svalan var ute i trädgården och pysslade tillsammans med ett barn som skulle motsvara Falunkorven. De klippte i kartong med en stor sax. Det såg farligt ut. Jag funderade på om jag borde gå ut och avbryta innan en olycka hände och tittade på min syster. Hon såg också vad som hände men verkade inte orolig. Jag var inte helt säker på om det var hennes barn som var där ute med lilla Svalan men beslöt mig för att i alla fall låta saken bero. Lilla Svalan hade säkert koll på barnafingrarna medan systern och jag pratade om vuxensaker.

Jag minns inte vad vi pratade om, eller ens om vi pratade.

Jag hade en bäbis i famnen. Det var inte min och jag vet inte vems det var. Det var också lite oklart. Förmodligen skulle det föreställa systerns men det kändes inte som den syster jag hade framför mig var mamman. Barnet i min famn var väldigt litet. Han eller hon kunde ännu inte prata och var nog inte mer än någon månad gammal. Eller två. Eller tre.

Plötsligt gungade hela huset till, precis som om det stått på en flytbrygga och en stor båt åkt förbi och gjort svallvågor.
Jag tittade på systern. Kände hon?
Jodå. Hon tittade tillbaka på mig med den där blicken man har innan man bestämt sig för om man ska bli rädd eller bara skratta.
Kan det ha varit en jordbävning? I så fall en rätt kraftig.
Jag blev uppspelt. Det här var en sådan där händelse som man kommer ihåg resten av livet. Minns ni vad ni gjorde och var ni befann er vid den stora jordbävningen 2016?
Samtidigt blev jag lite rädd att det skulle fortsätta. Det kanske inte var säkert att befinna sig inomhus.

Jag tog med mig bäbisen ut i trädgården och frågade lilla Svalan om hon känt att det gungade. Det hade hon inte tänkt på.

Himlen var märkligt mörk bort mot Lundsbrunn till. Värre än vid ett annalkande åskväder. Solen sken fortfarande och allt såg ut som vanligt bort mot Husaby.
Jag hann bara vända mig om ett halvt varv för att titta på himlen, så hördes ett dovt muller som raskt tilltog i styrka och övergick till att bli öronbedövande.

Vad var det som lät så? Jag såg ingen lastbil eller annat som kunde orsaka ljudet.
Jag vände mig om på nytt och såg upp mot himlen.
Över Stenåsskogen kom ett jättestort stenblock rusande mot jorden. En meteor. Eller meteorit? Min tanke snuddade ett kort ögonblick vid terminologin medan blocket rusade vidare. Det gick mycket fortare än det gör i katastroffilmerna. Det brann inte runt det heller. Betydde det att jättestenen redan var inne i vår atmosfär?

Den skulle slå ner någonstans mellan oss och Götene.
Vi skulle dö.

Jag funderade på om vi skulle dö direkt vid nedslaget eller när tryckvågen kom. Eller skulle det uppstå en eldstorm som slukade oss med ett rytande? Skulle mina öronbedövade öron hinna uppfatta en sekunds tystnad mellan stenens jordafärd och tryckvågens eller eldstormens tjut?

Jag vände mig om och började springa.
Systern var kvar i huset. Lilla Svalan hade tagit det Falunkorvsliknande barnet i handen och sprungit redan sekunderna innan jag reagerade. Det befann sig ungefär fem meter framför mig. Jag ville ropa att jag älskade dem men det var inte lönt. Meteorens oväsen utraderade alla andra ljud.

Jag hann två steg innan klippblocket slog ner och skakningen i marken fällde oss.
Jag trillade över barnet i min famn men kände att jag omslutit det så väl att det inte skadat sig. Barnet skrek inte. Eller gjorde det det? Jag hade inte hört även om jag höll barnet precis intill mitt öra. Varför fortsatte det vansinniga oväsendet? Eller var det min hjärna som alstrade en fortsättning som inte fanns?

Jag tänkte logiskt att jordbävningen måste uppstått när stenblocket kommit in i vår atmosfär. Som när man kastar en sten i en vattenpöl och ser de korta svallvågorna som snart dör ut.
Jag undrade hur stor del av jorden som skulle förstöras. Sverige, Norden, Europa, halva jordklotet, eller hela? Var det detta som Bibeln beskrev som stjärnan Malört?
Allt gick så fort. Ingen förvarning.

Jag ville nå fram till lilla Svalan. Säga att jag älskade henne.
Jag tänkt inte längre på mina systrar som just nu bara var en och kvar inne i huset. Jag tänkt inte på mamma och pappa, var nu de befann sig.
Jag tänkte inte ens på Förundersökningsledaren eller Guldgossen.
Mitt enda fokus var på lilla Svalan men jag nådde inte fram till henne ens med blicken. Hon hade all sin koncentration riktad mot barnet vid sin sida.
Så typiskt henne. Omsorgen om andra gick alltid före henne själv.
Jag var stolt. Jag skulle dö stolt.

Det hann gå två sekunder efter det att marken skakat omkull oss. Jag väntade och visste att det inte skulle hinna gå så många fler innan slutet kom.

Solen sken fortfarande. Som om ingenting hänt.

Jag vaknade.

Jag sov gott i natt.

Förundersökningsledaren är i Skåne på jobbresa och jag
lyckades övertala lilla Svalan att ockupera hans sängplats. Jag sover alltid
bättre när hon ligger bredvid mig. Hur kan det komma sig? Är det
modersinstinkten som kickar in och gör mig trygg när jag vet att min avkomma är
trygg? Även om lilla Svalans fötter landade dunsvis på mina ben några gånger
frampå småtimmarna och hon pratade med mig trots att hon sov så…

…så sov jag gott i natt.

Jag drömde att min mamma skulle starta ett flyktingboende
och jag skulle vara hennes chef. Det första hon tog sig an, innan flyktingarna
började anlända, var att göra vindspel av terrakottakrukor.
Jag vet inte varför.
Själv var jag och handlade och hade problem i kassan. Jag fick ingen riktig
rätsida på vad det var för problem. Kanske jag inte lyckades lägga upp varorna
på kassabandet eller om det var så att jag inte kunde koden till mitt
betalkort.

Oavsett så sov jag gott i natt.

Varför är jag då så fruktansvärt trött redan under arbetsdagens
förmiddag?

Våren är här. Det är strålande sol och E-vitamin i mängder.

Redan vid busshållsplatsen i morse ville solen väcka min levnadslust.

Men jag är inte sugen. Sedan i måndags har jag tvärtom känt mig märkligt nedstämd, trött och viljelös. Håglös, lustlös, och allmänt lös i konturerna.
Jag vet inte vad det beror på.
Kanske har jag jobbat för hårt sista månaden, för att ta ikapp efter vår långa semesterresa.
Kanske får jag min första ålderskris.
Kanske känner jag mig otillräcklig fastän jag innerst inne vet att jag inte alls är det.

Så här ser min värld ut just nu:

I natt ska Guldgossen lana på skolan. Som förälder kan jag tycka att idén är befängd. Varför sitta uppe hela natten och spela dataspel liksom? När man kan sova hemma i sin egen sköna säng i stället!

Som “ung till sinnet-människa” (vilket jag ibland fortfarande försöker ge mig på att vara) har jag dock full förståelse för företeelsen. Jag gillade också att vara vaken om nätterna när jag var ung (ehum… yngre).
Världen blev på något mystiskt eller kanske närmast mytiskt sätt – annorlunda. På natten skalades så många oväsentligheter bort. Kvar blev bara det allra viktigaste. Och när man är ung är det viktigaste en själv, och den mitt emot.

De bästa och djupaste samtalen äger alltid rum om nätterna. Kanske är det därför de djupa samtalen dör ut när man blir vuxen. Inte bara för att behovet av att utforma och omforma livet ebbar ut ju längre livet löper och ens personlighet blir mer fast i formerna, utan även för att man som vuxen prioriterar sömn långt före andra behov. I alla fall när man varit småbarnsförälder.

Eller så pratar jag bara om mig själv nu. Jag sover ju betydligt hellre en natt än sitter vaken och pratar. Hur ska jag ens orka prata om jag tvingas vara vaken om natten?

Jag undrar hur det ska gå i natt. Det är nämligen inte bara Guldgossen som ska vara vaken. Jag har i ett anfall av “varför-skulle-inte-jag-kunna-ställa-upp?” råkat lova att jag kan vara vakt, när som helst under lanet. Jag skulle gissa att det kanske inte är så många andra föräldrar som vill vakta ett lan missinassen så jag blev inte särskilt förvånad när jag fick ett SMS tidigare i veckan:

“Hej! Du är en lämplig kandidat för att vara ansvarig vuxen under Lanet. Vi är tacksamma att du har anmält dig! Din tid du ska infinna dig på skolan är: 02:30 – 06.30. Du måsta stanna kvar tills en ny vuxen byter av din tid. Hör av dig om du har några frågor.”

Jag har en fråga. Vilka droger är godkända för att lyckas hålla sig vaken? Kan man ta till tyngre grejer än kaffe? Rosenrot till exempel…

Den här valspurten tär på min hälsa!
Jag är glåmigt blek och trött. Hjärnan segar runt i sirap och min vanligtvis så
rappa tunga känns som en anananasfrätt träbit.

Ändå måste jag sitta uppe och följa partiledardebatterna
kväll efter kväll. Det är så intressant, så givande, så… spännande. Så här i
sluttampen, de sista dallrande dagarna innan dagen D, märks det med all
önskvärd tydlighet att både parti- och programledare är trötta och slitna. Maskerna
krackelerar, tonlägen höjs, mindre önskvärda personlighetsdrag som annars
överskuggas av fokus och självbehärskning sipprar fram mellan de slipade
argumenten, och känslorna ligger närmare ytan.

Någon reagerar med att stänga av omvärlden och förhålla sig världsfrånvänd
och tyst för att inte avslöja att partiet inte jobbat fram någon politik i
många viktiga frågor, och för att överskyla den usla taktiken klagar hen som ett
gnälligt barn när debatten är över och menar att hen inte fått chansen att föra
fram partiets (i mina ögon icke existerande) politik.

Någon går i spinn och kan inte längre lyssna in sina meningsmotståndare
för att göra smarta motdrag utan hugger vilt på allt och alla och hela tiden.
Hen framstår som en rabiessmittad iller och avbryter och avbryter tills med-
och motdebattörer inte kan låta bli att småle och löjets skimmer sprider sig
över den överhettade lilla morrhoppan. (Och var är den sympatiske Fridolin när
partiet som bäst behöver honom?)

Någon kör ner buffelhuvudet mellan axlarna och antar en allt
rödare (rödare än den numera urvattnade partifärgen) ansiktsfärg när hen märker
att den egna argumentationen fastnar i klyschiga upprepningar. När
motståndarblocket blir allt för närgånget rinner den nedärvda aggressiviteten
över och hen tar till nävarna för att försöka hålla till och med en tilltänkt
förhandlingspart stången.

Någon stirrar på sina motståndare tills påsarna under ögonen
fladdrar i en fåfäng förhoppning att blicken ska se djup, uppfordrande och
förtroendeingivande ut, och inte hundlikt trött och uppgiven. Hen lämnar över
till yngre, piggare allierade att föra debatten och drar sig tillbaka med en
spelad uppsyn av statsmannamässigt lugn.

Någon känner sig osäker och lite rädd när de andra partiledarna
blir aggressiva och visar upp härskartekniker, och hen sparar därför sina
repliker tills det verkligen blir viktigt att föra fram partiets familjära ståndpunkter.
Mungiporna i den annars leende munnen hänger surt när hen inser att de stora
pojkarna inte gratis vill låta hen vara med och leka.

Någon lyckas inte längre kontrollera sitt temperament och brusar
upp när programledarna vill styra in en urspårad debatt på rätt linje igen. (Kanske
har hen förträngt att hen föreslår ordningsbetyg i skolan?) Hen talar
övertydligt och långsamt för att orden inte ska vinna kapplöpningen med hjärnan
och råka avslöja brister i den annars väl inövade retoriken.

Någon överger rikssvenskan och sluddrar in i en allt mer
tillgrötad dialekt (eller är det ett knep för att visa väljarna att hen
verkligen företräder ett parti som vill att hela Sverige ska leva?) och när
motdebattanterna vill köra över tar hen till det tunga artilleriet med en
kombination av berörda tårfyllda ögon, darr på överläppen och ett pekande
finger som till slut blir en hel hand.

Och någon… verkar inte reagera alls. Hen är lika godmodigt
inkännande, förtroendeingivande lugn och ödmjukt säker genom varenda debattfråga.
Hen levererar valrörelsens bästa oneliner (-Jag tror nog att du är det största
integrationsproblemet i Sverige, Jimmie Åkesson!) och utlöser ett beundrande
sus i min TV-soffa. Varför företräder inte hen ett parti som åtminstone har en
marginell chans att besätta stadsministerposten? Varför har hen och hens parti
åsikter som understundom fortfarande osar rysk kommunism? De förtjänar henom inte!

*

Och min kropp förtjänar lite sömn.
Sömntåget hinner passera stationen utan mig som passagerare medan valdebatten
pågår och när jag äntligen kommer i säng är jag för pigg och vaken för att
kunna bjuda in John Blund att göra mig sällskap.

Jag sällskapar med en bok i stället.
Dåligt val!
Det är en alldeles för lättläst bok och minuterna rinner i kapp med sidorna och
plötsligt är det mindre än fem timmar kvar tills jag måste gå upp och påbörja
den dag som i dag är.

I fredags kväll var jag på fest med kollegorna.
Natten till lördagen hade jag en mardröm.

På parkeringen utmed Lidan, bredvid Pingstkyrkan, fanns ett vattenland med rutschkanor. Där lekte jag och mina kollegor Nageldrottningen, Coop och Gladlynt. Det berodde inte på att vi älskar klä oss i baddräkter och bikini, eller för att vi gillar vatten, eller ens för att vi är särskilt förtjusta i vattenrutschbanor.
I stället var det en skenmanör.

Bara några sekunder in i drömmen kommer en svävare farandes över torget i hög hastighet. Där i sitter mörkklädda män med svarta luvor som täcker ansiktena. Svävaren kör rakt mot älva och skulle ha fortsatt över kajkanten om inte vi fyra kollegor raskt och smidigt slängt ut en presenning som stannar upp dess framfart med en elegant stoppsladd.
Männen slänger över flera stora pengasäckar från bankrånet mot en av bankkontoren runt torget, till en väntande flyktbåt som ligger startklar med motorerna igång. Jag vet att hjärnan bakom rånet är min chef på jobbet. Han har planerat rånet i flera år och dragit ihop ett gäng vänner för att äntligen genomföra sin kupp.

Drömmen gör ett tidshopp och plötsligt är jag på fest med jobbet. Det är en ganska avslagen historia. De flesta av kollegorna saknas, jag har på mig mina vanliga kläder och stämningen är låg. Det blir inte bättre av att polisen kommer på besök. De har fått ett tips om bankrånarna och är på jakt efter vittnen.

Chefen och hans närmaste män har gömt rånarbytet i en gräsklippare. Den är stor som en åkgräsklippare men det är ändå en sådan man skjuver framför sig. Gräsklipparen är av någon anledning med på festen.
Coop och Nageldrottningen är med på festen och blir nervösa. Nageldrottningen mest. När polisen frågar runt råkar hon försäga sig så att poliserna förstår att det är något skumt med gräsklipparen. De undersöker den men pengarna är så väl gömda att de ändå inte hittar någonting.

När poliserna gett sig av tittar Sysslingkollegan på mig och säger:
-Zäta, har du inte dåligt samvete?
Sysslingkollegan är inte på något sätt inblandad i rånet. Han är för ärlig och renhårig för att någon ens ska kunna våga andas en stavelse till honom. Han är killen som hittar en femtiolapp på gatan och lämnar in den hos polisen, även om han vet att de aldrig kommer hitta ägaren och även om han vet att den som tappat sedeln inte kommer leta efter den hos polisen.
Och ändå har han på något sätt, förmodligen genom att avläsa min reaktion när poliserna kom, anat att jag är inblandad.
-För vad då? försöker jag fråga med en lättsam ton som skorrar illa mot den tryckta stämingen på festen.
-Men Zäta! Är det här verkligen du? Är det din stil?
Jag ler och försöker se oförstående ut men jag vet att han vet att jag vet att jag avslöjar mig genom en ofrivillig darrning i mungipan.
Men jag har inget sagt. Han har inga bevis.
Han är den, efter min familj, som känner mig bäst och vi respekterar varandra trots att vi är så olika. Men nu är det nog slut med det.
-Du vet vad jag menar. Jag trodde inte det här gick ihop med ditt liv som kristen.

Och sedan är den delen av drömmen över.
Nu befinner jag mig i ett mörkt limbotillstånd, någonstans mellan dröm och verklighet. Jag är bortkopplad från sinnesintryck och det är bara mina tankar och känslor som får utrymme. Det dåliga samvetet gnager hål i själen. Hur kan jag undgå att göra det rätta? Jag måste naturligtvis avslöja min inblandning i rånet och peka ut för poliserna var bytet är gömt.
Eller ska jag inte det? Om jag avslöjar de andra kommer jag åka på så mycket kompanistryk att jag förmodligen inte kommer ha några kroppsdelar kvar för polisen att sätta handfägsel på.
Och ändå är det jag gjort så fel. Så helt emot allt jag tror på och står för.
Men om jag berättar att jag gjort mig skyldig till medhjälp vid ett rån kommer jag dömas till fängelse. Hur länge då? Flera år. Och hur ska det då gå med Förundersökningsledaren och barnen? Jag kan inte lämna dem i sticket på det sättet.
Kan man vara kristen och rånare? Har jag hört talas om någon kristen människa som rånat en bank? Nej, möjligen om en rånare som sitter av sitt straff och blir kristen i fängelset eller längre fram. Inte tvärt om!
Fast om jag avslöjar min medverkan så kommer även mina kollegor åka fast. Nageldrottningen, Coop och Gladlynt.
Kan jag ha på mitt samvete att även de får tillbringa flera år mitt i sitt livs blomning, inlåsta undan sol och den näring som vardagslivet ger? Skulle inte tro det.

Och så är det ju det här med pengarna. När man är med och hjälper till vid ett rån, även om det så bara rör sig om att lägga ut en liten presenning vid rätt tillfälle, så får man del av bytet. Visserligen bara en liten, liten del… men det handlar ändå om 36 miljoner.

I drömmen är jag på väg mot beslutet att bara hålla tyst, låtsas som det regnar och låta tidens tand smula sönder både misstankar och samvetskval.

Men så vaknar jag till på riktigt. Och en vaken Zäta har uppenbarligen starkare samvetsröst än en sovande.
För vaken i natten ger mig skuldkänslorna ingen ro. Jag vrider och vänder på frågan. Hur skulle jag betett mig om det här var på riktigt? Skulle jag verkligen gått till polisen eller skulle jag låtit de fyra starka skälen lurat mig att framleva mitt liv i skuld och skam?

Och eftersom det är natt och hjärnan gör lite som den vill, så slår mig inte tanken att hela frågeställningen är onödig i sin absurditet.
För det första skulle jag aldrig tackat ja till att vara med om ett rån, för aldrig så många miljoner. Och för det andra skulle en presumtiv rånare aldrig komma på tanken att fråga.

Det skulle vara överdrivet att säga att jag börjar bli vidbränd, men jag vågar påstå att jag är fantastiskt trött, lite på gränsen till larvigt utpumpad till och med.

Jag sover för lite. Det är hela saken. Och har lite för mycket att göra för att hinna hitta ordentliga vattenhål.

Just nu sitter jag på jobbet och försöker andas i tio minuter innan jag ska hämta lilla Svalan och vår granne från blåsorkesterövningen. Klockan är tio över fyra nu och en stund före sex ska jag vara tillbaka framme på stan och göra en insats vid konfirmandfesten i kväll. Vi behöver inte laga någon mat, bara fylla på faten och diska efteråt, men det är ändå ytterligare en kväll som inte tillbringas i lugn och ro hemma.

Och i morgon missar jag lilla Svalans klassfotboll eftersom jag jobbar i Kaffestugan mellan åtta och tre.
Klockan fem är det sedan församlingskväll. Det finns en stor risk att jag inte kommer. Men jag känner mig ändå manad och kallad och en aning besvärad eftersom vår pastor pålyst mötet lite extra och vill att så många som möjligt ska vara där, delaktiga i de viktiga beslut som ska fattas.

På söndag blir det seriös vila! Allt annat är otänkbart. Kanhända går lilla Svalans klass vidare i klassfotbollen och då ska jag stolt och med glädje heja på henne i stället för att gå på förmiddagsgudstjänsten.

Alla “borden” och “måsten” och “skulle vilja” kan ta sig där solen inte lyser för jag är TRÖTT!

En regnig grådassig fredagsmorgon.
Men lilla Svalan vaknar redan tjugo över sex och kan inte somna om för “kvittrarna fåglar så utanför fönstret”. Hon har ett brett leende i sitt sömndruckna ansikte och bryr sig inte det minsta om att hon missar en halvtimmas sömn.

Själv ligger jag också lite back på sömnkontot. Det har nog blivit 5½ – 6 timmar per natt den senaste veckan. Och inte räknar jag med att ta igen det under helgen heller. Då vankas nämligen familjeläger och jag är köksansvarig och kan kanske behövas i köket både tidigt och sent.

Eller så smyger jag mig till lite sovmorgon och tror att de klarar att koka gröt och duka fram mackor på egen hand. Man ska ju kunna delegera och ge ansvar, är det inte så!

Sur, trött, gnälligt, trött och sur!

Det är väl jag i ett nötskal just nu.
I går hade jag ställt klockan på väckning tjugo över nio. Jag hade räknat ut att tiden skulle räcka till både dusch, frukost och lite tjat på barnen innan vi for till kyrkan i god tid.

Jag vaknade halv sex och behövde gå och kissa. När jag la mig igen kunde jag ine somna om. Magen är inställd på att “sköta sig” vid kvart i sju och varför den nödvändigtvis skulle tidigarelägga vanorna på helgen förstår jag inte, men hur som helst var det bara att traska upp och ta en sittning. Jag passade på att läsa lite också.

När jag väl kom ner under täcket igen kunde jag inte somna om. Inte förrän Förundersökningsledaren gick upp vid åtta lyckades jag somna till ordentligt.

Halv nio hade Förundersökningsledaren frukosterat klart och kom in i sovrummet och drog upp gardinerna.
-Barna är vakna, det är lika bra du går upp och ger dem frukost!

Det gjorde jag inte.
Jag kunde inte somna om heller, men jag låg i alla fall kvar i sängen och läste till tjugo över nio. Sedan duschade jag i lugn och ro, åt frukost med barnen och så kom vi i god tid till kyrkan.

På vardagarna går Förundersökningsledaren upp tio i sex och jag fem över.
I morse pep hans mobil redan vid fem. Det var någon facebookavisering. Jag vaknade, blev arg för att Förundersökningsledaren inte kan hålla telefonen på ljudlöst under natten, och kunde omöjligen somna om. Inte förrän strax innan hans väckarklocka ringde lyckades jag somna till.

Jag vaknade, somnade om, och väcktes igen fem minuter senare. Förundersökningsledaren hade glömt stänga av sitt alarm ordentligt när han gick upp, och bara snoozat väckarklockseländet.

Så nu är jag sur, trött, gnälligt, trött och sur!

Det är dimmigt ute. Från min plats på jobbet ser jag bara konturerna av järnvägsbron.

Det är dimmigt inne i min hjärna också. Jag ser bara konturerna av ett medvetande. Dimman beror på gårdagen. Jag vaknade med huvudvärk, levde med huvudvärk och somnade med huvudvärk. Under förmiddagen slog huvudvärken ut min normala hörsel. Det kändes som båda hörselgångarna svullnade igen och vänsterörat började dessutom dista och skrälla. Jag fick hålla för örat under lovsången i kyrkan för det gjorde fysiskt ont att lyssna till den vackra sången.
På kvällen (när hörseln var tillbaka vid sitt normaltillstånd) fick jag stickningar i vänsterarmen.

Nu har jag druckit treo brus, tagit en Rosenrot Forte-tablett och styr stegen mot kaffebryggaren på jobbet för att försöka rädda vad som räddas kan av den här dagen.

Det här har inte varit en av de mest sömnfyllda nätterna i mitt liv.

Efter lite strykning framför TV:n nattade jag barnen och läste en stund för lilla Svalan som alltid har svårt att komma till ro. Sedan hängde jag upp en tvätt och vips var klockan halv elva… och jag var klarvaken.

När jag väl somnat stördes jag gång efter annan av Förundersökningsledaren som hade frossa och feberkänningar. Han var uppe på toa några gånger och sov däremellan oroligt med mycket rörelser och ljud.

Så småningom somnade jag till lite mer ordentligt, och började drömma.
Jag var hemma hos min morbror och moster när det plötsligt kom ett rivaliserande gäng och parkerade sina motorcyklar på gårdsplanen. Jag förstod genast att det skulle bli bråk och elände och att jag skulle bli indragen trots att jag inte hade något med saken att göra.

Först gömde jag mig bland de höga växterna bredvid växthuset (Växthuset är i verkligheten rivet sen många, många år tillbaka.) men kände mig inte säker där och bestämde mig för att försöka fly vattenvägen.
(Bredvid morbror och mosters hus ligger ett gärde och i drömmen var det gärdet en sjö.) Sjön var grumlig och smutsbrun och såg allt annat än inbjudande ut men det struntade jag blankt i och slängde mig i med kläder och allt.
Jag hann dock inte långt förrän kulorna började vina runt mig. Jag dök och simmade under vattnet så långt jag orkade. Mina gamla badhustakter satt i och jag fick snabbt upp ordentlig fart. Skytten insåg det lönlösa i sitt företag och bestämde sig för att spara på kulorna. Just som jag trodde att jag faktiskt skulle klara mig hörde jag en helikopter…

Över mig hovrade en stor svart helikopter och en stålvajer med löpsnara sänktes ner. Sedan startade jakten. Jag försökte hålla mig undan så gott jag kunde men fångades ömsom i benet, ömsom i armen och en gång lyckades snaran även glida över huvudet och var på väg att dra till runt halsen innan jag fick armen emellan och kunde befria mig.
Vajern var tunn och jag visste att den skulle skära igenom köttet innan den fick grepp om mitt skelett och tog med mig upp till helikoptern. Tanken fick mig att dyka men eftersom jag var så rädd kunde jag inte hålla andan särskilt länge. Nere i det grumliga vatten såg jag inte heller var vajern befann sig och hade inte tillräcklig kontroll för att kunna hålla mig undan. Jag plaskade och fäktade och försökte göra mig så svårfångad som möjligt men jag visste att helikoptern hade mer bensin än jag hade energi och att tiden började rinna ut.

Jag vaknade med hjärtat hårt bultande som efter en häftig språngmarch och det tog lång tid innan jag lyckades andas normalt igen och ännu längre tid innan pulsen gick ner. Klockan var två och jag var klarvaken.

Klockan tre vaknade jag igen. Lilla Svalan stod i dörröppningen.
-Jag har haft en mardröm!
Jag makade mig mot mitten av sängen och lämnade plats för ytterligare en varm kropp och lilla Svalan berättade om sin dröm. Hon skulle ut och flyga rymdskepp men benen hade trasslat in sig i täcket och i drömmen fick hon inte in benen i rymdraketen innan uppskjutningen och föll därför ur när raketen gav sig av.
Jag log lite för mig själv när jag tänkte på orsakerna till våra drömmar.
Jag hade sett några minuter av Polisskolan 1 och rekryternas jakt på gängmedlemmar och lilla Svalan hade övat engelska där det svåraste ordet var rymdskepp. (Det tog ett tag innan hon lärde om från spicechips till spaceship.)

Strax efter att jag somnat med lilla Svalan hopkrupen i famnen vaknade jag på nytt och behövde gå på toa. Där tog jag det sista på rullen och fick gå ner en trappa för att fylla på papper till nästa besökare.
Efter den lilla promenaden var jag klarvaken igen…

Halv sex ringde klockan och jag kände mig inte ett dugg utvilad eller beredd på en ny arbetsdag.

I natt hade jag två mardrömar. Den ena är för privat för att återges här.
I den andra låg jag pressad under skopan på en stor grävmaskin.

Jag har varit helt förtvivlat trött i dag.
Förutom att ta hand om lilla Svalan, skjutsa och hämta Guldgossen till en kompis och laga lunch och middag så har jag inte gjort något vettigt.

Jo, jag var ute en stund i trädgården och drog upp fem tiolitershinkar med maskrosor. Jag vräkte ner dem i komposten och hoppas innerligt att det stämmer att även rotogräs dör i kompostvärmen.

På eftermiddagen satt Förundersökningsledaren en stund i sin trädgårdsgungstol i solen och hade det skönt. När han klev upp avlöste jag honom och somnade raskt.
Förundersökningsledaren lät mig dock inte sov mer än fem sekunder för att jag inte skulle bli stoppljusfärgad.
Jag bytte sovplats till sängen och lyckades sova en timma. Tyvärr har det inte gjort mig ett dugg piggare. Snarare känner jag mig seg som kola i både kropp och tanke.

Nu väntar jag på Mästarnas Mästare medan jag tittar på uppstoppade gäss i Nils Holgerssons Underbara Resa.

Den här natten blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Först såg jag “Tredje Vågen” till klockan ett. Jag har sett den tidigare men blev fängslad ändå och medryckt i den snabba handlingen.
När jag gick och la mig läste jag en stund. Jag påbörjade Hanna Christensons bok “Systrar” för någon dag sedan och den är lättläst och flyter på bra och därför svår att lägga ifrån sig.

(Förundersökningsledaren fick en flisa tryckimpregnerat virke i ögat i fredags kväll och lyckades inte få ut den. I går morse i bilen på väg till Borås djurpark, föreslog jag att han skulle läsa de första kapitlen i Systrar” för jag har inte gråtit så mycket på länge.)

Sömnen hann inte komma på besök innan jag behövde ta hand om lilla Svalan som inte kunde sova på grund av förkylning och feber.

Sen läste jag lite till.

Sen väckte jag Guldgossen som gnölade i sömnen och uppenbart drömde otrevligheter. Eftersom lilla Svalan äntligen somnat vill jag inte att Guldgossen skulle råka väcka henne.
Jag har kontrollerat med Guldgossen nu på morgonen och han har inget minne av att jag pratade med honom i natt trots att jag fick honom att tystna.

Sen läste jag ännu mer.

Sen gav jag en feberhet lilla Svalan lite vatten. Jag vet inte hur vaken hon verkligen var men hon klagade över ont i halsen och lät verkligen ynklig där hon låg nedbäddad under ett tjockt täcke.

Sedan försökte jag VERKLIGEN sova. Då var klockan tio minuter över tre.

Till slut somnade jag.
Sen dess har jag “bara” varit vaken tre gånger under natten för att ta hand om lilla Svalan och erbjuda henne mina svala händer.
Strax efter sex vaknade jag och har inte kunnat somna om sen dess även om jag känner mig skönt trött i kroppen.

Lilla Svalan fick febernedsättande klockan sju. Då var tempen uppe i 38,7 grader. Jag hoppas att febern ska ge med sig lite så att hon orkar äta frukost.

Just nu sitter jag och barnen i soffan med vår sovmorgon bortflugen och Förundersökningsledaren är den som sover trots att han är den ende som har en tid att passa nu på morgonen.

Huvva, vad trött jag är!
Visserligen är det en helt logisk följd av för lite sömn, men ändå. Både kroppen och hjärnan (som jag i mitt omtöcknade tillstånd tydligen placerar utanför kroppen) rör sig som i sirap, eller kanske som i den segat goda chokladsås jag kokade ihop till vår nästan-marängsviss (uteslöt bananpengar och vispgrädde) i går kväll.

Guldgossen kom hem med maränger från Royal och det blir alldeles för sötsliskigt att bara äta maränger så vi var tvugna att tillsätta glass och då var det liksom lika bra att koka på lite hemmagjord chokladsås till det.

Efter kvällsgotteligottet sorterade jag en kasse ren tvätt. Den ligger nu utspridd som sockar, trosor och kalsonger utanför barnens sovrumsdörrar. Eftersom det var några dagar sedan jag dammsög kanske man inte längre kan tala om fullt lika ren tvätt.

Om man sitter i soffan och sorterar tvätt så kan man ju lika gärna ha TV:n på. Just nu har någon smart person kommit på idén att släppa en massa kanaler fria för att locka till sig mer tittare, och jag är så lättköpt att jag sitter som klistrad framför TV:n och sappar mig igenom kvällen.

I dag är jag trött, och snuvig. Och så tycker jag synd om mig själv. Jag vill ligga kvar i sängen och mysa med en bok. Inte stå i köket och skära till mina grönsaker samtidigt som jag ropar upp till lilla Svalan på övervåningen med uppmaningar om att skynda sig.

Men rosenroten har inte kickat in än. Jag förväntar mig att vara fit for fight lagom tills jag kommer fram till jobbet, eller möjligen lite senare.

Jag var väldigt trött i går kväll.

När Familjen Annorlunda var slut nattade jag barnen lite hjälpligt och dök sedan ner mellan lakanen. Det tog inte många andetag förrän jag sov djupt.

Halv tio väcktes jag av lilla Svalan:
-Mamma, vi kan inte sova!
-Varför inte det då? undrade jag yrvaket.
-Du snarkar för högt!

Det är underbart att bo i ett bostadsområde som ligger på kommunal mark. Kommunen har upprättat en stor lekplats med gungor, rutschkana och pulkabacke. Det finns fungerande gatubelysning, hundbajslådor uppsatta utmed promenadvägarna och så fort det snöat kommer…

…en galning på traktor och plogar bort, inte bara snön utan även asfaltsbeläggningen.

I alla fall lät det så klockan fyra i natt. Jag blev bryskt väckt av det läskiga, skrapande ljudet. Det lät som om traktorn var inne i vårt hus och försökte ploga upp parketten. “Han väcker hela kvarteret”, tänkte jag ilsket.

Men det gjorde han förmodligen inte. Varken Förundersökningsledaren eller lilla Svalan vaknade.
Själv låg jag vaken ett bra tag och lyckades inte somna om förrän en halvtimma innan klockan ringde.

Sedan fick Förundersökningsledare bråttom ut för att skotta bort snövallen som traktorföraren som vanligt packat upp framför vår brevlåda. Det blir ingen post om inte brevbäraren kommer fram.

Update:
Förundersökningsledaren kunde lika gärna låtit bli att skotta.
Det enda som hamnade i brevlådan var reklam och räkningar.

Jag hade verkligen sett fram emot lördagsmorgonen. Veckans enda riktiga sovmorgon hägrade och tanken på lördagen skänkte mina trötta anletsdag tröst när jag skärskådade de tunga ögonlocken och de påsiga kinderna varje tidig vardagsgryning.

Igår kväll var jag trött redan före tio, men löftet om den långa morgonsömnen fick mig att hålla ut när sömntåget gick och jag la mig inte före tolv.

På vardagarna drar klockradion igång kvart i sex. Det går an, särskilt när man har en skön helg att se fram emot. Många lördagar får jag ändå ställa klockan för det är olika aktiviteter som ska klaras av, men just idag är det en så´n där härlig, kravlös lördag, då jag kan få sova så länge kroppen vill.

I morses väckte Förundersökningsledarens klocka mig tio i sex.
-Oj då! Hade jag glömt stänga av den, mumlade Förundersökningsledaren i sömnen och la sig på andra sidan och somnade om.

Jag hade förväntat mig lite mer än fem minuters sovmorgon.
Tror ni Förundersökningsledaren tar illa upp om jag föreslår skilda sovrum, åtminstone på helgerna?

06.22 Tåget gick från Skövde station.
09.45 Avtalat kundbesök i Stockholm (vi var där lite tidigare).
13.15 Skiljdes från kollegan vid centralstationen och satte mig att vänta med en god bok.
15.10 Tåget avgick från Stockholm.
18.15 Tillbaka i Lidköping efter att ha passerat en trafikolycka i Skara och kört extra sakta runt Vinninga för att inte krocka med några rådjur som hamnat på fel sida viltstängslet.
18.45 Åkt hemifrån igen för att vara med på en samling i kyrkan för oss som jobbar med servering.
21.57 Skriver det här inlägget för att tala om jag var varit vaken sedan klockan fyra i morses och VERKLIGEN skulle behöva gå och lägga mig nu…

…MEN…
Jag vill inte lägga mig.
För innan jag kryper till kojs behöver jag tvätta av mig sminket jag la för 15½ timma sen och jag är så snygg!

Allvarligt talat alltså, med risk för att låta som en självcentrerad modebloggare, men det blev så bra!
Och ändå var det en snabb och enkel sminkning.

Efter duschen Smorde jag in ansiktet med min nattkräm som är ganska fet och fuktighetshållande. Sedan åt jag frukost och lät krämen gå in i huden. Efter det bättrade jag på med en tunnare creme från BodyShop och som gör huden matt och är ett bra underlag för sminket. Sedan duttade jag på lite halvtransparent foundation på några röda prickar och så borstade jag på puder och rouge. Käkarna fick sig lite rouge också för jag har läst att det ska dölja dubbelhakorna och så blev det visst en puff på hakan och lite vid hårfästet också för det lär rama in ansiktet och ge karaktär.
Så plockade jag fram en ganska stor borste och satte ljus ögonskugga under ögonbrynen och i ögonvrån och fortsatte sedan med en liten pensel och mörkgrå skugga intill ögonfransarna på ögonlocken. En svart kajal innanför undre fransraden och så den underverkande Max Factors fantastic super extra long and strong and curw and curl formula fals lash effect mega mascara så var jag klar!

När jag slutar le, ser helt allvarlig ut, spänner blicken i spegelbilden, lägger huvudet lätt på sned, lyfter upp hakan en aning, plutar med underläppen och sedan släpper fram ett litet, snett leende så blir jag faktiskt jättesnygg med det här sminket.

Eller har jag redan börjat drömma…

Familjen Z var på överraskningsfest hos en 40-åring i går. Hans fru skulle överraska honom med ett litet kalas trots att han själv egentligen tänkt avstå från firande. De håller på att bygga till sitt hus och har kanske varken tid eller ork för kalas.
40-åringen blev dock inte så överraskad. Det är svårt att hitta på logiska undanflykter till varför man lagar kvällsmat till sjutton personer i stället för fem…

Vi hade en jättetrevlig kväll. Vi pratade om åldersuppfattning, ryska ishockeystjärnor från 80-talet, bilspel och en massa annat och mellan varven tog vi för oss av den rikliga buffén. Till dessert serverade frun i huset en fantastiskt god nougat-chokladtårta och jag kunde inte avstå att njuta i mig en kopp kaffe.

Jag visste redan när jag drack kaffet att det var dumt. Och tyvärr fick jag rätt.
Jag har sovit uruselt i natt. Emellanåt har jag legat vaken långa perioder och bara väntat på att klockan ska gå. Ibland har jag slumrat och drömt konstigt och osammanhängande. Jag har varit på toaletten tre gånger. Till slut orkade jag inte ligga kvar i sängen längre utan gick och satte mig med en bok.

Nu kanske jag lärt mig att jag inte ska dricka kaffe sent på kvällarna, även om en god kopp kaffe är det ultimata komplementet till choklad, tårta eller en god kaka.

Jag har fortfarande inte sovit. Den där eftermiddagsslummern jag funderade på blev inte av och nu är det inte lönt för nu är det snart kväll.
Jag är fortfarande förtvivlat frusen. Nu sitter jag och huttrar vid datorn och går igenom 517 kort jag laddat in i datorn från vår lilla kamera.

Jag har yllesockar, långbyxor, långärmad t-shirt, tröja, HellyHansentröja utanpå det, halsduk och mössa. Och fryser, som en hund. En sån där mager, pälslös hund i snöväder.

Men håll med om att mössan är snygg!

Klockan hann bli tre innan jag la mig.
Och då var jag klarvaken.

Jag vände och vred, och frös. Jag hämtade en filt men frös ändå. Jag tog på mig en tjock långärmad tröja över t-shirten för att komplettera pyjamasbyxor och tjockesockar men jag frös ändå.

Toalettbesök. En stund i sängen. Toalettbesök. En stund i sängen.
En lång sittning med bok i hand.

Jag var fruktansvärt trött men kunde inte somna. Så fort jag la mig ner blev det svårare att andas. Hjärtat pumpade för högt och för snabbt.
Jag satte mig upp i sängen och läste men var för trött för att kunna koncentrera mig på orden. Jag la mig ner igen och kunde bara tänka på hur snabbt och hårt pulsen slog.

Halv sex var jag på toa igen.
Jag räknade efter hur länge jag skulle få sova om jag somnade nu. Två timmar och trekvart. Jag la mig, men somnade inte.

Strax före kvart över åtta stängde jag av klockan för att den inte skulle väcka barnen av misstag. Sedan sov jag en orolig kvart. Vaknade och insåg att jag faktiskt sovit, och sov sedan en kvart till.

Nu sitter jag här vid datorn och ska författa min välvalda ord till radiosändningen. Hjärtat slår fortfarande för snabbt. 120 slag i minuten, men inte lika frenetiskt stångjärnshammaraktigt som i natt. Jag fryser, men inte genom märg och ben.

Jag funderar på om det var något jag åt på julbordet eller om jag återigen ska skylla på kaffet. Jag drack en pappmugg som avslutning på middagen i går kväll. Jag har lovat mig själv att aldrig dricka kaffe på kvällen, men det var ju så långt kvar innan jag skulle sova, och jag ville ha något varmt och uppiggande att både hålla i och hälla i.

Nu är jag för trött för att orka sörja mina missade timmars sömn. De var ju ändå inte så många. Jag slår på autopiloten och hoppas att magraset rasat klart så att jag kan hålla mig i studion under hela mötet.

Lite synd att jag vaknade halv sex i går morse utan att kunna somna om, när jag egentligen haft chans till lång sovmorgon. Nu har jag sovit sammanlagt en halvtimma under de senaste 16 timmarna.

I dag är vi trötta. Både maken, barnen och jag.
Förundersökningsledaren har dragit med en förkylning ett tag och nu börjar både lilla Svalan och Guldgossen ta den till sig. Jag försöker hålla mig frisk så långt det är möjligt och tror benhårt på att min dagliga dos grönsaker stärker upp imunförsvaret, men man ska inte ropa hej förrän man behöver ett bäcken!

Det blev ju lite sent med bakeriet i går också. Sista plåten var inte ute ur ugnen förrän efter halv tio och det var just den som innehöll alla småsnuttar som jag utlovat åt barnen.
När det väl kom i säng var de dessutom uppfyllda av ett uppiggande sockerrus, så det var väl inte så konstigt att de inte kunde somna.

Vädret är ganska sövande. Det är mörkt ute nu, fastän klockan nästan är åtta. Alla dygnsrytmsreglerande hormoner är inställda på sömn och det tar på krafterna att försöka bekämpa sin sanna natur.

Klockan är strax nio på söndag morgon och jag har varit vaken i tre timmar. Det är verkligen slöseri med dyrbar sovtid.

Ryggen spökar lite för mig. Jag har inte jätteont men uppenbarligen tillräckligt för att inte kunna sova. Dessutom drömde jag att Guldgossen blev kidnappad. Efter två dygn stod han utanför dörren igen, med en bomb runt halsen. Jag minns inte från vilken film mitt medvetande hämtat den där bomben men det var en liten apparat med en snara runt halsen som skulle skära huvudet av honom om den utlöstes.

I handen höll Guldgossen en brev där kidnapparna krävde en miljon för att avaktivera bomben.
Vi gick till banken och lånade en miljon på huset med förevändning att vi håller på med altan och trädgårdsanläggning.

Vi överlämnade miljonen i en stålportfölj någonstans ute i skogen. Jag var hela tiden orolig att kidnapparna skulle blåsa oss och döda Guldgossen trots pengarna. Jag hade velat ta med Guldgossen ut i skogen för att kidnapparna skulle desarmera bomben på plats. Om den smällt av skulle någon av dem befunnit sig så nära att de också strukit med vilket skulle vara en garanti för att de inte lurade oss.
Men Guldgossen var tvungen att sitta hemma i köket och vänta medan Förundersökningsledaren var i skogen med pengarna. Jag satt tillsammans med honom och vi bara tittade på varandra, utan att kunna säga ett ord.

Guldgossen hade försäkrat mig att han inte sett en skymt av kidnapparna och inte visste var han varit och det gav mig lite hopp om att han skulle få leva.

Precis efter det avtalade klockslaget tog jag fram en avbitartång och klippte av vajern runt Guldgossens hals. Det var fruktansvärt spännande och skräckfyllt för oss båda men det gick vägen.

Ett tag senare, när allt var över, upptäckte vi att Guldgossens husnyckel var borta. Vi kom fram till att han haft den på sig när han blev kidnappad och att kidnapparna nu hade tillgång till vårt hus.

Jag tog i hemlighet kontakt med ett ökänt motorcykelgäng och skaffade mig en pistol. Natt efter natt satt jag i trappen innanför ytterdörren och väntade och en natt hände det.
Tyst och försiktigt vreds en nyckel om i låset, dörrhandtaget trycktes ned och en svartklädd figur gled in genom dörren. Med min ljuddämparförsedda pistol sköt jag honom omedelbart med pipan tryckt mot tinningen, precis som motorcykelmännen lärt mig. Jag tänkte också på att rikta pipan så att skottet inte skulle kunna gå upp genom taket om det till äventyrs skulle passera genom mannens huvud. Det var därför jag suttit i trappan och väntat, så att jag kom på lagom höjd.

Mannen dog omedelbart och jag tryckte en handduk mot skotthålet för att fånga upp så mycket blod som möjligt.

Sedan vaknade jag.
I drömmen hade jag inte inkluderat resten av familjen i min hämdplan och jag hade så vitt jag i vaket tillstånd visste, inte räknat ut var jag skulle gömma kroppen. Jag hade köpt klorin för att kunna tvätta bort blodet och skaffat plast att lägga i kofferten på bilen för att kunna köra iväg liket någonstans.

När jag vaknat låg jag först och funderade på hur jag lyckats hålla mina nattliga sejourer hemliga för Förundersökningsledaren, hur jag fått kontakt med motorcykelgänget, var jag skulle gömma kroppen och om klorin verkligen räcker för att dölja spåren efter ett brott.
Efter en stund insåg jag att det var ganska fåniga tankar och i stället tog känslorna från mardrömmen över. Min och Guldgossens skräck i köket etsade sig fast i känslocentrat ett tag.

Nu har jag skakat av mig ruskigheterna och mår bra igen, om man bortser från att jag fortfarande har lite ont i ryggen.

Usch!
Så kräktrött som jag var i går har jag inte varit på flera år. Det är min längtan efter fortsatt semester som ställer till det. Jag kan bara inte förmå mig att gå och lägga mig i tid. När man kliver upp kvart i sex blir det inte mycket kväll kvar om man vill sova sina åtta timmar.

I går kväll gjorde jag i alla fall ett tappert försök att komma till ro tidigt. Klockan var bara halv nio när jag bestämde mig för att uppsöka sängen.

Tyvärr kom det en skål glass med bananer, vispad grädde och kolasås i vägen.
Plus ett avsnitt av naturserien Life tillsammans med barnen.
Och så en lång härlig dusch.

När jag till sist låg till sängs fick jag sällskap av lilla Svalan som viskade:
-Berätta en saga mamma!

Nåja, jag tror jag lyckades sno åt mig nästan sju timmar sömn i alla fall, och det är betydligt mer än tidigare nätter den senaste perioden.

Det var en riktigt trevlig liten bjudning här i går kväll. Stockholmskusinen kom hit tillsammans med sin fru och deras tre barn. Dessutom bjöd jag med hans och mina föräldrar så vi blev tretton personer.

Natten innan tillställningen gjorde jag smörgåstårta och blåbärsmouss på chokladbotten.
Jag började vid sju och var nöjd med mig själv eftersom jag hade hela tre timmar på mig till tio (det klockslag då jag borde ligga i sängen för att få min åtta timmars skönhetssömn).

Jag kan inte förstå varför jag inte kommer ihåg att jag+alla typer av kökstjänst alltid är lika med mycket längre tid än var som egentligen är erfoderligt. Visserligen blev jag avbruten under mitt arbetspass av övriga familjen som trötta kom hem efter en heldag på ett knôkat Skara Sommarland och både ville berätta vad de varit med om och ha något i magen (då kom jag på att även jag borde äta middag), och visserligen var mina tankar betydligt mer fokuserade på Falunsystern som låg och födde barn, men ändå!
När mamma ringde halv ett och berättade att Falunkorven var född, var jag ännu inte klar med efterrätten.

Klockan ett gick jag och la mig. Då var jag så uppfylld av tankarna på Falunsystern, hennes man och framför allt på lille Falunkorven, att jag omöjligt kunde somna.

Efter knappa fyra timmars sömn startade obarmhärtigt klockradion, precis som vanligt. Tack och lov att det finns droger i form av Rosenrot att ta till när man själv inte har vett nog att ta hand om sig.

Jag var allt en aning trött på förmiddagen och en liten sväng efter lunchen, men resten av dagen kände jag mig, om inte lärk- och mörtpigg så åtminstone någorlunda vaken och alert.
Jag tror inte gästerna fick lida av mina för få sömntimmar utan upplevde mig som en förekommande värdinna. Och nu har jag kompenserad med nästan nio timmar i natt så nu förväntar jag mig att vara på banan igen, även utan Rosenrot.

I kylskåpet står en halv smörgåstårta och i dag ska vi lämpligt nog träffa Förundersökningsledarens syster och hennes familj och hux flux har vi något gott att bjuda på.

Nu måste jag gå ner i köket och hjälpa Förundersökningsledaren med disk och frukostpyssel. Guldgossen har varit vaken länge men lilla Svalan får vi väcka på nu.

…när man står i duschen halv sex på morgonen, har tvättat kroppen, schamponerat och sköljt ur håret och plötsligt inte har en aning om vad man brukar göra härnäst.

…när man efter en utdragen dusch är en centimeter ifrån att smörja in ansiktet med tandkräm.

Jag är helt degig i kolan. Klockan hann bli två innan jag gick och la mig i natt. Men jag klagar inte. Nu har jag ju bakat klart alla bullar.

Kroppen är dock ganska pigg – än så länge.
Hemligheten heter Rosenrot Forte. Jag har missbrukat dem tidigare och vet att de kan hålla mekanismerna igång när man inte har förstånd nog att sköta om sig.

Det är lite märkligt. Jag är egentligen trött men någonstans i brösthöjd har frukostpillret satt sig som en liten motor som bara spinner och spinner och jag känner mig uppe i varv på ett intressant och ganska osunt sätt. Vi får se hur länge det varar.

I dag är det stängt på skolan. Förundersökningsledaren och jag jobbar ändå och barnen är barnvaktade av min mamma. Hon var hemma och åt frukost med mig och barnen innan jag hastade i väg till jobbet.
Lilla Svalan ville inte ha O´boy till frukosten. Inte mjölk i glaset heller. Hon tyckte det räckte med mjölken i flingorna.
-Men ska du inte ha lite mjölk ändå, lilla Svalan, trugade jag.
-Nej, jag existerar!

Jag är märkligt otrött trots att jag varit vaken några omgångar i natt och hittat på sagor och sprungit med värktabletter. I natt var jag så trött att jag inte ens minns sagan jag berättade för lilla Svalan. Jag kommer bara ihåg hur jag satt på sängkanten och klappade förstrött på hennes friska arm medan jag berättade om… vad det nu var. Jag minns också att lilla Svalan sa:
-Det var en bra saga mamma. Nu ska jag försöka sova.

Sedan kom hon in till oss efter en halvtimma och hade inte kunnat somna trots den fina sagan.
Jag hade inte heller kunnat sova med armen i förband, liggandes på rygg som en död sill. I alla fall inte om jag varit lilla Svalan. Hon snor runt som jag vet inte vad när hon sover.

I natt drömde jag att min pappa tog ner en av de stora blodlönnarna som flankerar den numera bortglömda spatservägen fram till stora ingången.
Av träet sågade han med motorsågen ut en liten morahäst. Jag fick den för att kunna fila till och måla något vackert.

När jag täljt på hästen ett tag fick jag se att jag råkat göra en mugg i stället.
Jag sprutlackerade den med Höganäsfärg och så blev det en höganäsmugg.

Mamma tyckte att jag skulle ge den till grannarna eftersom de samlar på höganäsmuggar, men jag vågade inte knacka på hos dem eftersom de har två farliga vakthundar i sin trädgård.

Sedan spårade drömmen ur och handlade om en sjö som inte finns, om bubbelbad i regn tillsammans med sura möhippetjejjer och om groteskt stora spindlar som slukade en Bob Marly-man i Argentina dit jag och lillchefen åkt för att träffa en journalist som skrev på en släktkrönika.

Jag är så ofattbart, förvånansvärt, fantastiskt dum.
*D*U*M*

I stället för att gå och lägga min trötta kropp och själ när jag har möjlighet, så blir jag sittandes framför TV´n och tittar på Bad Boys 2. Och när jag väl går och lägger mig strax innan midnatt så kan jag inte somna utan ligger och läser tills klockan är tjugo i ett innan jag till slut släcker lampan.

Jag försöker skylla på att jag är solokvist i sängen. Inte ens lilla Svalan gjorde mig den äran förrän kvart över fem i morses.
Men det är naturligtvis inte den tomma sängplatsen bredvid min som ställer till det. Det är bara det faktum att jag är så obota dum.

Jag är bara trött, trött, trött.
Det får bli tidig kväll i kväll. Inga stordåd på varken bak- eller framfronten.

I dag är jag trött och ledsen, och känslig.

Jag är trött för att jag har sovit för lite.
Jag är ledsen för att jag är trött.
Jag är känslig för att jag är ledsen.

Och jag blir så trött av att vara ledsen och känslig.

Nu har vi sett melodifestivalen. Rätt låt vann. Det hade varit samma sak om Danny´s låt vunnit. Eller vilken annan som helst. Fredrik Kempe har väl skrivit dem allihop.

I morgon är det min tur att sjunga. Det blir inte riktigt lika mycket fart och fläkt. Inte lika yviga gester. Inte fullt så glamorösa scenkläder.
Men förhoppningsvis lika ärligt som Sara Vargas “Spring för livet”.

Vill du lyssna är du välkommen till Pingstkyrkan i Lidköping kl 11.00. Eller så kikar du in på Radio Lidköpings hemsida och lyssnar live via webben.

Tisdag kväll = TV-kväll.

Bygglov 20.00.
Dr House 21.00.

8 dl te till det och nattens sysselsättning är räddad.
Varför är jag så dum?

Det här var precis var jag INTE behövde. Ännu en natt med alldeles för lite sömn.

Till en början var det helt mitt eget fel.
Jag hade fått för mig att vi skulle baka pizzastenspizzor till middag och naturligtvis tog det längre tid än jag trott. Inte förrän efter tio var barnen i säng, jag själv en stund därefter.
Dubbelsängen befolkades av mig, lilla Svalan och Guldgossen – som var en aning mörkrädd. När Förundersökningsledaren kom för att lägga sig fick han plocka bort två tredjedelar av de sovande innan han fick plats.

Strax efter ett på natten kom Guldgossen tillbaka. Då hade han inte lyckats somna om efter att Förundersökningsledaren hjälpt honom i säng.
Jag makade på mig, bad honom hämta en kudde, och släppte ner honom mellan mig och Förundersökningsledaren med en trött förmaning om att Guldgossen skulle hålla sig på min sida för att inte väcka Förundersökningsledaren.

Sedan sov jag inte mycket mer den natten. Det var för trångt om saligheten. Jag vet att jag måste hunnit sova någon minut i alla fall för jag drömde att en av mina systrar födde barn, en pojke och tre flickor. Hon födde hemma hos sig och jag var med och tog emot barnen, lindade in dem i filtar och skötte om allting. Direkt efter förlossningen gick systern och hennes man och handlade på Carrefour (en stor butik som finns i bland annat Italien) och jag var rätt förgrymmad över att de lämnade barnen sådär direkt.

När det var en kvart kvar tills min väckarklocka skulle gå igång bad jag Guldgossen gå tillbaka till sin egen säng – för att jag inte skulle väcka honom när jag klev upp (jättelogiskt). Han somnade i alla fall om och jag också. Jag fick tio minuter av underbar, djup, ostörd sömn.

Nu är frågan – kommer jag överleva dagen med bara de där tio minutrarna?

Hur svårt kan det egentligen vara… att gå och lägga sig i tid. Vad är det för okänd kraft som lockar och drar och får mig att bekymmerslöst hålla mig vaken till andra sidan midnatt, utan att göra nåt vettigt och knappt ovettigt heller för den delen?

Jag känner mig som barna som inte vill gå och lägga sig “bara för att”.
Men nu är klockan tjugo i ett och jag har inga utsikter om att få sova någon åtta timmars skönhetssömn innan det är dags att pallra sig upp till en ny skön helgdag.

Fy vad trött jag är i kroppen. Hjärnan är med rätt bra, men kroppen är helt tungslö.

Kan det bero på att jag inte somnade förrän vid två-tiden för att sedan vakna klockan sju?
Kan det bero på att jag varit och simmat på förmiddagen och de sista 25 minuterna tog i så pass att en medelålders herre förundrat frågade: -Blir du aldrig trött?
Kan det bero på att jag just satt i mig en bastant lunch med pasta och köttfärssås som Förundersökningsledaren lagat till?

Eller kan det till och med vara så att alla tre faktorer samverkar för att bara vilja draaa mig till sängen?

Onsdag 26/1-11:

Jag har inte sovit så mycket i natt. Guldgossen har sovit ännu mindre.
Någon gång under nattens mörkaste timmar kom han insmygande och beklagade sig över magknip. Jag trasslade nerför trappen och värmde på en riskudde åt honom och sedan låg vi båda i hans säng och väntade på att det onda skulle ta slut.

Det tog en stund. En bra stund. Bra med innebörden lång. Inte bra som i bra.
Det var ingen av oss som hade det särskilt bra.

Guldgossen hade riktigt ont och låg och gnydde när jag inte lyckades distrahera honom. Själv gnydde jag i själen över att min son hade ont.

Det blev en lång natt.

I kväll har vi varit på 40-årskalas. Värdparet bjöd på köttfärssoppa med korvar, hela champinjoner och olika bönor i. Spännande och kryddstarkt.
Och så var det kaka och tårta efteråt.

Vi träffade många trevliga människor att prata med och nu är vi så trötta att ögonen går i kors.
Förundersökningsledaren har störst anledning att vara trött. Han har åkt fem mil på skridskor i dag. Själv har jag bara fixat lite med tvätten och rumstrerat en aning i köket. Och så har jag målat naglarna. Det är ju väldigt ansträngande…

I natt drömde jag att jag hade fått cancer. Det var något i magen.

Som en första behandling fick jag gå med ett speciellt bälte med stavar som utsöndrade radioaktiv strålning. Strålningen var väldigt stark och frätte på huden som blev röd och fick vätskande blåsor.
Inne i kroppen kändes det ungefär som om jag skulle gå av på mitten. Som om underdelen av kroppen höll på att separeras från överdelen. Det var mycket obehagligt men gjorde inte så ont. Men jag mådde så illa. Inte så att jag kräktes men ständigt detta illamående som gjorde mig äcklad av all mat och som är så jobbigt att bära.

Eftersom strålningen från bältet var så stark så var det isolerat med bly och följaktligen blytungt. Jag var trött av ansträngningen att bära runt på bältet när jag inte fick tillräckligt med energi eftersom jag åt för dåligt.

Det värsta med cancerbehandlingen var dock inte de fysiska påfrestningarna utan de psykiska. Detta var första försöket med behandling och det var ganska säkert att det inte skulle räcka till. Kommande behandlingar skulle inte bli lika lindriga.
Dessutom var jag tvungen att avhålla mig från alla typer att sällskap. Strålningen från bältet påverkade inte bara mig utan även min omgivning, trots den kraftiga blyisoleringen. Kom man för nära började man se suddigt och för lång exponering innebar att man blev blind.

Drömmen pågick inte så länge. Jag hann träffa läkare några gånger och de kontrollerade mest att jag orkade med att ha på mig det där eländes bältet så mycket som möjligt. De var införstådda med påfrestningarna men framhöll att det var viktigt att jag härdade ut. När jag inte var på läkarbesök höll jag mig utomhus så mycket som möjligt, för att inte riskera att skada andra människor.

Jag vaknade 04.40. Och mådde illa. Så illa att jag inte kunde somna om.
Återigen började tankarna mala. Om jag nu inte är gravid, och det kan jag inte vara, vad är det då som är fel? Vad ville drömmen säga? Har jag cancer?
Jag försökte ta till en väl beprovad metod – att stoppa huvudet i sanden. Att inte tänka, inte reflektera. Förnekelse helt enkel. Den här gången var det svårt. Det är svårt att inte tänka när man har en timme att inte göra någonting annat på. Inte tända lampan och väcka Förundersökningsledaren. Helst försöka somna om.
Men det var omöjligt. Tankarna fladdrade som instängda fjärilar. De landade en stund på cancer, fladdrade vidare och landade på mat som fick mig att må ännu mer illa, fladdrade lite till och mindes obehagligheter.

Så förflöt en dryg timma innan det äntligen var dags att gå upp och påbörja ännu en mödosam dags resa mot nästa natt, nästa dröm, nästa vakna-för-tidigt av illamående.

Mardrömmar fortsätter att förfölja mig.
I natt var det dags igen. Den här gången hade jag bara hunnit sova någon timma innan jag hamnade i en mörk, skruvad dröm.

Jag drömde att jag och barnen (båda barnen den här gången, men ingen Förundersökningsledare) var inne och tittade i en gammal kyrka. Vi var särskilt intresserade av en gammal, gammal robust kista med mynt som stod längst fram vid altaret. En skylt upplyste om att mynten använts när man byggt ut kyrkan på nytt efter en brand på medeltiden. (Hur mynten kunde finnas kvar när man använt dem för att betala ett nytt kyrkbygge framgick inte, och var ingenting som vi reflekterade över.)

När vi gick ut från kyrkan möttes vi av ett gäng gamlingar. Jag vet inte riktigt hur många de var, kanske fem stycken, och det var uteslutande karlar i åldern 70-90 år.
Vi frågade hur vi skulle kunna komma därifrån och de visade oss på en väg som gick över en mörk vindsvåning. Innan jag hunnit ropa hej hade alla karlarna utom en gett sig in på vinden tillsammans med mina barn.

Mannen som var kvar tillsammans med mig var en halvt genomskinlig åldring på uppskattningsvis 80 år. Han såg på mig med vattniga blå ögon och log förväntasfullt på ett illvilligt sätt som gjorde mig mer än orolig. Jag försökte få honom att berätta vad de egentligen höll på med, vart de andra tagit vägen med mina barn, men han bara tittade på mig igen och visade med handen att också jag skulle gå ut på den helmörka vinden. Utan ord förmedlade han att vandringen genom vindsvåningen skulle vara ungefär som en tur på spökhuset på Lisseberg. Jag trodde honom inte.

Mannen såg mer död än levande ut och jag funderade på om han kanske kunde vara ett spöke.
I fickan hade jag en bordskniv och jag tog upp den och höll den i handen för att kunna värja mig om något oförutsett skulle hända. Jag ställde mig i öppningen till vinden och ropade på Guldgossen och lilla Svalan. Jag ville att de skulle komma tillbaka till mig så att vi kunde gå tillsammans i alla fall. Det fanns ingen annan väg därifrån men jag kände på mig att jag skulle kunna skydda dem om de fick gå bredvid mig.

Plötsligt fick jag en vision av vad som väntade. Om jag gav mig ut på vinden skulle plötsligt ljuset tändas och jag skulle få se lilla Svalan och Guldgossen hängandes döda från taket.
Jag förstod också att om jag inte gick in där så skulle det inte ske, barnen skulle vara trygga. Den onda männen var inte ute efter att skada barnen i första hand, utan efter att se min reaktion och förtvivlan.
Alltså vägrade jag gå ut på vinden.

Den spöklike gubben bakom mig, som nu nästan dreglade av förväntan över vad han hoppades komma skulle, försökte tvinga mig.
Han puttade till mig med sina fingertoppar längst ner på ryggen, där min tröja glidit upp och blottade en del av huden. Hans fingertoppar var rundade och lite större än själv fingrarna. De påminde starkt om Gollums fingrar i “Sagan om ringen”, eller utomjordingarnas i “Signs”. Kalla, hårda, lite fuktiga.

Det var som att bli berörd av själva döden och jag skrek rakt ut: “SLUTA!”

Precis då vaknade jag av att någon skrek “sluta”. Det var naturligtvis jag.
Och jag kände avtrycken av åtta kalla fingrar precis i ryggslutet.

“Men det var ju bara en dröm.” Så sa Förundersökningsledaren något oförstående när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka under det att jag återberättade färjedrömmen för honom vid frukostbordet.

“Men, det var ju bara en dröm”, sa mina kollegor förvånat när de upptäckte ett blänk i ögonvrån vid eftermiddagsfika.

Ja, det var bara en dröm.

Men även om jag inte har upplevt det fysiska skeendet så har jag upplevt det känslomässiga. Tankarna och framför allt känslorna från mina upplevelser i natt, sitter fast i mitt minne och i min själ lika starkt som om jag varit med om dem på riktigt, vilket jag faktiskt har.
Jag tror att de bleknar, så småningom. Men just nu är jag fortfarande uppriven, labil och ömtålig som en nyopererad. Och jag har fortfarande en dundrande huvudvärk.

Jag hade huvudvärk i går. Den kröp sig sakta på under dagen och innan jag for från jobbet hade den blommat ut för fullt. Jag överlevde föräldramötet på kvällen men direkt när jag kom hem gick jag och la mig, utan att dricka den där koppen te som jag längtat efter. Jag bara pratade en stund med barnen och la mig sedan för att läsa. Jag somnade någongång mellan tio och halv elva på kvällen.

På morgonkvisten kom drömmen.

Jag befann mig ombord på ett stort fartyg, kanske en färja. Vad jag gjorde där och vart jag var på väg vet jag inte. Någonstans ombord fanns Förundersökningsledaren och lilla Svalan men Guldgossen var kvar hemma. Det kändes som om jag kom rakt in i ett händelseförlopp som pågått ett tag, utan att min sovande hjärna släppt in mig.

Jag stod ute på däck och kände den gigantiska fartygskroppen skälva under mig. Som ett stort och stadigt djur som plöjde sin väg genom vattnet, kanske en muterad val. Det fanns ingen vind, inga vågor, inga krusningar på ytan. Världen var stilla som en klar höstdag när allt håller andan i väntan på höststormarna, som en paus.

En man kom leende fram till mig. I handen hade han två små digitalkameror. Han bad mig fota honom och hans dotter som var på resa tillsammans. Jag tänkte att han gjorde ett korrekt val. Jag är bra på att ta fina bilder.
Kamerorna jag fick i min hand var likadana. Pocketmodellen av en digitalkamera, liten och smidig men med många funktioner och en riktigt rejäl och klar display. Jag har aldrig sett en så stor display på en så liten kamera tidigare.

Mannen gick och satte sig bredvid sin dotter. De hade likadana, vita allvädersjackor. Exakt sådana jackor som jag och mina kollegor fått av vår VD inför Islandsresan.
Då såg jag att dottern ju var en av mina arbetskamrater. Hon är sjukskriven just nu så jag träffar henne inte så ofta, och jag blev glad över att se henne igen. Märkligt nog gick jag inte fram och pratade med henne. Kanske för att jag inte ville störa den dotter-fader-tid de hade tillsammans. I verkligenheten lever inte kollegans pappa längre.

Jag tog flera kort av dem, några helkropps där de satt på bänken, några närbilder med bara ansikten, något svartvitt där kollegan vände bort huvudet och skapade spänning i bilden.
När jag skulle lämna tillbaka kamerorna tappade jag den ena, men lyckades dämpa fallet genom att påpassligt sträcka fram foten. Jag såg att jag hade mina dyra löparskor på mig.

Utan att jag märkte det gjorde drömmen ett tidshopp. Under tiden var jag i kontakt med Förundersökningsledaren och lilla Svalan. Om man ska blanda logik i det hela kan jag inte förstå hur det gick till, eller hur jag ens kunde veta om det eftersom det inte hände i drömmen, men plötsligt befann jag mig inomhus och jag visste att jag hade pratat med Förundersökningsledaren och att lilla Svalan var på upptäcktsfärd på egen hand, någonstans ombord på den stora båten.
Jag var fortfarande högst upp i fartyget och såg ner på det kav lugna havet utanför de stora glasfönstren.

Det var nu det hände.
Som att sätta en väldigt långsam film på snabbspolning. En film som även började innehålla så mycket känslor att den förvandlades från dröm till verklighet.

Jag såg ett vrak genom fönstren. Det liksom svävade strax under vattenytan, ganska nära båten. Jag kunde inte avgöra om det var ett flygplan som störtat eller en båt som förlist men vrakdelarna hade vassa förvridna kanter och de ursprungliga blå och röda färgerna var fortfarande fullt synliga.
En rysning genomfor mig och ett tankestråk om Bermudatrianglar och mystiska försvinnanden följde i dess väg. Mer än ett stråk hann det inte bli för plötsligt gungade fartyget till och jag mer kände än såg att fören började sjunka medan båten fortsatte sin färd framåt. Det var ingen grundstötningsstöt, mer som ett sug – neråt, sakta.

Jag fick panik. Människor runt omkring mig skrattad sådär nervöst som man gör när man är rädd men inte vet om det allvar och man borde vara rädd, eller om man bara är löjlig och rädd i onödan. Någon pratade om att det var tusen meter ner till botten.

Det var svårt att avgöra om vi verkligen sjönk eller om det bara var en ogrundad känsla. Jag vet inte varför jag inte bara tittade ut genom fönstret för att kunna avgöra om vi närmade oss vattenytan eller inte.

Jag tänkte att jag borde leta reda på lilla Svalan och Förundersökningsledaren. OM det nu var någon fara å färde så borde vi vara tillsammans. Tanken hann inte omformas till ett beslut innan nästa slag kom.

Plötsligt fick båten slagsida. Det var inte som en långsam krängning, som man borde kunnat förvänta sig av ett så stort skepp, utan mer som ett gupp. Jag slungades iväg, längre in i båten och slog emot några golvfasta bord och lösa stolar. Jag kände ingen smärta. Det chockutlösta adrenalinet tog över både kropp och tankeförmåga.
En flytväst, jag måste ha tag i en flytväst! Trots att jag befann mig högst upp i toppen av båten började redan golvet fyllas av vatten. Jag kände ingen kyla, inte ens att det var vått. Alla känselceller var barmhärtigt avstängda. Utom rädslan, som att känna den med porerna.

En ny rörelse skakade om båten, som rullade tillbaka på rätt köl men sedan fortsatte tre kvarts varv och blev liggande upp och ner i vattnet.
En liten, tunn tanke på Förundersökningsledaren och lilla Svalan sipprade fram men slogs sedan bort med full kraft av Överlevnadsinstinkten. Det fanns inget annat än att jag skulle ut. Ut och upp. Kosta vad det kosta vill.

Volten kom så plötsligt att jag inte hann dra andan. Jag hade tumlat runt tillsammans med fartyget och när den väldiga båten till slut kom i jämnvikt igen befann jag mig någonstans mitt emellan golvet och taket som nu bytt plats, och jag var hårt fastklamrad i ett av de fastskruvade borden.
Längst upp vid det som tidigare varit golv, fanns en luftficka på kanske två decimeter. Jag brydde mig inte om simma dit för att hämta syre. Däruppe var alla andra och slogs om utrymme och luft och överlevnad. Jag kunde ana deras sparkande ben och förstod att jag inte skulle klara mig om jag inte snabbt tog mig ut.

Jag drog mig fram mot dörren. Det värkte redan i lungorna av syrebrist.
Panik.

Dörren var en glasvariant. En sådan där som finns i butiker där två glasrutor glider åt sidorna när man närmar sig. Under vattnet fanns inget glid. Tack och lov fanns en liten glipa att köra in fingrarna i och jag lyckades bända upp dörrarna med uppbådandet av mina sista krafer.

Besviken konstaterade jag att jag ännu inte kommit ut ur båten. Jag befann mig i ytterligare ett rum, som en vestibul ungefär. Rummet var inte så stort och jag var ensam. Det var inte svårt att simma fram till nästa dörr.
Men nu var luften slut.
Panik.
Allt jag kunde tänka på var att få dra ett djupt andetag. Bara min vilja att överleva hindrade mig. Hade det inte varit en dröm hade jag dött där. Ibland när man drömmer så är man medveten om att det bara är en dröm. Jag har det ofta så, men inte den här gången. Min kamp var lika verklig som om den hänt på riktig.
Jag släppte ut lite luft ur de sammanpressade lungorna för att få kroppen att tro att jag faktiskt andades. Sedan tog jag min an dörren.

Jag fick upp dörren ut på samma sätt som den förra. Med muskler jag inte trodde kunde prestera så mycket som de gjorde.
Nu befann jag mig ute i havet, men i samma påträngande vatten som tidigare.
Panik.
Det var mörkt och jag kände på mig att jag var ganska nära botten. Ovanför mig fanns det sjunkande skeppet som en stor tyngd som ville dra med mig ner i djupet.
Jag simmade frenetiskt genom allsköns bråte och kom snart ut på fritt vatten.

Det hade varit skönt att bara vila en stund. Att gungande få flyta upp till ytan. Alla mina okända kraftreserver var slut och till och med livsviljan började avta.
Eftersom jag varken hade flytväst eller någon luft kvar i lungorna kunde jag inte ta mig upp utan att simma. Talet om tusen meter fladdrade långt bak i medvetandet.
Tusen meter.
Tusen meter utan luft, utan kraft och utan vilja.

Jag simmade ändå.

Det var inte tusen meter. Kanske på sin höjd hundra. Hundra långsamma, sega meter utan hopp. Jag tänkte att jag förmodligen skulle dö i alla fall. Varför anstränga sig och känna panik och ångest i stället för att resignera, ge upp och få dö i fred.

När jag klöv vattenytan med ett sista matt simtag drog jag genast girigt efter luft. Luften stockade sig i halsen och jag höll på att kvävas innan jag lyckades lugna ner mig tillräckligt för att kunna andas någorlunda normalt. Det var så länge sedan sist. Kanske hela fem minuter. Eller fyra, eller tre…

Jag såg mig omkring. Jag hade hamnat i ett förråd. Det fanns inget golv, mer än vattnet vars grepp jag just lämnat men det fanns väggar på fyra sidor runt om mig. På väggarna satt två rader med hyllor. På hyllorna satt de överlevande.

Det var uteslutande kvinnor. Kvinnor mellan 15 och 50 år. Alla blöta, huttrande och med slocknad blick. Som att komma från ett helvete av panik och dödskamp till ett annat av stiltje och uppgivenhet.
Jag funderade på om anledningen till att det bara var kvinnor är att vi har starkare överlevnadsvilja, eller att vi är duktigare simmare, eller… jag orkade inte fortsätta tanken som ändå snart skulle slå in i mig med full kraft.

Och på golvet (som inte fanns…) satt en liten flicka. Hon var ungefär två och ett halv år. Ljust lockigt hår som hunnit börja torka. Hon lekte försiktigt och stilla med en docka som hon fått med sig från skeppet.
Jag bytte ett ögonkast med en av kvinnorna på hyllan. Ett ögonkast fyllt av smärta. Var fanns den här lilla flickans föräldrar? Var de kvar i djupet eller satt någon av dem här i det mörka förrådet.

Då brast bubblan. Förlamningen släppte. Jag insåg vad jag gjort.
Jag hade övergett min man och mitt barn. MITT BARN!
Jag hade fullständigt skitit i lilla Svalan och bara tänkt på att rädda mig själv. Hur kan man rättfärdiga någonting sådant? Kanske hade det funnits någon luftficka inne i fartyget där vi kunnat hämta andan och sedan simma ut tillsammans.

Jag försökte tänka tanken att jag gjort det för Guldgossens skull, för att han skulle ha någon kvar, en förälder i livet. Men det höll inte. Han och alla andra och inte minst jag själv skulle anklaga mig under resten av mitt eländiga liv för att jag ÖVERGAV.
Jag försökte intala mig själv att ett fåfängt försök att rädda dem bara skulle resulterat i att även jag strök med. Men det var lönlöst. Sanningen hånskrattade mig i ansiktet och jag ORKADE bara inte mer. Det här var värre än allt annat som hänt tidigare.Värre än skräcken och paniken, värre än att inte få luft, värre än dödsångest, värre än att kämpa, kämpa, kämpa.

Fullkomligt tillintetgjord sjönk jag ner under ytan igen. Jag sökte en strimma hopp, en svag stråle ljus. Men botten var öde. Under mig bredde ett ökenlandskap av bara grå dy ut sig. Slam, sediment.
En av kvinnorna talade med sprucken röst:
-Det är bara lera och gyttja. Det finns ingen som kan rädda sig därifrån. Allt sugs ner. Hela fartyget är borta. Även om någon har hittat en luftficka och kan klara sig en stund så kommer de aldrig att komma därifrån. Du är den sista som räddat sig. Efter dig finns ingen.

Det blev för mycket. Min själ loggade ut från ett medvetande till ett annat och jag vaknade.
Jag låg kvar i sängen, i vårt trygga sovrum, med Förundersökningsledaren lugna sömnandetag vid min sida.
Själv var jag allt annat än lugn. Pulsen rusade, jag tyckte att jag hade svårt att få luft. En tung huvudvärk som spränger bakom pannan.
Klockan var 04.30. En dryg timma kvar att sova. Men hur skulle jag kunna sova.
Jag gick på toa. Jag försökte somna om. Jag tryckte pekfingrarna mot ögonbrynen hårt, hårt. Släpp då dumma huvudvärk.

Jag blev orolig och gick och tittade till lilla Svalan som andades och verkade må bra.
Jag försökte somna om men det gick inte. Tankarna gnagde. Jag ältade drömmen. Andra tankar kom smygande. Jag grät.
Jag funderade på att tända lampan och läsa men jag ville inte väcka Förundersökningsledaren som har betydligt svårar att somna om än jag har – i vanliga fall.

05.35 somnade jag äntligen med saltrandiga kinder och ett upprört sinne.
Tio minuter senare ringde väckarklockan.

Jag har drabbats av kvällströtthet. Är det ett ålderstecken att foga till de grå håren, de gistna knäna och den avtagande hörseln?

I söndags kväll somnade jag sittandes i soffan framför valvakan. Jag hade målat naglarna för att vara tvungen att hålla mig vaken tills de torkat. Det hjälpte inte.

I går kväll gjorde jag om den tveksamma bravaden, nu utan blöta naglar. Jag försökte följa det timslånga Aktuellt för att höra hur politiker och “experter” bedömde det svåra läget efter valet. Jag hörde Fredrik Reinfeldt sträcka ut handen till Miljöpartiet och hur Maria Wetterstrand med sin klassiskt darriga stämma slå undan den. Sen somnade jag.
Jag satt med lurarna på mig för att inte störa barnen för mycket, och jag höll mig upprätt i soffan, men likväl föll både ögonlock och huvud ner.

I kväll ska jag på föräldramöte med lilla Svalans klass. Hoppas jag kan hålla mig vaken då!

God natt små kamrater och tack för i dag. Nu sover vi alla så sött.

Och i morgon förväntar jag mig en skön sovmorgon, hemmapyssel, familjeförmiddag i Drömstan och kvällsmys med barnen.

Den här natten blev kortare än jag önskat. Klockan hann dra iväg över halv tolv innan jag kunde slita mig från valdebatterna och sedan fick jag sällskap i sovrummet av Guldgossen som hade ont i magen.

Jag har i alla fall sovit cirka fem timmar i natt. Det borde man klara en fredag på.

Klockan är nästan tolv och jag är så fruktansvärt trött att jag sitter och somnar samtidigt som jag skriver. Därför ska jag fatta mig kort, men jag vill ändå skriva upp vad jag drömde i natt.

Jag minns inte riktigt början av drömen men jag och Förundersökningsledaren befann oss i alla fall tillsammans med Falunsyster och hennes man vid en bondgård. Det var natt och mörkt men jag såg ändå bra. Falunsystern var där för att mäta upp hur lång bevattningsslang hon skulle köpa till hagen där bondens tjurkalvar gick på bete. Jag förstod inte varför Falunsystern skulle behöva bevattna dem, men det var väl någon osmart deal hon gjort upp med bonden. Hon frågade bonden hur lång slangen skulle vara och bonden sa att hon fick köpa hur lång som helst, men det kunde ju vara smart att tänka på att det gick mycket turister utanför hagen och tittade på tjurarna, så om slangen var lika lång som långsidan på hagen, som gick utmed vägen, så skulle det ju vara det bästa för tjurarna lockades till bevattningsslangen och turisterna till tjurarna och om tjurarna kunde vara utspridda utmed hela stängslet så kunde turisterna det med, fast på var sin sida. Falunsystern frågade också hur mycket bonden trodde att slangen kostade men det visste han inte. Falunsystern sa att de ju hade 35.000 kr att handla för, vilket i praktiken betydde att de hade 35.000 kr att leva för, och det trodde bonden skulle räcka. Jag blev helt förskräckt när han sa så för jag kunde inte förstå att en bevattningsslang skulle behöva kosta så mycket. Jag förstod inte heller varför turisterna skulle vilja titta på tjurar. Får och gulliga lamm kanske, eller möjligen hästar, men tjurar…?

När Falunsyster talat färdigt med bonden och vi skulle fara därifrån, såg vi två bilar ståendes på gårdsplanen. Båda var täckta med överdrag men motorerna stod och gick. Jag ville gå till bonden och prata med honom om ekonomi och miljö, men Falunsystern, eller om det var Förundersökningsledaren förklarade något om att gamla veteranbilar behövde vara igång för att inte rosta ihop. Just de här två bilarna hade stått igång utan att ha varit ute på vägarna, i två år.
Jag ville även tala med Falunsystern om det idiotiska i att hon skulle bekosta bevattningsslangen fört bondens tjurar, men jag fick inte tillfälle till det och Förundersökningsledaren tyckte inte att jag skulle lägga mig i.

Vi lämnade kvar min och Förundersökningsledarens bil på bondgården eftersom vi ändå skulle komma tillbaka dit när köpt slang, och sedan hoppade vi in i baksätet på Falunsysterns rymliga bil och for hem till deras lägenhet.

De bodde högst upp i ett väldigt höghus i Jönköping.
Falunsystern och hennes man dukade fram frukost eftersom det fortfarande var nästan natt, eller i alla fall mycket tidigt på morgonen. Jag behövde gå på toa och Falunsystern visade mig att vid kortänden på köksbordet, närmast fönstret, stod en toalettstol. Jag förklarade att det var ett ovanligt korkat ställe att ställa en toalettstol på men Falunsystern höll inte med eftersom hon ofta upplevt det praktiska i att slippa gå från bordet mitt under en måltid bara för att man behöver gå på toa. Jag satte mig på toaletten men när Falunsysterns man satte sig till bords tyckte jag det var lite fööör knäppt. Falunsystern visade mig då till en annan toalett som stod i ett litet badrum precis vid entrén till lägenheten. Jag gick in och satte mig där och Falunsystern följde med för att vi skulle kunna prata lite samtidigt. Hon låste dock inte badrumsdörren och efter en stund kom Falunsysterns man in på toaletten. Han skulle skojja lite med mig och i könsnivå bar han en kondomliknande sak fylld med gul juice. Dessuto hade han fyllt en ballong med juice och den hängde ner som en pung undertill. Han skrattade och frågade om jag var sugen på juice. Jag tackade nej så artigt jag kunde och fick sedan vara i fred en stund.

När jag kom ut från badrummet hade de första morgonstrålarna börjat väcka staden. Utsikten var enorm från fönstren runt om i lägenheten. Vi befann oss en bra bit över de flesta andra hustaken och långt borta kunde vi se de hus som låg på en sluttning och fortfarande befann sig i mörker. Man såg upplysta fönster som glimmade som stjärnor i natten medan husen lite närmare oss sakta började framträda som grå statyer ur mörkret. Husen allra närmast badade i de första gyllengula solstrålarna.

Plötsligt började lägenheten vrida sig så att panoramautsikten blev ännu mer hänförande. De översta våningarna av huset vilade på ett gigantiskt kugghjul och en gång varje timma vred sig de översta våingarna sakta, först 45 grader åt ena hållet och sedan 45 grader åt andra hållet, innan de återgick till ursprungspositionen.
Under vridmomentet såg vi ännu tydligare hur staden sakta framträdde ju längre bort morgonsolen nådde och på ett av hustaken såg jag två kvinnor i Falunsysterns ålder sitta och äta frukost i det tidiga ljuset uppe på sin takterass. Den var möblerad med lätta, sirliga stålmöbler och kvinnorna bar tunna morgonrockar över sina nattlinnen.
Alltsammans var så otroligt vackert. Solen färgade himlen rosa och jag brast ut i snyftande gråt. Falunsystern blev förskräckt över mina tårar men förstod snabbt hur det var fatt och lät mig hållas tills lägenheten blivit stilla och jag kunde sansa mig igen.

När vi ätit klart frukosten gick vi någon typ av husesyn i lägenheten. I våningen fanns den lilla farstun, med tillhörande badrum. Sedan kom det stora köket med gott om plats att laga mat och sitta och äta. Från köket kunde man blicka in i ett mindre vardagsrum/TV-rum och någonstans i våningen fanns också ett sovrum.
Frän vardagsrummet gick en lite bredare spiraltrappa ner till ytterligare ett vardagsrum. Trappan var klädd med heltäckningsmatta och vardagsrummet där nere var riktigt stort, också det med en mörkgrön heltäckningsmatta. Rummet var mölerat med stora tunga pjäser i mörkt trä och det hängde fördragna, mörkt vinröda sammetsgardiner för de stora fönstren som gick från golv till tak. Det var högt i tak och på golven låg äkta persiska mattor ovanpå heltäckningsmattan.

I bortesta änden av rummet fanns två dörrlösa öppningar in till ytterligare ett stort vardagsrum. Öppningarna gick som genom ett valv och det fanns en liten toalettdörr mellan de två vardagsrummen.

När vi var nere i det dystra, stora vardagsrummet fanns det ytterligare en familj där. Jag vet inte riktigt vilka det var men det var i alla fall några vi kände. De hade barn, varav det ena ganska litet. Han sprang omkring i det stora rummet och det dröjde inte länge förrän han sprang över till nästa vardagsrum.

Det skulle han inte ha gjort för det tillhörde en annan lägenhetsinnehavare. Tydligen bodde Falunsystern och hennes man i någon sorts bostadsrätt där de boende hade en dörrlös lösning på sina största rum. Tanken från början hade förmodligen varit att man skulle lära känna och umgås med sina grannar men resultatet hade bara blivigt att de öppna rummen knappast användes annat än när man fick gäster och ville sitta lite finare.

Nu kom en korpulent och mycket ilsken karl utspringande och började skälla för allt vad tygen höll. Borde inte Falunsystern och hennes man veta att man faktiskt inte fick gå in till varann utan att vara bjuden och borde de inte hålla bättre koll på sina gäster än så här. Falunsystern bad så hemskt mycket om ursäkt men det var som att hälla vatten på en gås. Den strida strömmen av upprörda ord fortsatte och mannen gick och hämtade två t-shirtar och spikade upp i öppningarna för att markera att vi inte hade i hans avdelning att göra.
Sedan började han tala om att vi måste straffas för vårt tilltag. Då tyckte jag det kändes obehagligt.
-Jag kommer sitta naken i mitt vardagsrum hela dagen. Jag kommer inte gå ur fläcken, hotade han.
Jag försökte medla och få honom att förstå att det inte behövdes några stränga straff men mannens teflonbeläggning var kompakt. Han hävdade fortfarande att vi skulle straffas genom att han satt naken i sitt vardagsrum, hela dagen.

Eftersom situationen höll på att urarta så gick vi helt sonika därifrån och lämnade den arge mannen åt sitt kokande öde.

När vi kom upp i den betydligt trevligare delen av lägenheten igen fick jag syn på en stor ateljelägenhet som låg bara ett tiotal meter bort och någon meter nedanför den lägenhet där jag befann mig. Genom de stora panoramafönstren kunde jag se sex-sju nakna kvinnor och tre ganska håriga, nakna män koppulera vilt överallt i rummet. Det penetrerades från alla möjliga och omöjliga håll och både här och där. Trots att jag tyckte det var motbjudande kunde jag inte låta bli att titta och efter en liten stund förstod jag att det jag såg var inspelningen av en porrfilm.

Porrfilm var strängeligen förbjudet i Sverige, eller i alla fall i Jönköping. Jag vidtalade Falunsystern och sa att hon nog borde ringa ett samtal och hon gick iväg för att ringa.

Efter en stund, när det hunnit bli ordentlig morgon, ringde Förundersökningsledaren till Odal för att ta reda på när de skulle öppna, och om de hade bevattningsslang hemma.
Ungefär samtidigt ringde det på dörren till lägenheten. När Falunsystern öppnade vällde hela följet av porrfilmsaktriser in genom dörren. De såg upprörda och arga ut och jag blev lite rädd.
-Ringde du inte polisen, frågade jag Falunsystern.
-Polisen? replikerade hon förvånat. Nej, jag ringde till grannarna naturligtvis. Nu vill de komma och visa sin film för oss.

Och där ringde klockan och väckte mig från denna bisarra dröm.
Nu har jag skrivit länge och väl men ändå utelämnat en hel del detaljer från drömmen och de flesta av de tankar jag hade när jag drömde. Dessutom har jag skrivit på vår minsta lilla knädator där tangnterna sitter för tätt för att man ska träffa rätt varje gång. Jag har inga glasögon på mig heller så jag ser inte vad jag skrivit.

I dag har jag livit lite pött på Förundersökningsledaren, det ska erkännas.

När jag kom hem, tjugo över sex, efter en hel lång arbetsdag där jag varit jätteduktig och bokat en massa besök åt en av våra storkunder, och efter att ha handlat fyra kassar (papperskassar!) mat och en sexpack 1½liters-drickaflaskor och sedan artigt konverserade barn och make för att förhöra mig om hur deras dag varit, så berättade jag vad jag hade kvar att beta av på min lista för kvällen. Jag skulle slå in paket till lilla Svalan som fyller år i morgon (fyra paket plus ett till Guldgossen för att han gjort så bra ifrån sig i simskolan). Jag skulle vattna alla blommor, smultron, hallon och tomater utomhus och alla stackars försummade växter inomhus. Dessutom skulle jag baka två tårtbottnar inför lilla Svalans kalas på fredag; en glutenfri och en “vanlig”.

När jag berättat om mina kvällsplaner frågade jag försiktigt Förundersökningsledaren om han kunde tänka sig att förbereda lite inför femkampen vi ska ha på både fredagens och lördagens kalas. Jag tänkte att han kanske kunde plocka fram tio aluminiumburkar och eventuellt fylla dem med lite sant och tejpa igen öppningen, och så plocka fram tio petflaskor och fylla dem med lite lagom med vatten.

Vad tror ni Förundersökningsledaren svarade?
Nej, han ville inte göra något sådant, inte i dag i alla fall. Han kände nämligen att han behövde lite luft och sedan skulle han gå och lägga sig för han var väldigt trött.

Förundersökningsledaren gick och la sig lika sent som jag i går kväll. Sedan var jag halvvaken sista delen av natten då lilla Svalan kom till oss och låg och knôdde på mig med sina vassa armbågar och varma slingerarmar. JAG ÄR OCKSÅ TRÖTT!

Nu är klockan fem i elva och jag ska strax ta sista tårtan ur ugnen, sedan är jag klar med mitt dagsbeting. Och Förundersökningsledaren då! Tror ni han gick och la sig tidigt i stället för att hjälpa mig? Nej, han har suttit framför datorn och häckat fram till för tio minuter sedan.

Nu måste jag i alla fall få sova lite. I morgon behöver jag nog gå upp lite tidigare för att vi ska hinna uppvakta lilla Svalan med frukost på sängen innan Förundersökningsledaren åker till jobbet. Jag vill ju så gärna att han ska få vara med och fira vår lilla Svala.

Det är inte bara Guldgossens hjärna som producerar skruvade drömmar, även jag har en förmåga att låta rena rama fantasifoster ta form under nattens mörka timmar.

I natt var det dags att åka till Island. Vi ska dit i verkligheten också, med jobbet precis som i drömmen, men inte förrän om en månad.

Jag hade tagit bilen till färjan i Göteborg. Färjan skulle ta oss ut till en ö strax utanför Göteborg, där flygplatsen låg.
Jag parkerade smidigt bilen på bildäck och klev ur och sträckte på benen. En grupp pensionärer mulnade till över min parkering och bad mig flytta bilen eftersom den hamnat bland pensionärsbilarna. Jag var på vippen att börja bråka med gamlingarna men så resignerade jag, eller tog mitt förnuft till fånga och flyttade bilen. Det var gjort i en handvändning, bokstavligt talat, eftersom bilen var så liten och nätt.

Nu stod jag på bildäck, utan packning och såg ut genom de öppna fönstren på landskapet som sakta makade sig förbi där ute. Vi skulle bara vara borta några dagar och det enda jag packat med mig var ett ombyte underkläder, som jag knölat ner i jackfickan.
Plötsligt slog mig en förfärlig tanke. Biljetterna! Jag hade varken tagit med mig pengar, plånbok, pass eller biljetter. Utan biljetter torde det bli tämligen svårt att få följa med till Finland. Förutom att det var väldigt synd om mig så kastade jag ju framförallt företagets pengar i sjön. 16.000 kr kostade resan, per person, och jag blev alldeles knäsvag och matt när jag tänkte på vad jag ställt till med.

Kanske kunde Förundersökningsledaren på något sätt hjälpa mig. Det var ju en stund kvar tills flyget skulle gå och det borde kunna gå att buda över biljetterna. Jag grävde i fickan efter mobiltelefonen men kom på att även den lämnats hemma, det är ju så dyrt att ringa från utlandet.

Nu var goda råd dyra.
Jag såg mig omkring och upptäckte en man som såg ganska snäll och timid ut. Jag gick fram till honom och frågade ytterst vänligt om jag kunde få låna hans mobil för att ringa min make.

Mannen var döv! (Vad han använde sin mobil till reflekterade jag inte över förrän i vaket tillstånd.)

På något sätt lyckades jag ändå förklara vad jag ville, och fick låna telefonen. Eftersom det var en döv mans telefon fanns inga sifferknappar (mycket logiskt…) och för varje nummer jag ville slå fick jag trycka mig fram med piltangenter. Det tog jättelång tid och blev fel en massa gånger innan jag till slut hörde tonerna gå fram. Och gå fram. Och gå fram.
Inget svar. Jag lämnade besviket tillbaka telefonen och bestämde mig för att bita i det sura äpplet och leta reda på chefen för att bekänna mina tillkortakommanden.

På väg fram till lejdaren som skulle föra mig upp på promenaddäck stötte jag ihop med en pratglad kvinna i ljuslila tunika. Kvinnan var av modell större (större än jag) och hon började genast tala med mig. Jag hade gärna stannat till och talat med henne, om inte annat så för att få en ursäkt att skjuta upp konfrontationen med VD:n. Problemet var bara att hon talade teckenspråk. Jag drog slutsatsen att damen sett mig tillsammans med den döve mannen och därför trodde att jag också var teckentalande. Jag viftade lite avvärjande med händerna och gick förbi henne upp mot däck.

Färjan gick i en trång kanal med gräskanter alldeles intill sidorna på båten. Det var mycket vackert med prunkande växtlighet och jag blev stående en liten stund och bara betraktade härligheten.
Uppe på däck hade de flesta av mina kollegor redan samlats, alla i olika färgglada kläder. I mitten stod chefen och delade ut flygbiljetterna.
BILJETTERNA!
Jag hade inte alls glömt biljetterna där hemma. Vår VD hade haft dem hela tiden och bestämt sig för att inte överlåta ansvaret sin personal förrän det blev nödvändigt. Så klok han är!

Jag fick mina biljetter och berättade att jag glömt pengar och pass där hemma. Det borde inte innebära några problem tyckte chefen. Pengar kunde jag få låna av honom och passet kanske inte behövdes, jag hade väl någon annan identifikation med mig, som körkort. Jag vågade inte berätta att jag glömt hela plånboken med körkort och allt.

Plötsligt hoppade Sysslingkollegan överbord, landade i gräset bredvid båten och sprang tillbaka några meter. Han hade fått syn på sina vänner från Sveriges Radio och bestämt sig för att stanna till och prata med dem en stund. De stod på sin parkering och vinkade glatt och Sysslingkollegan joggade dit och tog ett snabbt snack. När han vände sig om för att springa tillbaka till färjan upptäckte han att vi redan kommit så långt bort att han inte skulle klara av att hinna i kapp. Kollegan snodde en cykel och började trampa för brinnande livet. Tyvärr var det väldigt trögt att cykla i vattnet så färjan avlägsnade sig allt mer. Uppgivet ropade Sysslingkollegan:
-Det är okej. Jag kan stanna här på Sveriges Radio. Åk iväg och ha så roligt ni!

Jag vaknade med dubbelt ont i magen, både över kollegan som missade resan och över mitt egen misstag med passet.

I går satte jag upp lite familjebilder på väggen bredvid mitt skrivbord. Jag tänkte att det kunde pigga upp mig lite och göra mig på bra humör.

På bra humör är jag, men så in i bängen infernaliskt trött. Det hjälper inte ett dugg att titta på en leende lilla Svala, en finurlig Förundersökningsledare eller en gladlynt Guldgosse.

Och allt är Johan Falks fel. Och lite Guldgossens.
Jag tillbringade lite för lång tid med Johan Falk i går kväll medan jag strök en hög kläder. Lurarna åkte på för att inte störa barnen som höll på att somna. I soffan satt Förundersökningsledaren och vek handdukar och parade ihop sockar. Även han hade lurar, kopplade till den bärbara datorn där han tittade på en annan film.
Jag var tvungen att skratta åt oss för det såg så roligt ut. Vi jobbade båda med tvätten, befann oss i samma rum, men i helst skilda världar – uppslukade av var sin film.

Börjar man titta på ett program vill man inte gärna avbryta sig mitt i, även om klockan passerar läggdags. Jag kom inte i säng förrän halv elva och sedan tog det en halvtimma innan jag lösgjorde mig från spikmattan och la mig tillrätta bland lakanen.

Strax före fyra kom Guldgossen in i sovrummet. Han hade drömt att vi köpt ett nytt coolt tält med två sovrum och en öppen plats för kök (ungefär så ser vårt befintliga tält ut så jag lyckades inte riktigt förstå vad som var så coolt med hans drömtält). Vi satte upp tältet i trädgården och sedan byggde jag ett litet hus med hjälp av en filt och mina ben (det tycker jag verkar mer coolt än ett vanligt simpelt tält!). Guldgossen och lilla Svalan gick in i huset och Guldgossen bad om lite vatten, vilket jag vägrade ge honom. Han bad mig flera gånger men jag var elak och sa bara nej. Sedan vaknade han och var ledsen för att jag varit så elak.

Guldgossen fick naturligtvis ligga mellan oss ett tag, tills tårarna torkat och sömnen infunnit sig på nytt.
Efter en timma orkade jag inte ligga och trängas mer utan väckte honom och föste iväg honom till sin egen säng. Han var nästan tårögt tacksam när jag följde honom till sängen och gav honom en ny godnatt-kram och till på köpet hämtade ett efterfrågat glas vatten.

Nu på morgonen har Guldgossen berättat att jag kanske inte var så elak i drömmen ändå. Det var nämligen inte vatten han bad mig om, utan CocaCola. Och när jag inte ville ge honom det bad han om “dricka”. Jag undrade om han sagt att han ville ha “något att dricka” eller om han ville ha “dricka” eftersom det är milsvid skillnad mellan de två begreppen. Guldgossen hade sagt “dricka” men då menat vatten, påstod han. Jag kontrade med att “dricka” för mig innebär sockerdricka eller någon annan söt kolsyrad läskeblask, så det var väl inte så konstigt om jag sagt nej.
-Men vad trodde du jag menade i min dröm då? undrade Guldgossen och det kan naturligtvis ingen annan än han svara på. Dessutom var det alldeles för tidigt på dygnet för sådana djuplodande analyser så vi lät det hela bero.

Jag börjar bli gammal. Det är väl det som gör att jag inte klarar mig så bra på bara sex timmars sömn.

I morses var jag duktigt trött. Så trött att mina händer fumlade när jag tog en assiett från skåpet. Den gled mig ur händerna som ett förlorat tillfälle och slog i golvet med en fruktansvärd smäll.
Jag hörde att någon av barnen, förmodligen Guldgossen som är mest lättväckt, vaknade och gick upp på toaletten.
Jag dammsög och plockade fram en ny assiett för att lägga smörgåsen på.

Då fick jag se att vi bara hade tre mackor kvar. Det räcker inte till en hel tvåbarns-familj. Alltså ställde jag in assietten i skåpet igen och tog fram en djup tallrik för att i stället äta yoghurt. Jag gick iväg till skafferiet för att hämta min müsli. Där fick jag se att jag ju köpt nytt bröd häromdagen. Alltså kunde jag äta mina mackor ändå. Jag ställde in den djupa tallriken och tog ut assietten igen.

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Ska bara stänga av vattnet som ser till att surjordsrabatten blir lite gladare.
Klockan är halv fyra – på natten.

Fem till sex timmars sömn per natt är för lite. Efter några veckors empiriskt exprimenterande kan jag konstatera att jag mår bäst på åtta timmar, fungerar hyfsat med sju men blir för ofokuserad efter sex. (Timmars sömn alltså…)

I natt drömde jag att min chef överraskade mig med att meddela att vi skulle springa Göteborgsvarvet, NU. Jag hade fattat för att det inte var förrän nästa vår och jag kände mig inte alls beredd eller i form, men det var bara att bita ihop och försöka.

Vi for i samlad tropp till Göteborg. Det var bara chefen, datanörden och jag som var kvar av de som ursprungligen anmält sig. Alla andra hade hoppat av. Chefen och datanörden föreslog att vi skulle springa tillsammans men jag avböjde. Jag skulle bara sinka dem.

När starten gått kände jag till min förvåning att jag var i riktigt bra form. Den första sträckan bestod nästan bara av trappor och jag klättrade på i högt tempo. Efter en liten stund gav chefen och datanörden upp och beslöt sig för att gå och sätta sig på en uteservering och dricka öl.

Jag kämpade dock vidare.
När jag sprungit i cirka en halvtimma kom jag fram till första uppdraget. Vadå uppdrag, undrade jag. Där fick jag information om att Göteborgsvarvet förändrats lite. Det handlade inte bara om att springa utan utmed vägen fanns också olika uppdrag som skulle utföras. Det var viktigt att göra allt korrekt och inte fuska. Uppdragen kontrollerades noga och var det någon som inte fullgjorde uppdragen så åkte de genast ut från tävlingen.

Första uppdragen bestod i att dra loss små pappersbitar från ett häfte och släppa i väg dem i ett rörpostsystem. En öppning i tennisbollsstorlek sög upp papperslappen och transporterade den vidare. Varje tävlande fick ungefär 20 små häften var, innehållande cirka 500 sidor i varje. När pappren rivits bort och skickats iväg skulle vi även släppa iväg cirka tusen diamanter var. Allt måste skickas en och en.

Jag kände mig redo att ge upp. Det här skulle ju ta hur lång tid som helst. Jag kunde inte förstå hur chefen lyckats springa Göteborgsvarvet på drygt två timmar förra gången. En dam som stod bredvid mig och matade papper och diamanter i ett annat rör förklarade att tävlingen normalt brukade ta mellan två dagar och en vecka.

Trots allt kändes det som ett äventyr, så jag fortsatte mitt uppdrag ända tills väckarklockan ringde och befriade mig.

-Det blev inget sprunget i kväll.
-Vad blev det då då?
-Det blev lite mer arbetat inför bröllopet.

Jag borde somnat för en timma sedan om jag skulle fått sova mina behövda åtta timmar. Men man kan inte få allt.
Jag ska säga det till blommorna också. De har inte fått vatten på tre veckor.

Fy vad seg jag är. Kan det vara nattens bravader som ligger till grund för sirapen innanför hjärnbarken?

Klockan hann bli en del innan jag kom i säng, och när jag väl lagt mig hade jag svårt att somna. Strax före ett släckte jag lampan.

När jag väl somnat dröjde det inte länge förrän jag hörde Guldgossens försiktiga “hallå” ljuda från hans sovrum, över allrummet och in i vårt sovrum. Jag smög upp för att kolla läget. Guldgossen satt upp i sin säng och var rädd. Han hade inte drömt något men ändå vaknat och insett att det var mörkt och läskigt.
Eftersom jag inte vill väcka Förundersökningsledaren i onödan så erbjöd jag inte min son någon sängplats i dubbelslafen utan kröp i stället ner bredvid honom.

Trekvart stod vi ut, sedan blev det för varmt och trångt och jag fick tassa tillbaka till min egen säng.

När jag väl somnat ordentligt, och jag vågar inte ens tänka på vad klockan var då, började jag drömma. Jag ska inte berätta vad jag drömde för det var lite krångligt och invecklat, men det slutade med att Guldgossen och lilla Svalan kom före mig fram till en balkong. Balkongen var enda utvägen ut från ett hus vi ville lämna. När jag kom fram till balkongen hade lilla Svalan uppenbarligen trott att hon kunde hoppa ner till marken för båda barnen vad borta. Jag kände av att Guldgossen klättrat ner för ett stuprör och hörde honom röra sig där nere, utom synhåll från mig. När jag kikade ut över kanten fick jag se lilla Svalan ligga nere på marken. Hon hade sina röda plyschbyxor på sig, och en röd tröja. Hon låg på mage med armarna utsträckta ovanför huvudet, som om hon försökt ta emot sig vid hoppet.

Lilla Svalan låg blick stilla. Håret var insmetat med blod och en stor blodpöl omgav huvudet. Håret dolde ansiktet men jag förstod att det var krossat, precis som huvudet.
Bilden var ögonblicklig och knivskarp och etsade sig fast på mina sovande näthinnor. Chocken kom omedelbart och ryckte upp mig till medvetande.

När jag vaknat var det svårt att somna om. Jag såg bara lilla Svalan framför mig hela tiden. Till slut kom sömnen tillbaka och slöt mig i sitt grepp och jag gled genast tillbaka till balkongen, blickandes ner på min döda dotter. Jag kämpade mig upp till ytan igen och lät det gå ännu längre tid innan jag vågade somna på nytt.

Kvart i sex ringde klockan obönhörligen, precis som vanligt.

När jag väckt barnen och bett dem ta på sig ville lilla Svalan själv välja kläder inför fritids. Hon plockade fram ett plagg som egentligen är för litet och som hon inte haft på väldigt länge – sina röda plyschbyxor.

I natt kom Guldgossen in i vårt sovrum. Han stod en stund vid sängen och väntade på att jag skulle vakna till. Sedan viskade han:
-Jag har drömt en mardröm.

Jag var tvungen att fokusera lite innan jag förstod vad han ville, eller att han ens var där, sedan fick han krypa ner mellan mig och Förundersökningsledaren.
Jag vände ryggen åt Guldgossen efter att ha klappat honom lite tafatt på kinden.
-Ska du inte fråga vad jag drömde, viskade Guldgossen besviket.
-Nej, svarade jag korthugget och somnade om. Min vakenhet räckte inte till mer.

Jag brukar alltid be barnen berätta vad de drömt om de kommer och är rädda och har drömt något otäckt. Jag tror att det tar udden av det hemska, och ger en bättre sömn under resten av natten. Men nu orkade jag helt enkelt inte.

I stället drömde jag. Det började lite förvirrat men efter ett tag övergick drömmen till att handla om att Guldgossen och jag var stenåldersmänniskor. Vi var på väg från mina morföräldrars gård hem till mitt barndomshem. Vägen gick över några nyplöjda gärden som var tunga att gå på. Vi var jagade av en flock andra stenåldersmänniskor, oklart varför. När jag tyckte att vi lyckats få lite försprång blev vi genskjutna av en annan flock. De hann upp oss och började kasta stora stenar som de plockade upp från marken.

Jag försökte försvara oss genom att kasta stenar jag också, men alla mina försök misslyckades eftersom jag inte var någon värst vidare duktig stenkastare. Allt jag kastade missade.
Till slut stod vi bara där. Guldgossen sjönk ner på knä och väntade bara på att bli stenad medan jag stod maktlös bredvid, hopplöst medveten om att vi snart skulle dö, och att jag inte kunde försvara mitt barn.

Sedan vaknade jag, tack och lov innan någon av oss hunnit träffas av första stenen. Det var inte riktigt dags att vakna ännu, men jag var tvungen att skaka av mig drömmen så jag gick upp och smög ut ur sovrummet ändå.

Nu lyser solen lite överraskande. Skrattar bäst som skrattar sist, och det lär visst inte bli jag!

Jag är för övrigt jättetrött. Ändå somnade jag i rätt okej tid i går och gick inte upp tidgare än jag brukar. Det klart att man aldrig sover några åtta timmar, men jag känner mig tröttar än jag skulle behöva i alla fall.

Det är nästan så jag funderar på att inte stanna allt för länge på sommaravslutningen i kväll och i stället åka hem och sova.

Nu ska jag i alla fall ägna resten av lunchen åt att sy på lapptäcket.

Vi gick till sjöss över helgen.

Med löfte om gott väder och med båten i sjön och inga andra uppdrag än att koppla av, så bjöd helgen på ett utmärkt tillfälle för första båtövernattningen.

Tyvärr var natten ganska kall och jag väldigt frusen. Medan övriga familjen lyckades sova (Förundersökningsledaren åtminstone bitvis) så låg jag vaken och frös. Jag hade från början superunderställ och ett par sockar på mig men ju längre jag och natten led desto mer välklädd blev jag. När morgonljuset till slut silade in genom gardinerna hade underställ och sockar kompletterats med T-shirt, rejäl vintermössa och ytterligare tre par sockar, varav två par yllesockar. Det hjälpte inte!

Dessutom låg jag illa på en för tunn madrass och fick ont i höfterna.
De få tillfällen jag lyckades slumra till var när jag låg på rygg, men så fort jag somnat väckte Förundersökningsledaren mig igen. Jag snarkar nämligen ganska duktigt när jag ligger på rygg.

Vi var alla trötta i morses.
Kanske inte Förundersökningsledaren men det vet jag egentligen inte. Vi pratade bara väder. Jag läste i NLT att det ska regna till och från hela dagen. Han plockade fram minidatorn och kollade på nätet att eventuellt regn inte kan väntas förrän till kvällen.

Lilla Svalan var i alla fall trött. Hon blev liggandes halvklädd i sängen och orkade inte ta tag i sig själv förrän jag kom in och hjälpte henne på med byxorna.

Guldgossen är hes och ville stanna hemma. Jag tror inte det är något större fel på honom, mer än att han är trött han också.

Och jag känner mig urlakad. Efter en vakennatt mellan lördag-söndag så hjälper tydligen inte en natts god sömn för att få mig tillbaka på banan. Jag tror jag börjar bli gammal och seg i kropp och sinne.

Man ska inte bestämma sig för saker.
Så fort jag bestämt mig för något så blir det inte så.

Som det här med att jag ska sova ordentligt ett tag nu. Jag vet att jag behöver det och att jag slarvat med sömnen för länge.
För att få mina åtta timmar måste jag somna kvart i tio på kvällarna. Det är inte genomförbart, och det inser jag naturligtvis, men halv elva borde ju inte vara en utopi.

I går kväll gick jag och la mig vid tio, somnade kanske elva, och redan vid ett-halv två fick vi sällskap i dubbelsängen av lilla Svalan som drömt någon mardröm.
Eftersom Förundersökningsledaren har så svårt att somna om när han blivit väckt, försöker jag alltid hålla eventuellt barn så nära mig som möjligt i sängen. Vilket naturligtvis innebär att jag inte sover något vidare. Jag vaknar, somnar om, vaknar, somnar om, slumrar, halvsover och får helt enkelt en taskig sömn. Inte så att jag ligger vaken någon längre period men sömnkvalitén är inte den bästa.

I natt fick jag dessutom sällskap av ytterligare ett barn. Guldgossen hade drömt någon sorts vampyrdröm om en ond man som slog andra i huvudet med en tidning. Den som blev slagen blev man själv ond.
Från kvart i fem låg vi tre person, tre huvuden, sex armar och sex ben på “min” halva av dubbelsängen. Då blev det lite för trångt om saligheten. Till slut reagerade Förundersökningsledaren och gick upp och bar i väg lilla Svalan till hennes säng.

I natt ska jag bestämma mig för att jag ska sova riktigt illa, för lite och bara slummervis. Få se om det kan hjälpa mig till en god natts sömn.

Jag är inte pigg. Det vore ljug.
Men trots att ögonlocken inte orkar stå emot jordens dragningskraft ens när jag sitter, så är jag glad. Solen skiner och fåglarna kvillrar. Och det är dessutom kortvecka på jobbet.

På torsdag är det Kristi Himmelfärds Dag, som ska firas med gökotta som sig bör.
På fredag är det klämdag och vi lyckades väl i tävlingen förra veckan och får därför ledigt från jobbet. Med lön bör tilläggas! (Har jag nämnt att jag jobbar på en riktigt bra arbetsplats?)

I kväll kommer Tillväxtgruppen hem till oss för samtal och bön. De kommer klockan sex och jag slutar jobba en timma innan. Tiden emellan ska jag utnyttja väl genom att åka och handla och sedan hinna äta någonting hemma, plus transportera mig från jobbet till affären, och sedan vidare hem. Det lär bli tight.

Jag är fortfarande trött sedan förra veckan. Jag kan inte heller påstå att jag sov ikapp under helgen. Jag la mig inte “i tid” i fredags eftersom jag var på ungdomscaféet Kaj en liten stund medan jag väntade på att Guldgossen och hans kompis skulle komma tillbaka till kyrkan från sin Vips-utflykt.

På lördagen gick jag upp kvart över sex för att duscha, äta frukost och göra mig klar för en dryg halvdag i kyrkans Kaffestuga.
Direkt efter Kaffestugejobbet städade jag barnlokalerna i kyrkan.
När jag kom hem tänkte jag gå och lägga mig och vila en stund men Förundersökningsledaren höll på att tvätta båten så jag fick laga middag i stället. Sedan åt vi den och for iväg till Sparbankens arena för en riktigt bra kväll med uppträdanden av bland annat EMD, Peter Johansson, Jessica Andersson, Linda Sundblad, immitatören Jörgen Mörnbäck och den fantastiske trollkarlen Charlie någonting. Längsta och innerligaste applåderna drog dock Lidköpingsklubben Levo ner när fyra killar i varierande åldrar hade trampolinuppvisning. Mycket imponerande.

Sen var det sen kväll igen.

På söndagen kunde jag fått sova till åtta men jag vaknade redan vid sju och behövde besöka toaletten och sedan blev det inget mer sovit.

Söndagen gick i ett med övning hemma med bara Förundersökningsledaren och mig, frukost, mer övning, gudstjänst i kyrkan, hämtpizza, mer övning, 50-årskalas, ännu mer övning och sedan for vi och lämpade av barnen hos goda vänner och drog iväg till en gudstjänst i Ottersta kyrkans matsal där vi medverkade med sång och gitarrspel. Efter mötet stannade vi kvar och fikade och jag har inte skrattat så på riktigt länge. Otroligt trevligt sällskap.

Och sedan var klockan mycket igen. Och ändå var jag bara tvungen att chatta lite med Rana och städa undan lite i vardagsrummet inför dagens tillväxtgruppssamling.

Jag känner att jag börjar ta av reservkrafterna nu.
Alla veckans dagar ha avslutats med nätter av för lite sömn. Och jag har bara mig själv att skylla. Allt sedan i måndags då jag var hemma hos vänner och pratade för länge till i går kväll då jag hängde på kyrkans ungdomscafé i väntan på att Guldgossen skulle komma tillbaka från Källby Äventyrsgård där han varit tillsammans med de andra i Vips. I går kväll somnade jag i alla fall på min spikmatta på rätt sida midnatt, även om det inte var med så stor marginal.

I dag ska jag arbeta i Kaffestugan, eller “stå” i Kaffestugan som vi brukar säga. “Stå” är ett ganska missvisande uttryck eftersom det brukar bli en hel del jobb också.

Direkt efter att vi är klara med städningen i Kaffestugan ska jag gå till en annan del av kyrkan och städa i mitt städområde. Det brukar ta 1½ timma, två om man är noggrann. Klockan kan i värsta fall bli fem innan jag kommer hem, och då gäller det att kasta i sig lite mat och göra sig i ordning för kvällen.

I kväll ska familjen Zäta på födelsedagskalas i arenan. Det är Lidköpings Sparbank som fyller år och firar med olika artister och uppträdanden. Som kunder har vi fått gratisbiljetter och tackar och bugar över att banken inte bara förvandlar vinstpengarna till höga bonusar åt cheferna utan även låter kunderna ta del av kakan.

Det kan dock bli ytterligare en sen kväll i mitt redan överfulla pärlhalsband av kvällar. Jag skulle behöva fylla på sömnkontot lite i stället.

Nåväl, nu har jag duschat och ätit frukost och känner mig så redo jag kan bli för den här dagen.
Reservkrafterna är påslagna.

När klockradion gick igång kvart i sex i morses var jag jättetrött. Tack och lov för välfyllda urinblåsor säger jag. Utan ett trängande behov av att uppsöka badrummet hade jag förmodligen och högst troligen somnat om.

Det blev lite sent i går kväll. Jag satt uppe till tolv och chattade med en vännina och tiden gick alldeles för fort.

Min kropp känns eländig, leabrôten och sliten. Men min själ är dansande lätt och jublande glad och bryr sig inte om sitt trött hölje. Jag älskar min vännina. Hon är den bästa. All tid med henne är kvalitetstid.

I går kväll var jag på Tillväxtgruppsträff med tjejerna. Vi var tre stycken.

Först tog vi en promenad i den sköna kvällssolen och pratade om lite ditt och datt. Sedan gick vi in till tjejen vi var hemma hos och fortsatte att prata innan vi avslutade kvällen med bön.

En av tjejerna åkte hem klockan nio (det är då vi brukar sluta) medan jag stannade kvar en liten stund för att bara prata några ord med min vännina och hennes man. (Han frågade försynt om han störde och jag förklarade att Tjejtillväxtgruppen var slut så han var välkommen med i gemenskapen.)
Vi hade jättetrevligt och pratade om allt möjligt. Om barnen och sjukdomar och förlossningar och möbler.

Efter en stund ringde Förundersökningsledaren och var orolig och undrade vart jag tagit vägen, om jag levde eller om jag råkat ut för en olycka.
Min vännina tittade på klockan och den var – halv tolv.

Jag har inte blivit så förvånad i hela mitt liv, eller i alla fall inte på bra länge.

När jag kom hem var jag jättepigg och full av igångtriggad pratlust. Förundersökningsledaren kunde inte heller sova (kanske för att han först var orolig för mig och sedan för att jag pratade för mycket…) så jag låg och pratade med honom en stund innan jag till slut kom till ro.
Jag tror jag somnade halv ett, och tjugo över fem ringde klockan igen i morses.

Egentligen borde jag inte skriva ett riktigt långt inlägg nu. Klockan är för mycket på kvällen och jag är lite trött efter en lång eller åtminstone innehållsrik dag, men jag vill pränta ner mitt minne av drömmen jag vaknade av i lördags morse.

Jag drömde att jag vaknade i vårt sovrum. Jag var ensam i sängen men blev inte förvånad för jag visste att Förundersökningsledaren gått upp några timmar tidigare för att åka iväg på någonting. Han skulle vara borta under dagen men komma hem på kvällen igen.

Vårt sovrum var större än i verkligheten men inte heller det förvånade mig. I drömmen bodde vi i ett större hus.
Jag låg och tittade på väggen bredvid min sida av sängen. Det stod två byråer bredvid varandra. Den ena byrån var ganska hög men skulle kunna gå att bygga på med ett “vitrinskåp” med frostade glasdörrar. Vi hade påbyggnaden stående som skivor bakom den lägre byrån, i väntan på vårt beslut.

Jag steg upp och började titta igenom byrålådorna. Två av lådorna tillhörde Förundersökningsledaren. En innehöll sockar och den andra kalsonger. Det var ordning och reda och raka rader. Två av lådorna borde rimligtvis tillhöra mig men de innehöll en blandning av mina och barnens kläder. Det var sockar, trosor, kalsonger, strumpbyxor, näsdukar och annat. Allt låg osorterat huller om buller. Jag drog slutsatsen att det förmodligen var ren tvätt som ännu inte sorterats och lagts på rätt plats.

Framför sängen fanns två låga byråer och också de var fulla av ren blandtvätt.
Jag bestämde mig för att ägna dagen åt att gå igenom de osorterade lådorna och bringa lite ordning.
Kanske skulle jag hinna sätta upp vitrinskåpsdelen också. Jag funderade på om den verkligen skulle få plats under snedtaket. Om jag drog hela byrån så nära dörren som möjligt så kanske… men då skulle jag täcka för lampknappen. Kanske om jag ställde byrån en bit ut från väggen, så att man kunde sträcka in handen bakom om nå knappen…

Medan jag funderade på placeringen av byrån upptäckte jag ett konstigt horisontellt veck på tapeten. Det var som om den buktade inåt och fått en brytpunkt och nästan gått sönder på ett ställe. Jag strök med handen över tapeten och kände att det inte fanns någon vägg bakom.

Plötsligt gick tapeten sönder helt i vecket, och ett sjok veks loss från väggen.
Bakom tapeten fanns ingen vägg. En bit in var det grova stockar staplade på varandra och på jämna avstånd mellan varann stod ännu grövre stockar lodrätt och utgjorde den bärande väggen. Det var på de här, lite utstående grova stockarna som tapeten limmats. Jag bestämde mig för att jag nog kunde sätta fast tapeten igen, med häftstift. Jag funderade på om Förundersökningsledaren skulle uppskatta det. Det var ju konstigt att de byggt så från början. Jag borde be honom och hans far att sätta upp gipsskivor att limma tapeterna på.

När jag sovit hade jag bara haft trosor och en T-shirt på mig och jag upptäckte att det var ganska kallt i rummet så jag kröp tillbaka ner under täcket igen. Det var väldigt ljust i rummet så jag försökte inte somna om. Jag bara låg där och försökte njuta av att jag inte behövde gå upp men jag tittade hela tiden på väggen och såg hur mer och mer av tapeten lossnade och blottade den fula väggen bakom. Byråerna syntes inte längre, bara den kala väggen av stockar.
Jag hörde hur det blåste utomhus och såg hur sovrumsväggen svajade av vinden. Den rörde sig ganska mycket fram och tillbaka och jag funderade på om jag borde bli rädd, eller om huset var konstruerat för att kunna röra sig så mycket. Förmodligen var det det, så jag bestämde mig för att inte bli rädd.

Efter en stund tittade jag ut genom den öppna sovrumsdörren och tyckte mig skymta lite blå himmel med förbiilande vita molntussar, genom taket i allrummet. Det var konstigt. Vi hade väl inget takfönster där? Jag tittade lite noggrannare och blev övertygad om att jag faktiskt kunde se himlen.
Jag steg ur sängen och gick ut i allrummet.

Jag fick en chock av den syn som mötte mig. Halva taket var avklätt. Den halvan som vetter mot vägen saknade både takpannor, papp, råspont och innertak. Bara takbjälkarna var kvar och de var grova, gamla, smutsiga och bruna.
På golvet låg allsköns bråte. Det var bitar av taket och massor av inblåst skräp och smuts.

Allrummet var stort som hela vår övervåning. Längst bort satt barnen och tittade på TV i en soffgrupp. De satt under den takhalvan som var hel så jag lät dem sitta där i godan ro och gick ner till första våningen för att leta rätt på en telefon och ringa Förundersökningsledaren. Trappan låg där vi har badrummet i verkligheten. Den var jättebred, och full av skräp och smuts och ditblåsta saker, precis som golvet på övervåningen varit.

På köksbordet låg flera fjärrkontroller och andra apparater och det tog en stund för mig att hitta telefonen. Jag slog Förundersökningsledaren mobilnummer men det gick inte att komma fram. I stället fick jag ett meddelande som gick ut på att jag nog borde vetat att jag inte skulle lyckas komma fram.

Jag var ju tvungen att ringa någon och berätta vad som hänt även om jag inte kunde förstå hur halva taket hade försvunnit. Hade det blåst bort, eller hade en jätte plockat bort det? Det måste ju ha gått på de få timmar som Förundersökningsledaren varit borta, annars skulle han aldrig lämnat oss kvar hemma, ovetandes i oredan.

Medan jag slog numret till min far strövade jag ut i trädgården. Jag la inte märke till att jag inte gick ut genom ytterdörren utan rakt genom det som en gång varit vägg.
Ute i trädgården märkte jag att det var en väldigt blåsig, men solig och vacker sommardag. Jag kände mig förvirrad och utlämnad och blev genast bättre till mods när min far svarade. Han måste ha sett att det var jag på nummerpresentatören för han svarade på ett humoristiskt sätt att han var sin egen ende anställde.

Jag försökte förklara vad som hänt men jag var för chockad för att kunna ge ett ordenligt besked.
Medan jag talade i telefon vände jag mig om för att titta på huset. Först då upptäckte jag att hela ena gaveln var borta. Det var som att titta in i ett dockskåp. Jag kunde se vårt sovrum på övervåningen, och köket och flera av de andra rummen där nere. Jag kunde inte fatta hur jag kunnat ligga i min säng däruppe och sova, och sedan vara vaken och titta på väggen, utan att märka att den andra väggen helt saknades. Inte så konstigt att jag tyckt det var kallt, eller att sovrumsväggen rört sig i vinden.

Medan jag stod där och försökte få min far att förstå det jag själv inte kunde få in i skallen, såg jag plötsligt hur den halvan av taket som fortfarande var helt, tryckte på mot den trasiga takhalvan, så att taknocken försköts och taket rasade in.

Barnen var ju på övervåningen och jag bara skrek rakt ut. Det var ett hjärtskärande skrik av fasa och vånda, av hjälplöshet och ren skräck. Jag tänkte en bråkdel av en sekund på att jag inte tagit bort telefonluren från munnen, men jag fortsatte att skrika i paralyserande ångest.

Så såg jag Guldgossen och lilla Svalan komma springandes ut från huset. De följde samma väg som jag tagit en liten stund tidigare, rakt ut från köket.
Förmodligen hade de gått nerför trappan i tron att det vankades frukost, när de märkt att jag gått ner, och när de hörde mitt skrik kom de springandes, antingen till undsättning eller för att de själva blev rädda.

Så fort jag fick se mina älskade skatter, helskinnade och trygga, kom jag till sans igen och slutade skrika.
Det låg en picknick-filt utbredd på gräsmattan bakom mig. Vem som lagt den där eller när, hade jag ingen aning om men jag befallde de pyjamasklädda barnen att sätta sig där i solen och värma sig, medan jag fortsatte att titta på vårt rasande hus.

Sedan vaknade jag. Klockan var fem och lilla Svalan låg och sov bredvid mig i sängen. Taket och väggarna var hela, tapeterna satt där de skulle och jag väckte försiktigt lilla Svalan och bad henne gå och lägga sig i sin egen säng.

Drömmen har suttit kvar i mig väldigt starkt under helgen.
Skräcken när jag trodde att lilla Svalan och Guldgossen krossats av det rasande taket, och förvirringen över hur huset kunde förstöras är de bestående intrycken.

Jag är trött. Ögonlocken hänger. Huvudet hänger. Hela jag är hängig.
Det finns ingen speciell eller i alla fall godtagbar anledning. Kanske är det huvudvärken, men den härjar inte vilt, bara småkuttrar lite över högerögat.

Åh vilken underbar sovmorgon jag haft.
Visserligen vaknade jag tio över sex för att släppa ner hissgardinen i sovrummet och slå en drill, men sedan har jag sovit till halv nio då lilla Svalan råkade prata för högt. Och efter det somnade jag om och vaknade inte förrän kvart över nio.

Jag tror inte jag sovit så här gott och länge på flera år.
Förundersökningsledaren skulle upp strax efter sju och jag gav honom skarpa förmaningar om att inte väsnas på morgonen.
Jag märkte inte att han gick upp. Inte ett ljud släppte han från sig, inga smällande dörrar eller tappade toalock. Inga surrande tandborstar eller slammer av porslin från köket.

Jag är mycket tacksam till både Förundersökningsledaren och mina underbara barn som gett mig så mycket sömn.

I och för sig så somnade jag inte förrän ett så jag har inte sovit mer än åtta timmar ändå, men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag fastnade framför en film på 6:an.

Jag hade en något annorlunda dröm i natt. Vi hade en happening med jobbet och en tävling. Vi gjorde två lag och stod uppställda i var sin ände av en tunnel som gick under vattnet. Varje tävlande skulle spruta en ståle bröstmjölk från sitt ena bröst och sedan simma genom vattnet. Det lag som först fick slut på mjölk förlorade.

Jag fasade lite för att behöva visa upp mina bröst, men var ännu räddare för att jag skulle behöva simma genom den vattenfyllda tunneln.
I laget var vi blandat tjejjer och killar. Jag hann aldrig komma så långt i drömmen att någon av killarna behövde spruta mjölk. Det hade varit intressant att se annars.

I går kväll hände det. Det där som jag inte trott skulle hända mig. Som jag aldrig räknat med någonsin skulle inträffa.

Det var riktigt skönt. Jag njöt i fulla drag. Förundersökningsledaren märkte det med all önskvärd tydlighet.

*

Jag somnade på spikmattan. Och snarkade.

Nej, nu är jag trött. Ögonlocken håller på att trilla ner och skymma sikten för mig hela tiden.

I dag är jag lite trött.

Jag jobbade hårt i går och det gav bra resultat. Bokade 19 besök. Jag kände att jag kom in i ett bra flow och då är det bara att haka på och suga ur så mycket som möjligt av sin kapacitet.

På vägen hem stannade jag och tittade på när lilla Svalan spelade handboll. Hon har inte så bra bollkoll men hon har viljan att lära sig. Dessutom var hon den enda av ungarna som gjorde riktiga sit-ups och armhävningar och när det var dags för balansgång på bommen en meter upp i luften var det bara lilla Svalan som vågade gå utan att hålla en ledare i handen. Hon spatserade bara över, som om det inte vore något svårt alls, medan de andra barnen balanserade med tungan rätt i mun.
Okej, jag skryter här, men visst ska man få göra det om sina barn!

När lilla Svalan och jag kom hem hade Förundersökningsledaren lagat jättegod fiskgratäng. Jag vill skryta om Förundersökningsledaren också. Han är så duktig. Ofta när jag röjer loss i köket brukar jag prova mig fram och exprimentera fram någon maträtt som antingen blir jättegod eller inget vidare alls.
När Förundersökningsledaren exprimenterar blir det antingen jättegott eller bara gott.

Efter maten tävlade Guldgossen mot mig i att klara 7:ans och 8:an tabell. Jag vann överlägset tack vare min snabbare reaktionsförmåga, men Guldgossen kan nog egentligen fler svar än jag. Jag har svårt för 6X7, 8X8 och 7X8.

När TV-programmen började bänkade sig barnen i soffan framför “Halv åtta hos mig” och jag ställde mig och strök. Sedan stod jag där vid strykbrädan till klockan tio, när House var slut och strykhögarna borta.

I natt kom lilla Svalan intumlandes i vårt sovrum och ville ligga bredvid. Hon hade drömt en mardröm om att hon var i ett rum med en massa kor som slickade henne.

Så idag är jag lite mör.

När jag kom hem från kyrkan och disken efter kyrkkaffet tänkte jag bara äta lite lunch och sedan ta itu med lapptäcket.

Så blev det inte. Efter maten blev jag plötsligt jättetrött och blev sittandes framför datorn.
Och nu har klockan gått, som vanligt, och det är dags att åka och hämta hem lilla Svalan från hennes andra kalas den här helgen.

I dag är jag trött.
Jag har sovit bra i natt och jag lurade på mig själv en halvtimmas sovmorgon, men jag är ändå trött.

Det där med sovmorgonen är inte riktigt sant. Jag vaknade till 05.12, kastade ett öga på klockan och tänkte att jag skulle få sova tre minuter till. Efter någon minut insåg jag till min stora glädje att jag brukar gå upp kvart i sex. Det har jag gjort varje vardag de senaste åren, men i halvvaket tillstånd lyckas jag tydligen inte komma ihåg sådana grundläggande fakta med en gång.

Under den gångna veckan har tanken varit att försöka vända tillbaka dygnet så att åtminstone barnen ska slippa chocken när de ska upp kvart i sju i morgon bitti.

Det har väl gått sådär!

I morse väckte Förundersökningsledare mig och Guldgossen klockan åtta. Vi vaknade, nästan.

Halv nio klev vi upp och väckte lilla Svalan som inte riktigt lyckades komma på fötter förrän nio.

Hur ska det gå i morgon bitti? Jag bävar och fasar.

För ett tag sedan hade jag en dröm som jag inte lyckats skaka av mig ännu. Inte helt och hållet i alla fall.

Jag befann mig i tunnelbanan i Stockholm tillsammans med några vänner. Plötsligt kom två mörkklädda män och gick upp bakom mig, en på var sida. De grabbade tag i mina armar och förde bort mig. Allt gick så fort så jag hann inte skrika eller göra motstånd och mina vänner hann inte uppfatta vad som hände.

Jag vet inte hur jag hamnade där men i nästa del av drömmen satt jag instängd i ett rum tillsammans med två-tre andra män. Det fanns inga fönster i rummet och det var bar möblerat med två britsar och ett stålbord. Jag hade ingen kontakt med de andra fångarna. Vi satt alla tysta och bara väntade, utan att veta vad vi väntade på eller hur länge vi skulle behöva vänta.
Jag funderade på om jag skulle försöka rymma men vågade inte gå och känna på dörren. Det kunde vara olåst, men jag var rädd för vad männen som kidnappat mig skulle göra om de upptäckte att jag försökte fly.

Efter ett tag kom männen in i rummet. Jag kunde inte avgöra om det var samma män som tagit mig i tunnelbanan. Då hade jag inte hunnit se deras ansikten, men nu var de omaskerade och det gjorde mig skräckslagen. Man visar inte sitt ansikte om man räknar med att den som ser det kommer leva tillräckligt länge för att kunna identifiera en.

En av männen hade några papper i sin hand. De gav pappren till mig och förklarade att det var en lista på bönder. Jag skulle läsa igenom den och tala om vilka personer jag kände. Jag tänkte snabbt att de kanske fått reda på att min pappa är bonde och att de skulle använda mitt svar för att antingen begära lösensumma eller för at skada honom. Jag känner även några andra bönder och jag ville inte utsätta dem för fara heller. Eftersom jag förmodligen inte skulle komma levande ur det här så fanns det ingen anledning för mig att avslöja några namn.
Jag fattade snabbt mitt beslut och lämnade tillbaka listan och sa att jag vägrade titta på den.

Männen hotade mig med att hugga av ett av mina fingrar om jag vägrade samarbeta. Jag kallsvettades, kände mig svimfärdig och mådde illa men jag tvekade ändå inte en sekund när jag stod fast vid mitt beslut. Männen tvekade tyvärr inte heller utan höll resolut fast mig, tvingade ner min vänsterhand mot bordsskivan, bände ut pekfingret och högg av det med en stor kniv.

Det gjorde fruktansvärt ont men jag skrek inte. Jag ville inte ge mina fångvaktare den tillfredsställelsen. Jag försökte stoppa blodflödet och höll hårt med högerhanden om stumpen.

Redan innan det slutat blöda höll männen fram listan igen och bad mig identifiera de namn jag kände igen. Jag vägrade.
Männen sa att de skulle hugga av mig hela handen om jag inte samarbetade.
Jag tittade hjälplöst på de andra fångarna och hoppades att de kunde komma till undsättning men de hade förmodligen redan suttit där för länge. De verkade helt apatiska och tittade inte åt vårt håll. De hade redan kuvats av sina fångvaktare och skulle inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, även om jag bad dem. Trots att vi var i numerärt övertag och de mörkklädda männen inte verkade bära några vapen mer än den stora kniven, så var läget helt hopplöst. Jag kunde känna rent fysiskt hur hopplösheten kröp över mig också, och förstod att det var precis det som kidnapparna ville. Det fick mig att fundera på om de andra fångarna verkligen var fångar eller bara satt där för att göra mig så samarbetsvillig som möjligt.

Jag bestämde mig för att aldrig ge efter. Oavsett vilka hot de kunde tänkas komma med så skulle jag aldrig titta på den där listan. Det var lika bra att bestämma sig från början, så att risken för att jag skulle tveka eller ändra mig aldrig inträffade.

Jag skakade på huvudet som tecken till männen och de höll fast mig medan de högg av mig vänsterhanden. Smärtan nockade mig och jag svimmade.

När jag vaknade till låg jag på en av britsarna och kunde inte riktigt orientera mig. Jag satte mig upp men använde vänsterhanden för att stötta mig. När armstumpen gick emot britsen gjorde det vansinnigt ont och jag vaknade.

Jag låg vaken en stund och försökte tänka på något annat än drömmen. Innan jag somnade om bestämde jag mig för att drömma om något annat.

Mitt vakna beslut påverkade tyvärr inte in drömmande hjärna. Jag var tillbaka i det fönsterlösa rummet och framför mig stod de två männen med sin lista och sina hot.
De tittade på mig med avsmak och sa att den här gången skulle de hugga av mig foten om jag inte gav mig de namn de ville ha. Jag uppmanade all min envishet och vilja och sa att jag inte tänkte titta på listan.

Medan de högg, jag tror de hade en yxa den här gången, tänkte jag på min familj och mina barn. Jag visste inte hur länge jag varit borta. Kanske hade de inte hunnit börja sakna mig därhemma ännu. Jag såg hur männen la min avhuggna fot i en stor vätskefylld burk och insåg att de förmodligen skulle skicka mina kroppsdelar hem till min familj i utpressningssyfte. Jag ville gråta när jag tänkte på barnen och Förundersökningsledaren som jag förmodligen aldrig skulle få se igen, men jag var för avtrubbad av all smärta jag upplevt för att kunna gråta.

Männen var noga med att stoppa blodflödet från benet. De ville uppenbarligen hålla mig vid liv ett tag till.
Jag tror jag var avsvimmad ett tag igen och när jag kom till sans stod de där igen. De hatade männen med sin hatade lista. Jag såg framför mig hur jag sakta skulle stympas bit för bit tills bara bålen och huvudet fanns kvar, men jag hade fel.

Den här gången hotade de med att hugga av mig huvudet om jag inte tittade på deras lista. Jag anade en liten spricka i deras sammanbitna fasader. Mitt hårdnackade motstånd hade tydligen satt åtminstone ett litet avtryck ändå.
Utan att tveka en sekund sa jag högt och tydligt:
-Hugg då!

Jag kände hur allt blod rusade från huvudet ner i fötterna och jag gjorde mig beredd att dö. Jag undrade om de skulle döda mig inne i rummet, framför ögonen på de andra fångarna, och jag tyckte synd om dem som skulle behöva bevittna allt detta. Jag tänkte också på hur de skulle göra. Skulle de släpa in en giljottin eller en huggkubbe? Tänk om de inte lyckades direkt. Hur smärtsamt och vansinnigt, paniskt ångestladdat skulle inte det vara!

Männen gav mig bara en enda lång blick och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag var så rädd att jag skakade okontrollerbart och skulle kräkts om jag haft något att kräkas upp. Det var inte bara tankarna på vad som skulle hända som gav mig sådan ångest. Avsaknaden av kontakt, eller minsta lilla tecken på sympati från de andra fångarna var minst lika jobbig.

Omedveten om hur lång tid som gått ryckte jag till som av ett pistolsskott när dörren öppnades. Den här gången var det en annan, kraftigare man som kom in i rummet. Han gick fram till mig och drog upp mig på fötter. Plötsligt upptäckte jag att jag hade båda fötterna i behåll. Jag kikade försiktigt ner på vänsterarmen och såg att även handen och fingret var tillbaka. I stället för att känna lättnad eller glädje blev jag bara förvirrad. Drömmen hörde till de där äkta och tydliga drömmarna, när man inte förstår eller är medveten om att man drömmer, så jag kunde bara inte fatta hur det gått till.

Den nye mannen förde mig genom en lång korridor. Korridoren hade många dörrar, likadana som den jag kommit ut genom, och jag misstänkte att det fanns fler kidnappningsoffer i byggnaden. Efter en liten stund kom vi till en passage med fönster på ena sidan. Utan att visa det för min ledsagare försökte jag få en skymt av världen utanför. Det var kväll eller natt och mörkt, men i mörkret lyste en massa gatlyktor, ljus från hus och bilar och till och med neonskyltar. Av det lilla jag hann se drog jag genast slutsatsen att jag befann mig i Italien. Jag försökte dra mig till minnes hur jag kunnat komma dit från Stockholm, men mitt minne hade stora luckor som jag inte lyckades fylla.

Mannen knuffade in mig i ett rum och ställde mig mot en vägg. Miljöombytet hade lösgjort den förlamande skräcken jag tidigare befunnit mig i och jag mådde lite bättre, även om jag inte visste vad som skulle ske med mig.
Jag blev stående precis bredvid ett ventilationshål. Från hålet hörde jag en viskande mansröst som bad mig att svara helt sanningsenligt på några frågor. Om jag gjorde det skulle jag släppas fri.
Jag kunde inte tro att det var sant, inte eftersom jag sett ansiktena på tre av de inblandade. Den viskande rösten fortsatte och förklarade att det var mycket viktigt att jag inte avslöjade för någon att han lyssnade till det kommande samtalet. Jag fick inte med minsta lilla gest eller min avslöja att han fanns där. Rösten lät som den tillhörde en belevad man i 30-årsåldern. Han försökte låta som om han stod på min sida men jag förstod att han förmodligen var chef för hela operationen och hans ord gav mig ingen trygghet eller lugn.

Strax kom en man in i rummet och precis bakom honom en kvinna. Hon var uppsminkad och hade utmanande kläder och såg mest ut som en hora. Hon tittade på mig och utan att hälsa eller kallprata frågade hon när jag hade sex första gången.
Jag berättade att det var på bröllopsnatten. Hon såg på mig som om hon inte trodde mig och jag förtydligade att min kristna tro bjöd mig att hålla sex inom äktenskapet.

Det var det hela. Kvinnan gick iväg och mannen gav mig en kort nick och sa:
-Då går vi då.

Jag började hoppas att jag skulle bli frisläppt, men vågade ännu inte tro att det var sant. Mannen gick några steg bakom mig och efter några steg kände jag på mig att något var fel. Jag vände mig om precis när mannen höjt armen för att slå till mig i huvudet.
Då förstod jag äntligen att det var sant. Jag skulle bli frisläppt. Mannen ämnade knocka mig så att jag inte skulle känna igen vägen till gömstället. Men jag hade redan varit med om så mycket smärta att jag inte orkade med huvudvärk också. Jag parerade hans slag med båda händer och tittade allvarlig på honom. Jag gav honom mitt ord på att aldrig avslöja någonting. Jag gjorde misstaget att säga att jag inte kände till Italien och därför inte skulle kunna berätta någonting. Precis när jag sagt det tappade jag nästan andan av förskräckelse. Det var ju ingen som visste att jag hade listat ut att vi befann oss i Italien. Tack och lov lät mannen det passera obemärkt och han sänkte armen och lovade att inte slå mig.

Han förde mig till en stor trappa. I trappan gick en massa servitriser, både kvinnliga och manliga, upp och ner med silverbrickor och snabba steg. En av servitriserna kom fram till mig och la en varm sjal runt mina axlar. Hon sa ingenting men log ett sorgset leende innan hon skyndande vidare.
Jag blev inte klok på vad det var för ett ställe jag befann mig på. Det såg ut som en slott. Kunde det vara ett hotell med lite prostitution och kidnappning som sidoinkomst eller var alla människor jag såg inblandade i människohanteringen?

Mitt i trappan fanns en rutschkana, för att man skulle kunna ta sig ner för trappan utan att krocka med någon ur personalen. Jag satte mig i rutschkanan och åkte ner till slutet av trappan. Där kände jag mig underligt övergiven och ensam. Ingen av mina fångvaktare fanns med och kunde säga åt mig vart jag skulle ta vägen. Jag var fri men kände mig bara orolig och rädd.

Sedan vaknade jag.
Det tog två timmar innan jag vågade somna om. I slutet av drömmen hade jag ännu inte lämnat huset och jag var rädd att jag skulle kastas tillbaka in i nya hemskheter om jag somnade.
I de flesta av mina drömmar har jag ändå en viss kontroll. Jag är stark, orädd och kan styra händelseförloppet till min fördel, men in den här drömmen var jag bara liten och rädd och helt utlämnad åt de onda männen.

I natt drömde jag att jag var ute och åkte båt med ganska många från församlingen. (Ägaren och föraren av båten var en kille i församlingen som jag vet har båt i verkligheten.)

I drömmen åkte vi slussar i Lidköping. (Det finns inga slussar i Lidköping och staden var helt olik verkligheten.) Föraren av båten var aningen nervös över detta eftersom han aldrig slussat tidigare. (Det har han i verkligheten. Det var han och hans familj som tisade oss om att köra Dalslands Kanal förra sommaren.) För att dämpa hans oro simmade jag i förväg genom slussystemet för att se hur djupt det var.

Bäst som jag simmade där träffade jag på lilla Svalan i en kanot. Fritids hade tagit med barnen till slussarna tillsammans med Lidköpings kanotklubb och nu övade de på att köra i slussarna och den lilla forsen nedanför. Jag blev först jätteorolig och tyckte inte att lilla Svalan skulle klara av det där men så såg jag att det var många personer från kanotklubben som höll koll på barnen och jag såg också att lilla Svalan paddlade på om om hon aldrig gjort annat, så jag vinkade bara uppmuntrande till henne och simmade vidare.
Efter ett tag kom jag fram till den lilla forsen och där var det för grunt för båten att gå så jag simmade tillbaka och bad mitt sällskap vända.

Båten vände och körde så snabbt att jag inte hann efter. När jag kom fram till mynningen där slussarna började såg jag inte till dem och tyckte att det var konstigt att de inte väntat på mig. Förundersökningsledaren var med i båten, och även många av hans skridskokompisar.
När jag sett mig omkring en bra stund upptäckte jag båten som stod dold bakom ett litet näs och hade lagt intill vid en brygga. Nu satt färdsällskapet uppe på en brant óch åt medhavd fika. Förundersökningsledaren roffade åt sig av alla andras fika. En kille hade köpt en jättegod sockerkaka med toscaöverdrag och jordnötter och den tog Förundersökningsledaren till sig av, trots protester från killen. Jag var jättehungrig och såg fram emot att få fika jag också. Men när jag kom fram lyckades jag tima det så att de hade fikat klart och det var dags för gudstjänst så jag blev utan fika.

Gudstjänsten firades i strandkanten och jag satt i vattenbrynet och upptäckte att botten och strandkanten bestod av massor av fina stenar. Jag började plocka stenar och då gjorde församlingens ungdomspastor det också. Jag förklarade att om vi hittade någon som kunde borra hål i stenarna så skulle vi kunna göra vackra smycken av dem.
Jag samlade på mig halvstora runda stenar i lysande blått med inslag av mörkare blå fläckar och med områden av medlehavsgrönt. Jag hittade också helgröna stenar och avlånga stenar i olika bruna nyanser som skulle passa jättebra till armband.

Gudstjänsten började med att vi sjöng en sång. Nu kommer jag inte ihåg vilken det var men i drömmen var det en sång jag kunde bra. Församlingens föreståndare spelade gitarr till och alla sjöng. Jag började sjunga en improviserad andrastämma och det blev jättevackert.

Sedan vaknade jag.

Kvart i nio är klockan. Jag har varit vaken i två timmar. Och är redan trött.

Det känns så kymigt att vara hemma hela dagarna och ändå inte få någon sovmorgon. Även om Guldgossen är hemma så måste jag gå upp och köra lilla Svalan till skolan.

Guldgossen vaknar förresten av sig själv redan kvart över sex och har tyvärr ärvt Förundersökningsledarens brist på omsomningsförmåga.
Det är den kvinnliga delen av familjen Zäta som kan sova hur länge som helst och går hela veckorna och längtar efter lördagens sovmorgon.

I morgon är det lördag…

Hur dum får man bli på en skala?

Istället för att lägga sig i tid satte jag på filmen “Enemy of the State” klockan nio i går kväll. Jag skulle bara se efter om jag sett den förrut.
Det hade jag. Men jag kom inte ihåg riktigt hur den var, så jag tittade lite till, och lite till… och plötsligt hade jag sett hela filmen och klockan var halv tolv.

Och då var Zäta inte zömnig så jag la mig och läste en stund.
Jag håller på med Michael Conellys sjätte bok om Harry Bosch. Böckerna är inte strålande bra men har en uttalad handling som driver en frammåt i läsningen.

Och ett tu tre var klockan halv ett.

Sex timmar senare var det dags att kliva upp.

Lilla Svalan har inte feber nu på morgonen. Guldgossen kan jag inte kolla förrän det är dags att väcka honom. Han har inte lilla Svalans välsignade förmåga att somna om lika snabbt som man släcker ett ljus.

Jag packar.
I morgon åker vi till Västerås och hälsar på Förundersökningsledarens bror med familj.

Barnen är uppspelta och kan inte somna.
Och då har vi ändå inte berättat att vi ämnar stanna till i Örebro på vägen och bada i Gustafsviks äventyrsbad.

Nej, nu är klockan redan i morgon och jag håller på att missa sömntåget, så jag får spara resten av Italien-bilderna till ett senare tillfälle.

God natt på er allihopa och trevlig helg!

Det var lördag.
Det var sovmorgonslördag.

Jag hade sett fram mot den här lördagen länge. Äntligen sovmorgon. Det var länge sedan nu. Och det skulle dröja länge innan nästa tillfälle till ostörd morgonsömn uppenbarade sig igen.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka. Han har den inställd på samma tid varje morgon, och hade nu lyckats med konststycket att inte stänga av den ordentligt innan han gick och la sig på fredagskvällen.

Jag vaknade med ett ryck, stirrade på klockan och konstaterade:
-Jag har försovit mig!
-Nej då, lugnade Förundersökningsledaren.
-Just det, det är lördag.
-Ja, grymtade Förundersökningsledaren sömnigt.

Efter en liten stund somnade jag om.

Klockan åtta minuter över sex ringde klockan igen.
-Glömde visst stänga av den, sluddrade Förundersökningsledaren och somnade om.

Själv blev jag klarvaken. Och arg!
Min enda sovmorgon på flera månader. Förstörd för att min klant till make inte lyckas stänga av sin väckarklocka. Min egen klocka ringer aldrig på oväntade tider.

Efter en kvarts ilska gick jag på toaletten. Kanske skulle jag kunna somna om med tömd blåsa.

Men icke.
Istället låg jag i sängen och kände hur mörkare och mörkare nyanser av ilska fyllde mina inre rum.
Hur kunde han? Hur svårt kan det va att stänga av? Hur länge dröjer det innan nästa sovmorgonslördag? Jag räknade efter i huvudet men kunde inte hitta någon på denna sidan jul.

Till slut kokade min själ av ren och svart ilska.
Kvart över sju gav jag upp och steg ur sängen.
Jag funderade på olika alternativ till att ligga vaken och arg. “Råka” väcka föremålet för min ilska var det som låg närmast till hands, det måste jag erkänna, men hur konstruktivt skulle det vara, och till vilken nytta? Två sura och trötta individer är INTE bättre än en.
Skulle jag tända i brasan och dra fram fåtöljen och sätta mig och läsa en stund? Tanken lockade, men jag var inte säker på att jag skulle bli mindre arg för det.
Baka scones till frukost och väcka familjen med doften av nybakat? Det klart att vi alla skulle tjäna på det, men jag kände inte riktigt för det…

Halv åtta klev jag ut genom dörren, fast besluten att gå på promenad tills dess Förundersökningsledaren ringde och önskade mig tillbaka. Han borde ju vakna ganska snart. Om inte så skulle väl i alla fall någon av barnen vakna och väcka honom.

Jag gick ner mot stan. Halv nio var jag framme vid Willys. Jag gick in i ICA-längan för att ta reda på när klädaffärerna öppnade. Om de öppnade klockan nio skulle jag kunna köpa en Fars-dags-present till Förundersökningsledaren innan jag gick hem.
Några öppet-tider såg jag inte till så jag frågade personalen på ICA och de trodde att Dressman nog öppnade vid nio.

Det var ju en stund kvar till klockan var nio, så jag fortsatte min promenad fram till torget och handlade lite förbrukningskläder (sockar…) till barnen. Sedan gick jag omkring ett tag innan jag vände tillbaka till Dressman. Jag hörde klockan i rådhuset förkunna att hon var nio medan jag gick.

Framme vid Dressman igen konstaterade jag att de inte alls öppnade nio. Mera troligt tio. Och så länge orkade jag inte vänta.
Jag svalde de kvarvarande resterna av ilska och beslöt mig för att gå hem igen. Eftersom ingen ringt insåg jag att jag inte var särskilt saknad heller. Förmodligen satt resten av familjen samlad vid frukostbordet nu, och tyckte att jag var en knäppgök som inte höll mig hemma för att äta tillsammans med dem.

Jag gick, och gick, och gick.
Fem i tio ringde telefonen. Förundersökningsledaren frågade med spak röst var jag befann mig och om jag kunde tänkas vilja komma hem och äta frukost. De hade vaknat ganska nyss och började efter en stund leta efter mig. Guldgossen befarade att jag försvunnit och lilla Svalan trodde att jag var död.
Då var jag cirka 20 minuters promenad hemifrån och förklarade var jag var.
-Oj, har du gått så långt!? Sade den förvånade Förundersökningsledaren.
-Nej, jag har gått mycket längre! Svarade den trötta Zäta.

Förundersökningsledaren tyckte först att de andra väl kunde börja äta utan mig, men det tyckte inte jag. Efter två och en halv timmas promenad var jag tillräckligt mör i benen för att vilja komma hem på direkten.
Alltså kom Förundersökningsledaren och hämtade mig med bilen, och blev därmed förlåten för sin klock-miss.

Det finns inget som går upp mot en liten morgonpromenad om man behöver stilla sina upprörda känslor…

Det var med grus i ögonen och sirap i lemmarna jag vaknade i morses.
Hjärnan fick jag lämna kvar på kudden, den ville inte alls stiga upp.

Det är förra nattens eskapader som kickat in och gör mig så sanslöst trött. I natt har jag sovit betydligt bättre. Bara varit på fötter en gång efter fyra för att titta till ett jämrande barn. Jag tror det var Guldgossen som klagade i sömnen, när jag väl tog mig upp låg båda barnen tysta i sina sängar, och jag tog en tur till badrummet i stället.

I går kväll hade jag huvudvärkkänningar så jag la mig med TNS:en som sällskap. Jag är stel i nacken och ännu inte särskilt klar i knoppen, men förhoppningsvis slipper jag huvudvärk idag.

I natt har jag bland annat drömt att familjen Zäta bodde på tre olika ställen i Lidköping. Vi tyckte det var praktiskt att alternera och bodde några dagar i varje hus. På så sätt kunde vi ha nära till olika saker och slapp välja vilka hus vi skulle sälja.

Vi hade vårt hus här i Stenhammar, ett i Råda och ett nära torget inne i centrum. Jag ägnade drömmen mestadels att fundera på om man borde ta med sig kylskåpsmaten från ställe till ställe, eller om det var bättre att ha tre uppsättningar mat. Förundersökningsledaren tyckte det var onödigt att flytta runt mjöl, smör och ost men jag ville vara sparsam och ta med.

I vaket tillstånd inser jag det ironiska med att försöka vara sparsam med mjölken när man betalar lån och uppvärmning och allt annat som hör till, för två extra hus.

Jag drömde också att jag levde på vikingatiden.
Min stam krigade mot en annan stam. Jag var en mycket duktig bågskytt och vi stod en handfull män (jag var man) och sköt prick på våra motståndare, från ett högt beläget fönster i ett höghus. De andra hade inte en chans. Främst för att jag var så pricksäker…

Nu har Förundersökningsledaren också kommit ner i köket, och dessutom orkat sig ut att hämta tidningen, så nu ska jag sno en del av honom och läsa in mig lite på vad som hänt i stan sedan i onsdags, då förra tidningen kom ut.
Jag har två minuter på mig innan jag behöver fixa i ordning barnens skolfrukt och min egen jobb-mat och fortsätta med de andra morgonbestyren.

Är det inte typiskt.

Just när man som mest behöver en god natts sömn så får man – en natt med alldeles för lite av den eftertraktade varan.

Strax efter ett ropade lilla Svalan på mig. Då hade hon ont i knäna, troligtvis växtvärk. Jag har aldrig varit med om växtvärk i knäna så jag blev lite orolig sådär mitt i natten. Lilla Svalan hade så pass ont att hon grät, så jag gav henne en ipren och lät henne krypa ner bredvid mig i sängen.

Man sover inte lika bra med en ung dam bredvid sig i sängen. Speciellt inte när den unga damen oupphörligen och gråtande frågar:
-När börjar tabletten verka? Det gör fortfarande ont. Hur länge måste jag vänta?

Strax innan jag trodde att jag skulle få somna om, kom Guldgossen in i vårt sovrum.

Eftersom Förundersökningsledaren är hemma med honom idag ställde sig Guldgossen vid Förundersökningsledarens sida av sängen och väntade på att han skulle vakna. Jag förstår inte var han får sina försynta takter ifrån men en sak är säker – Förundersökningsledaren vaknade naturligtvis inte.

Jag frågade Guldgossen hur det var fatt och han berättade att han drömt en mardröm och ville sova hos oss. Eftersom det var fullt uppe bland kuddarna bad jag honom krypa ner vid våra fötter, och passa sig för att bli sparkad av Förundersökningsledaren.

Man sover inte lika bra med en ung herre nere vid fötterna. Speciellt inte när den unge herrn inte kan låta bli att pilla på ens tår.

Efter en stund gick Guldgossen upp. Jag hoppades att han tröttnat på sitt utsatta läge och ämnade lägga sig i sin egen säng, men det var bara ett toalettbesök som fått honom att lämna sängvärmen.
-Du kanske kan sova i din säng nu, försökte jag. Men det var tvärnej. Istället började han berätta vad han drömt. Jag fick snabbt tyst på honom för att han inte skulle väcka Förundersökningsledaren.

Vid halv fyra hade lilla Svalan somnat så pass ordenligt att jag kunde bära över henne till sin egen säng. Guldgossen fick lämna platsen vid våra fötter och krypa upp och lägga sig bredvid mig.
-Jaha, låg lilla Svalan här? Guldgossen hade märkligt nog inte förstått varför han förvisats till fotändan. Och det är lite oroväckande att han inte ifrågasatte sin placering. Tror han att jag helt nyckfullt bemöter honom som ett husdjur?

Någon gång efter fyra somnade jag igen.
Tjugo minuter över fem gick klockradion igång. Då var jag djupt avundsjuk på Förundersökningsledaren som fortfarande sov, och som verkat sova hela natten.

Det är egentligen märkligt att man hinner drömma så mycket även när man inte sover särskilt många timmar.

I natt drömde jag BLAND ANNAT att jag cyklade till Kiruna. Det var 187.777 tramp på cykeln, jag kollade min stegräknare när jag kom fram.

På vägen höll jag på att bli omkullsprungen av skenande cirkuselefanter.
Och när jag varit i Kiruna ett tag och skulle cykla hem hade min cykel blivit stulen, så jag fick gå hem.

Nattens första dröm handlade om att vi var ute med båten. “Vi” är familjen Zäta och “båten” är vår Utter.

Vi var vid Brommö och ämnade lägga till vid Kräftklon. Det var inte så många båtar som låg där trots att det var vackert väder och skönt i vattnet.
När vi försökte gå intill varnade oss en man i en segelbåt lite längre ut och sa att det låg sand i hela viken.
Och det gjorde det!

Som tur är går inte var båt så djupt så jag utrustade mig med en av barnens små plastspadar och började gräva bort sand för att vi skulle få en plats att lägga intill på. Jag önskade mig en rejäl vanlig spade men det gick rätt bra att gräva med den lilla leksaksspaden också.

Bredvid mig, vid några tallar, satt en vännina och pratade hela tiden. Jag reflekterade inte närmare över hur hon hamnat där eller vad hon gjorde där och inte heller över vad hon sa. Jag bara fortsatte gräva.

I sanden hittade jag flera fungerande armbandsur och några fina hårspännen och en silverring. Ringen var en klackring för herrar. Jag hittade också ett område i sanden med ris och ett med bandspagetti från några som hällt sina matrester överbord. Det var lite äckligt.
Jag förväntade mig att hitta fler värdeföremål men det gjorde jag inte.

Mannen som varnat oss sa att det var lönlöst att gräva för berget låg så ytligt där, men det visste vi ju att det inte gör. Även segelbåtar lägger till vid Kräftklon, och Förundersökningsledaren sa att vår båt har ett djupgående på bara 35 cm, men det stämmer inte i verkligheten.

Jag vaknade innan vi hann bli klara for att lägga intill.

Jag drömmer och drömmer och drömmer.

Trots att nätterna tillsammans med en småbarnsfamilj inte bara är fyllda av sömn så hinner jag ändå drömma en hel massa.

I morses vaknade jag till ordentligt vid halv åtta och satte mig genast och skrev ner de fyra drömmar jag mindes från natten.

En handlade om en engelskakurs som inte blev av. En om pärlor. En om ett nytt hus och en om att lägga till med båten.

Natten innan drömde jag också om ett nytt hus.
Hallå alla drömtydare där ute! Kan ni tala om ifall det betyder något särskilt?
Annars tror jag mest att det har att göra med att min minsta lillasyster och hennes sambo är i husköpartagen, och att min äldsta lillasyster just köpt en tomt tillsammans med sin make och att de håller på och ritar på hur huset ska se ut.

Guldgossen hostade i natt. Det kändes som hela natten men det var det nog inte.

Jag har hur som helst inte sovit särskilt mycket. Vi hade nämligen besök i sängen av Guldgossen. Han försökte sova i sitt rum i omgångar men fick hela tiden känslan av att någon kom in i rummet och tittade på honom. Och det klart att det är svårt att sova då!

Nu är jag på jobbet och gör en insats igen. Kanske inte en fullgod insats med tanke på påsarna under ögonen, men i alla fall…

I natt drömde jag att jag skulle hälsa på hos Italiensysterns svärföräldrar.
Jag vet hur de bor i verkligheten och har varit där flera gånger, men i drömmen såg det helt annorlunda ut.

Det började med att jag måste ha kommit med flyg, och sedan kört själv genom en stad med invecklat vägnät. Jag visste inte vart jag skulle och hade ingen karta, men körde på känsla och hamnade till slut rätt.

Huset låg på en höjd, utmed en cykelvägstrång gränd. Jag såg det på ganska långt håll och förstod direkt att drömmen skulle handla om det fantastiska huset.
Det var ett jättestort hus, med flera våningar i olika nivåer, och med torn och tinnar och annorlunda fönster. Det var putsat i en blekgul nyans och ut mot gatan löpte en mur med samma putsfasad. Mitt medvetna jag kände stor förväntan inför vad jag skulle få vara med om i drömmen i fråga om inredning och härliga rum.

Men först skulle jag parkera bilen.
Det fanns små, små parkeringsfickor uppmålade utmed gränden. Jag parkerade bilen så nära huset som möjligt och täckte då två av parkeringsrutorna.
Genast kom en getingilsk liten italienska utrusande från sitt hus och påpekade att jag parkerat på deras plats.
Det fick mig att förstå att parkeringsplatserna tillhörde husen och jag letade en stund efter den ruta som borde tillhöra svärföräldrarna. Jag hittade ingen.

Så såg jag att till svärföräldrarnas hus fanns en ganska stor tomt, i alla fall med italienska mått mätt. Och på tomten fanns en parkeringsplats med utrymme får två bilar efter varann.
Den delen av tomten var tillstängd med en skräckinjagande nätgrind och på parkeringsplatsen stod en stor båt på släp så där skulle jag inte få plats i alla fall.

Min jakt på parkeringsplats fortsatte och jag testade flera uppmålade rutor utmed gatan, alltid med resultatet att någon kom ut och skällde på mig.
Det verkade finnas några platser som var “allmänna” men eftersom det pågick ett stort barnkalas i ett av husen utmed gatan så var alla sådana platser tydligen också “paxade”.

När jag kört runt ett tag upptäckte jag dessutom att jag inte körde en liten smidig stadsbil utan en stor, bred, hög och framför allt lång Jeep. Det var jättesvårt att trixa sig fram mellan bilarna på gatan, och att backa och vända var rena äventyret.

När jag för tredje gången passerade svärföräldrarnas hus fick jag se hur en mycket gammal dam, säkert minst 90 år, öppnade grinden till tomten och för hand drog ut den stora båten och traskade iväg nerför gränden med farkosten på släp.
I drömmen reflekterade jag inte över det omöjliga i företaget utan gladdes över att jag äntligen hittat en parkeringsplats.

Jag lyckades backa in Jeepen ända in på tomten och ställde mig så långt bak som möjligt. Så drog jag åt handbromsen och hoppade ur.
Till min förskräckelse började den stora bilen rulla bakåt. Jag sprang och ställde mig bakom bilen och höll emot.
Då fick jag se att precis i slutet av parkeringsområdet fanns i stup på cirka fem meter ner till en lägre liggande del av trädgården. Det skulle bli katastrof om bilen rullade ner där! Jag kikade ner i trädgården och fick se ett vedupplag med några lagomstora bitar att lägga som stopp bakom bakhjulen på Jeepen.
Men hur skulle jag få tag i dem och samtidigt kunna förhindra bilen från att rulla ner?

Plötsligt dök Förundersökningsledaren upp och erbjöd sig att hjälpa till. Han ställde sig bakom bilen och höll emot (jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte kunde drömma att han istället satte sig i bilen och la i en växel, eller bara körde fram den lite så att den inte skulle stå i bakåtlutet i slutet av parkeringen) medan jag försiktigt började klättra ner för branten. Det fanns en smal vinranka jag kunde hålla mig i när jag klättrade och efter åtta sorger och nio bedrövelser lyckades jag hämta två brädlappar och klättra upp med dem.

Precis när jag äntligen kilat fast brädbitarna bakom däcken på bilen så att jag skulle kunna gå och hälsa på min Italiensysters svärföräldrar i det lockande vackra huset…

…ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp.

Jag har sällan vaknat så besviken!

Nu är de på plats, de nya sängbottnarna. Förundersökningsledaren hämtade dem på Jysk efter jobbet och har burit och dammsugit och grejat och donat. Jag har burit lite också men jag känner mig lite låg på grund av huvudvärk och ett överspänt ben, så jag har med varm hand överlåtit det tyngsta lasset till Förundersökningsledaren.

Vår nya bäddmadrass är av ett tempurliknande material, och jag förväntar mig en god natts sömn.
De nya madrasserna är dock avsevärt mycket högre än de gamla så jag får väl hålla mig i grannen för att inte riskera svindel och trilla ur sänghalmen.

En fördel med att skaffa nya sängar är att man kan vidareförmedla de gamla till bättre behövande. Mina föräldrar får den ena sängbottnen som gästsäng. Den andra hamnar i Guldgossens rum. Han hör verkligen till de bättre behövande för han har sovit i Förundersökningsledarens gamla barndomssäng.
Sängramen, som är en “tuff” stålram, behåller vi, men madrassen hamnar på tippen.

Nu är klockan nio. Är det okej att gå och lägga sig så här dags en fredagskväll?

Jag undrar sa flundran när våra nya sängar ska komma. I affären sa de onsdag.

Om jag inte är helt ute och cyklar så tror jag att det varit onsdag hela dagen idag.

I lördags köpte vi nya sängar, Förundersökningsledaren och jag.

Vi klevade in på Jysk och provlåg och diskuterade med försäljaren om antal fjädrar, zoner, bäddmadrasser och hårdhet.
Medan vi vuxna pratade om viktiga saker hittade Guldgossen och lilla Svalan var sin ställbar säng att testa. Med den lilla fjärrkontrollen hårt i handen manövrerade de sina sängar så att ömsom fötterna eller huvudgärden åkte upp och ner, upp och ner.
Klingande skratt övergick i rena gapflabb när de upptäckte att man kunde resa upp både fötterna och huvudet samtidigt och liksom klämma fast sig själv i sängen.

Jag har lovat mina barn att de ska få köpa sådana sängar när de flyttar hemifrån, om de har samlat ihop tillräckligt mycket pengar.

Så här ser sängarna ut som vi köpte till oss själva:
Det medföljde inga ben eller medar men vi slänger in madrasserna i vår befintliga sängstomme.

Den där duktiga Zätan ni vet, hon som håller igång hela tiden och bakar och lagar mat och syr och … nej, inte städar… men tvättar och planterar och rent allmänt har tusen järn i elden samtidigt, hon är försvunnen. Förhoppningsvis har hon bara tagit semester men jag kan i alla fall inte hitta henne någonstans här hemma.

Hon har ersatts av en dataslöande, bokläsande, TV-tittande, bloggande Zäta som bara är trött-trött-trött hela tiden. Jag gillar henne inte men hon är svår att bli av med.

Idag är jag trött. Jättetrött.

Jag intog två Rosenrot Forte till frukost. De har ännu inte “kickat in” och nu hinner jag inte vänta på effekten längre för nu har jag kommit till jobbet och om en minut måste jag börja prestera igen.

Fast det går ingen nöd på mig.
Jag tycker mera synd om lilla Svalan som for till skolan idag med en rejäl växtvärk i ena benet.
Och så är det skolfotografering.
Jag frågade om hon skulle le stort och vackert på bilderna och hon visade mig sin allra suraste sur-min så hon har det nog inte allt för roligt just nu.

Guldgossen var glad i alla fall. Han är rejält förkylt och jag bara väntar på att de ska ringa från skolan och undra varför jag inte kan ta mitt föräldraansvar och hålla grabben hemma. Men han har ju ingen feber och i min värld får man allt lov att bita ihop så länge man inte febrar eller har nedsatt allmäntillstånd. Guldgossen uppvisar varken det ena eller andra, bara hosta och snuva, och han är lärkglad ändå.

Jag känner mig urvattnad, malas, utpumpad, avtrubbad samt energilös, dränerad, urvriden, sinnesslö, hjärndöd, stel, ur led, fantasilös, imbicill och nedslagen, smådeppig, oinspirerad.

Och så är jag lite trött.

Nu är jag rätt mör.
Klockan är bara fem över nio och jag har just spisat en stycken Ernst, men jag tänker faktiskt gå och lägga mig nu.

Åldern tar ut sin rätt, eller om det är de sena kvällarna i kombination med de tidiga mornarna.
Observera att jag inte skulle velat ha dem ogjorda. Hellre trött och lycklig är pigg och uttråkad.

Nu är jag beredd att snart stänga butiken för idag.
Det mesta på min lista är avbockat, förrutom det där med att gå igenom garderoberna för att hitta kläder inför resan. Det är visserligen viktigast, men för tröttsamt för att jag ska ha orkat ta tag i det.

Det återstår bara lite vattning av inomhusväxter så ska jag snart sova sött.
Lilla Svalan har inte somnat än och Guldgossen ligger med öppna ögon också. Fast han sover. Ser lite läskigt ut.

Jag är så trött att jag är snurrig. Fast det behöver i och för sig inte höra ihop med tröttheten. Jag har varit lite snurrig hela våren. Rotorisk yrsel kallas det enligt läkaren jag kontaktade för flera år sedan, då när all huvudvärk började. Hon hittade inget fel så jag gissar att det är något jag får dras med.

Nu dras jag också – mot sängen.